I korthet, om man kanske har annat för sig och bara orkar skumma det här inlägget, så går det ut på detta:
Kvaliteten på en mascara hänger på två saker: borsten och formulan. Rätt kombo av dessa två ger önskat resultat.

Okej, och nu till själva texten.

Att svara på frågan “vilken mascara är bäst” kräver tyvärr en jättetråkig motfråga nämligen “vad vill du ha för resultat?”. Vill du ha tjockare fransar, längre fransar eller mer volym?
För att minimera en eventuell besvikelse vid ett mascaraköp är det bra att ha svaret på den frågan klart för sig någonstans i bakhuvudet. För det är svårt att få allt på en gång. Vaxet i mascaran som ger volym och böj på fransarna är till för att böja dem medan formulan i en mascara som skapar längd är fiber-baserad. Att blanda dem två blir inte bra, man får koncentrera sig på det ena eller det andra.

Börja med själva borsten. Det är faktiskt egentligen inte svårare än att en stor och tjock borste (som Lancôme Hypnôse, Palinas Drama Queen Volumizing Mascara) tenderar att ge större och volymösare fransar medan en kort, spikig, taggig borste (som Lancôme Defincils, Benefits They’re Real, Maybelline Define-A Lash) separerar fransarna bättre. Ganska logiskt när man tänker på det. Tänk på hårborstar: en glesare borste eller kam separerar bättre, en tjock borste kan fluffa upp håret på ett sätt som inte en kam kan. En böjd mascaraborste ger självklart böjningen lite hjälp på vägen (igen: tänk på en rund hårborste).

Sen formulan. Den som gör att mascaran känns tjock, tunn, klumpig eller följsam beroende på vilket resultat man är ute efter. Här är det också rätt logiskt att tänka att en förtjockande mascara givetvis tenderar att vara lite tjockare medan en förlängande eller volymerande är mer följsam.
Diors mascara Diorshow är en typiskt förtjockande mascara, den är vaxig och aningen tjockare i konsistensen för att lägga sig i ett lager om fransen och ge intrycket av att fransen är – just – tjockare. Nackdelen med dessa mascaror är förstås den uppenbara – den tjockare formulan kan göra den svårare att applicera och kan också tendera att klumpa.
En volymerande mascara (som Dior Diorshow Iconic och L’Oréal Voluminous) ska inte förväxlas med en mascara som förlänger fransarna. Volym är inte längd. Volym är sånt man vill ha när man upplever att man har få, raka, tunna fransar oavsett längd. Oftast är mascaran tunnare, mer lättanvänd och kan (och bör) användas generöst, i två lager. Nackdelen här är att de tenderar att kladda, eftersom fomulan är tunnare.
Vattenfast är förstås alltid ett alternativ, men man ska komma ihåg att det ofta kräver lite tuffare tag att få bort vattenfast mascara och det är därför inte lönt att ha en sådan varje dag.

Personligen tycker jag att en ögonfransböjare tar dig ganska långt. Alltså, själva böjningen gör att man i viss mån kan koncentrera sig på mascaror av typen förlängande, förtjockande eller bara lättanvända och därmed genskjuta djungeln med volymerande och böjande. Bara för att förenkla valet, liksom. Och lägg på mascaran medan din spegel ligger ned på bordet eller låt den ligga flat i handen. Du kommer att märka skillnad.

Och var inte rädd för att ha mascara på de undre fransarna. Skälet till att man oftast automatiskt röstar ned den möjligheten beror, som alltid, på dåliga tidigare erfarenheter. Men tänk bortom stark, klumpig applicering med mascaraborsten och prova att istället stryka på mascaran på de undre fransarna med en pensel. Ta på mascara på penseln och stryk på. Gärna i sidled, alltså med penseln lodrät. Eller fuska med en mascara designad för detta ändamål som Cliniques Bottom Lash Mascara.

Så okej, vilken är då den bästa mascaran?
Well, för volym och längd tycker jag….
Chanel Le Volume
Lancôme Hypnôse Doll Eyes
Palina Drama Queen
Benefit Bad Gal

För separerade, fint definierade fransar gillar jag…
Benefit They’re Real
Sensai Kanebo 38C
Laura Mercier Long Lash

…och säkert har ni andra favoriter?

…och om ni undrar varför jag “glömt” klassiker som Diorshow, Maybelline Great Lash och YLS Volume Effet Faux Cils så tycker jag att de är svårapplicerad, tenderar att kladda och tenderar att klumpa. Respektive.

Och i budgetklassen ger ja specialomnämnanden till Maybelline Volum’ Express The Falsies och The Colossal  (liten tendens till kladd och klump men kan förvånansvärt lätt kammas bort), MAC Zoom Lash (tjock i konsistensen, passar därför bäst för den som vill tjocka till fransarna), MAC Studio Fix (enkel att använda, inga “specialeffekter” men sitter fast väldigt väl och kan därför kräva lite extra jobb att få bort) och Lumene Blueberry Curl (tendens till kladd om man blir varm eller fuktig)

Jag fick frågan för ett tag sedan om hur man får till en perfekt hästsvans. Hur mycket man än försöker anstränga sig, försöker att få till den där lilla skillnaden mellan “har tvättstugan idag”-hästsvansen och “jag vet vad jag sysslar med”-hästsvansen så blir det bara samma, platta resultat.
Hur gör man?

Well, svaret är såklart lika enkelt som nedslående. Den goda nyheten är förstås att det finns ett svar. Den dåliga är att det är tidskrävande.

Ordet är förarbete. Ordet är tupering. Gör det, alltså tupera håret, och du märker skillnaden direkt. Ja, även en svans av modellen till höger mår bra av lite för-tupering, det ger volym på ett sätt som inte går att få på samma sätt.

1. Dela in håret i tre sektioner.
Ett mittparti, och två “sidbenor”. Tupera “mittpartiets” hår, sektion för sektion. Från sektionen närmast hjässan och framåt mot pannan. Var lätt på handen ju längre fram mot pannan du kommer. Använd gärna en lätt stylingprodukt. Själv kör jag en lätt spray utan särskilt mycket “hold”.

2. Borsta håret bakåt
Men, och här är det ktitiska momentet, borsta bara lätt, borsta bara det översta lagret hår. Vi vill ju att det ska se borstat och slick ut, inte nödvändigtvis vara det.

3. Gör en svans

4. Spraya lätt med spray
Håll sprayflaskan på lagom avstånd. Sprayens enda uppgift är nämligen att hålla småhåren på plats. det går också bra att spraya lite i handen och snabbt låta fingrarna rätta till.

Goda nyheter: jag gör skönhetssidorna i Plaza Magazine.

Eftersom jag var så skeptisk till Chloés juvenila reklamfilm så kan det kanske vara på sin plats att visa lite roligare reklamfilmer? De här är underbara i sin keffhet, jag älskar dem alla.

Som den här, fantastiskt pretentiösa reklamfilmen för Calvin Kleins Obsession. Det överdramatiska skådespelet här, försöket till poesi (“Ashes. Only ashes!”) och den styltiga scenografin som ser ut som en mimares dröm. Fantastisk i sin överdrivna, teatraliska uselhet.

Apropå CK, den här är ju också en riktig klassiker (precis som parfymen). Sammanfattar nittiotalet på en halv minut. Poserandet, second hand-looken, uttråkningen och en ung, waifig Kate Moss. Jag kan verkligen inte bestämma mig för om jag hatar eller älskar den här reklamfilmen i all sin posighet, och får kan inte intrycket av att modellerna luktar mest hårspray och damm? Kanske är den “too close to home”, för mig. 1995 kändes ju verkligen såhär. Undantaget att jag själv mest luktade Samba.

När vi ändå pratar tidsangivelser och tidstypiska reklamfilmer så måste jag bara få sticka in den här innan vi går vidare. Parfymen Enjoli från 1980. Nådde aldrig Sverige vad jag vet men alltså kolla vilken otrolig uppvisning av “kvinna på 80-talet” det här är! Businesslooken, texten “I can bring home the bacon, fry it up in a pan” (med andra ord: jag kan också tjäna pengar, men jag tar hand om kökssysslorna sen i alla fall, och ser till att man och barn får middag i tid). Och sen den vita, sexiga klänningen. “Bara för att jag jobbar och så, betyder inte att jag inte är en kvinna”.

Och sen har vi den här som ur något slags pr-perspektiv är genialisk men upplevelsemässigt plågsam. Det är förstås helt rätt att låta Justin Bieber spela drömpojkvän, som lägger armen om en, skickar gulliga sms, ler förälskat och tar med en på äventyr. Och hela tiden textraden “I can be anything you want” och i och med att man aldrig ser “tjejen” i fråga (vi får anta att det är en tjej för vi ser hennes manikyrerade tånaglar vid ett tillfälle) så kan hon vara vem som helst. Du till exempel. Han ger också sin tjej parfym, såklart.
Som sagt: genialisk marknadsföring, plågsam upplevelse.

Och sen älskar jag den här i all sin italienska vulgaritet. Dolce&Gabbanas Light Blue. Roligt att den, som egentligen bara luktar rumspray, här framställs som själva sinnesbilden av svettig sensualitet. Vita badbyxor, vem har det?

Två bra blommande dofter just nu, hörni. See by Chloé och Inflorescense från Byredo.

See by Chloé är som bekant Chloés yngre syster, vilket egentligen är en bra sammanfattning av märkets parfym. Och om man inte fattade den yngre målgruppen innan så gör man det sanningen efter att ha sett tidernas mest juvenila reklamfilm:

Personligen kan jag inte se den utan att mitt blodtryck når en ohälsosam nivå och jag fattar inte varför man vill ge sin egen parfym ett så dåligt rykte? Av reklamfilmen att döma så är unga tjejer fån och parfymen luktar DATE-parfym i bästa fall. Inte för att tjejerna bryr sig, de har ju uppenbarligen inget vett ändå. De leker sanning och konsekvens och alla killar älskar ju när en tjej “sjunger karaoke” in i en parfymflaska för dem.

Det är orättvist för See by Chloé är ändå lite mer än bara en billig, enkel och oraffinerad tonårsparfym vilket den av någon anledning verkar marknadsföras som.

De krispiga toppnoterna känns riktigt gröna, som första tuggan av ett Granny Smith-äpple. Sånt är jag själv svag för även om den lite mer personlighetslösa fruktcocktailen man får med på köpet lämnar mig ganska sval. Det är sött men inte för sött (vad än den här muppiga reklamfilmen försöker påstå), här finns inget av den där överväldigande mjukmedel-sötman uppblandat med vanilj som annars bukar höra “unga” parfymer till. Det här är 2013 års Marc Jacobs Daisy.
See by Chloé är krispig, grön och ren. Jag tänker mig vita knappt utslagna knoppar på en trädgren i vår, den typen av bilder. Jag tänker mig vita bomullsklänningar som strukits med stärkningsmedel. Jag kommer att tänka på låttiteln “Girls in their summer clothing“. Jag gillar den.

Och om See by Chloé är en ung, oskyldig promenad i den tidiga sommarsolen i vit bomullsskjorta och stråhatt så är Inflorescense en mer mogen blombukett med en blandning av vildvuxet och planterat. Någon har helt enkelt gått ut i trädgården en tidig morgon, svept kashmirsjalen om ryggen, och klippt olika blomster med trädgårdssaxen och satt dem i en enkel men dyr kristallvas. Rosor, förstås, och den alltid så närvarande jasminen. Men också gräddig, krämig magnolia och den lite, lite beska liljekonvaljen. Det här är en doft för en lite mer mogen palett, som sagt. Och funkar därför som ett bra komplement till den unga, storögda See by Chloé.

Inflorescense, 100 ml EdP kostar 1400 kr.
See by Chloé, 30 ml EdP kostar 469 kr.