”Det som talar i konsten är dess tystnad”

”Var försiktiga med längtan efter det perfekta och ideala, både i livet och i konsten”

Nationalmuseum har ordnat en serie föreläsningar/seminarier sista tiden, som alla verkat intressanta.

Ikväll kl 18.00 pratar Karin Hassan Jansson om “Tre våldtäktsoffer i 1600- och 1700-talets Sverige”. Karin är docent/lektor vid Historiska institutionen vid Uppsala universitet.

För en tid sen var jag på det här snacket om psykoanalys med Dr. Nina Weibull. En kompis anmärkte innan på Facebook, att det här är ”som gjort för dig”. Man kan väl typ säga att det stämmer, jag har sedan tidig tonår varit fascinerad av psykoanalys och Freuds teorier, och estetik och konst har gått sida vid sida som några av mina favvoämnen nästan lika länge.

Här kommer lite anteckningar från pratet. Jag kan inte garantera att allt stämmer, eftersom jag skrev det mkt rörigt på baksidan av en kreditupplysnings-brev jag hittade i handväskan eftersom jag glömt min anteckningsbok, men håll till godo -

Har jag missat något eller fått något om bakfoten – kommentera gärna nedan!

Nina Weibull är alltså konstintendent och en av grundarna till psykoanalytiska Tidskriften Divan.

Nina berättar, att Freud sa att psykoanalysen inte kan tolka just det estetiska. Snarare hade han ett uttalat intresse som är gemensamt för både konst och psykoanalys –  det som ligger bakom det som skapats – nämligen individens skapande förmåga.

Det som skiljer psykoanalysen från konsthistorian är därför att i psykoanalysen tar man tillvara på den inre upplevelsen, den inre förmågan, medan man i konsthistorian ser på den yttre, bevarade.

För båda står själva blicken i centrum. Men psykoanalysen letar efter sprickor i fasaden, inte bara den perfekta tavlan.

Sigmund Freud själv gick mycket på konstmuseum. Då passade han på att analyera verken lite grand. Bland annat refererade han till Madonnan i sixtinska kapellet som en ”barnflicka”. Typ: “Kan hon verkligen vara gammal nog att vara mor?”

MADONNAN I SIXTINSKA KAPELLET AV RAFAEL

Nina testade att applicera lite psykoanalys på en av Cézanne-tavlorna på museet. Kan man tolka tavlan utifrån teorierna?

Hon berättar att poeten Rilke (som jag tidigare skrivit om i bloggy här) stirrade på en tavla av Cézanne och sa:

”Det här är den första och mest slutgiltiga fåtöljen i all konst”.

När man ser närmare på tavlan kan man se fler detaljer. Nina anmärker:

”Den borgerliga interiören har ett arktiskt inslag” och så pekar hon på tavlan, och plötsligt ser vi att det ser ut som ett isberg, mitt i tavlan. Var det medvetet, undermedvetet? Läser vi in för mycket i verket? Spelar det någon roll?

Nina frågar: ”Varför kommer vi till nationalmusem?” Publiken är tyst. Hon fortsätter: ”Vi vill att något ska hända inom oss, mellan konstverken och oss själva. Om man står ut med den process det är att finna sin tolkning.”

RAINER MARIA RILKE

Sedan berättar hon en liten anekdot om Cézannes besatthet av att måla äpplen, som jag ska försöka återberätta här. Cézanne målade ofta äpplen, vilket enligt psykoanalysen betyder bröst. Haha, han älskade bröst, kanske man tänker då. Men som för att illustrera hur förenklat det är berättar Nina om hur Cézanne och författaren Emile Zola gick i skolan ihop (jag visste inte detta! Älskar båda, så det var intressant info tycker jag). Zola var mobbad (*ledsen smiley*) och Cezanne, som var några år äldre, räddade Zola från några som var dumma mot honom. Efteråt kom Zola med en korg äpplen till Cezanne.

Kan det alltså vara ett skäl till Cezannes kärlek för äpplen i målningar? Representerar det något eget, speciellt för honom – tecken för vänskap, tacksamhet, ärlighet?

CEZANNES ÄPPLEN = VÄNSKAP? (FRÅN SENT 1800-TAL)

Nina berättar en annan anekdot, när personen Cezanne målar av somnar under poserandet ska han ha sagt: ”Man måste posera som ett äpple”. För ett äpple rör sig inte….

Det går givetvis att applicera på det mesta inom konst. Om “tekoppar” betyder frihet för mig, kanske det betyder ångest för någon annan. Det kan alltid vara bra att ha i åtanke när man tittar på konst, eller upplever andra mer abstrakta konstformer – kanske poesi, performance eller dans. Vad betyder “tekoppar” för andra?

Jag kom att tänka på det här igår när det franska burkaförbudet offentliggjorts lade Agnes upp en bild på Hussein Chalayan-kollektionen från 1998. Gissar att hon kommer blogga om det, kolla hennes blogg under dagen! Vad betyder burka för en franska politiker – och vad betyder det för en muslimsk kvinna? Ja, det finns otroligt mycket att säga om det här, jag kommer lämna det där men gissar att det kommer den debatten kommer fortsätta…

Vad hände med Cezanne och Zola då? Om jag förstår det rätt så skrev Zola om en misslyckad konstnär (nån som fattar vilken bok det här syftar på? Jag har bara läst Therese G och det var många år sen nu). Cezanne kände sig på något sätt träffad/sviken och vänskapen avslutades. Om nån vet mer om det här dramat får ni gärna berätta!

Nina uttrycker det bra med att det är själva kampen som leder fram till tavlan som är just psykoanalysens område – inte nödvändigtvis själva konsten.

Likaså skillnaden mellan:

primärprocess-upplevelsen, dvs vad vi ser

VS

sekundärprocess-upplevelsen, dvs vad vi upplever när vi ser en tavla.

Nina avslutar pratet med att konstatera något jättefint som jag kan skriva under till 100%, något som jag själv reflekterat över när jag håller på med egna projekt, något som jag tycker skiljer konst från typ reklam, PR, alla putsade fasader – nämligen att tillåta sprickor, låta dem finna, låta dem existera, leva för dem. Hon säger:

”Det fulländade, ideala, det är nästan avskräckande. Fragment, skärvor drar in, engagerar oss. Var försiktiga med längtan efter det perfekta och ideala, både i livet och i konsten”

Men också:

”Det som ropar på svar är det som inte finns där. Det som talar i konsten är dess tystnad”

SER DU INTE UT SÅHÄR VARJE DAG? SKÄRP DIG!!!! LÄS BOKEN FÖR I HELV–

..Det är en tröst för oss som aldrig lyckats, och egentligen aldrig velat, passa in i tjej-mallen där alla har en egen modetidning och där håret alltid ligger perfekt som en hjälm på huvet med naglar som aldrig spricker och kläder som aldrig luktar svett….

En roman utan något som skaver är sällan intressant. Då är det nån chicklit och det tycker i alla fall inte jag är så himla kul. Och en tavla som är helt perfekt, skulle det inte lika gärna kunna vara ett fotografi….

**

UPDATE: Agnes har nu skrivit ett grymt blogginlägg om “NIQABITCH” här! Läs – även om du liksom jag inte är så modeintresserad i vanliga fall är det här ett bra tillfälle att reflektera över just modets relation till politik och samhällsdebatten