Kultur, Musik

CONST SER: MODERN KONSTMUSIK PÅ ÖSTERSJÖFESTIVALEN

För en vecka sen var jag på ”Baltic Composers Project” på Östersjöfestivalen, på Berwaldhallen i Stockholm.

Jag vet, det låter jättekrångligt. Men det var kul! Tänkte berätta lite om kvällen, så pedagogiskt jag kan.

Under tiden du läser kan du förslagsvis LYSSNA PÅ KONSERTEN HÄR

Östersjöfestivalen är en festival för klassisk musik och det som kallas ”konstmusik”, alltså typ: nyskriven ”klassisk” musik, med musiker, kompositörer och dirigenter från hela östersjö-området (Tyskland, Ryssland, balt-länderna, Finland osv).

Bakom det hela finns Sveriges Radio P2, en kanalen som jag misstänker att många som läser det här förmodligen sällan lyssnar på. Det tycker jag borde ändras på! Själv är jag något av en P2-junkie. När jag sitter hemma och jobbar om dagarna har jag alltid på P2 (utom när det kommer nyhetsprogram på samiska, arabiska osv vid lunchtid, det är 2 much för mig..) på i bakgrunden. Det är underbart, men får fin musik som man blir lugn av OCH man slipper tänka på alla otäckheter som händer i världen (som man ständigt påminns på på underbara p1, som jag gärna lyssnar på när jag inte jobbar samtidigt utan är fullt alert) och man slipper känna sig lobotomerad, som jag ibland gör när jag lyssnar på p3… som ju ibland är kul, men ibland pallar jag inte… tempot… där.

Well, well, efter den introduktionen: Berwaldhallen är Sveriges Radios egen konserthall. Den ligger under marken, vilket gör att musiken hörs väldigt tydligt mot fonden av tystnad. (Nyligen sändes en serie med program om hur Berwaldhallen/Radiosymfonikerna kom till, lyssningstips för den som vill grotta ner sig)

Dirigenten för kvällen var finska dirigenten Susanna Mälkki. Hon är invald i en massa mäktiga musik-grupper och akademier, och hon är lite av en expert på modern konstmusik. Hon är för övrigt den första kvinnan att få prestigejobbet att dirigera operaorkestern på La Scala i Milano. Här kan man höra en intervju med henne!

Dirigenten Susanna Mälkki. Foto: Simon Fowler

Inte bara var hon ett super-proffs, utan också supertrevlig och ödmjuk och charmig. Gång på gång fick hon publiken att skratta, samtidigt som hon utstrålade en skitcool seriositet. Jag är ett fan!

Idén med kvällen var att presentera ny musik av tonsättare som bor kring Östersjön. Mälkki fick i uppdrag att välja ut tonsättarna. Det blev tre killar i 40-årsåldern från Finland, Tyskland och Ryssland. Spelade upp verken gjorde Stockholm Nya Kammarorkester, som gjorde ett jättejobb med de här HELT nyskriva låtarna. Alltså, INGEN hade hört dem förut. Och ganska många var väldigt experimentella, så det kan inte vara helt lätt.

Först ut var det som skulle bli min favorit under kvällen. Arnulf Herrmann hette den tyska tonsättaren, och det mega-skeva verket hette ”Durchbrochene Arbeit”.

Det var helt nya toner, som jobbade ihop. Jag vet inte hur jag ska beskriva det bättre än att det var liksom skevt, men det fanns ändå en rytm i det hela. Som att det var regelbundet men inte regelbundet, med återkommande vandrande teman som bildade ett sammanhållet verk.

Själv sa tonsättaren såhär under intervjun i samband med uppförandet:

”Kanske närmar vi oss en tid där jakten på melodin inte är i fokus utan klanger och stämning ”.


Dmitrij Kourliandskij pratar med Mälkki.

Nästa man på scen var ryske Dmitrij Kourliandskij, som hade skrivit verket ”Maps of nonexistent cities. Stockholm”.

Han sa bland annat att han inte var intresserad av ljud, utan tid. ”Ljud är bara sminkad tid”.

Något att fundera på…!

Han menar att man med hans verk får möjlighet att höra och känna tid som passerar.

”Musik är tidens skulptur”.

Sen sa han, att vissa ju menar att prata om musik är som att dansa om arkitektur, alltså att man inte kan prata om musik utan bara lyssna, känna den. Men han skrattade och tillade. ”Jag tycker att dansa om arkitektur låter rätt intressant”. jag håller med!

Dmitrij menade att när man lyssnar på hans musik ska man inte lyssna på musiken från scenen (eller radion) utan ”lyssna på dig själv”. Det kräver alltså en delaktighet från lyssnaren.

Det här var mitt sällskap Nicholas favvo. Han tyckte det kändes som att man verkligen kunde se kartor av en stad framför sig, eller kanske kloaker. Jag tyckte det lät som ljud från en djungel och var hela tiden övertygad om att de måste ha fört in datorljud från fåglar, så naturtroget fick musikerna natur-ljuden att låta. Lyssna gärna själva och dela med er av vad ni tycker!

PERTTU HAAPANEN

Sista stycket hette ”Mermaid Machines” och var skrivet av finske Perttu Haapanen. Precis som namnet antydde var det lite man vs nature-känsla på verket, där ljud som lät väldigt mycket som industriella maskiner varvades med mjukare natur-ljud, med kontrasten metalliskt /poetiskt.

Verket var inspirerat av en konstnär som heter Tuula Närhinen som gjorde en utställning med titeln ”Frutti di mare” där hon ställde ut skulpturer gjorda av plastskräp hon samlat vid östersjön. Tonsättaren själv sa: ”Det såg kul ut men när man tänker efter var verken egentligen väldigt sorgliga”.

TUULA NÄRHINEN – FRUTTI DE MARE (FOTO FRÅN http://www.tuulanarhinen.net)

Innan musiken satte igång nämnde Mälikki att ”alla undrar ju vem som blir framtidens Beethoven”. Om det blir någon av de här tonsättarna som framtiden kommer kolla på som en av ”de stora” kan jag i alla fall säga det här: i framtiden kommer vi ha ett annat förhållande till melodier. För det verkar inte vara någon av de tre som var särskilt intresserade av just melodier, utan istället var det olika toner och ljud som hamnade i fokus. Kanske börjar konstmusiken, som någon påpekade under samtalen, allt mer likna filmmusiken, där det är korta sekvenser som bildar sammanhang, hellre än en tydlig början, stegring och slut.

Efter den här föreställningen var jag helt utmattad, som man blir av att lyssna koncentrerat på helt nya saker som hjärnan inte riktigt är van vid, så den måste jobba på högvarv för att ”fatta”.

Glöm som sagt inte att lyssna på konserten här!

onsdag kväll ska jag se en hyllningskonsert med musiklegenden John Cage, ”A celebration of sound Drottningholms Slottsteater, i samarbete med Bonniers Konsthall. Medverkar gör flera av musikerna från Konsthallens nya utställning ”Mer än ljud” som sätter igång nu i veckan.

Missa inte heller den pågående Cage-specialen på Moderna/Arkitektmuseet!

Cage var den första som påpekade att tystnad kan vara musik. Vi får se hur mycket tystnad det blir, och hur mycket utmattning!

champagne

KEITH JARRETT OCH HÄNGIVELSEN

Jag tänkte skriva några rader, om konst…. och hängivelse -

Denna ödmjuka bloggerska har varit extremt busy senaste tiden… med bra saker….. tex att påta i min balkongs-återvinnings-odling och knappra på tangenter… Som alltid med inlevelsen som fått  mina bröder att hela mitt liv reta mig för att jag sliter så hårt på tangenterna att de blir helt blanka… (Enligt slitaget på min gamla dator är min favorittangenter att slå på ”e” och ”d”…)

I alla fall, i morse lyssnade jag som vanligt på ”Önska i P2″.. världens bästa sätt att börja dagen eftersom det nästan bara är jazz, klassisk musik och snälla röster. Ingen stress, förutom Ekot som bryter av ibland med hur otroligt f-in hemsk världen är..

Så idag, precis innan det slutar vid 10.00 kom en låt som var så vacker att jag var tvungen att stå stilla och lyssna, se ut genom fönstret, bara stå där och glo… Det konstiga – och, tycker jag, intressanta – är att trots att jag lyssnar på jazz & klassisk musik i princip dagligen (mest genom P2) är jag fortfarande sämst på att identifiera stycken, artister, kompositörer osv. Däremot kan jag känna igen nästan alla poplåtar som jag hört förut på typ… introt.

Det jag gillar med klassisk musik är ändå att man får vara i ögonblicket, att det inte handlar om kunskap. Ungefär som med mycket konst – att man behöver inte kunna en massa info om konstnären och verket, ibland måste man bara titta på det och uppleva det. (Har pratat om det bla i samband med Eva Löfdahl här).

Ibland fördjupar kunskapen kring verket upplevelsen – men ibland förstör den den. Ibland är det underbart att inte veta något om en konstnär och hitta på en egen historia kring vad det föreställer. Det är också så man lär sig om sig själv (mer kring det här finns i detta inlägg). Vad är det jag tänker? Vad är det jag tror, gissar, tolkar in?

Precis som med människor. Det här med att vad man ogillar hos andra är samma egenskaper som man ogillar med sig själv. Tänker alltid på det när jag blir sur på någon/något. Vad är det i mig själv som ogillar det här. Oftast hittar man något. Tycker jag att någon är dum för att den är så snål är det ofta jag själv som egentligen skulle vilja vara mer generös. Upplever jag att ogillar något för att den är självupptagen, kanske jag inte är helt tillfreds med min egen självupptagenhet. Detta är bara några exempel, det kan gälla vad som helst. Det är ju också därför människor som inte mår så bra och inte gillar sig själva tenderar att ogilla andra människor mer.

Jag skulle vilja hävda: En frisk människa älskar andra människor, men vårt samhälle uppmuntrar inte friskhet.

Det uppmuntrar individualitet, vilket i längden gör människor olyckliga.

Det viktiga är inte hur vi skiljer oss åt. Det intressanta är hur vi är lika.

Men detta samhälle… som bara uppmuntrar de pyttesmå olikheterna vi har….

Nåväl…….. nog med denna life coaching (om ngn arbetslös läser detta kanske jag kan fakturera arbetsförmedlingen nu?)..

Nu kanske ni undrar vad det var för låt jag hörde på radion. Jag kände igen själva stycket – det var den gamla evergreen:en ”Somewhere over the rainbow”. Det var lätt att spota. Men sen var det konstiga att jag också kände igen den som spelade pianot. Det händer, som sagt, mycket sällan. Jag tänkte för mig själv: ”Det måste vara Keith Jarrett”. Jag väntade tills stycken var slut och det kom otroligt fina applåder. Sen kom programledarens lena röst och sa ”Det var alltså Keith Jarrett med..”.

JAAA ropade jag ut i rummet— där ingen hörde — men ändå..

Det finns bara en man som kan få en så enkel – rent av banal – och utsliten låt att verka… vacker, äkta fräsch…

 

Min kärlekshistoria med Keith Jarrett har pågått under en längre tid.

Haha nu låter det som att vi är ihop. Inte helt osant dock.

Jag minns en sommar när jag satt i Berlin. Jag hade tagit hela sommaren ledigt för att skriva, vilket jag brukar försöka göra, ofta inte bara på sommaren. Allt handlar om prioriteringar, om man väljer bort många saker kan man få tid att göra det man verkligen vill. Även om det innebär vissa uppoffringar, socialt, ekonomiskt… Under många år levde jag under existensminimum för att få skriva. Resultatet är oändliga hårddiskar med text, och ett huvud proppfullt av böcker. Jag hade inte velat byta det mot någon platt-tv….

Det var otroligt varmt, säkert 35 grader. Dag efter dag satt jag där, med en fläkt i fejjan och lyssnade på Keith Jarrett… varenda låt som fanns rann igenom mina burkiga högtalare… Allt kändes som om jag befann mig på en annan planet. Varenda dag, samma sak.

För många som läser det här är detta old news. Keith Jarrett är något av en wonderchild superstar inom i sin värld. Men det finns säkert många som läser det här som inte känner till honom.

 

 

Keith Jarrett är kompositör och pianist. Mest inom jazz men också klassisk musik. Precis som det står på hans wiki är hans skiva med The Köln Concert kanske…. världens vackraste musikinspelning. Det var 1975 och Keith spelade på ett dåligt piano – det hade blivit fel när de skulle få fram instrumentet. Han improviserade fram kvällen -

I efterhand när folk bett honom publicera noter för konserten har han sagt nej - musiken improviserades fram ”on a certain night and should go as quickly as it comes”. Till slut gick han med på det, men sa att inspelningen alltid skulle vara viktigare att följa än eventuella noter.

(Älskar den idén med konst, med livet – att allt finns i ögonblicket – fotografier är onödiga, falska – livet som en mandala— osv–)

Jag har börjat gråta så många gånger till den skivan, av den enkla anledningen att det är så fruktansvärt… vackert. Som om det var 100% äkta, det finns ingen pose, inget avstånd-

Nu för tiden spelar Keith sällan live eftersom han lider av kroniskt trötthetssyndrom (sedan 1996). Här finns en spännade intervju med honom i ämnet.

Jag hittar inget bevis på det, men jag har alltid trott att han var autist, mycket på grund av ljuden av hängivelse han ofta gör under sina konserter. Han är helt inne i det han gör, helt inne i musiken. Det finns inget avstånd mellan honom och instrumentet, mellan honom och varje ton som kommer ut ur pianot – precis som en operasångare som är mitt inne i ett solo.

Det är möjligt att han inte är det. Att han bara vet hur man ger sig hän, släpper allt -

Och för mig är det det konst handlar om. Att ge sig hän….

Man kan alltid identifiera falsk konst genom att det finns ett poserande, något oäkta.

Man ”vill vara” något, mer än att man ”är”.

Jag återkommer snart till detta ämne, angående poeten Pia Tafdrup som har skrivit en underbar dikt om det här.

Until then -

http://www.youtube.com/watch?v=wivo94ylmhE

EN AV JORDENS VACKRASTE MUSIKINSPELNINGAR

XO

Ida

champagne

HÖRT PÅ P2

Blev sur av detta när jag lyssna på P2. (En annan dag ska jag förklara varför det är världens bästa kanal.)

Sveriges bästa tonsättare arbetar uppskattningsvis 150% (dvs heltid+halvtid obs) med sina kompositioner. Nu förväntar sig vår ”kulturminister” att han också ska vara sina egen marknadsföringsmaskin, sitta och suga näringslivets äckliga k**. Sveriges bästa tonsättare säger i P2:

”Hur ska jag hinna detta? DET GÅR BARA INTE” ;(

Hej Lena Adelsohn Liljeroth!!!!

Det finns bara 1 problem: Han är musiker, dvs CONSTNÄR i_n_t_e_ prostituerad!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

blir ledsen av detta :(

 

Här är ett annat kul program på p2 som jag vill tipsa om, det handlar om att göra porrfilmsmusik (!)

 

champagne