Skönhet

Vi måste prata om makeup

New York Times har haft ett rundabordssamtal om makeup. ”Skadar makeup självförtroendet?” är frågan och majoriteten av de tillfrågade svarar ”Nej, tvärtom. Makeup boostar självförtroendet”.

Ja, det är (tyvärr?) bevisat, gång efter annan, att sminkade kvinnor uppfattas som proffsigare, självsäkrare, pålitliga och alla möjliga andra positiva saker. Som i den här undersökningen, med avsändare Procter & Gamble. Deras studie är inte unik, man gör den typen av studier hela tiden. Att Procter & Gamble betalar för resultaten är ingenting konstigt, de äger en hel drös med skönhetsmärken som Olay, CoverGirl (ett av USAs största budgetmärken) och MaxFactor. Självklart ligger det i deras intresse att vetenskapligt kunna presentera makeup som en positiv grej. Och självklart ligger det i deras intresse att ha koll på marknaden. Kvinnor upplever att makeup ger självförtroende —> Aha! Bra grej att anspela på i annonser!

Nå. Detta är alltså ett faktum. Sminkade kvinnor blir generellt mer positivt bemötta.

Låt oss lägga just den diskussionen åt sidan, alltså hur det kommer sig och om det är förkastligt eller inte. Vi kan väl, för tillfället, bara konstatera att miljö, sociala faktorer, pengaintressen och kultur gjort det så?

Okej, Men när några (ja, faktiskt inte bara en) av de tillfrågade experterna menar att det är ett val, huruvida man vill bära makeup eller inte känner jag hur mina ögonbryn rynkas. Makeupartisten Scott Barnes säger att yttre skönhet ger inre skönhet och att smink därmed gör världen mer positiv och vackrare, och vi sminkade människor borde använda sminket till att sprida en mer positiv känsla i världen.

En tillfrågad expert i NY Times-panelen går så långt att hon påstår att hon ”bär makeup för sin egen skull, inte för någon annan”.

Samma argument hörs förstås också om annan form av transformering, som vid kosmetiska ingrepp och så vidare. Och frågan är: i en värld utan andra människor, i en värld utan blickar – skulle man fortfarande sminka sig på morgonen innan man går utanför dörren? Skulle man fortfarande lägga tusentals kronor på små färgburkar vars dyra innehåll får ens fransar att bli lite mörkare?

Eller, så här kanske snarare: upplever jag verkligen att effekten av att jag går utanför huset osminkad är precis och exakt densamma som om jag valde att inte ha smink på mig?

Tänk på saken.

Jag tror nämligen att makeup för med sig många positiva känslor men knappast för att makeupprodukterna besitter någon slags statisk, magisk egenskap helt oberoende av omvärlden. Nej, produkterna är positivt laddade för att det ligger kommersiella, kulturella och sociala drivkrafter bakom. Så visst, Scott Barnes uttrycker det väl lite väl naivt men i viss mån håller jag med om att yttre skönhet kan påverka din inre och därmed sprida viss harmoni. Jag ser inte att makeup kan förändra världen direkt men den kan förändra individens humör och självuppfattning.

Däremot tror jag ju inte att denne individ har ett val i samma utsträckning som man vill påstå i detta rundabordssamtal.

Makeupindustrin med alla sina pengar har gjort det valet åt mig. De har genom sina kommersiella krafter förklarat för mig att sminket gör mig självsäkrare och lyckligare (”Because I’m worth it”).

Vår skönhets- och ungdomsfixerade kultur har definierat den sminkade skönheten åt mig och visat att det är ett ideal (fotomodeller, stjärnor, dyra, exklusiva produkter med en omistlig känsla av lyx och succéliv) men också standarden.

Det sociala klimatet har visat att kvinnor bär smink, det är en av sakerna som gör oss till kvinnor rent sådär allmänt och vardagligt. Makeup till en viss gräns är bara ren ompyssling ungefär som att man tvättar håret och kanske borstar tänderna av ren artighet mot andra. Har vi inte makeup, och detta har ju alltså studier visat, så kan vi dessutom riskera att uppfattas som slarviga, opålitliga, osäkra (!), ospännande och till och med värdiga av lägre lön än våra sminkade medarbetare.

Så nej. Nog för att jag är intresserad av makeup och gärna sminkar mig. Men jag lever inte under någon illusion om att jag gör det för min egen skull, för att jag väljer att sätta mig vid sminkbordet varje morgon istället för det andra, helt likvärdiga valet att bara ta på mig kläderna och gå utanför dörren.

Caroline Hainer
  1. A skriver

    <3 Älskar din blogg! Så jäkla välskriven och smart och bara rakt igenom relevant, läsvärd och upplyftande. Tackar!

  2. Caroline Hainer skriver

    Men åh! TACK!

  3. Ulla-Marie skriver

    Inte ens till postlådan utan smink I tell you. Och det är lika jobbigt att vara osminkad i sällskap med min 78-åriga mamma som i andra sammanhang (förklarar jag för att få fram att inte sminkar jag mig för att behaga män inte) … å andra sidan så finns inte ”sammanhangen” eftersom att osminkad ”inte existerar”, men Om. Liksom.

  4. Ulla-Marie skriver

    ”Men hemma då?” – Ja, oundvikligt ju. Tyvärr.

  5. mw skriver

    Haller med, det ar precis det har jag tankte nar jag laste artiklarna, och varje gang den har diskussionen kommer upp – jag med manga andra har smink som lite av ett intresse och far mycket gladje av det men det utesluter ju inte att jag ser att det finns en press pa kvinnor att sminka sig som inte finns pa man!

  6. E skriver

    Läste ditt inlägg för några dagar sedan, och har tänkt på det sedan dess. Det är inte ett val att sminka sig.Eller det är bara ett val om man är väldigt ung, har perfekt hy och är exceptionellt vacker. Men för alla oss andra så är det inte accepterat att inte försöka dölja eller förbättra sina små ”skavanker”, att inte vara sitt bästa jag. Jag lämnar aldrig hemmet helt osminkad. Ganska ofta går jag ut i vad jag tycker är osminkad, men som iallafall innebär minst concealer under ögonen och på små prickar. Vet inte varför jag går ut så (lathet mest?) eftersom jag varje gång känner mig underlägsen, hoppas och ber att jag inte träffar någon bekant, tror att folk dömer mig och tycker att jag är ful. Samtidigt är det inte alls konstigt att jag känner så. Jag har alltid varit lite mörk under ögonen, det är genetiskt och så jag ser ut. På grund av detta har jag i hela mitt liv fått kommentarer om det, typ ”oj vad du ser trött ut” osv. Tydligen är detta i mitt utseende något som alla tar sig rätten att kommentera och recensera, såväl familj och vänner som personer jag inte känner. Det värsta var en gång när jag skulle provjobba på ett ställe och chefen tog mig in i konferensrummet och frågade hur jag egentligen mådde? Hade jag kanske en allvarlig sjukdom eller varit med om något svårt i mitt liv? Jag har aldrig känt mig så förnedrad. Så jag har helt enkelt fått lära mig att det är omöjligt för mig att visa mig helt osminkad, om jag vill slippa sådana diskussioner…
    Kram och tack för en smart och bra blogg!

  7. Caroline Hainer skriver

    Kära E,

    Ja, du illustrerar ju detta perfekt. Att det inte är ett lika stort val beträffande makeup som man skulle kunna luras till att tro. Valet består snarare i att välja rätt produkter, att veta var man ska lägga pengarna för att inte känna sig lurad.
    Makeup kan vara – och är – fantastiskt och roligt i så många avseenden. Men att det liksom bara är en kul grej sådär som kvinnor håller på med bara för att de vill är en ren lögn – för sig själv eller andra. Tyvärr.

    Kram
    C

  8. A skriver

    E: Vet precis vad du menar. Jag har också mörka ringar under ögonen och alltså jag ”kan” inte gå utan concealer. Till och med inför nära anhöriga kan jag behöva förklara varför jag är så svart under ögonen, de få tillfällen som de ser mig utan concealer. I övrigt har jag fått det som kallas ett klassiskt ansikte med ”rena” drag osv (hatar rasbiologiska ”komplimanger” av den typen och tycker själv att mitt anlete snarare är trist isf, men aja)… men ända sen jag var en teen och började tänka på de här grejerna, så hade jag på ren reflex bemött varje ”du är vacker” med ett inre ”inte egentligen, ser egentligen så svart ut under ögonen”). Sen var det en killkompis som en gång sa till mig när jag var typ 22: ”jag tycker att din ljusa hud och mörkret under dina ögon ger ditt ansikte karaktär. Precis som en särskild näsa, kan man vara mörk här eller där”. Och han har fan rätt. Efter det började jag (ehm rättså lättpåverkad av andras input tydligen, men det är en annan historia) faktiskt se det så. Jag tycker att det särskiljer mig. Jag ser lite stukat fin ut. Som om jag hade ett ärr. Jag ser tuff ut med mina mörka ringar. Jo! Mörka ringar + rött läppstift = coolt. Och då menar jag inte att man måste ha dem framme jämt om man får jobbiga kommentarer. Bara att man själv kan veta att de är fina de med, och inte va rädd att ta med dem till Konsum. Kram på dig.

  9. p skriver

    Jag sminkar mig för min skull i första hand; för jag *vill* det. Ja, jag sminkar mig för att sitta hemma och slötitta på TV i onepiece-dräkten, jag sminkar mig när jag ska på stan och jag kan lika väl gå osminkad bland folk…det är klart att ett visst mått av renlighet och ”ta hand om sig” alltid uppfattas som positivt av andra; så känner ju jag också; jag vill inte sitta brevid folk på bussen som har smuts under naglarna, stinker svett…det är rätt simpelt.
    Klart att jag blir bättre bemött när jag själv känner att jag har gjort det bästa av mina förutsättningar; men det gäller inte bara smink, det gäller helhetsintrycket. Med smink kan jag snabbt fakea fram ett piggt jag, jag kan se ut som jag sovit 8 timmar OCH gått på den där långa promenaden innan frukost (skulle aldrig falla mig in) och att jag i princip är 100% professionell hela dagarna (inte direkt va!) men det är inte smink i form av någon slags ”konstverk” utan bara lite ”ta hand om mig”. Och det gör jag gärna i dom hela tre minuter det tar att lägga min vardagssminkning.
    Kanske är mycket av det här åldersrelaterat; jag är 35 och har kommit över ”vad ska folk tycka”- skräcken, jag behöver inte imponera så jävla mycket, jag är rätt klar över hur jag är som person (fabulous, såklart!) så jag definierar inte min självbild med smink.

  10. E skriver

    Till A: Tack, vad fint. En kille jag dejtade för ganska många år sedan sa faktiskt något liknande, som din kompis sa till dig. Det var den bästa komplimang jag fått eftersom det jag tyckte var det värsta med mitt utseende, tyckte han var vackert! Ska försöka tänka som du hädanefter :) Kram!
    P.S. Kan ändå önska att folk skulle hålla sina kommentarer om andras utseende för sig själva, men det är ett helt annat problem…

  11. M skriver

    TACK för ett mycket bra och välskrivet inlägg!!

  12. Anonym skriver

    Jag är kille och jag låter bli att sminka mig mycket på grund av vad andra tycker om smink på killar. Annars tycker jag att det är väldigt fint…fast kanske inte på män. Vi passar inget vidare i det.

    Men jag tänkte ändå att det kunde vara intressant för er att det åtminstone finns en person som skulle sminka sig för sin egen skull. Och jag tycker alltid att det är så trist när en tjej går omkring och inte tycker att hon ser okej ut för att hon är osminkad. Det är jättefint med smink, men att inte kunna gå omkring osminkad, att det skulle vara onormalt, är helt absurt. Speciellt som det är okej för oss män. Vi kan till och med strunta i att raka oss och komma undan med det utan vidare. (Kanske inte i vissa kretsar)

    Nej, orättvist är vad det är. Inte för att mörka ringar är speciellt snyggt. har på sistone sovit lite halvdåligt och ser blek och lite trött ut tycker jag, så jag kan förstå det lite grann. Men det gör väl ändå inte så mycket? Det är trist att ni kvinnor tydligen ska behöva dölja hur man verkligen ser ut, behöva sminka upp sig och försöka se ett antal år yngre ut. Det blir ju rätt jobbigt att hålla uppe den masken till slut. (Fast det är nog kanske värre i vissa kretsar eller i en storstad)

    Sen det här med att man kan se vackrare och bättre ut och utstråla mer energi om man är nöjd med hur man ser ut kan jag nog skriva under på. Det gäller mer än endast smink. Men det är viktigt att det handlar om hur man själv vill se ut, inte försöker se ut som någon annan förväntar sig. Då blir det fel.

    Å andra sidan, hur man själv vill se ut kan ju handla och bygga mycket på den bild av hur man bör se ut som finns och som reklamen och alla tidningar förmedlar. Så det går kanske inte att säga att man helt och hållet ser ut som man själv vill, man påverkas kanske lite, vare sig man vill det eller ej.

  13. ”I think I’ve found my hair, the one that defines me. I’m a natural purple.” | Rodeo: Just nu skriver

    […] av att färga håret i pasteller. Man kan kanske avfärda det med samma argument som man kan problematisera hur det är ”vetenskapligt bevisat” att kvinnor mår bättre av att smink…, men att ha pastellfärgat hår är till skillnad från att sminka sig inte något som någon […]

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Promotion
Fifty Scents
Fifty Scents är tankar om doft och skönhet. Favoritparfymen kommer från Guerlain och bästa makeupen är en självsäker eyeliner. Allt däremellan undersöks med lika delar skepsis som entusiasm. Frågor och funderingar skickas gärna till caroline@rodeo.net.