Kultur, Politik/samhälle

CONST SER: TRUST PÅ GALEASEN

Häromdagen såg jag äntligen TRUST (av tyska Falk Richter) på Galeasen, så himla bra!

Experimentellt men aldrig tråkigt, fantastiska skådisar och intressanta tankar som väcktes genom pjäsen… Den handlar om krisen, och om huruvida det går att göra något ”åt” det nyliberala kapitalistiska samhället vi lever i, eller om det är… hm…kört. En återkommande, briljant, replik i pjäsen var variationer av följande:

Vi kan väl låta allt vara som det är – det var ju så svårt att få allt att bli som det blev”.

Känns ju typ som att det är så världsledarna tänker, eller?

Skådespelarna är tre kvinnor, Alexandra Drotz Ruhn, Anna-Lena Hemström och Aleksa Lundberg. Alla är helt fantastiska! Skådisarnas identitet blir någonstans central efter som de spelar ”sig själva”, eller åtminstone: De kallar varandra vid sina ”riktiga” namn under pjäsens gång, karaktären de spelar heter alltså ”Alex”, ”Aleksa” osv.

Just Aleksa kanske ni minns från CONST där jag skrivit om henne tidigare. Hon är Sveriges första trans-skådis. Faktum att hon ibland kan välja att lägga sin röst så att den låter mer ”manlig” skapar ett fantastiskt djup i karaktären, och jag gillar verkligen hur hennes dubbla ”könskompetens” skapar en dubbel kompetens, och dimension för hennes skådespeleri. Hon är för övrigt fantastiskt vacker, men kan ibland, när hon vill, se så himla OND ut, vilket är otroligt medryckande (som i en sekvens där hon låser ute en av de andra skådisarna och bara vill släppa in henne om hon äter en Gorbys pirog som hon redan tuggat på…. ja, long story!)

De andra skådisarna, Drotz Ruhn och Hemström är också helt fenomenala & karismatiska, jag skulle kunna se på dem sitta och prata om vädret på bussen och ändå vara intresserad! Framför allt känns de som en väldigt bra kombo, och alla kompletterar varandra väldigt fint.

FOTO: TEATER GALEASEN

Pjäsen påminner mig väldigt mycket, både scenografiskt och innehållsmässigt om Elfriede Jelineks fantastiska Köpmannens kontrakt som jag såg på Dramaten för ett tag sen, (läs mina tankar här!). Både innehåller tankar om det absurda i finansväsendet, stroboskop, brusande TV-apparater, live-filmning på scen och det här att skådisarna ”spelar” sina egna namn (finns tom repliker i den här pjäsen som påminner om Jelinek, tex i Trust sägs: ”Pengarna som arbetar för oss i hemlighet” – medan just olika repliker kring hur ”pengarna arbetar för oss” var en återkommande grej i Köpmannen). Inspiration eller bara vanliga trender i modern teater? Vet ej. Men jag gillar!

Se den här pjäsen om du gillar snabba dialoger, roliga rappa monologer, folk som dansar med yxor, om du också upplever att nyliberala ekonomer har tagit fd demokratiska regeringar som gisslan och om du tycker detta låter som en kul grej: en tjej som frågar sina kompisar om ”snälla, kan inte jag få låna lite pengar… bara sådär 5-6 miljarder.. jag lovar att inte kasta bort pengarna den här gången, men jag är verkligen ledsen, jag trodde det var komposterbart”.

Andra minnesvärda citat:

”Pengar som inte finns men som ges till riktiga människor i kredit och måste bearbetas av riktiga människor”.

”Jag är som pengar, mitt värde kan försvinna över natten. Jag kan inte föreställa mig mitt värde längre. Jag är som pengar”.

 

TRUST VISAS PÅ TEATER GALEASEN TILL SLUTET AV MÅNADEN, MISSA EJ! (Obs dock att pjäsen är 1.45 utan paus, så glöm inte äta innan! MVH mamma)

champagne
Promotion

Kultur

CONST SER: STURTEVANTS REPETITIONER PÅ MODERNA

Ok, ska nu ta tag i mig själv och skriva ett långt inlägg om Sturtevant-utställningen som jag var på idag på Moderna Museet (mer Moderna här).

Innan jag var på utställningen hade Agnes hajpat den. Vi skulle gått på föreläsningen av Elaine Sturtevant förra veckan men gissa vem som tog fel tid…. rätt JAG.

Men nu var det dags att se utställningen, som heter Bild över bild.

ELAINE STURTEVANT Foto: Loren Muzzey

Jag promenerade hurtigt upp för den där härliga Moderna-backen-vad den nu heter. Det var sol ute så även sol i sinne, så att säga. Jag klampade in på utställningen och hade den enorma turen att PRECIS tajma den underbara guiden, som körde igång kl 15. Guiden (som jag missade namnet på) var grym och det var 100% intressant att lyssna på henne, men även de andra deltagarna i turen som kom med intressanta & intelligenta infall och kommentarer. Guidad tur ingår i biljettpriset, rekommenderas!

Tänkte i sann Sturtevant-tema försöka göra en… hm.. ”repetition” på den guidade visningen av Sturtevants ”repetitioner”. så here it goes.

STURTEVANT ”REPETERAR” WARHOL

När det gäller Sturtevant vet jag inte riktigt var jag ska börja… men okej, vi börjar såhär: ni som varit på moderna förut. Ni vet längst in, där de brukar ha den permanenta utställningen? Där har nu Sturtevant en egen utställning. Herregud… Bara namnet… ”Sturtevant”..Inget förnamn, bara Sturtevant. visst låter det påhittat? Som en mystisk superhjälte, typ?

I DN-intervjun säger hon:

Det handlar inte om att jag har ett kvinnligt förnamn. Jag tycker att Sturtevant är ett kraftigt namn, det för med sig en viss respekt. Jag har inget emot Elaine, men det är lite … njae.”

Och mystisk är hon. Hon vägrar låta sig definieras, ungefär som killar som har band och trots att de låter identiskt med alla andra killar med band säger ”vi kan inte placeras in i något fack” (skillnaden är bara att Sturtevant faktiskt inte kan placeras in i fack…)

..Eller som hon säger i den här underbara intervjun i DN: ”Plattskallar gör min konst till en genusfråga”. LOOOL

Det hon håller på med är alltså att kopiera andra konstnärers (hittills, enbart manliga) verk. Men själv är hon noga med att kalla det repetitioner, inte kopior.

En förklaring: Sturtevants konst handlar om att se SYFTET med konstverket, snarare än bara motivet. Repetitionen är en slags tolkning.

STURTEVANT REPETERAR JOSEPH BEUYS

Hon kräver en hel del av tittaren. Men det är inte bara för att jävlas. Det ger en hel del tillbaka också.

I början av utställningen ser man tre bortvända (!) monitors som alla spelar upp en monoton röst. Den läser filosofen Spinozas kända verk ”Etiken” (från 1677) på latin (!!). Vad handlar det här om? Guiden påpekade:

Vi får aldrig nedvärdera konsten. Även om den är svår att förstå. Precis som vi måste kämpa för att förstå livet.

STURTEVANTS SEXDOCKOR

Sexdockorna är med på affischen för utställningen. Kanske refererar de till vår längtan efter snabb konsumtion i samhället, allt ska vara tillfredsställande omedelbart, utan mänsklig kontakt, värme, empati. Vi gör allt för att bli tillfredsställda, men det finns alltid något nytt att åtrå…..

…Vi fortsätter in i utställningen, där man ser 9 monitorer radade på varandra. De visar alla samma klipp, som växlar, ungefär som att nån zappar på TV. Det är högt, störigt ljud och en massa jobbigt blinkade ljus. Man blir helt matt av att vara där.

Verket heter Elastic Tango och är från 2010.

ELASTIC TANGO (2010)

Det är ett videoverk som består av tre akter. Bland annat ser vi klipp som påminner om konstnären Paul McCarthy och Marcel Duchamp. Men varför är det så störigt? Guiden påpekar:

Allt ska inte vara så lättsmält. Ibland måste vi syssla med reflektion över media och passiviteten den erbjuder. Zappandet och jagandet efter information. Media förenklar, och idén om ett kunskapssamhälle är helt fel. Det är snarare tvärt om. Filtreringen som sker i media förenklar på ett sätt som förhindrar riktig kunskap.

INFORMATION ÄR INTE SAMMA SAK SOM KUNSKAP!!!!!!!!!!!!!!!!!

Det hela refererar till Situationisterna som snackade mycket om hur vi alla bara är åskådare. De var stora omkring 1968, alltså när Sturtevant definierade sitt konstnärsskap.

TRIVIA: Jag lyckades givetvis gå in i en av monitorerna och få en bula på skallen, när jag försökte läsa i katalogen samtidigt som jag gick in i nästa rum….. Typiskt IDA…..


AJ SLOG I HUVUDET I DEN LÄNGST TILL HÖGER AJ (fast denna bild är från en annan utställning)

Ok, nu kommer en intressant grej. Ni minns hur jag sa att utställningen hålls i samma rum som permanenta utställningen? Well, många av de kända verken i Modernas samling är ju just repliker. Tex Duchamp (ni vet pissoaren, som finns i ca en miljard kopior av) och de omtalade Brillo-boxarna (som också var förfalskningar). Det finns alltså en slags meta-nivå i att ”replikerna” visas i samma rum som de i vanliga fall visas kopior…om ni fattar… Ja det blir sjukt abstrakt det här men vad kan jag göra…

Warhol tyckte att kopia och original är samma sak. Sturtevant tycker inte det. Kanske för att Warhol är fascinerad av YTA, och hur ytan ersätter innehåll. Medan Sturtevant vill ta sig bakom ytan.

Men samtidigt behandlar de båda samma yta i sina verk…

STURTEVANT REPETERAR WARHOL

Sturtevant är över 80 bast, men har stenkoll på samtiden. Hon är väldigt fascinerad av internet, och till exempel piratpartiets idéer om att det ska vara lagligt att återanvända material, och idéerna om hur all information ska var fri, inte kopplade till individer som ju vill ”äga” det för profit.

Hon menar att allt producerat bör ingå i en gemensam kunskapsbank.

Ingen äger kunskapen.

 

STURTEVANT – DUCHAMP FRESH WIDOW

Här har hon upprepat ett verk som i vanliga fall visas i ETT exemplar i SAMMA rum på Moderna (meta!!). Nu visas det i nio exemplar. Är det Duchamp? Sturtevant?Spelar det nån roll?

Upprepningen refererar också till vårt massproducerade samhälle. Inget är unikt. Allt finns i kopior, och kopior av kopior….

 

GRATIS BROSCHYRER – TA EN!

På väggarna i utställningen finns ingen info. Den som inte har turen att få en guidad visning måste bli ganska förvirrad. Som tur är finns det små broschyrer man kan läsa på i. Jag misstänker att många besökare kommer missa upplevelsen. Därför tipsar jag att om ni besöker utställningen – läs på lite innan. Antingen det här inlägget, om det går att begripa, eller broschyren som finns på museet. Då blir upplevelsen en helt annan, misstänker jag. För det är inte så mycket att se på, mer att tänka på. Passande nog, på en utställning som handlar om att ta sig innanför ytan…

VIDEOVERK MED ”REPETERADE” KLIPP FRÅN BLA. VIDEOKONSTNÄREN PAUL MCCHARTHY

En sista tanke:

När jag ser utställningen kommer jag att tänka på Dramaten-versionen av Jelineks Köpmannens kontrakt (läs om den i CONST här). På samma sätt var den brusig och störig (inte så kul för min kompis som hade migrän och såg fram emot en lugn och avslappnande teaterupplevelse…..). Ibland orkar man inte hålla käften mer.

DÅ KOMMER SKRIKET UUUUUUUUUUTTTTTTTTTTTTTTTT

Eller som jag skrev om Jelinek:

”Hela pjäsen är besvärlig på alla sätt- plågsamt lång, plågsamma ljud ibland, ibland plågsamt ljus. Den ställer höga krav på publiken. Men precis sån är Elfriede Jelinek.”

Och sån är Sturtevant. Dvs motsatsen till kvinnan på bilden nedan:

EN MKT OBESVÄRLIG KVINNA

Okej, det var allt för mig. Om ni gillar den här texten, sprid gärna så blir jag …kanske… peppad på att skriva nåt långt om en annan utställning. Förslag på vilken mottages gärna!

Här kan ni lyssna på vad SR säger om utställningen. Här kan ni se Sturtevant intervjuas:

champagne

CONST SER: KÖPMANNENS KONTRAKT AV ELFRIEDE JELINEK

Jag visste inte alls vad jag skulle vänta mig när jag satte mig för att se på Köpmannens kontrakt i Målarsalen (en mellanstor sal bakom stora salen) på Dramaten. Jag fick veta just innan att det höll på i två och en halv timme UTAN PAUS och önskade att jag käkat innan….. Men otroligt nog klarade jag mig TROTS lågt blodsocker och kisspaus hela pjäsen genom….. Jag ska berätta varför, men det kommer ta lite tid. Hoppas ni har tålamod:


FYRA SUPERBRA SKÅDISAR!!     ALLA FOTON AV ROGER STENBERG/ DRAMATEN

Ärligt talat var faktum att manus är skrivet av själva Elfriede Jelinek, en av mina absoluta favoritförfattare, en av de största anledningarna att jag gick och såg pjäsen. Att hon låg bakom med märktes….

Det här var liksom inte teater….mer konst…. eller ska jag säga: CONST.

Ni vet, för ett tag sen pratade jag ju med Stefan Kaegi, som är regissör för Rimini Protokoll. Han pratade mycket om hur han plötsligt hade många konstnärer på besök under hans teaterföreställningar, något som inte hände på samma sätt för tio år sen. Personligen tror jag att det har att göra med att teatern har blivit mer obskyr, samtidigt som konsten har rört sig mer mot videokonst, performance och annat, som egentligen inte är så annorlunda från modern teater. Det tänkte jag mycket på när jag såg Köpmannens kontrakt, eftersom den lika gärna skulle kunna vara del av nån konstfestival – något liknande performance eller video? Eller kabaret, eller.. jag vet inte, det är som om allt är i ett.

Mycket är det tack vare Mellika Melouani Melani, nya superstjärnan inom svensk teater, som gjort andra experimentella föreställningar som är väldigt långt bort från traditionell prata – gå ut i kulissen – prata- gå ut i kulissen-teater. Hon har nyligen blivit chef för Folkoperan, så det ska bli kul att se vad hon hittar på där!

Rummet och teaterns potential är verkligen MAXAD. Till och med sufflösen har en roll i pjäsen…

Man skulle kunna kalla den här föreställningen en slags mörk revy… där långa obegripliga, nästan musik-liknande monologer om finansmarknaden blandas med trams. På sätt och vis kan man kanske säga att det är en kommentar till samtiden: (för icke-experten) obegriplig ekonomi varvas med idiotisk, superbanal underhållning…. Vi förstår inte, är inte i kontroll, så vi vänder oss mot underhållning för att slippa behöva kämpa, tänka, ta ansvar.

 

På scen är fyra otroligt duktiga skådespelare, och ett gäng statister, alla med asiatiskt utseende.

Skådisarna dansar, sjunger, gapar, uppträder – vissa element skulle lika gärna kallas performance.

Jag är inte säker, men jag har för mig att det som skiljer performance och teater är just att det ska ske i ögonblicket, och att publiken ska involveras på något sätt, när det är performance.

Så när Janna Granström trycker ner en plastgubbe innanför klänningen, kasar runt den och sen plockar ut den vid höften och säljer den till högsterbjudande (tre skrynkliga tjugolappar från mannen framför mig blev priset den auktionerades ut för) – då vet jag inte längre om det är teater, eller vad det nu är. Och jag gillar det.

Ribban sätts högt i introt. En kvinna, Hulda Lind Jóhannsdóttir, (fantastiskt skådis!! vilket minspel omg!!) som tycks tjackad (dvs har tagit amfetamin för alla icke-party-svenskar) står och klappar på magen och pratar om några lik och den ”ekonomiska tsunamin” medan en naken kvinna kryper fram längs scenen. Det är ett brus i bakgrunden och någon sjunger ”my drinking is killing me”. Lokalen är inte full – det är för att pjäsen är ”för bra” – menar min kompis Soffan som står i dörren och river biljetter.

På väggen bakom är det under hela pjäsen videoprojektioner – ibland från scenen, ibland från annat håll. Olika vinklar filmas, även vinklar vi i publiken inte ser.

Den ekonomiska krisen, en dödsvåg, en apokalyptisk syndaflod….

Vad som händer sen är en enda röra, jag skriver ner bara anteckningar för det går knappt att förklara i sammanhängande text:

- En man håller upp en bild på filosofen Zizek, sen Åsa Linderborg, sen Marx, Göran Greider, Olof Palme. Det de har gemensamt är alltså att alla är vänsterintellektuella. Alla bilderna klipps sönder, sakta men säkert.

- Olika rum öppnas på scen, lite som i Vargtimmen (fast den var ännu mer sån! Läs mer om den i Const här)

- Hur kunde krisen dyka upp? ”Hoppsan!”

- En återkommande grej var om hur pengar ”arbetar” åt oss.

”Om ni inte arbetar arbetar inte era pengar, och då är ni inga bra förebilder för era pengar”

- ”BANKEN VINNER ALLTID”

- ”Asiater” kommer ut i kostym med gevär i händerna…… hotet från öst….

- Sen händer en skitkul grej när en ung man som jag gissar har kinesiskt ursprung börjar läsa ikapp med Andreas Rothlin Svensson, och tävlar med honom om vem som pratar snabbast… Men han pratar på kinesiska (förlåt min okunninghet, kunde inte identifiera exakt språk/dialekt, men gissar på mandarin). Det är jobbigt att se, eftersom det är en påminnelse om konkurrensen från öst som drabbar alla som tror de är trygga i Sverige… Men racet får ett kul slut när den kinesiska killen andfådd utbrister ”Fan Jävla Jelinek!”

- I en scen läser några skådisar upp sina CV:n i en tragikomisk kommentar till hela frilans/ personliga varumärket – hetsen.….

”Var beredd på att vara ett varumärke”

- En lek med det löjliga lekprogramsformatet, och kultur-sponsrings-idén, där skådisarna plötsligt tackar sina sponsorer på Stadsteatern, visar reklamfilm för succén ”Hair” (kul för att den är ungefär motsatsen mot den här pjäsen när det gäller publikvänlighet…) och lottar ut två biljetter till Gogols RevisornStadsteatern

och sen händer DET OTROLIGA:

Kommer ni ihåg för nån vecka sen när den sura kulturtanten gästade bloggen och gnällde över en stulen nyinköpt halsduk? Några sjalar från sponsorn Gudrun Sjödén (LOL) lottas ut i pjäsen. Gissa vem som fick en??????

Detta är det ultimata beviset: GUD HÖR ALLTSÅ BÖN

Efter detta kom lite stand-up comedy med en rolig historia om Anders Borg och en tomat…..

 

 

Under allt trams finns en fråga, samma som just nu ställs av Occupy Wall Street: Varför straffas inte de som ställt till med situationen vi sitter i? Varför ställs inte bankerna till svars, för bubblorna som tillåts blir stora och explodera? Det som den här speedade killen pratar om i detta klipp

http://www.youtube.com/watch?v=lqN3amj6AcE&feature=related

GOVERNMENTS DONT RULE THE WORLD – BANKS RULES THE WORLD

Eller som en av skådisarna säger: Vi delar på vinsten, men inte på förlusten.

En sång: ”Var arbetar kapitalet nu? Vilken anställning har det?”

Plötsligt kommer de underbart fåniga uppblåste jättehuvudena in, och klampar runt samtidigt som nonsens om krisen upprepas. Det är just det som det beskrivs som: en ekonomisk komedi.

 

BROTTNING MED MASKER

 

Hela pjäsen är besvärlig på alla sätt- plågsamt lång, plågsamma ljud ibland, ibland plågsamt lus. Den ställer höga krav på publiken. Men precis sån är Elfriede Jelinek. Den som läst hennes böcker (om inte – gör det! Rekommenderar särskilt De utestängda som är fantastisk – och lättläst), eller sett filmen Pianisten (la pianista) av Haneke – (MÅSTE SE om ni inte sett! Helt fantastisk med Isabelle Huppbert) – vet att det är just sån Jelinek är. Besvärlig, obekväm, krävande. Och det är det jag gillar med henne.

PIANISTEN AV HANEKE OCH JELINEK – ASBRA FILM

Och gillar man inte föreställningen kan man alltid gå mitt i – när skådespelarna erbjuder biljetter till ”Två tjänare” som börjar på Stora scenen – de har två biljetter att skänka bort till den som hellre ser den andra pjäsen. Det kallas VALFRIHET, påpekar skådisarna.

Köpmannens kontrakt är inte för alla. Men ser du den kommer den sätta sig i huvet på dig länge. Du kanske inte känner att du ”fattar” under tiden, men något kommer fastna, och det kommer ligga och gro i dig länge.

Hulda Lind Jóhannsdóttir VAR BRILJANT!

Enligt Dramaten själva:

”Köpmannens kontrakt är ett rasande utbrott om bankväsendets sanna natur i kapitalismens slutskede. Ett brutalt och poetiskt ordflöde om marknadsvärdena.”

Musiken är av Dror Feiler som är rätt kul, läs mer om honom här.

Ursprungligt manus av Elfriede Jelinek, som fick nobelpriset 2004. Jag tyckte det var ett fantastisk val, men det tyckte inte alla – till exempel Knut Ahnlund som valde att lämna Svenska Akademien på grund av valet Jelinek. Det är något vi kommer höra mer om i höst då hans biografi kommer ut där han kritiserar Svenska Akademien. Ett utdrag ur boken publiceras snart i…. gissa vilken tidning….. RÄTT kulturkonservativa Axess.

Passa på att se pjäsen NU den visas bara till slutet av månaden!

Avslutningsvis, en intressant intervju med regissören i Dramtenbloggen som skriver att ”Köpmannens kontrakt handlar om bankväsendet, den ekonomiska krisen och om hur vi tar dagens ekonomiska system för helt självklart.”

– Det är ett intressant politiskt läge i Europa där politiska partier samlats i mitten med extrema populistiska partier på högerkanten, och vänsterflanken i princip försvunnit. Vilket gör att alla diskussioner handlar om att rädda det ekonomiska högersystemet. Spekulationsekonomin ses som helt självklar. Och det ser Jelinek, och väcker liv i några vänsterspöken för att ge en relief till det som händer nu, säger Mellika.
I rollerna: Per Grytt, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Andreas Rothlin Svensson, Janna Granström m fl
Peruk och mask: Trille Hvidfeldt

 

champagne
CONST
Ida Therén är 29 år, bor för tillfället i Brooklyn och jobbar som frilansskribent för olika tidningar. För Rodeo.net skriver hon sedan januari 2011 bloggen CONST, om kultur och vad den ska vara bra för. Hon driver litteraturtidskriften CONST Literary (P)review. Hon gillar att läsa böcker och att kolla på konst.
Kontakt
Kärlek, tips eller frågor? Maila const@rodeo.net