NÄR KRISTINA LUGN HYLLADES PÅ DRAMATEN

I förra veckan skrev jag om Kulturnatten i Stockholm, som avslutades med en hyllningskväll till Kristina LugnDramaten. Jag tänkte berätta lite mer om det.

Några dussin skådespelare läste upp Lugns samlade verk – dikter såväl som sånger. I kungalogen till vänster om scenen satt Kristina Lugn själv med en drottning(prinsess?)krona i metall monterad mitt i hennes karaktäristiska hårsvall.

KRISTINA LUGN TAR EN GOD CIGG (FOTO: LARS EPSTEIN/DN)

Fint med framträdanden var att den lakoniska humorn i hennes dikter verkligen kom fram, det liksom absurda, Beckett-lika i den surrealistiska vardagsrealismen. Men mer om det strax.

Dramaten var proppfull – ”Det är hysteriskt här!!” utbrast min kompis Lexi som jobbar som publikvärd på Dramaten när jag kom dit vid halv tolv-tiden. Men vi hade tur och två kvinnor smet just ut från första våningen så jag och mitt sällskap kunde sno deras platser. YES.

Jag satt där och såg på några av Sveriges bästa skådespelare läsa upp dikterna och tänkte, att om jag varit Kristina hade det här varit den finaste dagen i mitt liv.

Dikterna lästes av duktiga skådisar, de flesta från Dramaten. Låtarna spelades av ett gubb-band, inte riktigt i min smak – det var nog mer riktat mot målgruppen med denna åsikt:

Allra bäst tycker jag det var när en av mina absoluta svenska teaterskådespelerskor – Marie Göranzon (mer om henne i bloggen här) och en man som jag inte minns namnet på upp på scenen. De satt på en varsin stol och trots att de – precis som alla andra på scenen – satt med manus i handen fanns det inte en sekund när det inte kändes professionellt. De läste upp en Lugn-dialog som kortfattat handlar om att mannen träffat en ny kvinna, en bibliotikarie. (Nån som minns vad dikten heter?)

MARIE GÖRANZON <3

I de här dialogen kom verkligen Lugns humor fram och en medelålders kvinna bredvid mig höll på att få andnöd eftersom hon skrattade så mycket. Själv skrattade jag lite mindre hysteriskt, men jag misstänker att igenkänningsfaktorn var lite lägre på mig än på många andra i publiken som, som alltid i såna här sammanhang, var betydligt äldre än mig MEN jag måste ändå påpeka att det verkligen var olika åldrar på Dramaten den här kvällen. Det var ganska många i min egen ålder, 25-30, och jag fick höra samma sak ang Kukturnattens efterfest på Nalen – där skruttiga kulturgubbar och minihipsters samsades sida vid sida. * CONST LOVES THIS *

Det är annars något jag ofta tänker på sen jag flyttade till Stockholm – ålderssegretationen här. Jag har inte sett det på något annat ställe där jag bott. Men mer om det någon annan gång.

I alla fall – Marie Göranzon och *man*. De fick mig att tänka på den här Beckett-pjäsen där ett par tjafsar, kvinnan nedgrävd i sand, Happy Days:

BECKETT – HAPPY DAYS (1961) Se här för fler bilder av många olika produktioner

http://www.youtube.com/watch?v=BWLtKaa7BRk&feature=player_detailpage

EN HELT UNDERBAR FILMATISERING AV PJÄSEN! REKOMMENDERAS!!

Lugns dikt/dialog verkar som en helt vanlig diskussion mellan ett gift par innan man inser – att det de säger är helt absurt. Det morbida är förklätt som lättsamt; Marie G pratar om leverpastej ena sekunden, och nästa om att hämta älgstudsaren och skjuta ihjäl sig själv.

Tex:

Kvinna: Jag vill inte leva, då kan jag ju lika gärna dö.

Man: Javisst. Det är lika bra.

GOLLII <3

Jag är ingen poesi-fantatiker (gillar dock Ann Jäderlund och Pia Tafdrup väldigt mycket! Ska skriva mer om dem nån gång) men Lugns dikter är lätta att ta till sig även för en poesi-n00b. Ett bra tips är hennes ”hit”, inte omöjligt självbiografiska ”Bekantskap önskas med äldre bildad herre”:

”Du måste försöka leva dej in i min situation!
Tror du det är roligt att sitta ensam framför tv:n till långt
efter sändningstidens slut och tugga på en kall cheeseburgare med
en Kalle Anka-pocket och fem gamla årgångar av RFSU-bulletinen
som en sällskap?”

Älskar när skådisen läste upp den (missade namnet, förlåt!). Så rörande och fint och ärligt och bra!

 

Det fanns några riktigt härliga galna kvinno-gestalter med i dikt-universumet. Ett bra exempel är Galopp Galopp (?) där en heltokig kvinna får tala. Älskar sånt.

 

En annan kvinna som är på någon slags … gräns.. är Lena Endre. Jag älskar henne, men ibland känns hon lite… ja….världsfrånvänd. Som när jag, Aggy och Benji var på snacket om kvinnor på scen på Dramaten& (har nämnt det tidigare HÄR) och hon sa, ungefär, att det var bättre när Bergman var där, för han ”älskade kvinnor”. Dvs hon fick fler roller då… man ba.. jo, Lena.. det kan ju ha att göra med att du var en ung snygg kvinna då….. och hans kärlek för kvinnor kanske inte var rikigt samma sak som… feminism…

Jaja… jag försökte också ställa en fråga till henne efter pratat angående det här. Frågade om det inte hade att göra med ”manliga blicken”. Hon fattade inte alls vad jag pratade om, fortsatte snacka om hur mycket Bergman ÄLSKADE KVINNOR. Man ba… ok Lena….

Jag har en mardröm (initierad av något Staffan L skrev) om att bli utskälld av Lena Endre.. det känns SJUKT läskigt!! Hon är väldigt… närvarande om man säger.. det hon säger… tränger sig in, som om det var sant.

Hur som helst var hon grym när hon ställde sig och sjöng en låt som handlar om, jag citerar ”en kollega som är lite efterhängsen” – nämligen ”Krister Henriksson”. Jag tror/hoppas att låten var ett skämt. Om någon förstår vad den handlar om får ni gärna upplysa i kommentarsfältet nedan!

Bland annat återrrefererar de till älgstudsar-dikten och Lena sjunger: ”var är mitt jaktgevär?”. Hon var så cool när hon greppade micken och bara körde och tog i i någonslags Mick Jagger-style. Hon fick hela salen att sjunga med i ”Jag kan inte komma ifrån Krister Henriksson”.

KRISTER HENRIKSSON – KÄND FRÅN WALLANDER-FILMER OCH ÄVEN PROFESSOR PÅ SCENHÖGSKOLAN

 

Det som fanns på Dramaten den kvällen var något så ovanlig i världens kanske mest individualistiska stad som typ… ok.. förlåt jag vet att detta ord är tabu men .. jag måste säga det: GEMENSKAP.

Den fjärde väggen (det som skiljer låtsas-rummet på scenen från publiken) var långt borta och det var en festlik stämning trots gulddekoren och plyschsätena.

Kanske är det det Håkan Juholt talade om i debattartikeln i Dagens Nyheter idag, när han pratade om hur kultur ska finnas för alla, och hur det är något som hjälper oss att bli mer empatiska. Om jag gillade texten? SVAR JA.

En annan sak:

Jag gillade när det kom upp en kille med det som sjukt nog kallas ”invandrarsvenska” och läste. Jag tyckte det var så fint – Lugn känns så helyllesvensk, och det är så fint när det finns en kontrast, en skevhet (ok jag vet, tjatar alltid om detta, men älskar det…), något som tvingar en att tänka till. Det var inte bara Dramaten-stockholms-svenska och en supersvensk poet. Det finns något mer – det som ju faktiskt är Sverige. Jag gillar när det syns också på scenen, eftersom teatern ju någonstans ska vara en spegling av samhället.

En annan dag kommer jag skriva mer om det här. Hur jag vill se fler kroppar på scenen. För alla ser ju faktiskt inte ut som Lena Endre. Älskar Bergman även de kvinnorna?

SHANNON.. NÄ…LENA…. ELLER….

När allt var slut applåderade folk såklart i ca 100 år. Lugn själv sa att hon förhöll sig väldigt ambivalent till kronan hon hade på huvudet, ”men den sitter fast”.

Hon pratade om att hon tvingats tänka genom ett och annat under tiden hon sett sina dikter passera revy framför sig på scenen.

”Jag måste nog tänka genom min kvinnosyn”.

”sen tycker jag man kan ifrågasätta om det verkligen är så synd om mig som jag alltid har trott”

 

Sen grät Kristina lite.

Sen försökte hon klättra ner från logen, men hon blev stoppad i tid.

Hon sa:

”Jag tror inte att någon författare har varit med om det här under sin livstid”.

Det tror inte jag heller. Eller som mitt sällskap sa efteråt:

”Jävligt coolt att nån som är värd det får en sån här grej”

Kristina där ser du, ALLA HAR INTE DIG PÅ HIDE PÅ FACEBOOK!!

Med dessa visdomsord önskar CONST er Glad påsk!!!!

 

XOXOXOXO

champagne