Const lär sig om livet via Beyonces musikvideor.

När Ania Chorabik, mest känd som framgångsrik modell, fick sms:et om att hon var nominerad till priset för bästa biroll på St Tropez International Film Festival för sin roll i filmen Sommarstället trodde hon att någon skojade. Det lät helt enkelt för bra för att vara sant att hennes långfilmsdebut, som inte ens har fått svensk premiär ännu, skulle uppmärksammas i en fransk filmtävling. Men informationen stämde, och imorgon avslöjas vinnaren på röda mattan i den franska lyxorten.
Vägen hit har varit brokig, och Ania har fått prova på ett smörgåsbord av både yrken och känslor.
I Sverige är hon mest känd för sin modellkarriär. Hon blev upptäckt på väg till basketen som 16-årig juniorlandslagsspelare.
– Jag satt på Slussen i träningskläder och uppsatt hår och såg allmänt grabbig ut när det kom fram en man och gav mig sitt visitkort. Jag har tänkt en del på det där mötet, och på slumpen. När han kom fram var jag väldigt misstänksam. Han frågade hur lång jag var och jag blev aggro och svarade typ ”Vadårå?” Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att han ville att jag skulle bli modell. Visst var jag lång och slank, men framför allt var jag stark, med ett sexpack på magen och Madonna-armar.
Den omåttligt kaxiga 16-åringen gick så klart direkt till träningen och körde hela ”jag ska bli supermodell och åka till Milano”-grejen. Nästa dag ringde hon agenturen och blev inbokad på ett möte.
– Jag klädde upp mig till tänderna i det jag själv tyckte var skitsnyggt: En tajt, knälång kjol med en silverdrake på, mina Air Max och ett sportigt linne. Sedan gick jag dit och var superkaxig.

Det visade sig vara helt fel taktik. Några veckor senare kom ett brev där det stod att hon inte hade blivit antagen. Från att ha varit stark och stolt började Ania fundera över vad det var för fel på henne. Hon stod framför spegeln och granskade sig själv – och bestämde sig för att musklerna måste bort.

Två månader senare blev hon upptäckt igen, av en annan agentur. Folk i hennes närhet var oroliga över vikten, men i modellbranschen var hon helt plötsligt perfekt. Åren som följde är välkända bland dem som har någorlunda koll på de svenska modellerna. Ania gjorde jobb för Mario Testino, Corinne Day, Steven Klein, Moschino, Paul & Joe, Isabel Marant, Vouge.
– Jag är smal idag, men då vägde jag flera kilo mindre. Jag hade fuckat upp allt som hade med mat att göra, och det påverkar så mycket annat i livet. Branschen tyckte att jag såg fantastisk ut, men för mig var det en kamp varje dag. Som mamma till en dotter är jag rädd för den här utvecklingen. Jag hade kärleken och styrkan att klara mig, att ta mig ur det, men det är det inte alla som har.

När Ania var 20 hade hon redan börjat tröttna på den där världen hon hade suktat efter så starkt som en avvisad 16-åring. Hon tjänade pengar, men ville ha något mer. I Paris råkade hon halka in i de mer konstnärliga kretsarna, bland fotografer och regissörer.
– Det handlade mer om vad man sade och mindre om hur man såg ut. För mig var det så otroligt befriande. Det är ju värsta Paris-klyschan egentligen, en cocktail av galenskap. Men en dag fick jag bara nog. Jag orkade inte leva det där livet längre. Det blev för destruktivt.

Under tiden i Paris skrev Ania mycket. Hon plitade ner tankar på servetter, i anteckningsblock, överallt. De små texterna sparade hon i en låda, och när hon kom hem till Sverige igen kom hon i kontakt med förläggaren Eva Fallenius. De bokade in ett möte, Ania babblade oavbrutet i tre timmar och Eva svarade med att säga ”Jag vill publicera dig.” 2011 kom debutboken Cement Pond, som bygger på alla de där anteckningarna om ett stökigt modelliv och trasiga förhållanden.
– Jag trodde att hon skämtade. Det ska ju vara svårt att få ett bokkontrakt? Men det var fint att få göra något meningsfullt av alla de här dagarna av galenskap.

Att kalla Ania Chorabik för renässansmänniska är nästan en underdrift. På cv:t finns – förutom en enastående modellkarriär – en lyckad musiksatsning med hitsinglar och spelningar i Ryssland och Japan, en utgiven poesibok och ett uppdrag som t-shirtdesigner. Det senaste tillskottet på meritlistan är den som intresserar henne mest – skådespelaryrket. Efter några mindre roller i kortfilmer och musikvideor fick hon för drygt två år sedan chansen att medverka i sin första långfilm. Nästa vecka har Sommarstället äntligen Sverigepremiär, och i helgen tävlar Ania alltså om titeln Best Supporting Actress på St Tropez International Film Festival.
– Jag skulle egentligen provspela för huvudrollen, men hade nyligen blivit gravid, vilket inte passar så bra för en rollfigur som super, knullar och röker hela filmen igenom. Så jag var ärlig, förklarade läget och tänkte att det kunde vara bra för framtiden att åtminstone ha träffat det här filmteamet.

I manuset fanns dock även en gravid tjej. Det var en liten och ganska tråkig roll, men efter Anias provfilmning bestämde sig regissörerna Marcus Werner Hed och Johan Von Reybekiel för att skriva om den specifikt för henne. Resultatet är Helena som väntar sitt andra barn. Hon är både stark och svag, ett socialt smörjmedel som gärna vill att allt ska vara bra – något som är svårt när allt spårar ur i den svenska midsommaridyllen.
– Jag kunde relatera mycket till hur man är som gravid, hur starka känslorna är. Helena är den enda nyktra på festen, och den enda som ser vad som är på väg att hända. I filmen är min relation dessutom hotad av en annan kvinna, och till slut brister det. Det är en fantastisk roll.

Just nu njuter Ania av att få tillbringa våren med sin dotter. Vida har hunnit bli ett och ett halvt och har ärvt sin både sin mammas polska temprament och hennes sociala sida. På middagarna där fyra generationer Chorabik-kvinnor träffas sitter Vida redan i barnstolen och babblar vilt.
Ania är också aktuell i två nya långfilmer, som båda spelas in under nästa år, och efter 13 år som modell blir hon fortfarande bokad till roliga jobb.
– Någonstans måste man se både modellandet och skådespelandet som en lek, och jag älskar att leka. Jag hoppas att jag aldrig tappar det barnsliga.

Text: Maija Mårtensgård
Foto: Christian Gustavsson

Nike Felldin är i Los Angeles och jagar håraccessoarer med Sebastian. Följ resan här!

Idag blir det officiellt: Rodeo får nya ägare i Stampen Media Group.

Rodeo har sedan lanseringen 2004 successivt vuxit sig till att bli en av de starkaste aktörerna inom modeområdet i Sverige. Rodeo.net är, enligt SVT:s Kulturnyheterna, navet för den svenska modedebatten, och 2011 utsågs Rodeo.net till Sveriges bästa digitala tidskrift.  Nu ska produkten utvecklas ytterligare inom Stampen Media Group, både i Sverige och internationellt. Inom kort lanseras en ny version av Rodeo.net och till redaktionen har Jenny Seth nyligen rekryterats. Arbetet med höstens nummer av tidningen är i full gång.

– Vi ser många möjligheter och synergier med Rodeo men vi har inga planer på att ändra på innehållet eller redaktionens arbete. Rodeo bevakar mode och kultur på ett smart, nyfiket och trovärdigt sätt, vilket få andra aktörer i Sverige gör med samma auktoritet och det vill vi att de ska fortsätta med, säger Staffan Ekberg, VD på Devote.se, som är en del av Stampen Media Group.

– I arbetet med att utveckla Rodeos position som Sveriges smartaste och mest samtida modemagasin känns Stampen Media Group som rätt ställe att vara på. Den breda kompetensen på webben, den dynamiska synen på utveckling och tilltron till Rodeos vision, är tre anledningar till varför jag ser fram emot att jobba med Rodeo inom Stampen Media Group, säger Lisa Corneliusson, chefredaktör Rodeo.

Häng med på Nike Felldins äventyr i Los Angeles! (I samarbete med Sebastian.)