Skönhet

Aaaaaaha! Mina bästa AHA- och a-vitaminprodukter

Jag tjatar ju alltid om a-vitamin. Och AHA/BHA-syra. Men det är banne mig det närmaste man kommer ett universalmedel. A-vitamin är för cellförnyelsen, för skadad hud, för hud som behöver balanseras, för akne…you name it. AHA är bästa möjliga peeling, som håller huden ren och ny. Problemet är ju bara att det är svårt att hitta bra komponerade produkter med nog med AHA/BHA och A-vitamin (eller Retinol, en form av a-vitamin) som inte kostar absoluta skjortan. Det gör många produkter tyvärr. Här är min guide, produkter jag personligen rekommenderar och kan skriva under på. Några är prisvärda ändå, andra bra men med ett svidande pris.

Som den här. Hydra-Pure Firming Serum från Dr. Dennis Gross (ett bra märke överlag). Kostar närmare tusenlappen men är bra (tyvärr?). Innehåller 14 olika cellstimulerande ingredienser. Fullspäckad med anti-oxidanter och dessutom – bonus – i skön lotionliknande form, inte rinnigt serum eller (som med många a-vitaminkrämer) fet kräm.

 A-vitaminkrämen och Defy Damage från Beauté Pacifique är också bra, men svårare att få tag i. Vissa av deras produkter finns på NK och till exempel här men det finns starkare versioner av en del av dem och de säljs bara på salong. Detsamma gäller danska Image som också kör med ganska kraftfulla formulas i burkarna men som – därmed – också i första hand är ett salongsmärke. Stor fokus på A-vitamin här.

Svenska Gilda kör aningen omvänt. Gilda är en salong men med egna produkter till försäljning. Här är fokus snarare på AHA-produkter, som AHA-masken och nyheten AHA-gel, att ha dagligen. Deras AHA-mask måste ses som lite av ett fynd i sammanhanget, för 319 kr (specialerbjudande till och med 31 okt). Att ha starkare AHA-produkt, som en mask, innan man tar på en annan kräm som till exempel a-vitamin eller fukt är en superkombo. AHA-peeligen förbereder vägen, röjer hindren som döda hudceller. Där vill man ju inte att produkten ska hamna, man vill ju ha den direkt på den friska hyn. Nu är den här masken inte alls i absolut starkaste laget men man kan ändå se den som ett bra städredskap för hyn.

Glycolic Acid 10% Moisturizer från Peter Thomas Roth annars, är en väldigt, väldigt bra (keeminsk) peeling för hemmabruk. Mellanpris på runt fem hundra, lite billigare här. PTR är också ett salongsmärke men ett lite mer tillgängligt sådant. Jag är inte emot tanken på att starkare saker köps under någon slags inrådan av ett proffs, det är lätt att peela för mycket eller glömma fukten. Men ibland är det lite löjligt svårt att få tag i sakerna. Eller ha råd med dem. Men den här får ändå ses som lite av ett alternativ till ett salongsbesök, i alla fall om huvudsyftet är peeling. Paula’s Choice har också en bra AHA/BHA och peelingserie till bra pris. Finns bara online men att beställa går smidigt. BHA-lotionen man har varje dag är behaglig, lotionlik (finns i gel också) och bra. BHA är ju att betrakta som AHAs snällare, långsammare men kanske också lite noggrannare syskon. Så BHA kan man ha varje dag. Hennes RESIST-serie är ett bra val för A-vitaminlovers där ute vars främsta bekymmer är begynnande rynkor.


Min senaste upptäckt är annars svensk-amerikanska (!) Transderma som, precis som jag, verkar uppskatta less is more-approachen. Fyra olika serum i serien, enkla ingredienser, ingen utfyllnad, ingen tillsatt doft eller annat fånigt, bara aktiva ingredienser och det är allt. En med a-vitamin, de andra med c-vitamin (”C”), ett fuktserum (”M”) och ett uppljusande (”R”). Alla kostar 1319 kr styck vilket är ögonbrynshöjande såklart men jag rekommenderar dem ändå. Huden får faktiskt lyster med en gång och en ytterst behaglig fuktnivå som känns. A-serumet är väl tänkt till natten, eftersom det kan upplevas som något fetare (det är en egenskap hos många a-vitaminkrämer) men det är ändå ingen oljighet att tala om. För den som använder mineralfoundation blandas den väl på hud som förbereds med Transderma A, tycker jag, resultatet blir då lite mer täckande om det är det man vill åt. Imponerar.

Caroline Hainer
Promotion

Skönhet

Coco Noir?

Precis som när parfymtillverkare lägger till ordet ”Sport” i ett parfymnamn så är också det lilla epitetet ”Noir” aningen förpliktigande. En parfym som heter någonting med ”Sport” förväntas ha marina noter, beskrivas som ”fräsch” och kanske marknadsföras med en halvnaken dude som kliver upp ur någon form av hav eller swimmingpool.

En parfym med ”Noir” i namnet, däremot, är sensuell, kryddig, msukig och lämpad endast för nattbruk eller vid tillfällen av ”up to no good”. Själv har jag flera ”Noir”-dofter som jag är extra förtjust i. Estée Lauders Sensuos Noir, till exempel, och Byredos Rose Noir.

Men liksom det finns bra parfymer som heter något med ”Sport” (den bästa: Lanvin L’Homme Sport) finns också dåliga som heter något med ”Noir” och tyvärr är Coco Noir en av dem.

Självklart var förväntningarna höga. En lansering utan like, dyrt och påkostat pressmaterial, en notis i varenda glossy tidning och så vidare. Och så fanns där den viktiga storytellingen, om hur doften inspirerats av Coco Chanels resa till Venedig och sorgen efter Boy. Och även om jag inte är ett fan av Chanel-dofter på samma sätt som jag sällan blir besviken av till exempel Guerlain så håller de ändå, givetvis, alltid en intressant och hög standard.

Men inte den här gången. Coco Noir öppnar med citrusiga toppnoter (grapefrukt och bergamott) och vecklar sedan ut sig till en ros. Oh yes, här finns definitivt en ros. Kanske inte den mörkröda sorten utan den rosa. I buketten finns också vita, ganska starka blommor, man känner jasmin (och tydligen ska påsklilja vara med på ett hörn också). Men vit blomma tillsammans med ros är de mest framträdande tillsammans med den typ av doft jag upplever som ”lila”. Som luktklistermärkena på 80-talet som hade lila vindruvor på sig, eller som hård lila godis, eller syntetisk lila glass. Den här lila doften, inte ovanlig i noir/orientals, ar över rätt så mycket efter ett tag.

Och sen händer det ännu tråkigare grejor. Alltså, en noir-doft brukar ha en murrig botten och det har också Coco Noir. Med besked! Patchouli, sandalwood vanilj, musk och rökelse. Alltså lite för mycket av det goda, kan jag tycka. Här finns ingen subtil balans, någonting som stannar där mitt emellan kinesisk opiumkällare och oskyldig ros, eller mitt emellan svart, tajt klänning och vita, oskyldiga underkläder. Nej, här smackar man på med allt kryddigt man kan tänka sig inom ”oriental”-familjen. I min näsa doftar det jobbig rökelse och billig handtvål i någon lila färg.

Dessutom upplever jag att doften försvinner förbluffande snabbt. En sak med orientaliska dofter, i synnerhet de som innehåller musk, är att just basnoterna verkligen kan stanna kvar på huden lite längre. Inte den här gången, de försvinner lika snabbt som jag hinner säga ”Boy Capel”. Det här är å andra sidan ingenting jag delar med alla som recenserar doften, jag har läst recensioner där man påpekar att just den (för vissa, inklusive mig, obehagliga liksom ”lila” fruktdoften) sitter kvar länge. För min del känner jag egentligen ingen skillnad på Coco Noir och en vanlig billig duschtvål i lila färg som ska dofta ”orientaliskt”, precis som den ”exotiska” Jasmin-doften i DATE-serien. Hon var visserligen min favorit men då var jag å andra sidan också 13 år och hade aldrig tidigare ägt en parfym i hela mitt liv.

Caroline Hainer

Skönhet

Ja, typ så!

Läser att Hugh Jackman använder Grey Vetiver från Tom Ford. Men bara de kvällar han har föreställning, för att liksom göra just de kvällarna lite speciella och för att komma i showtime mode.

I put it on before I go onstage. It symbolizes a special night. Not ‘Ugh, this is the sixth show I have done this week!‘”.

Han är någonting på spåren där, Jackman, helt klart. Parfym som mood-setter. Jag skriver under på det.

Caroline Hainer

Skönhet

Blå vingar längs ögonlocket

Blå eyeliner är min nya grej. En uppdatering av min signaturlook (alltså, jag har nog haft eyeliner varje dag i tjugo års tid) men med respekt för originalet. Jag kör mörkblått, naturligtvis, något ljusare eller mer turkost funkar inte på mig och mina gröna ögon. Mörkblått däremot, ger ögonen mer färg (faktiskt!) och funkar superbra tillsammans med de bronziga, beiga sandfärger jag vanligtvis använder runt ögonen.

Eftersom jag är hyfsat konservativ när det gäller eyeliner och föredrar gelform eller kakform (till skillnad från flytande penna) tillsammans med tunn pensel så är MAC Fluidline mitt förstahandsval, i färgen Waveline denna gång. Mjuk, fin konsistens som glider på bra och sitter hela dagen. Om detta har vi talat förr.

Eftersom jag var i Dublin förra veckan (kom hem igår – därav snålt med inlägg) så passade jag på att handla amerikanska Bobbi Brown på flygplatsen. Jag gillar hennes grejer, ingen förutom Laura Mercier, gör så fina ”naturals”, alltså olika beige, bruna och hudfärgade toner. Men hennes gel-liner var en besvikelse. Påminner mycket om YSLs, samma torra konsistens som är alldeles för smulig och – torr! – att jobba med. Inga snygga streck och framför allt inga snygga vingar, där måste penseln glida fram. Besvikelse.

Men varför då ha en gel-liner och krångla med pensel, när man kan köra penna? Well, för min del handlar det om flera saker. Känslan är en, jag känner mig närmare Brigitte Bardot, Audrey Hepburn och de andra eyelinerdrottningarna med old school-taktiken. Men det är ju en högst personlig koppling, liksom att jag började använda kakeyeliner eftersom min mamma alltid använt det (men nu har hon övergått till penna, svekfullt nog!). En annan sak är kontrollen, jag tycker att man har större sådan med pensel. Ofta blir också färger i en gel-liner mer intensiv, inte så statisk utan mer skiftande och levande. Man har också större utrymme, tycker jag, för tjocklek och form. Att dra en tjock linje med penna går naturligtvis utmärkt men det ser ofta ut precis så – som en tjock linje som dragits med penna.

Å andra sidan så ser jag också pennans fördel och om jag tvingas erkänna, och det är väl lika bra innan någon outar mig, så kör jag ofta penna på resande fot. Hade en ny rackare från Estée Lauder (Pure Color Quick Thick Eyeliner) med mig till Dublin. Lättarbetad, absolut, men försvinner lätt i det fuktiga vädret. Dessutom upplever jag inte svärtan som lika…eh…svart.

Då är Isadoras eyeliners mycket bättre, faktiskt top of the line. Kostar runt hundralappen, räcker i en evighet och ger förvånansvärt stark färg. Har provat allihop och rekommenderar Fine Liner Eye Stylo och Glossy Eyeliner bäst. Bar faktiskt den vattenfasta varianten på ett bröllop i somras, det var i Italien så ”resande fot”-regeln blev aktuell igen där. Och ja, Isadoras är faktiskt det tungt vägande skälet som får mig att överväga flytande penna men inte riktigt ännu alltså, inte riktigt än.

Caroline Hainer

Skönhet

BB på vintern?

Höst ute, höst inne. I alla fall på mitt sminkbord där mina bronzers varsamt och ömt nu åkt ned i en låd. Parfymer som Saharienne (sand och saronger i siden) och Harajuku Loves G (hav och kokos) hamnar lite längre bak medan frågor som ”Okej, ska jag fortsätta med BB-cream?” hamnar lite längre fram.

Såhär: BB-förespråkarna skulle antagligen säga att eftersom de flesta BB-creams också har UVA/UVB-filter så finns det alla anledning att fortsätta med BB-cream också under vintern, eller i alla fall hösten. Eller i alla fall de dagar då solen tittar fram mer än tio minuter. De skulle antagligen också tillägga att BB-creamerna också har andra kvalitéer, som kanske fukt eller reglering eller någonting sånt.

Det andra lägret, alltså ”Ingen-BB-på-vintern-lägret” skulle säga att det ju finns ett skäl till att man inte har SPF i till exempel nattkrämer, och det är för att det inte behövs. Och för att det – faktiskt – kan verka uttorkande. Nu försöker man ju balansera det i BB-cremerna genom extra fukt men faktum kvarstår, hög SPF kan torka ut. Och är det någonting man inte vill uppmuntra sin hud till under just vintern så är det ju uttorkning.

Alright, så vad att göra? Det finns inget egentligt skäl att sluta med BB på vintern om du trivs med den och tycker att den ger dig det underlag du behöver. Det är inte skadligt på något sätt (ha koll på fukten bara! Använd lite extra fuktkräm på natten!). Men det kan vara onödigt. Jag själv går över till vanlig fukt/foundation-kombo men bara av den enkla anledningen att jag gillar mina DoubleWear, Diorskin och Armani Maestro och att min hy börjar bli sockerbitsblek i vanlig ordning nu, alltså för ljus för BB.

Hoppas att våren kommer snabbt bara, för SPF har en tendens att tappa i verkan. Man brukar ju ge en vanlig SPF mellan ett och två år, sedan funkar den inte som den ska. Kanske har den lite längre livslängd i form av BB-cream, jag vet inte, men jag skulle inte sätta min högerhand på det.

Caroline Hainer