…för att tala om att Brad Pitt är Chanel No. 5s nya ansikte.
Ja, den Brad Pitt.
Ja, den Chanel No.5.

Nej, jag vet inte heller vad som menas.

Tips på en “god” parfym som luktar kokos? Två krav dock – får inte lukta “billig sololja” och inte sliskigt sött…

Gotcha! Jag har ett hett tips, jag gillar själv kokos som doft men det är banne mig en hårfin gräns mellan tropisk cocktail och, eh, tropisk cocktail. Gwen Stefanis Harajuku Lovers “G” (obs! Inte “Sunshine” eller “Wicked” eller någon annan  avart) håller sig på absolut rätt sida om pina coladan. Billig också. Dock svår att få tag i annat än på nätet, tycks det mig.

Jag är ballin on a budget pga student, så jag försöker hitta effektiva men plånbokvänliga produkter. lite feedback skulle uppskattas eftersom jag lagt upp en helt ny hudvårdsrutin efter bl.a tips från dig!

Jag tar mitt ansvar här, förstås. Nu beror det ju på vad du har för hud men generellt så är ju en bra rengöring a och o. Den här från Paula’s Choice är bra, stippar inte huden. Ansiktet känns aldrig strävt efteråt. Den är dryg också, räcker i ungefär tre månader.
Sen tycker jag ju att en peeling är bra, följt av en bra fuktkräm. Här är en effektiv och billig scrub som i konsistens och upplägg är väldigt lik Laura Mericers betydligt dyrare variant, oddly enough. En heads up bara: det här är ingen keemisk peeling utan en scrub, alltså den scrubbar bort det yttersta lagret av huden. En kemisk peeling måste man inte ha, det är mest bara om man har underliggande orenheter som jag själv tampats med i yngre år.
Fuktkräm är lite knepigare, här beror det mycket på huden, om du vill ha en fuktkräm med solskydd för dagbruk eller mest på natten, eller hur dina behov nu ser ut.
En fuktighetsmask kan vara bra att ta till då och då men är inte en nödvändighet. Här är en bra, bordering on lite dyr.

Jag är rätt så sugen på att testa en BB-cream men är lite osäker på definitionen: vad skiljer en BB från en tonad dagcreme egentligen? Av ditt inlägg tolkar jag det som att det egentligen inte finns någon skillnad. Angående Estée Lauders Daywear Anti-oxidant BB creme – hur ser den ut efter en lång dag på jobbet?

Den stora skillnaden är solskyddsfaktorn. BB-cremes har högre solskyddsfaktor (och ofta UVA/UVB). Nu anser ju jag att det gott räcker med 15 och uppåt, för det är närapå omöjligt att ens nå 96% solskydd med även den högsta SPF medan 15 täcker till 90-92%. Weird but true.
Nå, solskyddsfaktorn är den stora skillnaden och därmed – på grund av de ingredienser man får ha med för att nå högt solskydd – kan BB-cremen få en krämigare konsistens än den “vanliga” färgade dagkrämen. Vissa BB-cremer skryter också med andra fördelar som antioxidanter, acnebehandling och vad det nu kan vara.
Estée Lauders är topp, jag gillar Jane Iredales också. Båda sitter bra. “Lås” dem med lite puder för en liten ökad livslängd.

Ja! Matchande parfymer. Jag vill vara orientalisk och mystisk, vad ska jag och min bättre hälft spruta på oss? Fantastisk idé.

Jobbar på ett längre inlägg om detta men spontant tycker jag att din beau ska sexa till sig med YSL La Nuit de L’Homme medan du kontrar med gnistrande J’Aime la Nuit från La Perla. Det är det perfekta.
Eller, om du vill tona ner det hela en notch (easy there, boys!): Bvlgaris Mon Jasmin Noir eller Estée Lauders Sensuous Noir. Om ni inte vill totalgnistra i exotism och sexig sensualism, det vill säga. Jag vet, det kan bli för mycket av det goda.

Vad tror du att Joan i Mad Men doftar?

Estée Lauders Youth Dew.

Lite över en vecka i LA och min hy har aldrig mått bättre. Jag tog med mig en löjligt stor arsenal av skönhetsprodukter, nu när jag liksom har lite extra tid att stå och pyssla om, på kvällen.

Jag kör harcore peeling från Beauté Pacifique, ett märke jag är mycket förtjust i. Den extra aggressiva peelingen jag kör köper man på salong. Den måste man inte ha, det finns en snällare variant som köps i butik, till exempel NK.

Efter det kör jag rikligt med A-vitaminkräm. Också den från Beauté Pacifique. Också den salongsvarianten, också den finns i snällare variant på NK. Man kan byta ut den mot en A-kräm från Exuviance också, om man vill. Eller Julique. Eller Laura Merciers multivitaminserum.

Men så är det också de gamla hederliga sakerna som att varva ned, dricka massor av vatten, röra på sig och äta antioxidanter som blåbär. Har gjort precis det i tio dagar nu och är ready for my close-up när som helst.

Om dagarna grundar jag med Vichys mattande solskydd eller den här från Paula’s Choice som också mattar. Har sen Vichys i väskan och bättrar på näsa och axlar då och då.

Detta, så att säga, svär jag vid.

Eftersom jag skulle på “rockkonsert” så försökte jag sminka mig lite “tuffare” än vanligt men resultatet blev mer Susan Sarandon i Rocksystrar än, säg, Lara Stone.

Så blir det när man anstränger sig för mycket ibland. Man ser målad, mejkad, äldre ut. Sen svettas man ändå under kvällen, i alla fall jag ty jag är mänsklig, och så försvinner halva intrycket.

Less is more ibland. Eller så får man hålla sig till den gamla devisen att bara markera en feature i ansiktet, som ett iögonfallande läppstift (röstar på fucshia eller orange) eller smudgiga smokey eyes.

Slutade med att jag tog en bomullstuss och tonade ned allting utom ögonen som jag formade med Chanels krämskugga i skimrande lila, och blandade i all oändlighet. Svart eyeliner, massor med mascara på det och sen to hell with it.

Succé.

Bara en rad om rosor. Blomman som bland annat Sir Paul Smith förlängt livet på, och räddat från tantparfymerna genom sin Rose. Det är en helt okej rosdoft, väldigt enkel och trevlig. Storyn – om hur hans hustru odlade fram en alldeles ny sorts ros och döpte den efter sin make och gav den till honom på hans födelsedag – är precis lika angenäm som doften själv.

Så varför gör han då en diskmedelsversion av sin signaturdoft? Årets Summer Edition av Paul Smith Rose är ett steg bakåt i helt fel riktning. Fejkdoft, rengöringsmedelsdoft och allt jag trodde vi var förbi nu.

Rosen. Denna ständiga ros. Denna hårfina linje mellan pudrig tant och Shakespeare-romantik. Ros är verkligen en doft som slår an på så många strängar. Själv upplever jag rosen fortfarande som tantig även om det såklart finns självklara undantag (som den här moderna rosklassikern). Men det är orättvist. Vad är en större symbol för spirande kärlek än en ros? Blomman förtjänar ju därför helt klart ett bättre öde än att för alltid bli förknippad med Barbara Cartland i resten av sitt liv.

Tag ditt ansvar, Sir Paul Smith. Att ha en egen ros uppkallad i sitt namn innebär också förpliktelser. Som att representera den väl.

Från 1979. Tiderna förändras.
Gudskelov.

Jag började med kakeyeliner för att min mamma använde det. För det första såg det så oerhört elegant ut när hon målade dit strecket ovanför fransarna. För det andra så var det något seriöst över att ha en liten pensel i handen och en becksvart liten ask med svartast möjliga puder i badrumsskåpet.

Jag lånade penseln så ofta jag kunde förstås.

En liten pensel, de där sköra dragen, och den där näsvisa vingen i kanten. Allt, precis allt, med kakeyeliner beskriver exakt mina känslor för makeup.

Jag körde stenhårt på eyeliner medan mina jämnåriga gick på kajal. Men så kom Twin Peaks så tji fick dem, vem var det nu som hade koll? Håll dig till det du älskar så blir du trendig förr eller senare. Se bara på Dita von Teese, hon var ett freak som ung när hon gick omkring i sina maskeradkläder i småstaden i Michigan.

Jag har aldrig övergivit eyelinern, har haft det i stort sett varje dag sedan jag var fjorton.

Idag har jag bara eyeliner i gelform, aldrig att jag skulle använda något annat än pensel och burk. Kakeyeliner kan jag använda ibland, för en mattare, präktigare liner, och för gamla tiders skull. Hello old friend. You never change, do you?

Men döm om sveket när min mamma – min eyelinerförebild – berättar att hon numera aldrig orkar med pensel och kaka. Nej, det är alldeles för jobbigt, säger hon. Fattade inte vad man höll på med när man skulle stå där och doppa och sudda.

Jag tappar hakan.

Nej, fortsätter hon, numera är det så mycket enklare med penna.

Aldrig, säger jag. Och konstaterar att the master has become the pupil.

(Och okej, om folk nödvändigtvis måste överge gel-linern för penna så rekommenderar jag denna)

Nä, jag är inget fan av Elizabeth Ardens Eight Hour Cream. Dyrt vaselin, om ni frågar mig. Och det gör ni ju. Men av någon outgrundlig anledning har dem ju någon slags orubblig status och fortsätter att bära hela företaget på sina axlar. Varför? Ingen aning.

Lukten har ju också varit lite av en vattendelare. Den är som med lukten av tjära eller bensin, antingen gillar man den eller så hatar man den. Jag tillhör den senare kategorin, den som ogillar den å det skarpaste. Bra då, för de som gärna lägger pengar på asdyrt vaselin men ogillar Eight Hour Cream-doften, att den numera också finns i en oparfymerad version.

Dock måste jag säga, och detta beror ju på att vaselin är huvudingrediensen, är handkrämsvarianten av Eight Hour Cream en av de bästa som finns. Alltså av samma anledning som originalkrämen är båg. Vaselinet tillför ingen fukt, detta är ett faktum, men lägger sig fint som ett tunt, skyddande skikt över handen som genast känns lenare och mjukare. Den snyggar till alla hårdheter runt nageln och nagelbandet och har varit en räddare i nöden för mig den här veckan när jag smattrat på tangentbordet flera timmar varje dag. En smörjning till kvällen, med blicken fäst på Game of Thrones (och då i synnerhet Jon Snow), så är de mjuka och fina till morgonen igen.

Sjuk grej men det verkar som om tvillingarna Ford, som grundade märket Benefit, har förärats en egen film. Egentligen är det ju det logiska, efter alla filmer som släppts om modedesigners på senare år, både i dokumentärform och som spelfilm.

Men man orkar bara se så många filmer om excentriska modeskapare som “förändrar en hel värld”. Vad finns det då kvar att göra film av, som är typ lika glammigt men ändå inte…hm…

Just systrarna Jean och Jane Ford (som jag för all del haft äran att intervjua) är ändå ganska roliga. De är före detta modeller, inte helt ovanligt, som injicerade en hel dos humor och en hel dos vintage glam i skönhetsindustrin. Deras produkter är inte alltid de bästa men produktnamnen är det definitivt, och de mer eller mindre pionjärade “cheek and lip stain” i form av storsäljaren och – för all del – den moderna klassikern Benetint så varför inte.

Filmen Glamouriety (gissningsvis en lek med Glamour och Variety?) har redan visats på Tribeca Film Festival så det är helt och fullt sant, inte bara en PR-grej.

Nu vill jag också se filmer om Pat McGrath som är världens kanske mest kända makeupartist men som aldrig utbildat sig till det, och Jeanine Lobell som ju alltså är gift med Dr. Green från ER och uppvuxen i Sverige (!). Och kanske också Laura Mercier. Hur är det att leva med en sån perfektionist, tänker jag? För hon kan inte vara jätterolig. Hennes makeupprodukter är fantastiska men hennes Twitter sucks.

…för att tala om att jag är i Los Angeles, mitt andra hem. Flygbolaget slarvade bort mitt bagage så jag har varit datorlös ett tag. Ja, jag brukar packa datorn i bagaget fast man “inte ska”. Det har att göra med att jag dels hatar att släpa på saker, jag har alltid minsta möjliga väska, och dels för att jag flugit så ofta i mitt liv, till LA i synnerhet, och vet att jag trots godan intentioner ändå aldrig använder datorn under resan, så den ligger bara i väskan som ligger under stolen och som jag oroar mig för att någon – inklusive mig själv – ska kicka till.

Nå. Så jag har varit datorlös ett tag. Men igår kväll, sent, levererades datorn till mig, Skönt, eftersom jag inte njuter helt och fullt av att knalla runt i gympabrallor, skinnpaj och glasögon – osminkad dessutom. Men fram till igår hade jag ju inget ombyte.

Dock har detta bara än en gång bevisat vad som gäller vid långflygningar och Bevarandet Av Hyn. Här är mina bästa knep, och take it from me, jag har flugit fler gånger än jag kan räkna, ett tag flög jag till LA i stort sett en gång i månaden. I tjänsten som nöjesjournalist.

1. FUKT är a och o. Ta gärna en Resorb eller liknande vätskeersättning, före och efter resan. Eller under och efter.
2. Ansiktswipes. Billiga, enkla och så uppfräschande, håller i alla fall den allra värsta smutsen borta under resan när man råkar trycka ansiktet mot väggen tusen andra tryckt upp sina svettiga ansikten innan i hopp om fem minuters sömn. Just wipe it off.
3. Den som har råd tar förstås en facial när man kommer fram, de kostar i regel inte jättemycket “utomlands”, men man kan lika gärna göra en slags hudens 112 på egen hand: scrub, moisture, sömn.
Scrubben/peelingen tar bort det yttersta hudlagret som vid det här laget är rejält uttorkat av den hemska luften på planet. Se till att röra fingrarna i mjuka cirklar, håll gärna på en liten stund (förutsatt att din scrub inte är grovkorning eller aggressiv) för ansiktet tycker om massagen efter flygpärsen.
Ha på fuktkräm. Satsa på lätt fukt i gel- eller milkform snarare än kräm. Easy does it, kom ihåg att huden är att betrakta som svältfödd i detta nu. Äter man för mycket när man är riktigt, riktigt hungrig mår man illa.
Sov. Sov så mycket du kan. En sömntablett är mitt andra måste, efter Resorb, efter en långresa.
Har du varken ork eller lust att ta med en scrub eller peeling på din resa kan du be om ett scrubprov hos tex Kiehl’s när du ändå köper deras eminenta Amino Acid-schampo eller ta med lite i en reseburk eller till och med en liten ziplock-påse. Fuktkräm är bra på resan, vart du än reser.

…liksom ett par sköna skor, som jag har på mig just nu eftersom jag är på väg ut i solskenet. I morse sa jag god morgon till en kolibri.