Skönhet

Himmelsk klassiker

Gav mig själv en present, jag köpte Thierry Muglers Angel. Hittade den i en fyndlåda, tro det eller ej, så jag var ju bara tvungen att köpa den. Oooh, ljuva doftängel…

Angel är en doft man antingen gillar eller hatar. De som gillar den tycker att den påminner om allt fluffigt, sött, oskyldigt och gott som finns här i världen. Som varm choklad med vispgrädde efter en skridskotur, ulliga kaninungar, mjuka mashmallows och krämig vaniljtårta. Så sägs Angel vara inspirerad av Muglers bästa barndomsminnen också.

De som inte står ut med att ha den på handleden tycker oftast att den är för söt, att den luktar för mycket godis och att den helt enkelt känns syntetisk.

Det stämmer, på sätt och vis. Angel är en doft helt utan blommor, vilket är unikt, faktiskt den första i världen. Det är också den första ”gourmanddoften”, som alltså betyder att den stimulerar smaksinnet. Ungefär som en syntetisk doft av stekt bacon eller kanske hamburgare, skulle kunna göra.

När den kom 1992 vände den praktiskt taget upp och ned på hela parfymvärlden. Kan man göra en parfym som luktar mat? Kan man göra en damparfym som är blå? Kan man göra en parfym helt utan blomdoft?

Men hey, den som någon gång sett videon till George Michaels Freedom 90, och minns Thierrys galna motorcykeloutfit som Emma Wiklund tvingas ha på sig förstår att han inte är någon som hyllar det konventionella direkt. Även om han hade gjort galna kreationer innan så var det faktiskt Angel som satte honom på någon slags karta.

Angel innehåller verkligen allt möjligt sött och gott; mandarin, honung, vanilj, björnbär, kola och choklad. Vaniljen gör den mjuk, medan chokladen gör den varm. Ibland klassas den som ”orientalisk”, ibland som en ”orientalisk gourmanddoft” (tack vare vaniljen och hjärtnoten patchouli och sandelträ). Men vad den helt klart ska klassas som alla gånger är ”en modern klassiker”. Som alltid betyder det inte att den gillas av alla men en klassiker är den, inget snack.

Caroline Hainer
Promotion

Doftshopping

Just det. Det här med var man handlar dofter någonstans.

Varuhusen har ju blivit duktiga på att ta in, och även online finns mycket att hämta även om man gärna vill dofta först innan man investerar i en flaska för dyra slantar.
Som någon tydligt påpekar så finns också småbutiker, parfymerier och salonger med specialutbud. Men det är svårt att hålla koll på dem, och hur mycket av sortimentet de tar in. Upptäckte till exempel idag, av en slump, att Nitty Gritty i Stockholm har parfym från engelska Penthaligon’s. Men dessvärre bara fyra sorter. Å andra sidan är en av sorterna English Fern, och de har doftljus med samma doft också (398 kr).

Här i Stockholm har Parfumerie Eivy Flodin dofter som Fracas från Robert Piguet, vilket får ses som imponerande, och Parfymeri L har bra basutbud, alla klassiker och mossiga men rara English Lavender-tvålen från Yardley (69 kr).

COW står väl fortfarande för specialarna, men mest älskar jag att botanisera bland klassiker, och sedan gå därifrån till nyheterna. Ungefär som när man upptäcker ny musik. Jaså, han är inspirerad av honom. Jaså han komponerade den doften, då kanske den här faller mig i smaken och så vidare. Jag tar också alltid gärna och besöker parfymerier utomlands, där man kan få dofta på unika, sällsynta, galna eller ovanliga saker. I Paris, London och Berlin, till exempel, finns ypperliga sådana, även om den bästa jag varit på ligger i Bryssel. Det blir en fin grej, man letar upp de här parfymerierna man har markerat på kartan och det blir roligt att ha ett litet uppdrag i staden man för tillfället semestrar i. Sen kommer man dit, upptäcker, smakar (med doftsinnet då) och provar. Man får upp bilder i sinnet, man kanske blir glad av något gammalt minne. Sedan köper man med sig en doft, som blir den perfekta souveniren och som håller i en evighet.

Tipsa mig gärna om bra parfymerier, i Sverige eller utomlands!

Caroline Hainer

Det vackra som väntar

Kollar prognoser för makeup våren/sommaren 2011 så här i minusgraderna, och fastnar för Rodartes guldlock-stil. Jag kallar den det i alla fall, med tanke på det rufsiga, levande håret och den guldiga sminkningen. Så söt man kan vara, tänker jag, och minns plötsligt att man ju kan göra en sån där jättebena som ”förr i tiden” utan att se infantil ut, om sminkningen är den rätta och håret fästs med ett tillräckligt vuxet och sofistikerat juvelsmycke.

Annars är det kanske också avsaknaden av mascara (trenden håller i sig alltså? Det trodde jag inte) som ger den barnsliga och flickiga touchen.

För de markerade ögonbrynen och den fina munnen påminner mig mer om Jean Harlow och den sortens flick-sexiga kvinna utan kurvor.

Vi måste såklart också tala om kinderna. Hade de varit mer rosa hade det varit Lolita-varning, men med en fin bronzer (utan skimmer) ger bara en varm touch som efter kollovistelsen. Är det samma nyans på ögonlocken kanske?

Hur som helst faller jag för detta och det bästa är ju att hela looken känns väldigt doable, den känns inte konstig eller svår på något sätt.

De glittriga ögonfransarna hoppar jag över men gudinneliknande guldläppar tänker jag lätt prova.

Caroline Hainer

God jul!

God jul!

Hoppas att just din jul blir vacker, skimrande och varm! Vi ses och hörs snart.

Bästa hälsningar
Caroline

PS. Dior har årstidens frostigaste, mest vinterbitna nagellack. Jag haffar det i mitten. Julstämning!

Caroline Hainer

Illröda tankar sent om natten

Jag ligger sömnlös och tänker på läppstift.

Betänk hur många olika sorters läppstift det finns därute. Jag talar inte om nyanser nu, utan sort. Blanka, matta, skimrande…

Det är som att räkna får. Det slutar aldrig.
Semi-matt…glossy…long-lasting…

Vad vill man ha ut av ett läppstift?

De flesta vill väl ha någon form av vårdande produkt när de väljer stift, eller i alla fall ha ett stift som ”känns bra” på läpparna. Lagom krämigt kanske. Och så ska det lukta och smaka okej.

Färgen är givetvis också viktig, den får gärna sitta kvar länge. Kan man tänka sig att stå ut med att färgen hamnar på kaffekoppen, om det ändå är en bra färg?
Kan man stå ut med att den försvinner snabbt, så att man måste hala upp det ur väskan och måla på tunnelbanan?
Kan man strunta i innehållet, att det kanske innehåller vansinniga produkter, alltså kemiska och konstiga? Förr i tiden fick man fram färgen genom att krossa löss. Det var inte så länge sedan.

Hur långt är jag beredd att kompromissa med mitt läppstift?

1770 presenterade man ett lagförslag i Storbritannien, om att ett giftermål inte skulle gillas om kvinnan hade använt smink före äktenskapet. När drottning Victoria tog över tronen 1837 förbjöd hon läppstift helt. Hon sa att det var endast acceptabelt för skökor.

Varför fick de behålla rätten att måla läpparna, undrar jag. Om man i och med detta faktiskt konstaterar att röda läppar har en upphetsande effekt, så är det ju att uppmuntra skökorna att fortsätta med sin business att tillåta dem, men inte de äkta fruarna, att ha läppstift?

Några jag i alla fall tycker håller måttet är Chanels, YSLs, MACs och Shiseidos. Färgen sitter, bra pigment, de ”blöder” inte. Fina röda nyanser. Shiseidos är obeskrivligt lena, mjuka och glansiga.  Vad mer kan jag begära? Nu när jag har återfått rätten att bära rött läppstift.

Caroline Hainer
Fifty Scents
Fifty Scents är tankar om doft och skönhet. Favoritparfymen kommer från Guerlain och bästa makeupen är en självsäker eyeliner. Allt däremellan undersöks med lika delar skepsis som entusiasm. Frågor och funderingar skickas gärna till caroline@rodeo.net.