Weld, en av Stockholms mest intressanta plattformer för performance och dans, fyller 5 år och har just nu en “kollektiv installation” som kallas detta: Stormpalatset .

Jag, Maria och Sebastian gick dit för att se ett performance – men möttes av fantastiska Anna Koch – en av Sveriges absolut bästa koreografer och härskarinna över det Weldska innandömet (och sa jag S_e_x_i_g_???)– som berättade att kvällens performance var inställt på grund av sjukdom. Men, sa hon, vi kunde få se det på youtube.

Denna kvinna = MuMS

Vi tog av oss skorna vid dörren – något jag glömmer varje gång jag går dit. Så får man gå runt där och lufta sina håliga strumpor och skämmas (fast samtidigt gör det inget, för alla där har håliga strumpor så man förenas i en gemensam “hoppsan”-promenad) – och gick ner för den branta trappan till installationen. Där stod vi och babblade lite och tittade på installationen som såg ut som något Pippi byggt om hon lekte riddare, ungefär. Fint!

Efter ett tag kom Anna Koch med sin silvriga Mac -laptop och vi fick ställa oss på kö för att se den tjugo sekunder långa performancet på youtube. Det var en svensk flagga, en tändsticka, och flaggan som brändes. Kvar blev en hålig svensk flagga.

Många tankar dök upp i huvet. Om extremister som vill bränna den svenska flaggan, om lusten jag nästan kan få att göra det samma när jag ser SD:are springa runt och låtsas att den representerar deras åsikter. DET GÖR DEN INTE! *GRRR*

Jag vill gärna lägga upp klippet här men hittar det inte – om någon vet länken får ni gärna maila mig!

Så – det var alltså inget performance den kvällen. Eller var det det?

Det intressanta var när vi stod där och glodde på klippet i Kochs slitna mac. Vi såg något hända där på skärmen, långt borta, för en tid sedan till och med – det var ett annat väder än den snöiga januarin på skärmen. Men inget hände i performancelokalen – eller gjorde det? Jag fattade 0.

20 sekunder gick och människorna omkring oss såg sig obekvämt omkring – vad skulle hända nu, när de 20 sekunderna var slut?

Anna Koch sa: nu har vi en diskusison, pratar om performancet.

Det som inte riktigt var men som ändå var.

Efteråt visste jag inte om vi hade varit en del av performancet, om det hela tiden var planerat – hur kommer folk reagera om de tagit sig till den här lokalen bara för att se ett 20 sekunder långt klipp på youtube av en brinnande flagga?

Jag skulle ju lika gärna kunnat se klippet hemma?

Det var då jag kom att tänka på vad som var det viktiga: Är det ett performance när jag sitter hemma och kollar på klippet på youtube – eller där, bland andra människor, bland installation och märkningen som garanterar att platsen representerar CONST? Att se andra fascineras, andra bli obekväma. Eller stirra in i en datorskärm hemma -

Är andra människor, som Sartre berömt uttryckte det – helvetet, eller vad ska man med dem till?

Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här, men imorgon tänkte jag skriva lite mer om vad man ska med teater till. Då kommer jag försöka svara lite på frågan ovan också.

Tills dess, spana in:

Program för Stormpalatset 15 jan- 5 feb

Weld/ Stormpalatset om föreställningen vi var på/skulle varit på (?):

“Smärtsamt lägger sig den tyngsta tystnaden över oss som tror på frihet. Ansvaret att göra alla röster hörda gör oss så bortglömda, när den som gör sig hörd är här för att tysta och fördriva oss. Vänliga Hälsningar Björn Karlsson”