Skönhet

Exotism!

När vi ändå pratar om Shalimar…låt oss prata lite om orientaliska dofter.

Det var runt 1910-talet som hela Europa drabbades av en exotisk våg, som nådde toppen tio år senare då det plötsligt var inne med västerländska rytmer, dofter och looker. Jazz! Rom! Tobak!
Ryska baletten turnerade med föreställningen Shéhérezade och orsakade en total orientalismtrend, Josephine Baker besökte Paris – och fick en egen parfym! (I en flaska som idag skulle anses förolämpande rasistisk)

Orientalism och exotism var helt enkelt grejen, och de orientaliska dofterna föddes. Vi förknippar dem ofta med något sött och tungt. Så måste det inte vara, och har inte alltid varit. Men gemensamt är att de ofta innehåller ambra (Ambra luktar vanilj, men med en sensuell och mustig underton, som en lättare musk kan man säga). De orientaliska dofterna kan man sen dela in blommiga, kryddiga, träiga och gourmand orientaler.

När de kom, på 20-talet var de torra, pudriga och vaniljbaserade. Guerlain har gjort flera stycken sådana, till exempel Mitsouko (1919). Men mästerverket hette – och heter – Shalimar.

När den kom 1925 satte den verkligen standarden för orientaldofter. Den  innehåller 30 % doftämnen, vilket är dubbelt mot vad man brukade på tjugotalet. Det tog fyra år innan man vågade lansera den, man trodde liksom inte att världen var redo, och man ville att den skulle vara perfekt.

Shalimar är en chypre, med toppnoter av bergamott och citron (som i Earl Grey-te). Hjärtnoten är blommig, med iris och jasmin. Ah, som en marockansk trädgård? Sen kommer det tunga och orientaliska, som patchouli och sandelträ (vanligt i rökelse). Sen det långvarande orientaliska, det som stannar kvar i minnet och på armen – ambra, läder och musk. Där har vi den – Shalimar.

Det finns någon story om två gudomligt vackra, exotiska tvillingar som var it-girls i Paris på 20-talet. Enda sättet man kunde skilja dem åt var genom att en av dem bar Shalimar, så det var henne alla flockades kring trots att de båda flickorna var identiska.

Annat roligt fakta: ända sedan releasen har man bara låtit brunetter göra reklam för doften, för att behålla bilden av den som exotisk.

Trots att de orientaliska dofterna ändrat karaktär sedan dess kvarstår Shalimar som en riktig klassiker och räknas till de topp-fem-bästa dofterna i världen. Utan tvekan. Det är den enda erkända toppdoften som inte är blommig, och det är den äldsta orientalen som fortfarande räknas. Ni ser, ni måste gå och prova den. Nu. Som med all annan parfym -  låt den sätta sig, dofta när den är torr, fått mogna och komma fram ordentligt.

På 70-talet blev de orientaliska parfymerna muskiga, som Opium (1977), som orsakade bråk när den kom. Kines-amerikanska grupper krävde bojkott och offentlig ursäkt av Yves Saint Laurent som de ansåg kränkt dem, genom att inte respektera vilka problem opium orsakat i deras hemland. YSL brydde sig inte. Parfymen förbjöds till och med ett tag, i USA men blev, såklart, en bästsäljare. Dels på grund av doften, men också kanske den ”vulgära” reklamen som antydde att man skulle bli som besatt (sexuellt?) av parfymen. Någon kanske minns nylanseringen för ett par år sedan med en naken Sophie Dahl? Samma sak där.

På 80-talet blev de orientaliska dofterna mer fruktiga, som Poison (1986). Också den antyder ju, med namnet, att man liksom inte kan hjälpa det, det lockande exotiska är farligt och man vet det, men vad kan man göra? Det luktar ju så förföriskt gott.

På 90-talet blev orientalerna mer kryddiga och skogsdoftande men emensamt för alla tider är att orientaliska parfymer alltid är starka och hållbara. Alltså, de stannar länge på huden och doften har lång livstid. Ambra fortsätter att lukta i stort sett för alltid.

En rolig grej bara, apropå kontroverserna med Opium och Poison. – på 1800-talet blev frågan om att lukta ”exotiskt”  en politisk sak, mycket mer än vid Opium-lanseringen. Napoleons hustru kejsarinnan Joséphine upptäckte musken, och det blev därför en modedoft i Frankrike runt år 1800. Som en motreaktion blev tunga, exotiska dofter i stort sett tabu i England och Tyskland, de ansågs sjukt vulgära. Vem ville lukta fransk, slampig och katolsk? Nej, en sann engelsk/tysk protestant luktar friskt och rent istället. Musk luktar sex och sånt sysslar vi inte med, tack så mycket.

Grejen är att detsamma verkar gäller fortfarande för män, det sitter kvar det där. Den nordeuropeiske (protestantiska) mannen doftar inte musk/exotiskt/orientaliskt/sex utan frisk citrus, sportigt marint eller sträv fougére om man ser till vilka parfymer som går hem. Den första orientdoften för män (Habit Rouge från Guerlain) kom så sent som 1965. Trots att den bara var ”halvorientalisk” gick den inte hem någonstans, sålde uruselt, ratades och kallades vulgär och billig. Är det ändå inte lite intressant att fundera över?

(PS. Shalimar, Opium och Poison finns att testa på i stort sett alla varuhus, och Kicks)

Caroline Hainer
  1. Lisen och Ik skriver

    Intressant läsning! Ska verkligen ta och lukta på Shalimar vid första bästa tillfälle. Jag brukar som sagt inte gilla orientaliska dofter men man kanske kan ändra sig.. Dessutom kan man ju uppskatta en doft även om man inte vill ha den på sig själv.

    Luktade på L’Occitanes Eau Des Bavx för män för ett tag sen och den gillade jag. Skulle du säga att den är orientalisk? Du kanske inte har koll just på den men noterna är iaf rosé peppar, kardemumma, cypern, rökelse, tonkaböna och vanilj.

    Och så en helt annan fråga som jag skulle bli glad att få svar på. Jag har hört att det är skadlig för parfymer om man har flaskan stående framme och att man därför ska förvara parfymer i sina kartonger. Stämmer detta? Och i så fall, till vilken grad, dvs. hur lång tid tar det innan parfymen blir fördärvad.. Det är ju trist att behöva ha sina fina flaskor undangömda, och opraktiskt dessutom.

  2. Lisen och Ik skriver

    Kom på en till fråga förresten. Det här med orientaliska dofter alltså, vet du hur parfymerna är komponerade i orienten? Jag menar, är de vad vi kallar orientaliska, eller är det vi i väst som har uppfunnit vissa dofter och sen helt enkelt satt orientaliskt som etikett helt egenmäktigt`?

  3. Caroline Hainer skriver

    Hej!

    Jag tycker Shalimar är magisk, men har svårt att bära orientaliska parfymer själv. Men man kan i alla fall lukta på den, låt den sjunka in, sätta sig. Så man kan, precis som du säger, absolut uppskatta en doft (och dess historia?) även om man har svårt att se den på sig egen hud?

    På innehåller låter Eau des Bavx som en typisk oriental. Och det är ingen slump att man valt vanilj där heller, tror jag, för att balansera rökelsen och pepparn. Gillar du den kanske du gillar Opium eller den mer flickiga Belle d*Opium från YSL?

    Och du har rätt i att de ”orientaliska” parfymerna mer är den västerländska etiketten, mycket för att ingredienserna kommer från ”orienten” men också pga vår uppfattning om vad som är exotiskt. Kan återkomma om detta och om parfymernas livslängd.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Promotion