CONST TIPSAR: BERGMAN & STRINDBERG

Vill tipsa om 2 grejer:

1: Just nu pågår en Bergmanfestival Dramaten. Massa spännande pjäser, bland annat flera av internationella teatergrupper. Kolla in!

2: Internationell Strindbergkonferens på stockholms uni och min BFF och fellow CLP-redaktör Maria ska prata!! Hur coolt!

Rubriken är tydligen ”Towards expressionism – contextualizing August Strindberg’s A Dream Play and Anne Charlotte Leffler’s The Ways of Truth” Men enligt henne själv kommer det handla om hur Strindberg SOLKLART inspirerades av Lefflers pjäs när han skrev Ett Drömspel + att båda de här pjäserna pekar fram emot filmen som medium, dvs. behöver filmens teknik för att kunna spelas i sin fulla kapacitet på en teaterscen.

Det ni!

Klockan 09.00 på Stockholms universitet lördag alltså.

MARIA FOTAD AV UNDERBARA EMILIA BERGMARK-JIMÉNEZ. ÄLSKAR DENNA KVINNA SOM STÅR UT MED MIG I VÅTT OCH TORRT!

FRÅN BERGMANFESTIVALEN PÅ DRAMATEN

champagne
Promotion

NÄR KRISTINA LUGN HYLLADES PÅ DRAMATEN

I förra veckan skrev jag om Kulturnatten i Stockholm, som avslutades med en hyllningskväll till Kristina LugnDramaten. Jag tänkte berätta lite mer om det.

Några dussin skådespelare läste upp Lugns samlade verk – dikter såväl som sånger. I kungalogen till vänster om scenen satt Kristina Lugn själv med en drottning(prinsess?)krona i metall monterad mitt i hennes karaktäristiska hårsvall.

KRISTINA LUGN TAR EN GOD CIGG (FOTO: LARS EPSTEIN/DN)

Fint med framträdanden var att den lakoniska humorn i hennes dikter verkligen kom fram, det liksom absurda, Beckett-lika i den surrealistiska vardagsrealismen. Men mer om det strax.

Dramaten var proppfull – ”Det är hysteriskt här!!” utbrast min kompis Lexi som jobbar som publikvärd på Dramaten när jag kom dit vid halv tolv-tiden. Men vi hade tur och två kvinnor smet just ut från första våningen så jag och mitt sällskap kunde sno deras platser. YES.

Jag satt där och såg på några av Sveriges bästa skådespelare läsa upp dikterna och tänkte, att om jag varit Kristina hade det här varit den finaste dagen i mitt liv.

Dikterna lästes av duktiga skådisar, de flesta från Dramaten. Låtarna spelades av ett gubb-band, inte riktigt i min smak – det var nog mer riktat mot målgruppen med denna åsikt:

Allra bäst tycker jag det var när en av mina absoluta svenska teaterskådespelerskor – Marie Göranzon (mer om henne i bloggen här) och en man som jag inte minns namnet på upp på scenen. De satt på en varsin stol och trots att de – precis som alla andra på scenen – satt med manus i handen fanns det inte en sekund när det inte kändes professionellt. De läste upp en Lugn-dialog som kortfattat handlar om att mannen träffat en ny kvinna, en bibliotikarie. (Nån som minns vad dikten heter?)

MARIE GÖRANZON <3

I de här dialogen kom verkligen Lugns humor fram och en medelålders kvinna bredvid mig höll på att få andnöd eftersom hon skrattade så mycket. Själv skrattade jag lite mindre hysteriskt, men jag misstänker att igenkänningsfaktorn var lite lägre på mig än på många andra i publiken som, som alltid i såna här sammanhang, var betydligt äldre än mig MEN jag måste ändå påpeka att det verkligen var olika åldrar på Dramaten den här kvällen. Det var ganska många i min egen ålder, 25-30, och jag fick höra samma sak ang Kukturnattens efterfest på Nalen – där skruttiga kulturgubbar och minihipsters samsades sida vid sida. * CONST LOVES THIS *

Det är annars något jag ofta tänker på sen jag flyttade till Stockholm – ålderssegretationen här. Jag har inte sett det på något annat ställe där jag bott. Men mer om det någon annan gång.

I alla fall – Marie Göranzon och *man*. De fick mig att tänka på den här Beckett-pjäsen där ett par tjafsar, kvinnan nedgrävd i sand, Happy Days:

BECKETT – HAPPY DAYS (1961) Se här för fler bilder av många olika produktioner

http://www.youtube.com/watch?v=BWLtKaa7BRk&feature=player_detailpage

EN HELT UNDERBAR FILMATISERING AV PJÄSEN! REKOMMENDERAS!!

Lugns dikt/dialog verkar som en helt vanlig diskussion mellan ett gift par innan man inser – att det de säger är helt absurt. Det morbida är förklätt som lättsamt; Marie G pratar om leverpastej ena sekunden, och nästa om att hämta älgstudsaren och skjuta ihjäl sig själv.

Tex:

Kvinna: Jag vill inte leva, då kan jag ju lika gärna dö.

Man: Javisst. Det är lika bra.

GOLLII <3

Jag är ingen poesi-fantatiker (gillar dock Ann Jäderlund och Pia Tafdrup väldigt mycket! Ska skriva mer om dem nån gång) men Lugns dikter är lätta att ta till sig även för en poesi-n00b. Ett bra tips är hennes ”hit”, inte omöjligt självbiografiska ”Bekantskap önskas med äldre bildad herre”:

”Du måste försöka leva dej in i min situation!
Tror du det är roligt att sitta ensam framför tv:n till långt
efter sändningstidens slut och tugga på en kall cheeseburgare med
en Kalle Anka-pocket och fem gamla årgångar av RFSU-bulletinen
som en sällskap?”

Älskar när skådisen läste upp den (missade namnet, förlåt!). Så rörande och fint och ärligt och bra!

 

Det fanns några riktigt härliga galna kvinno-gestalter med i dikt-universumet. Ett bra exempel är Galopp Galopp (?) där en heltokig kvinna får tala. Älskar sånt.

 

En annan kvinna som är på någon slags … gräns.. är Lena Endre. Jag älskar henne, men ibland känns hon lite… ja….världsfrånvänd. Som när jag, Aggy och Benji var på snacket om kvinnor på scen på Dramaten& (har nämnt det tidigare HÄR) och hon sa, ungefär, att det var bättre när Bergman var där, för han ”älskade kvinnor”. Dvs hon fick fler roller då… man ba.. jo, Lena.. det kan ju ha att göra med att du var en ung snygg kvinna då….. och hans kärlek för kvinnor kanske inte var rikigt samma sak som… feminism…

Jaja… jag försökte också ställa en fråga till henne efter pratat angående det här. Frågade om det inte hade att göra med ”manliga blicken”. Hon fattade inte alls vad jag pratade om, fortsatte snacka om hur mycket Bergman ÄLSKADE KVINNOR. Man ba… ok Lena….

Jag har en mardröm (initierad av något Staffan L skrev) om att bli utskälld av Lena Endre.. det känns SJUKT läskigt!! Hon är väldigt… närvarande om man säger.. det hon säger… tränger sig in, som om det var sant.

Hur som helst var hon grym när hon ställde sig och sjöng en låt som handlar om, jag citerar ”en kollega som är lite efterhängsen” – nämligen ”Krister Henriksson”. Jag tror/hoppas att låten var ett skämt. Om någon förstår vad den handlar om får ni gärna upplysa i kommentarsfältet nedan!

Bland annat återrrefererar de till älgstudsar-dikten och Lena sjunger: ”var är mitt jaktgevär?”. Hon var så cool när hon greppade micken och bara körde och tog i i någonslags Mick Jagger-style. Hon fick hela salen att sjunga med i ”Jag kan inte komma ifrån Krister Henriksson”.

KRISTER HENRIKSSON – KÄND FRÅN WALLANDER-FILMER OCH ÄVEN PROFESSOR PÅ SCENHÖGSKOLAN

 

Det som fanns på Dramaten den kvällen var något så ovanlig i världens kanske mest individualistiska stad som typ… ok.. förlåt jag vet att detta ord är tabu men .. jag måste säga det: GEMENSKAP.

Den fjärde väggen (det som skiljer låtsas-rummet på scenen från publiken) var långt borta och det var en festlik stämning trots gulddekoren och plyschsätena.

Kanske är det det Håkan Juholt talade om i debattartikeln i Dagens Nyheter idag, när han pratade om hur kultur ska finnas för alla, och hur det är något som hjälper oss att bli mer empatiska. Om jag gillade texten? SVAR JA.

En annan sak:

Jag gillade när det kom upp en kille med det som sjukt nog kallas ”invandrarsvenska” och läste. Jag tyckte det var så fint – Lugn känns så helyllesvensk, och det är så fint när det finns en kontrast, en skevhet (ok jag vet, tjatar alltid om detta, men älskar det…), något som tvingar en att tänka till. Det var inte bara Dramaten-stockholms-svenska och en supersvensk poet. Det finns något mer – det som ju faktiskt är Sverige. Jag gillar när det syns också på scenen, eftersom teatern ju någonstans ska vara en spegling av samhället.

En annan dag kommer jag skriva mer om det här. Hur jag vill se fler kroppar på scenen. För alla ser ju faktiskt inte ut som Lena Endre. Älskar Bergman även de kvinnorna?

SHANNON.. NÄ…LENA…. ELLER….

När allt var slut applåderade folk såklart i ca 100 år. Lugn själv sa att hon förhöll sig väldigt ambivalent till kronan hon hade på huvudet, ”men den sitter fast”.

Hon pratade om att hon tvingats tänka genom ett och annat under tiden hon sett sina dikter passera revy framför sig på scenen.

”Jag måste nog tänka genom min kvinnosyn”.

”sen tycker jag man kan ifrågasätta om det verkligen är så synd om mig som jag alltid har trott”

 

Sen grät Kristina lite.

Sen försökte hon klättra ner från logen, men hon blev stoppad i tid.

Hon sa:

”Jag tror inte att någon författare har varit med om det här under sin livstid”.

Det tror inte jag heller. Eller som mitt sällskap sa efteråt:

”Jävligt coolt att nån som är värd det får en sån här grej”

Kristina där ser du, ALLA HAR INTE DIG PÅ HIDE PÅ FACEBOOK!!

Med dessa visdomsord önskar CONST er Glad påsk!!!!

 

XOXOXOXO

champagne

VARGTIMMEN PÅ DRAMATEN

HEJ ALLA NU KOMMER EN LÅNG TEXT OM VARGTIMMEN…. JA DEN ÄR LITE LÅNG.. MEN JAJA…. JAG ÄR INTE SÅ BEHAGLIG/ BESKEDLIG / BEKVÄM…. SOM NI LÄR FATTAT VI DETTA LAGRET… DEAL WITH IT– HEHEHEHEHEE : D *EVIL GRIN*

VARGTIMMEN – ORIGINALET MED LIV ULLMAN <3

Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning, det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Den är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme då de flesta barn föds.” (Enligt Dramaten. Wiki här)

Kl 18.41 ringde Benji mig och undrade om jag ville hänga med på Vargtimmen på Dramaten – hans sällskap hade fått förhinder. 19.00 Gled jag in i Målarsalen, med någon minuts marginal innan Karin Dreijer Anderssons musik körde igång.

Eftersom jag hade varit utomlands ett par veckor hade jag inte så himla bra koll på vad pjäsen skulle handla om – och jag hade heller inte sett Bergman-filmen som pjäsen byggde på. Därför tog det mig ett tag att fatta vad som höll på att utspela sig framför mig.

Sammanfattningsvis kan jag säga om Vargtimmen THE PLAY:

Det här är det sjukaste jag sett på en teaterscen. På ett _BRA_ sätt.

 

Pjäsen bygger alltså på filmen Vargtimmen av Ingmar Bergman

 

Det jag såg var en massa monster, mardrömmar och demoner som tjafsade med verkligheten. Huvudpersonen (typ Bergmans) mardrömmar som blandade sig in i verkligheten där han bor med sin höggravida tjej ute på en ö (Fårö?).

Precis som i drömmens logik blandade sig det som hände i ”verkligheten” med det som hände i drömmen/det undermedvetna. Fragment som skedde eller sades – näsblod, tandborstar, kyssar- blandade sig in i drömmen och monstren säger samma mening som hans fru sagt innan läggdags. Spår från drömmarna (som ex-tjejens sko som hon sparkar av sig i en drömsekvens) ligger kvar på scenen även när vi är i ”verkligheten”.

 

Foto för Rodeo: Christian Gustavsson

 

Jag har sett flera av Dramatens Bergman-dramatiseringar på senare tid. Visst är det lite trist att se att många teatrar väljer säkra kort för att säkra publikintresset. Galeasen sätter upp bästsäljaren ”Ett år av magiskt tänkande” (recension-aktig text i CONST coming up) och Stadsteatern sätter upp Norén (om den i CONST här). Inga chocker direkt.

Men okej.

Ska de ta gamla bekanta filmer eller böcker så är det ju kul om de total-remixar dem. Och det har Malin Stenberg verkligen gjort med den här pjäsen-

Av de Bergman-pjäser jag sett på Dramaten var Vargtimmen solklart bäst.

Höstsonaten som jag såg på stora scenen förra året höll jag på att sova mig igenom. No offense mot skådespelarinsatserna, eller mot någon inblandad egentligen. Men fy fan vad LÅNG den var… 3 h av… znooooozzzzz..

Scener ur ett äktenskap såg jag också för något år sen. Jag hade sett fram emot den som fn eftersom jag ÄLSKAR filmen, tycker den är helt fenomenal; vacker, sorglig…. Pjäsen var också bra, men inget jag kommer att ligga och drömma mig tillbaka till i min dödsbädd precis…

Däremot den här – Vargtimmen – var verkligen en upplevelse för mig.

Jag har inte läst så många recensioner men förstått att den fått ganska blandade reaktioner, och mycket kritik. Personligen gillade jag den av flera skäl. Mest för att den kändes så…. 2011..

Här kommer en lista:

1. Jag älskar The Knife-estetiken i pjäsen. Ja, jag tror verkligen det finns något sådant. Inte bara hade halva The Knife (även Fever Ray och Honey is Cool) – Karin gjort musiken, men även i filmklippen som spelades under pjäsens gång och i kostymerna och scenografin kunde jag känna igen element jag sett i The Knifes videos och liveframträdanden

2. Många minns säkert när the Knife skickade en transa att uppträda åt dem i Sen Kväll med Luuk – eller något av alla andra stunts de gjort under åren. Jag älskar (givetvis..) det med dem, deras integritet, naturliga queerhet, lek med identiteter och personas…… Och just transor och allmän queerhet är något som återkommer i Vargtimmen. Flera av de kvinnliga rollerna spelas av män och de är HELT UNDERBARA. Jag och Benji satt och mös åt vår instant favvo: ”Corinne” spelad av Omid Khansari. Helt fantastisk härlig hagga!! LOVE

FOTO: Sören Vilks/Dramaten

CORINNE <3<3<3<3

3. Lynch-känslan. Hela scenografin kändes inspiererad av Twin Peaks med träpaneler och fula sjuttiotalsgolv och vardagliga garderober. Visst, Bergman har ju influerat Lynch också, men Lynch-känslan kändes perfekt och allt var så… läskigt vardagligt med en Kafkaesk vägg full av blå kontorspärmar som representerade huvudpersonens sjuka dagbok… Jag var till och med lite rädd ett tag i början när DÖDEN (en svartklädd tant som var extremt lik Benji, haha) knackade på dörren…

FOTO: SÖREN VILKS, DRAMATEN

http://www.youtube.com/watch?v=7oDuGN6K3VQ&feature=player_detailpage

 

4. SCENOGRAFIN OCH REGIN ÖVER HUVUD TAGET! Helt fantastisk!! Andreas Nilsson (scenograf) – you rock!! Och regissören Malin Stenberg – fan vad bra du är!! Behållningen av pjäsen tycker jag var just det visuella. Jag fattade knappt något som sas i pjäsen – mest var det fragment av tankar, idéer.. det är inte vad som sägs som är det viktiga. Det är den fantastiska regin och scenografin som skapade pjäsen, tillsammans med den mardrömsbrusiga musiken. Jag är extremt imponerad av just scenografin – varje gång jag trodde att jag sett hela scenen öppnade sig nya rum, som en labyrint av förvaringsutrymmen och dörrar. En bastu var full av ånga, monstren gick in i garderoben (lol), väggar sköts igen och nya rum öppnades. WOW!

Huvudrollsinnehavaren LINA ENGLUND är XTREMT lik originalets Liv Ullman!!!!!

FOTO: Sören Vilks/Dramaten

LIV ULLMAN <3

(Fö kan man läsa mer om Liv Ullman i Nina Stenbergs blogg här på Rodeo)

Också Huvudrollsinnehavaren Jon Karlsson är lik originalets Erland Josephsson….!

(FOTO: Sören Vilks/Dramaten)

 

5. Sinnet för detaljer i såväl regin som scenografin, men även den fantastiska kostymen (Aggy och Benji som är modefans reagerade starkt på detta och Aggy blev helsåld på nån kavaj med uppfällbar krage.. jag fattade inte riktigt). ALLT hade betydelse. Tex huvudpersonens t-shirt var en amerikansk vintage-tisha med en kanin och texten ”FOLLOW”. Jag satt ett tag och funderade på vad det kunde betyda – inga detaljer i det visuella kändes slumpmässiga. Sen slog det mig – att det påminde om kaninen från Alice i Underlandet. Och vad gjorde han om inte att följa kaninen ner i gropen för att möta de sjuka (mar)drömfigurerna….

BONUS:

Efter pjäsen snackade jag och Aggy om ”Kuratorn” (som fö gjorde mkt bra ifrån sig) – var det inte kvinnan som rest sig upp när vi var på pratet om kvinnor på Dramaten och berättat att hon var Sveriges första transsexuella skådespelare? Aggy kände igen rösten och jag tyckte ansiktet var bekant. Efteråt kollade jag rollistan – och jo, kände jag inte igen namnet: Aleksa Lundberg. Det här måste vara hennes första stora roll. Jag tyckte hon var grym. Kul att se flera olika sorters kroppar på scenen!

+ Att hon är SÅ SNYGG!!!! OMG

Här hittar jag en text om en pjäsen Aleksa gjorde om sitt könsbyte.

Sen inser jag att teatertidningen Nummer också gjort en intervju med henne inför hennes Dramatenpremiär. Den kan man läsa här.

 

Jag ger den här produktionen av 5 möjliga

 

BOB HANSSON FICK OCKSÅ VA MED…. OCH SPELA GREVE…… (OBS SKÄMT)

FOTO: Sören Vilks/Dramaten

EXTRA EXTRA:

I intervjun med Nina Stenberg här på Rodeo (som jag rekommenderar!!) säger regissören Malin Stenberg:

HUR HAR DITT, KARINS OCH ANDREAS SAMARBETE MED PJÄSEN FORTLÖPT?

- Arbetet med Karin och Andreas har byggt på en genuin och stor respekt för varandra som konstnärer. En nyfikenhet från min sida på vad de skulle kunna tillföra och en egen vilja och längtan efter utveckling. Att kliva ut i områden som inte är traditionell teater, utan att istället skapa ett helt eget språk… Om teatern inte lyckas locka in folk från andra konstnärliga områden så är den dödsdömd.

Läs intervjun här!

champagne
CONST
Ida Therén är 28 år, bor i Stockholm och jobbar som frilansskribent. För Rodeo.net skriver hon sedan januari 2011 bloggen CONST, om kultur och vad det ska vara bra för. Hon bokar också klubbar samt driver litteraturtidskriften CONST Literary (P)review. Hon gillar att läsa böcker och att kolla på konst.
Kontakt
Kärlek, tips eller frågor? Maila const@rodeo.net