Jag tänkte skriva några rader, om konst…. och hängivelse -

Denna ödmjuka bloggerska har varit extremt busy senaste tiden… med bra saker….. tex att påta i min balkongs-återvinnings-odling och knappra på tangenter… Som alltid med inlevelsen som fått  mina bröder att hela mitt liv reta mig för att jag sliter så hårt på tangenterna att de blir helt blanka… (Enligt slitaget på min gamla dator är min favorittangenter att slå på “e” och “d”…)

I alla fall, i morse lyssnade jag som vanligt på “Önska i P2″.. världens bästa sätt att börja dagen eftersom det nästan bara är jazz, klassisk musik och snälla röster. Ingen stress, förutom Ekot som bryter av ibland med hur otroligt f-in hemsk världen är..

Så idag, precis innan det slutar vid 10.00 kom en låt som var så vacker att jag var tvungen att stå stilla och lyssna, se ut genom fönstret, bara stå där och glo… Det konstiga – och, tycker jag, intressanta – är att trots att jag lyssnar på jazz & klassisk musik i princip dagligen (mest genom P2) är jag fortfarande sämst på att identifiera stycken, artister, kompositörer osv. Däremot kan jag känna igen nästan alla poplåtar som jag hört förut på typ… introt.

Det jag gillar med klassisk musik är ändå att man får vara i ögonblicket, att det inte handlar om kunskap. Ungefär som med mycket konst – att man behöver inte kunna en massa info om konstnären och verket, ibland måste man bara titta på det och uppleva det. (Har pratat om det bla i samband med Eva Löfdahl här).

Ibland fördjupar kunskapen kring verket upplevelsen – men ibland förstör den den. Ibland är det underbart att inte veta något om en konstnär och hitta på en egen historia kring vad det föreställer. Det är också så man lär sig om sig själv (mer kring det här finns i detta inlägg). Vad är det jag tänker? Vad är det jag tror, gissar, tolkar in?

Precis som med människor. Det här med att vad man ogillar hos andra är samma egenskaper som man ogillar med sig själv. Tänker alltid på det när jag blir sur på någon/något. Vad är det i mig själv som ogillar det här. Oftast hittar man något. Tycker jag att någon är dum för att den är så snål är det ofta jag själv som egentligen skulle vilja vara mer generös. Upplever jag att ogillar något för att den är självupptagen, kanske jag inte är helt tillfreds med min egen självupptagenhet. Detta är bara några exempel, det kan gälla vad som helst. Det är ju också därför människor som inte mår så bra och inte gillar sig själva tenderar att ogilla andra människor mer.

Jag skulle vilja hävda: En frisk människa älskar andra människor, men vårt samhälle uppmuntrar inte friskhet.

Det uppmuntrar individualitet, vilket i längden gör människor olyckliga.

Det viktiga är inte hur vi skiljer oss åt. Det intressanta är hur vi är lika.

Men detta samhälle… som bara uppmuntrar de pyttesmå olikheterna vi har….

Nåväl…….. nog med denna life coaching (om ngn arbetslös läser detta kanske jag kan fakturera arbetsförmedlingen nu?)..

Nu kanske ni undrar vad det var för låt jag hörde på radion. Jag kände igen själva stycket – det var den gamla evergreen:en “Somewhere over the rainbow”. Det var lätt att spota. Men sen var det konstiga att jag också kände igen den som spelade pianot. Det händer, som sagt, mycket sällan. Jag tänkte för mig själv: “Det måste vara Keith Jarrett“. Jag väntade tills stycken var slut och det kom otroligt fina applåder. Sen kom programledarens lena röst och sa “Det var alltså Keith Jarrett med..”.

JAAA ropade jag ut i rummet— där ingen hörde — men ändå..

Det finns bara en man som kan få en så enkel – rent av banal – och utsliten låt att verka… vacker, äkta fräsch…

Min kärlekshistoria med Keith Jarrett har pågått under en längre tid.

Haha nu låter det som att vi är ihop. Inte helt osant dock.

Jag minns en sommar när jag satt i Berlin. Jag hade tagit hela sommaren ledigt för att skriva, vilket jag brukar försöka göra, ofta inte bara på sommaren. Allt handlar om prioriteringar, om man väljer bort många saker kan man få tid att göra det man verkligen vill. Även om det innebär vissa uppoffringar, socialt, ekonomiskt… Under många år levde jag under existensminimum för att få skriva. Resultatet är oändliga hårddiskar med text, och ett huvud proppfullt av böcker. Jag hade inte velat byta det mot någon platt-tv….

Det var otroligt varmt, säkert 35 grader. Dag efter dag satt jag där, med en fläkt i fejjan och lyssnade på Keith Jarrett… varenda låt som fanns rann igenom mina burkiga högtalare… Allt kändes som om jag befann mig på en annan planet. Varenda dag, samma sak.

För många som läser det här är detta old news. Keith Jarrett är något av en wonderchild superstar inom i sin värld. Men det finns säkert många som läser det här som inte känner till honom.

Keith Jarrett är kompositör och pianist. Mest inom jazz men också klassisk musik. Precis som det står på hans wiki är hans skiva med The Köln Concert kanske…. världens vackraste musikinspelning. Det var 1975 och Keith spelade på ett dåligt piano – det hade blivit fel när de skulle få fram instrumentet. Han improviserade fram kvällen -

I efterhand när folk bett honom publicera noter för konserten har han sagt nej - musiken improviserades fram “on a certain night and should go as quickly as it comes”. Till slut gick han med på det, men sa att inspelningen alltid skulle vara viktigare att följa än eventuella noter.

(Älskar den idén med konst, med livet – att allt finns i ögonblicket – fotografier är onödiga, falska – livet som en mandala— osv–)

Jag har börjat gråta så många gånger till den skivan, av den enkla anledningen att det är så fruktansvärt… vackert. Som om det var 100% äkta, det finns ingen pose, inget avstånd-

Nu för tiden spelar Keith sällan live eftersom han lider av kroniskt trötthetssyndrom (sedan 1996). Här finns en spännade intervju med honom i ämnet.

Jag hittar inget bevis på det, men jag har alltid trott att han var autist, mycket på grund av ljuden av hängivelse han ofta gör under sina konserter. Han är helt inne i det han gör, helt inne i musiken. Det finns inget avstånd mellan honom och instrumentet, mellan honom och varje ton som kommer ut ur pianot – precis som en operasångare som är mitt inne i ett solo.

Det är möjligt att han inte är det. Att han bara vet hur man ger sig hän, släpper allt -

Och för mig är det det konst handlar om. Att ge sig hän….

Man kan alltid identifiera falsk konst genom att det finns ett poserande, något oäkta.

Man “vill vara” något, mer än att man “är”.

Jag återkommer snart till detta ämne, angående poeten Pia Tafdrup som har skrivit en underbar dikt om det här.

Until then -

EN AV JORDENS VACKRASTE MUSIKINSPELNINGAR

XO

Ida