Nu kommer del 3 i detta Försvarstal (?). Del 1 kan du läsa här och del 2 här.

Ett annat teaterminne som jag kommer att tänka på när jag sitter här och funderar på empati och film vs teater är en pjäs som gjorde ett djupt intryck på mig i höstas, kanske mest av alla konstupplevelser jag hade den hösten. Det var när jag såg En Familj- August: Osage County på Dramaten (bra om föreställningen här) – en av mina absoluta favorituppsättningar 2010.

Pjäsen fullkomligt kryllade av FANTASTISKA kvinnor – Marie Göranzon, Ingela Olsson = superlyxig ensemble. De här underbara kvinnorna visar på ett spektrum av kvinnligt känsloliv utanför samtidens besatthet av ungdom, Bellor och Gulligullor; de är riktiga_ kvinnor_ som upplevt riktiga_ känslor, inte PR-sjuka barn med överaktiva shoppingkonton…

HÄRLIGA HAGGOR <3 FOTO: Roger Stenberg

Det fanns två scener i “En Familj” som fick mig att rysa till, scener som väckte känslor i magen – jag började till och med gråta, fast det kanske säger mer om mig än om pjäsen, jag vet inte. Jag tänkte berätta lite om de scenerna nu, och varför de berörde mig så mycket, och vad jag tycker att det säger om teaterns funktion i stort.

1.

Den ena var scenen när Marie Göranzon diskuterar kvinnlig skönhet med två andra kvinnor, hennes släktingar. Hon säger, krasst:

En äldre kvinna kan aldrig vara sexig.

De andra kvinnorna försöker tysta henne, Hur kan du säga så, de kan de visst, nu slutar du-. Men Göranzons karaktär ger sig inte -

”en äldre kvinna kan aldrig vara sexig”.

De andra kvinnorna fortsätter – jomen de kan de visst, sluta nu, vad säger du, nu slutar du.

Hon ger sig inte:

En äldre kvinna kanske kan vara vacker, visst, men en äldre kvinna kan aldrig vara sexig.

Till slut tystnar motståndet, de vet att de har fel, att de försöker upprätthålla lögnen kvinnor intalar sig själva som skydd för den svalnande manliga blicken, lögnen de måste intala sig för att stå ut, överleva – precis som jag sett kvinnor som närmar sig hundra spegla sig i skyltfönster, vägra gå ut utan läppstift.

Den kvinnliga identiteten som så länge den baseras på den manliga blicken aldrig kommer att sluta någonstans vara grundad i utseende, attraktivitet, fertilitet-

Den manliga blicken som åtrår eller inte åtrår-

SEXIG?

När Göranzon säger det, fullt av smärta men också med en stolthet, en fuck you-attityd – då vet man att hon talar sanning. Hon är en fenomenal skådespelerska – man har inget annat val än att tro på vad hon säger på scenen. Även  om det hon säger i det här fallet absolut inte är något som någon i publiken vill höra, allra minst den här teaterpubliken jag sitter bland där uppskattningsvis 80% tillhör just den gruppen Göranzon talar om. Kvinnor som inte längre är fertila, kvinnor som inte längre tilltalar den kåta manliga blicken.

Men även: Dessa fantastiska kvinnor som håller uppe det svenska kulturlivet (jag älskar er!!!!).

SEXIG?

En tystnad spred sig i publiken efter Göranzons utläggning.

Det var något obekvämt som uttalats, något man inte talar om, något sorgligt, hårt. Inte omöjligt: Något Sant.

Jag vet att många kommer invända här – “Äldre kvinnor kan visst vara sexiga”. Och visst finns det undantag – det här är inte en text om kvinnlig sexualitet. Det här är en text om teater, om känslor, om empati. Men, oavsett vilket: fråga de flesta män om vilken ålder de tycker kvinnor är sexigast, och jag har svårt att tänka mig att siffran kommer vara närmare 100 än 0. Jag vet hur män såg på mig när jag var 21. Jag har svårt att tänka mig att de kommer se på mig på samma sätt när jag är 41.

Tycka vad man vill om det Göranzons rollfigur uttalade, men säker är att det var något ingen i salen ville höra. Men nu tvingades alla höra det, alla tvingades tänka på det, reflektera över det. När du är på teatern, i rummet, går det inte att pausa, stänga av, inte att snabbspola framåt. Du måste andas, känna de andra i rummet andas lite annorlunda när något sker på scenen. Ni är alla en del av det som sker och det går inte att säga “det där är bara på film”. Inget är statiskt. Du är medskapare i det som sker och du kan se, när skådespelaren lever sig i sin roll – hur det inte är långt ifrån att vara på riktigt.

Någonstans suddas gränsen ut – är det Göranzon som pratar om sitt eget åldrande eller läser hon bara ur manus, gör bara sitt jobb?

Spelar det någon roll?

Plötsligt är det på riktigt, riktigt på ett sätt som det aldrig är på film där kameralinser, ljussättningar, photoshop och klipp och klistra skiljer oss från det som sker. Här händer det, och vi kan inte värja oss mot faktum att här står en kvinna som inte längre är ung och pratar om att inte längre vara ung och det kvittar om det är en pjäs eller inte, hon är kvinna och hon pratar om att–

ON_THE_VERGE_

2.

Det fanns en annan scen i “En Familj” som väckte känslor i mig, känslor jag inte möter i mitt vanliga, vardagliga, liv.

Det var när Jan Waldekranz rollkaraktär börjar göra närmanden på rollkaraktärens flickväns systerdotter. Tjejen skulle föreställa 15-16 år och spelades av Sofia Pekkari. Tidigare, under hela pjäsen, hade det talats mycket om hennes bröst. Och de var verkligen påtagliga, ända från att hon steg in på scenen. Jag vet inte, kanske hade hon fejkbröst, eller en extrem push-up, men brösten gick inte att värja sig mot, de stod rakt ut som utropstecken. Det är såna bröst som man bara har under tjugo, bröst som putar och skriker om att de vill ut, omfamnas, ses, älskas. Såna som ingen kvinna över 30 har, åtminstone inte naturligt.

Scenen när Pekkari och Waldekranz röker gräs och närmar sig varandra, hon är allt för ung och han är allt för äcklig, men man kan inte låta bli att känna den erotiska spänningen mellan dem – det är fel, men vi i publiken ser spänningen, känner den, trots att vi stretar emot, pekar en mental pekpinne om att det är moraliskt FEL.

Det är elektriskt mellan dem och vi ser på det här extremt intima ögonblicket, är med i det.

Vi lever oss in i situationen, blir obekväma, känner flickans smicker över att bli sedd, uppfattad som en vuxen kvinna, och mannens åtrå mot det orörda, ett dopp in i ungdomens källa.

*Mums, cannabis och pubertala tjejer*

Vi sitter där, framför två människor och något händer i publiken – tillsammans skapar vi en upplevelse jag aldrig sett i en biosalong, och absolut inte hemma framför en skärm.

Jag märker hur folk i salongen börjar skruva på sig – vi vet inte hur de ska hantera det; detta ovana, detta “fel”, men ändå – det är där och du måste förhålla dig till det. Det är inte på film, det är inte på låtsas. Det är människor som leker, visst, och vi är med på att det är en lek. Men ändå – det är riktiga människor som leker, som låtsas, eller: som låter kroppsminnen bryta genom civilisationsprocessens tabun.

Det är inte omöjligt att en och annan i salongen blir sexuellt upphetsad av scenen, någon kanske blir äcklad. Men den väcker känslor, det är primitiva känslor i oss som väcks och vi sitter där, mitt bland främlingar och det är främlingar på scenen och vi delar en upplevelse av åtrå – kanske vår mest intima och allmänmänskliga känsla.

Vi i publiken är i det ögonblicket skådespelarna på scenen, precis som vi är publik -

_

Enligt Nationalencyklopedin:

empati´, inlevelseförmåga, förmåga till inlevelse eller medkänsla; att kunna leva sig in i en annan människas känsloläge och behov.

_

PS Tydligen visas föreställningen fortfarande. Är du ung eller student kostar det bara typ 100 spänn! Jag säger bara: GÅ.)