Skönhet

Frågelådan: strategi

aqua

Jag har nästan hela mitt (33-åriga!) liv kört på enklare, billigare dofter. Dels för att det är sådana jag fallit för, dels för att jag liksom aldrig orkat förstå vad jag gillar tillräckligt mycket för att hitta den där (eller de där) dofterna jag vill investera i. Men ökat intresse + ökad ålder = börjar känna att jag nog vill (och kanske borde?) ta mig i kragen och gå längre än till närmsta Body Shop. Eller, vad tycker du? Är det värt att gå från “kedjornas” dofter till “märkenas” (med tiden och pengarna det innebär)? Och i sådana fall, hur ska jag tänka när jag tar steget? Några rekommendationer? Gärna både i form av strategi och parfymnamn!
Är det värt det?

Det är nästan en filosofisk fråga. Nej, det är inte värt det om man är nöjd med de dpfter man har. Och en “märkesparfym” är ju inte nödvändigtvis alltid bättre än en kedjas parfymer, Lush har till exempel fantastiska dofter, men oftast kan den vara mer komplex, alltså ha fler doftnoter, och det är nog det du också syftar på när du refererar till ålder, att du kanske nått en ålder då du är redo att utmana näsan mer. Vill du göra det – ja, då är det värt att ge sig in i den större doftdjungeln.

Jag skulle säga att som strategi kan du börja undersöka de stora märkenas yngre, mer lättburna kollektioner. Chanel har till exempel flera Chanel Chance och Dior har Miss Dior-flaskorna. Nu tror jag inte att just de är något för dig (de är visserligen blommiga men med touch av tråkigt, damigt). Prova till exempel See by Chloé, den är blommig och fräsch (finns i flera utföranden men prova originalet först) eller Marc Jacobs Daisy Eau so Fresh (finns också i flera versioner, kör på originalet).
Tanken hos dessa utgåvor och kollektioner är precis densamma som hos underlinjerna till vissa klädmärken. Som att Chloé är exklusivare kläder för den mogna, dyrare plånboken medan See by Chloé mer streetwear för den yngre kunden med mindre disponibel inkomst. Samma med parfymerna: Chloé-parfymen är damig medan See by Chloé är lätt och fräsch. De yngre kollektionerna är till för att vara lite av en inkörsport.

I ditt mail som jag kortat lite nämner du att du gillat The Body Shop White Musk Smokey Rose, Italian Fig, Shea och Honeymania, Lush Kerbside Violet och Burberry London Woman. De noter du identifierat att du gillar är mer doftfamiljer än noter (blommigt, träigt) vilket dels öppnar upp dina möjligheter men också gör det lite svårare att vägleda. Jag tänker mig att du borde dofta på Guerlains Aqua Allegoria-serie, en kollektion med lättare dofter baserade på växter, blommor, örter och natur. Nu har flera av dem citrus i sig men oftast är det bara som en toppnot (den försvinner alltså) eller för att ge lite söt fräschör. Någonting säger mig att du kan hitta en favorit där.

Caroline Hainer
Promotion

Skönhet

Skimrande tider

233696390

För övrigt älskar jag primern Minor Sin från Urban Decay. Inte allas påse eftersom den är skimrig. Men det är också poängen. För den som gillar matt skugga är Original-primern topp och den använder jag också. Men Minor Sin är underbar dels för att den förstärker skimret och dels för att den är superfin också på egen hand.
Det är så inpräntat att skimmer och glow hör sommaren till, som ett accentuerande av svettiga dagar, bad och skinande sololja. Men jag tycker gnistrande skimmer hör lika mycket hemma på vintern tillsammans med djupblå himmel och knarrig snö.
Hur som helst – som primers är Urban Decays Primer Potion ypperliga, närapå fantastiska. Skuggan blir lättare att måla och den sitter längre. Allt bra. Minor Sin vinner också på prestanda men har alltså även det där lilla extra, alltså skimret. Dagar då jag känner mig härligt fresh i hyn och mest känner för att förstärka glowet med highlighter och textur (matt näsa och haka, glowiga kinder) så kommer Minor Sin väl till pass. Superfint skimmer längs hela locket och upp till brynen. Skulle säga att den platsar på min hylla av hjälteprodukter som alltid funkar och aldrig sviker.

Caroline Hainer

Skönhet

Inför hösten…

chanel

Eftersom det känns som höst idag kanske det är motiverat med en liten framåtblick? Den 1 september släpper Chanel No. 5 L’Eau. Det handlar inte om en vanlig flanker eller variant på No. 5, det är man noga med att påpeka, utan en helt ny skapelse. En uppdatering och en “återuppfinning” av parfymen.

Chanel No. 5 finns redan i olika utföranden (1924 kom EdT och 1986 kom EdP, 2008 kom Eau Premiére). För övrigt var det Jacques Polge som skapade både EdP och Eau Premiére. Intressant att notera eftersom det nu är sonen Olivier Polge som skapat det senaste tillskottet i familjen:
No. 5 L’Eau.

När jag provdoftar på L’Eau tänker jag att Chanel kanske inte vara helt fel ute med Brad Pitt som talesman för No. 5 ändå. Även om man i pressmaterialet är svintydlig med att detta inte är en cologne så skulle jag nog vilja säga att steget är i alla fall inte långt därifrån. Den påminner mig vid första sniffen om Gentlewoman från Juliette has a gun som ska vara en cologne för kvinnor. Som en herrcologne men mindre murr och mer citrusfräschör. Plötsligt är den stilrena, kraftiga flaskan med sin pondus mer perfekt än den var innan. Plötsligt ser flaskans form ut som en mans överkropp med stora axelklaffar. Ja, jag hallucinerar antagligen men associationerna går ditåt.

L’Eau är nästan helt genomskinlig och säkert finns det en tanke med det också. När man tänker på den klassiska No. 5 ser man ju direkt den kraftigt guldgula färgen framför sig, här är den helt borta och innehållet ser snarare ut som…vatten, alltså “eau” på franska. Säkert vill man också signalera att detta är en lättare doft. Och det är den: jasminen är flyktig, knappt märkbar. Citrusen en mjuk, frisk vind och kanske finns här också en liten bris av honung och päron? Och en svag, svag bas av ljust trä.
Det är en ytterst bärbar doft, som en stärkt, vit skjorta. En doft som passar alla årstider och som jag har svårt att se att man kan överdosera. Den känns verkligen unisex och det är här jag tänker att Brad Pitt kanske skulle gjort reklam för denna snarare än klassikern.

Caroline Hainer

Skönhet

Vegas (och lite LA)

524394_in_ml

Egentligen tycker jag att det är vansinne att betala 239 kr för ett nagellack. Jag tycker det är jobbigt att betala ens över hundralappen för en liten flaska. Men om man nu ska göra det så lägger jag mina 239 kr på en liten rund sak från amerikanska Smith & Cult.
Självklart håller lacken bra kvalitet och är fria från de fem ämnen man vanligtvis vill hålla sig borta ifrån i nagellackssammanhang. Flaskorna är tossiga, de är runda och alla korkar har en buckla i sig som om man tappat dem eller använt dem till något opassande.
För egen del faller jag för märket av två högst personliga anledningar. Dels är märket så väldigt LA och som deltidsbo i världens bästa stad välkomnar jag allt som mildrar min LA-längtan. Det där dyrt rockiga (239 kr!), det lite tillagt bohemiska (bucklan) och det nonchalanta typsnittet.
Vet man dessutom att det är två LA-brudar, varav en är konstnärssjäl och en har perfekt LA-slingat hår, skinny jeans, höga klackar och felfri hud så blir man ännu mer rörd. Om man är jag i alla fall.
Men det som slutligen får mig att ge efter är nyansen Vegas Post Apocalypse. Ett roligt och punk-poetiskt namn men en vacker rosenskimrande glitternyans. Idag blev första gången jag provade ett glitternagellack och nu är hela min värld förändrad. Jag stirrar på mina naglar hela tiden, de glittrar och gnistrar som diamanter. Särskilt under ljus. Jag känner på den raspiga strukturen, varför har jag inte haft glitternaglar förut? För att jag inte hittat en bra nyans förrän nu, just det. Det är ju så det ligger till.
Och – bonus – man behöver bara ett enda lager (!) för totalt glitter på nageln. Nu är jag ju inte helt bevandrad i glitterlackens värld men för mig låter det otroligt bra. Och livslögnen “nagellacket är drygt, man behöver hälften så mycket, därför är det dubbelt så dyrt” dyker upp i huvudet.

Smith & Cults nagellack (36 nyanser) säljs på NK. 

Caroline Hainer

Skönhet

Några tankar om bronzers…

By-Terry-Sun-Designer-Palette

Som väldigt blek person har jag haft en inbyggd skepsis mot allt vad bronzers och solpuder heter. Går jag förbi en vacker bronzer, säg en från Chanels Les Beiges, så får jag en bild av mig själv som ledsen clown framför ögonen. Rödbruna kinder och näsa i en uppenbart för mörk nyans.
Men så måste det ju såklart inte alls vara, som alla redan bronzer-frälsta vet. Det handlar inte bara om rätt nyans utan också rätt applicering. En stor, tjock borste är den allra bästa lösningen. En som låter bronzerpudret lägga sig som en fjäderlätt skugga och inte som en misslyckad brun utan sol. Svep den stora borsten generöst över kinder och lite på näsa. Oftast talar man om att man ska applicera bronzern där solen når ansiktet – näsa, haka, panna. Men jag tycker att det lätt kan bli för mycket av det goda, jag gillar hellre diskreta skuggor.

Som superblek hittar jag en klar och obestridlig favorit i årets sommarpalett från By Terry. I synnerhet nyansen i mitten på bilden, den som heter Tan & Flush och är något ljusare på rougesidan än den andra. Inte bara kan jag där själv styra hur mycket åt det bruna jag ska gå, utan jag har också en fin möjlighet att grunda med en lätt matt bronze och sedan highlighta – mitt på kindbenet (“äpplet”, kindbenets högsta punkt) med en vacker rouge som med ett lätt skimmer blandar sig oerhört väl med det bruna. Nu kostar ju denna karamell 750 kr (!) men å andra sidan är paletten väldigt stor (den räcker i fem år framåt, tro mig. Om du använder stor borste och inte har en förkärlek till överdrivet contourande). Den är också superflexibel, man kan lätt reglera nyans och styrka. Lite mer brunt en dag, lite mer åt det rougiga en annan dag. Mer matt, mer skimmer. Jag tycker den är helt underbar och jag använder den redan varje dag. Come rain or come shine.

Caroline Hainer