Kultur

CONST LÄSER: APOKALYPS BABY

Avslutade det här året med att läsa en av de bästa nya böckerna jag läst i år! Apokalyps Baby av franska Virginie Despentes (som skrev boken ”Baise-Moi” som sen blev film) kom på svenska i början av sommaren. Det är en samtidsskildring om hur samhället skiter i ungdomar som mår dåligt, om ett Frankrike och Europa i sammanfall och om (kvinnlig) sexualitet. Så sjukt bra!! Ville läsa om den direkt efter att jag läst ut och har snackat om den för alla som vill höra ända sedan dess. Boken är lite som en blandning mellan mina samtidsfavoriter tyska Juli Zeh, franska Michel Houllebecq och svenska Gabriella Håkansson. Boken har mkt gemensamt med Håkanssons ”Fallet Sandemann” (som jag tidigare skrivit om i CONST) och är också den en slags detektivroman, som egentligen handlar om helt andra saker än själva jakten…… Släng in lite Barcelonas undre värld, kaffesörplande, 100 ton cynism, den mest patetiska författargubben du nånsin läst om, lite S/M, lebbsex och terrorism och allt känns väldigt…. 2012. Perfektion.

LÄS!!!!!!!!!

Här kommer några typiska citat, älskar hur hon prickar in grejer och sen mosar dem totalt, som nån som ringar in en liten insekt och sen trycker ner tummen över den så att blodet skvätter åt alla håll……. På, eh.. ett bra sätt.

champagne
Promotion

CONST SOMMARLÄSNING, DEL 2 – PLATTFORM, MICHEL HOUELLEBECQ

Idag, några rader om en av mina absoluta favoritromaner Plattform av Houellebecq.

Kanske den deppigaste och mest surmulna av alla böcker som ändå tål att läsas om varje sommar, ju gassigare sol desto mer obekvämt, jobbigt, bättre…

Jag har läst alla hans böcker, vissa flera gånger. Han har ofta kritiserats för att vara misogyn, rasist (har bland annat skrivit något i stil med att Islam är den mest efterblivna religionen). Själv är jag av åsikten att konst ska få stå fri, att man ska få öppna upp dörrar inom kulturen som annars måste hållas stängda. Precis som mycket rap fungerar som en ventil för sexism bör litteratur, konst, teater få agera ventiler för andra saker, som uppenbarligen finns i samhället. Jag tror att det är föst när man inte uppmärksammar saker, och pratar om att de finns, som de växer sig starka och riktigt sjuka, ungefär som när präster blir sexkriminella. Jag är ledsen att det här blir ett lite slarvigt resonemang, jag skriver gärna mer om det någon annan gång eftersom det är ett så viktigt ämne, något jag pratar om med närstående nästan dagligen. Men idag lämnar jag det där och ger er istället Michels huvudpersons syn på CONST:

 

MICHEL HOUELLEBECQ, KANSKE VÄRLDENS SURASTE GUBBE

 

”För egen del har jag inget emot [samtidskonsten]: jag är ingalunda någon anhängare av hantverket eller en återgång till traditionellt måleri; jag förhåller mig reserverad som det anstår en bokhållare och administratör. Estetiska och politiska spörsmål är inte mitt bord; det är inte min sak att vare sig uppfinna eller inta nya attityder, nya relationer till omvärlden; det sade jag nej till samtidigt som mina axlar började slutta och mitt ansikte allt ledsnare. Jag har varit på rader av utställningar, vernissager och performances som stannat i minnet. Min slutsats är nu given en gång för alla: konsten kan inte förändra livet. I alla fall inte mitt liv.”

*

Skriv gärna tips på sommarböcker ni gillar i kommentarsfältet, så samlar jag ihop tipsen sen!

champagne

LOVIN FÖRETAG SOM LOVIN RELATIONSHIPS

Här kommer en version av en lokaltidningskrönika [därav käck slutkläm : )] som jag skrev häromdagen. Mer om Plattform kommer imorgon!

*

COOL ORELATERAD BILD – DORA KALLMUS

Jag är numera egenföretagare. Eller ja, frilansskribent, men det låter ju lite lyxigare med ”egen chef”. Tyvärr är det inte så glamoröst och om jag tjänar under de kollektivavtalsenliga lägstalönerna. Jag klagar inte, jag har valt det före andra bättre betalda – men tråkigare – jobb, men vill bara påpeka att jag vet hur svårt det kan vara att vara småföretagare. Jag vet att det kan vara dyrt att anställa, att Sverige har hårda regler för företag. Jag förstår att man blir lockad till genvägar. Ändå tror jag inte att det finns en poäng med att ta den långa vägen. Det tänkte jag skriva några rader om idag.

I en av mina favoritböcker, Plattform, av den oerhört svårstavade franska författaren Michel Houellebecq beskrivs ett otäckt samhälle, tyvärr inte olikt vårat. Hans figurer har rationaliserat bort alla intima relationer. Närhet köps och säljs. Männen väljer kvinnor från andra länder som tyst lyder dem, så att de slipper västerländska kvinnors höga krav. Kvinnorna i sin tur väljer bort män som inte passar deras höga förväntningar. Alla gör allt för att slippa krånglet som känslor och relationer faktiskt innebär. Och: alla är ensamma och olyckliga.

På samma sätt rationaliserar många företag. Man flyttar till länder med låga löner och få regler. Man använder bemanningsföretag för att slippa fast anställda. Arbetskraften blir ”flexibel”. Kortsiktigt lönsamt för företagen, men inte lika kul för de anställda. Skräckexempel dyker upp i media, som killen som fick sparken efter en statusuppdatering på Facebook där han skrev att jobbet var trist. Klagar du får du gå.

I Grekland – ett land med utbrett skattefusk och korruption – tvingar företag ofta anställda att bli frilans. Företagen slipper betala sociala avgifter och de anställda är lätta att avskeda eftersom de egentligen är ”samarbetsföretag”. Frilansarna får mycket dåligt betalt. Det är svårt att förhandla upp lönen på egen hand, med många på kö om samma jobb. Ensam är ju inte alltid stark.

Är det framtiden?

När jag frilansar får jag sköta allt från marknadsföring till fakturering själv. Själva kringarbetet tar ofta mer tid än skrivandet.

Skulle det funka inom industrin? Jag tror inte det.

Alla är ju inte affärsmän och -kvinnor. Den som är bäst på att sälja in sig själv kanske inte alls är bäst på att köra truck. Det privata sjukhuset med snyggast reklamblad kanske inte har den bästa vården.

Jag tror inte alltid på genvägar. I alla fall tror jag inte att det är så man skapar starka och långlivade företag.

Fast anställda kan säga sin ärliga mening utan att få sparken. Högt i tak utvecklar företaget, precis som ett bråk då och då är bra för relationen. Företag som stannar kvar i hemorten vinner i lojalitet, förtroende och erfarenhet. Det är värt mycket mer än vad som syns i kortsiktiga halvårsrapporter.

För till skillnad från Houellebecqs robotliknande varelser består ju företag av riktiga människor. Inte känslolösa robotar som, till skillnad från gammal kärlek, lätt kan rosta sönder.

EN ANNAN AWESOME ORELATERAD BILD – DORA KALLMUS

champagne
CONST
Ida Therén är 29 år, bor för tillfället i Brooklyn och jobbar som frilansskribent för olika tidningar. För Rodeo.net skriver hon sedan januari 2011 bloggen CONST, om kultur och vad den ska vara bra för. Hon driver litteraturtidskriften CONST Literary (P)review. Hon gillar att läsa böcker och att kolla på konst.
Kontakt
Kärlek, tips eller frågor? Maila const@rodeo.net