FESTIVALEN, DET KARNEVALSKA OCH DEN LIMINALA FASEN

Imorgon åker jag alltså till Härnösand för att spela på en endagarsfestival. Otroligt bra projekt tycker jag, i en stad där jag gissar att det inte är helt crazy full on kulturliv i vanliga fall kommer plötsligt en massa välkända band och nytt folk in och nya människor möts, nya tankar blandas. Kulturproffsen andas in nytt liv i landsbygden, landsbygden andas in nytt liv i kulturproffsen.

Det är just det jag gillar med festivaler utanför städer. Och jag tänkte prata lite mer om det idag. För det finns många skäl varför festivaler är viktiga. Såväl som ventil, övergångsrit och kultur för alla.

För någon vecka sen var jag alltså på Hultsfredsfestivalen – eller, Nya Hultsfredsfestivalen kanske man bör säga – efter konkursen häromåret fick de alltså ny ledning och de styrs nu alltså av ett tyskt gäng. De har tidigare tagit över och rustat upp andra festivaler som var lite på dekis och fått dem att blomma upp. Festivalen var mindre, hade några stora namn men färre mellanstora band och… ja en ovanligt soft publik måste jag säga. För de som kom till Nya Hultsfred VILLE verkligen gå på festival.

Jag har varit på Hultsfred några gånger förut – alltid på jobb för någon lokaltidning i tonåren. Nu återkom jag, 26 år gammal, nästan 10 år åldre än vanliga festivalåldern. Såg det med nya ögon.

KUL PÅ FESTIVAL, FOTO  ERIKA HELIN, fler här

Det är något särskilt med festivaler. Särskilt den sortens festival som nu verkar genomgå en ordentlig kris. Det är sammankomster utanför våra vanliga civiliserade arenor, ofta ute i skogar och åkrar med helt nya sammansättnignar av människor, med helt nya sociala regler.

Det är en chans för storstadsbon att tvingas utanför sin trygga innerstad, en chans för den som bor i en mindre stad att leva ut sina fantasier, klä ut sig, berusa sig, träffa nya människor.

För bor du i en mindre stad kan det – i alla fall enligt min egen erfarenhet som uppväxt i en håla – vara otroligt svårt att få utlopp för utlevelser av olika slag. Allt det som erbjuds i storstadens klubbliv där gränser kan testas och tänjas saknas. Jag visste inte ens vad en ”klubb” var förrän jag var nästan 20 – jag minns att jag läste DN Kultur men aldrig fattade vad På Stan menade när de pratade om ”klubbar”. Böcker förstod jag – men det abstrakta ”klubb”?

HULTSFRED – FOTO ERIKA HELIN FÖR RODEO

Jag hoppas verkligen inte utanför stan-festivalerna försvinner helt.

När jag pluggade socialantropologi minns jag att vi läste om amerikanska indian-kulturer där man skickade ut sina unga pubertetsungdomar ut i ödemarken. Där fick de hänga tills de hittat sig själva. Alltså, inte olikt festivalens funktion för många unga.

Fasen mellan olika åldrar och skeden i livet kallas inom antropologin ibland för ”liminala faser”. Det är ett utrymme för identiteter och gränser som tänjs och utforskas. Andra exempel på liminala faser – ofta kopplade till rit de passage eller övergångsriter* – är tiden som traditionellt sker kring dop, giftemål och begravningar. (Knyter också an till det ganska komplicerade men intressanta begreppet Performativitet som jag tipsar intresserade om att kolla upp).

Behovet av det här är om inte universellt så i alla fall återkommande i de flesta kulturer (jag har tidigare skrivit om klubbens historiska anfäder i samband med en lång text om Berghain).

Karnevalen – och det karnevalska – har i många kulturer varit stora folkfester, som fungerar som frigörande ventiler. Genom leken får man utlopp för frustration, längtan.

Vi behöver de här passagerna, de här kaosartade tiderna och riterna för att hitta hur vi vill gå vidare med våra liv, söka nya vägar utanför de självklara.

Vad är meningen med kultur? Det är den här bloggens tema. Och jag tror att svaret ligger just i det här. Utmaningen, utforskandet. Utrymmet emellan olika regler som skapar nya möjligheter, nya friheter.

NÅGRA DUDES LEKER LITE PÅ KARNEVALSKT PÅ HULTSFRED…”PERFORMATIVITET”. FOTO: ERIKA HELIN

Just nu håller festivalerna på att försvinna och ersättas av stadsfestivaler, som tex Way out west som det snart är dags för.

Kulturen centraliseras ytterligare. Och leken försvinner från festivalen – det funkar inte att springa runt i sparkdräkt (oj, glömde visst att det sjuka one piece fanns..) mitt på Avenyn – inte på samma sätt att vem som helst ska unna sig en crazy outfit i skogens skyddade miljö. Du riskerar inte att springa på chefen, klasskompisarna, föräldrarna.. På skogsfestivalen får du en säker plats där du kan leka, ett utrymme som inte finns på samma sätt i staden.

Stadsfestivalerna blir bara större och större – ja, bättre och bättre skulle man också kunna säga. WOW har bra bokningar och många av mina vänner ska dit. Jag kände INGEN som skulle till Hultsfred. Det var inte coolt, inte lika mycket snack om kring WOW som hade snygga affischer och häftiga band som alla i innerstan gillar.

När jag växte upp i en småländsk håla fanns det ingen kultur. Med ingen menar jag… kanske nån Riksteatern-föreställning som gästade med några lokalskådisar som gjorde en pjäs om rasism, that’s it. Höjden av konst var nån ful 70-talsskulptur gjord av träbitar som hängde i skolaulan.

Faktum att det inte långt bort fanns två festivaler som drog folk från hela landet: Hultsfred och Emmabodafestivalen, gav stolthet och relevans till ett i övrigt kulturfattigt område. Det gjorde att en massa musikintresserade människor flyttade till lilla Hultsfred, där till och med musikrelaterade utbildningar startade. Det gjorde att det skrevs om festivalerna och banden i lokaltidningarna över hela småland. Det skapade kulturell relevans för hela området.

Folk från STOCKHOLM (!) som annars aldrig skulle lämnat innerstan tvingades ut på landsbygden, leriga sida vid sida med Verklighetens Folk. Färdiga hierarkier ändras när man tas ur sitt sammanhang, och du tvingas träffa helt nya människor. Kanske får stadskids som annars aldrig skulle haft skäl att åka till en småstad en liten inblick i hur livet är där. Att det faktiskt finns människor som inte bor i en större stad. Ganska många till och med…. Trots att det allt för sällan avspeglas i media.

För nu – även om småstadsinvånare kommer till Göteborg för att gå på WOW kommer de fortfarande vara småstadsborna som kommer till stan och träffar storstadsbor som redan har sin trygghet där. Folk som saknar kulturellt kapital tvingas in på de som har massa kulturellt kapitals trygga arena, och hamnar ännu mer i underläge. Hierarkierna förstärks istället för att kastas om, som de borde i ett karnevalskt (läs mer!) sammanhang.

ODD FUTURE PÅ HULTSFRED , FOTO ADRIAN PEHRSON

Då föredrar jag mer idén om att såväl jag själv som andra Stockholmare tvingas ut i leran och babbla med norrlänska punkare (ja, det hände). Hade vi träffats i Stockholm hade jag förmodligen inte mött dem, istället träffat mina vanliga trygga kompisar och sen gått hem till min vanliga trygga lägenhet.

Städer som Stockholm och Göteborg har redan allt det göttiga kulturrelaterade. Måste de få all bra musik och allt kul det för med sig också?

*********

* Från Wikipediat:

En övergångsrit är en rit som markerar en persons övergång från ett stadium i livet till ett annat. Övergångsriter brukar sammanfalla med familjehögtider. Riterna brukar åtföljas av enfest såsom dopfest, konfirmationsfest och bröllop. Ibland får den inblandade ett (nytt) namn i och med riten; vid dop eller giftermål. Vid riten får den aktuella personen inte sällan gå igenom en prövning, som vid möhippor eller svensexor.

I nästan alla kulturer på jorden finns följande typer av övergångsrit:

champagne
Promotion
CONST
Ida Therén är 28 år, bor i Stockholm och jobbar som frilansskribent. För Rodeo.net skriver hon sedan januari 2011 bloggen CONST, om kultur och vad det ska vara bra för. Hon bokar också klubbar samt driver litteraturtidskriften CONST Literary (P)review. Hon gillar att läsa böcker och att kolla på konst.
Kontakt
Kärlek, tips eller frågor? Maila const@rodeo.net