Skönhet

Julgrejer x 3

rhubarbe

En bra grej med jul ändå, förutom att man kan önska sig flärdiga saker, är alla presentförpackningar som kommer fram. Som den här fina kartongen med Rhubarbe-grejer från Hermés! En fruktigt, fuktig och söt doft av rabarber som passar alla åldrar, alla tillfällen. Och hur fina är inte flaskorna? Finns både online och i butik (varuhusen) dessutom. Kostar runt 1000 kr förstås men mervärde ändå i de små bonussakerna? Dessutom superfin ask. Kolla bara:

gift

Benefit kör lite mer avantgarde med stora hattbeprydda plåthuvuden fulla med saker. Också prisvärda, en femhundring för några av de absolut bästa produkterna i sortimentet: den matta bronzern Hoola, toppmascaran RollerLash, primern POREfessional och klassikern Benetint.

girlesque-hero

Annars är Summer Hill kanske inte det juligaste namnet på en produkt men vill man sprida lite solsken, engelsk lanttrivsel och samtidigt mysa av en söt presentförpackning tvålar under hundra kronor (!) så ska man naturligtvis passa på att köpa ett trepack från Crabtree & Evelyn från Eleven just nu. Trevlig gå bort-present om inte annat.

101640~nocolor

Caroline Hainer
Promotion

Skönhet

En kort text om Chanel Boy

boy
Boy är ett underbart namn på en parfym, tycker jag. I Chanels fall hänvisar det till Arthur “Boy” Capel som sägs varit Cocos stora kärlek. Och Chanel är ju också ett märke som rider oerhört på sin storytelling, liksom Dior. Letar fram gamla symboler, anekdoter och andra hågkomster i tid och otid för att fortsätta befästa märkets plats i historien.

Inget fel i det, tycker jag. Även om det går rundgång ibland. Just Boy (alltså Arthur) har tidigare fått ett läppstift uppkallat efter sig och en handväska.

Tidigare, egentligen alldeles nyss, släppte man Chanel No. 5 L’Eau. Den tycker jag mycket om, och även om man verkligem verkligen poängterar (från Chanels sida) att det inte är en cologne så tycker jag att det är precis vad det är. Och en vacker sådan, om än flyktig och tunn. Men jag gillar den skarpt. Frisk citrus, härligt stärkta kragar och en bra dag för tennis på en felfri plan med utsikt över Rivieran.
Det viktiga här är att det är en klar unisexdoft. Därav cologne-tankarna. Och kanske också därför vill man inte kalla den “cologne” eftersom det skulle maskulinisera doften.

Detsamma gäller Boy. Namnet till trots så kallar man den unisex (och jag håller med). En grön doft, torr som en barrskog med mycket mossbetäckta stenar och berg. Konnässörerna skulle kanske hävda att det ligger lite fougère här och lurar och jag skulle inte invända.

Men kejsarens nya kläder-elementet är detta: Den doftar precis som Brut. Vännen Andreas, som skriver doft för Bon, gjorde det ultimata testet med Boy på ena handen och Brut på den andra och vi kunde inte avgöra vilken som var vilken. Kanske att Boy är lite snällare, kanske att Brut är något torrare och dovare men det är ingenting vi skulle kunna ta gift på.

brut_original_100_ml_small

Nu gillar jag såklart Brut, en klassiker från 60-talet som verkligen doftar ärtgrönt. Tror jag skrivit någon gång att Arnold Schwarzenegger använder den. Vad den nu säger. Maskulin, med andra ord, i den gröna genren.
Brut är dessutom en oerhört billig parfym, har alltid varit en “drugstore”-fynd. Också kul. Att den nu finns i en betydligt dyrare flaska. Inte nödvändigtvis snyggare, men elegantare.

Caroline Hainer

Skönhet

Frågelådan: orientaliskt och citrus

 

larmuregrouping


Jag har kommit över H&Ms ”Midnight Muse” och tycker verkligen om doften, men det är främst deras body butter som som fungerar. Själva parfymen i samma serie tycker jag är luktar för mycket socker och vanilj och är tyvärr lite tunn. Har du ett tips på en parfym som liknar den serien, men som har mer tyngd och varaktighet?

Jag har sedan tidigare bl.a. Thierry Muglers Angel, Pradas Candy och Bulgaris Jasmine Noir, vilka jag alla tycker mycket om.

Just de dofterna du nämner ingår i en familj jag skulle kalla orientaliska gourmanddofter light. Det vill säga inte de starkaste orientalarna på något sätt och heller inte supertypiska gourmander, med stort undantag för Angel. Och där finns ju massor att ta av!
Så ska man gå efter exemplen du ger så skulle jag säga att du gillar Mûre et Musc från L’Artisan, valfri flanker på Poison (som Dior Black Poison) och andra dofter med musk och lite lila blomma i. Har du provat Violet Blonde från Tom Ford? Testa lite olika Opium och Shalimar när du ändå är igång med klassikerna förresten, även om jag misstänker att du hellre gillar de tidigare exemplen ovan.
Men en annan sak – du vill inte testa mer layering då? Att köpa shower gel och body lotion ur samma serie? Borde också ge dig doft du vill ha. Och är misten lika söt som parfymen? Antagligen är den ännu “tunnare” än parfymen men kanske funkar själva doften bättre för dig och då kan du ju boosta kroppsprodukterna?

Jag har nyligen köpt Versace Versense efter att ha känt den på en kollega och älskat den. Dock försvinner den från min hy väldigt snabbt. Den är ju inledningsvis ganska grönt citrusig, vilket jag förstått innebär att dofter tenderar att försvinna snabbt. Efter det utvecklas den på mig till en varm, träig doft, tänk barrskog innan stranden vid Medelhavet. Men sen är den borta efter två-tre timmar. Har du något tips på en doft som liknar denna men som som har bättre hållbarhet?

Så här är det. Det finns några olika faktorer som reglerar hur länge en parfym stannar på huden, hur stark doften upplevs. Det är saker som…
* Parfymhalt, alltså koncentrationen på parfymen (där EdT är svagare än EdP)
* Huden, dels helt individuellt men också om man till exempel är torr, det gör att doften försvinner snabbare (smörj med parfymfri lotion från Apoteket!)
…och sedan är det doften i sig. Vissa noter är helt enkelt flyktigare till sin natur. Citrusnoter är ett exempel, och det är därför de ofta sitter i toppnoterna. Det vill säga det första du känner när du doftar på en parfym. Det du kan göra är att söka dig till antingen högre koncentrationshalter, köra layering och så vidare. Eller så provar du andra typer av citrusnoter med aningen annan “lasting power” som man säger. Grapefrukt, kan till exempel ha lite mer genomslagskraft och yuzu.
Själv tycker jag gamla hederliga CK One har bra citrusnot och den sitter väl okej. Har du testat? Sedan, och det här är ju orättvist förstås, har jag en favorit i USA som är Sugar Lemon från amerikanska Fresh. Den sitter längre än gemene citrus.
Sedan kan parfymerad olja ha andra egenskaper än parfym eller EdT. Men det är olika, till exempel är Tom Fords Portofino i oljeform mycket, mycket mildare än EdP. Men den sitter längre. The Body Shop har en Lemon Grass massageolja som skulle kunna vara en fattigmansvariant. Lite väl syntetisk för mig men om det är citrus man vill åt så…

Caroline Hainer

Skönhet

Frågelådan special: supermånga dofter!

amouage_5_2
Jag har en fråga om en parfym till min pojkvän. Just nu använder han ingen förutom en aftershave som heter Tabac, inte direkt min favorit haha. Han säger att han gillar Chanel Allure men inte för kryddiga eller starka. Dessutom använder hans pappa just den parfymen och jag vet inte men det känns fel att köpa den då.

Han är trädgårdsmästare och älskar naturen och fåglar. Har du någon idé? 

Gud så härligt att vara trädgårdsmästare. Jobba med dofter varje dag, känna säsongernas skiftning i luften. Eller så är det jag som romantiserar?
Det finns ju såklart många vackra, strålande och magiska gröna dofter. Men kanske vill han inte dofta som sitt jobb?
Själv tycker jag att Tabac är ganska härlig, en riktigt superklassisk herrdoft. Om man är lite osäker på vad man vill ha och inte är superbevandrad så rekommenderar jag alltid att börja med klassikerna. Nu är ju Tabac en klassiker i sin genre (fougere) men den gillar inte du och den doftar också “typiskt herr”, på ett gammeldags sätt (den är ju från 1959 trots allt. Tänk Don Draper). Så kanske att du sneglar mer åt de lätta, citrustoppade colognerna? Eftersom din pojkvän också gillar naturen kanske han heller inte är främmande för lite marint? Prova Dior Homme Sport eller Armani Code Sport? Här är en chansning annars: Balmain Homme? Maskulin men inte överdrivet, ung ståtlig man snarare än herre. Och visst borde väl en trädgårdsmästare gilla kombinationen läder, mossa och trä?

Nu till en fråga/fundering du säkert får dagligen; jag är 25 och har börjat inse att parfym är gött och jag vill ha en doft! Och jo, jag har gått runt på Åhléns och NK och sniffat men jag tycker det är svårt att veta hur doften kommer stå sig under en längre tid av bara en spraydusch. Jag har kollat runt lite på nätet och det verkar svårt att få tag på parfymprover i mindre förpackningar (så man kan prova i några dagar innan man investerar), eller har jag fel? Var ska man vända sig?

Prova The Perfumed Court! Bra priser, pålitliga och snabb leverans. Eller företag som Yves Rocher.

Jag är så nyfiken…Amouage Gold for women? Har du provat den/luktat på? Kanske också någon annan från Amouage?
Jag hittade till det gamla inlägget (parfymbärarna på divanen, 2011) pga provade en ny doft idag, Amouage Epic Woman – brukar se om du har skrivit något om de parfymer jag testar. Jag tyckte Epic var väldigt intressant men vet inte riktigt. Dels pga priset men också att den innehåller vanilj, kände inte vaniljen först, men efter en googling som avslöjade vaniljen för mig känner jag nu mer vanilj än vad jag vill (har så svårt för vanilj, oavsett blaskig/söt eller “riktig vara”). Misstänker dock att det är väldigt mkt psykologiskt eftersom jag inte kände vaniljen innan. Fin flaska, riktig lyx och allt annat än kommersiellt! Jag har varit parfymlös det senaste året pga lider av otrolig beslutsångest, innan hade jag i flera år Molecule 01. Älskade den, kände den inte så mycket själv men den fick mig att känna mig speciell och utvald och herregud så många komplimanger den har gett mig, folk (ok, två st) till och med sprang efter mig i tunnelbanan för att fråga vad för parfym det var. Men nu har “alla” den, parfymsnobb har jag visst blivit. Så efter tusen vändor på NK så står jag i valet och kvalet mellan att ändå köra Moleculen eller Diptyque Eau de Lierre eller då Amouage Epic. Eh ja, nu var det ju Amouage Gold det gällde…

Något jag älskar är “stream of consciousness” när det gäller parfym så tack för denna inblick. Som ju också funkar som en litterär illustration av vad en doft kan göra med oss: börja tänka på identitet, komplimanger versus exklusivitet och så problemet med vanilj.
Två tips kring vanilj förresten, om vi ska fortsätta på spåret med inre monolog. Reminiscence Vanille har jag väl tjatat om till leda nu men det är ett bra förslag om man ändå är lite, lite svag för den mjukare men inte söta sortens vanilj. Och så Mona d’Orios vuxna vaniljvariant. Nästan barnförbjuden. Nejlika, rom och annat vuxet. Den är fantastisk.

Amouage var det ja! Bara alldeles nyligen läste jag att just Amouage Gold (herrversionen) är Putins favorit vilket roar mig oerhört. Och det räcker ju med att se flaskorna så fattar man att detta är ett märke som inte skäms för sig, som inte räds överdådet och som har “more is more” som motto. Och här får man försöka att inte rada upp stereotypen av rikt, ryskt statsöverhuvud.

Jag har själv haft svårt för deras dofter på grund av precis allt det men det kan nog lika gärna ha att göra med att jag är svensk och doftkänslig och inte överförtjust i stora blomhav.
Alltså dofterna är ju inte dåliga, bara ganska pråliga för mig. Överdramatiskt och/eller överdåd är inte nödvändigtvis dåligt. Jag är ju filmkritiker (som bekant?) och kan såklart verkligen njuta av saker som Baz Luhrmans explosioner eller Joe Wrights Anna Karenina som tangerar “over the top”. Men en doft kräver någonting annat än det visuella. Där är man mer tolerant, man blir inte lika lätt illamående av ett visuellt stordåd som ett som retar doftsinnet.

Av någon anledning tänker jag att du kanske skulle prova Putain de Palaces. Ett underbart namn, om inte annat (“Skökan på palatset”). Den har också det där lite överdådiga, som en krinolinklädd adelsdam med enorm cleavage och mycket läppstift. Men mer puder, till skillnad från Gold som är mer pang på. Prova? Finns på Insanto i Stockholm.

Caroline Hainer

Skönhet

Och nu blir det reklamfilm!

Mycket snack om den här härliga reklamfilmen, i regi av Spike Jonze, just nu. Och det finns en hel del att säga om namnkunniga regissörer som gör parfymreklam. Här nedan följer en text jag skrev för tidningen StyleBy på ämnet:

Många säger att det var The Great Gatsby-regissören Baz Luhrmann som kickade igång det hela. När han 2004 fick i uppdraget att göra en reklamfilm för Chanel No. 5 fick han inte bara en rekordstor budget på 24 miljoner dollar, han fick också fria händer. Luhrmann har alltid betonat att han gör film, inte reklam. ”Vad jag kan ge er är en två minuter lång trailer… för en film som aldrig gjorts” lär han ha sagt. Och tog därmed in parfymreklamfilmen i ett slags finrum där den stannat kvar sedan dess. Idag är det mer regel än undantag att parfymreklamfilm ska regisseras av en filmregissör.

Helst ska det vara en filmskapare med egen, typisk och igenkännbar stil. Som Luc Besson, David Lynch, Wes Anderson och Sofia Coppola. Stilen får gärna gå igen i reklamfilmen som ska vara personligt präglad inte bara uttryck utan också i val av huvudrollsinnehavare.

Luhrmann handplockade till exempel sin Moulin Rouge-stjärna Nicole Kidman för att spela huvudrollen som vilsen skådespelerska som genom ett möte med en man – och kanske en viss doft – återfår styrkan i sig själv. Hennes spektakulära, handsydda klänning med ett hav av rosa fjädrar minns man och den specialbyggda bakvända Chanel-skylten med glödlampor ekar av både Moulin Rouge och The Great Gatsby på typiskt Luhrmann-manér.

Luhrmanns två minuter långa, extremt påkostade, reklamfilm visades på bio medan man på tv körde en nedklippt 30-sekundersversion. Inte mycket, kan man tycka, men effekterna ekar vidare än idag då reklamfilmer i stort blir längre, görs i flera versioner och ska ha en ”story”. Den stora filmregissör som idag inte gjort en reklamfilm för parfym lever i en minoritet. Wong Kar-Wai, Luc Besson, Guy Ritchie och till och med Martin Scorsese har alla gjort det.

Men varför har just parfymreklam blivit en frizon bland reklamfilmer? En prestigefylld del av det annars, av konstnärer och regissörer, så smutsigt ansedda området ”reklamfilm”?

För en filmmakare ger just parfymreklam en konstnärlig frihet som traditionell reklamfilm inte kan. Man säljer förvisso en parfymflaska men för att göra det behöver man också sälja en dröm och en vision. Hur förmedlar man en doft i bild? Sådant behöver man en filmregissör till.

Den naturliga kopplingen mellan parfym och Hollywood är också viktig. Båda säljer en dröm och en image. Filmstjärnor och kändisar har alltid gjort parfymreklam. Förhållandet däremellan märks förresten extra väl i franska Jean-Jacques Annauds andra Dior-film för J’Adore (2011) där parfymens ambassadör Charlize Theron träffar på legender som Marilyn Monroe, Grace Kelly och Marlene Dietrich – högst levande tack vare CGI-teknik – i reklamfilmen.

Att parfymhusen – och reklammakarna – vill att det ska synas vem som gjort reklamfilmen är också underförstått och ett skäl till att välja de allra största och de allra mest personliga, de med egen stil. De stora regissörerna lånar ut sin konstnärliga glans till parfymhusen som i sin tur betalar tillbaka genom att regissören blir förknippad med hantverkstolthet, stil och lyx. Det är heller knappast en slump att regissörerna så ofta låter sina musor eller sina favoritskådespelerskor agera huvudrollsinnehavare. Då märks ju kopplingen ännu tydligare. Joe Wright, till exempel, valde förstås sin musa Keira Knightly i sin Dior-reklam (2011, 2013). Henne har han ju jobbat med i både Stolthet och fördom och Försoning. David Fincher plockade Rooney Mara, som han regisserat tidigare i The Social Network och The Girl with the Dragon Tattoo, till reklamfilmen för Calvin Kleins Downtown (2013). Jean-Pierre Jeunet valde sin forna Amelie-aktris Audrey Tautou till sin Chanel No. 5-reklam (2009).

Eller var det tvärtom? Ibland är ju en skådespelerska kontrakterad att göra reklam för ett märke och en parfym (Keira Knightly och Audrey Tautou för Chanel, Charlize Theron för J’Adore) men också kontrakterad till ett visst filmbolag som i sin tur har en viss regissör knuten till sig. Leden är många, men faktum kvarstår: det är numera prestigefullt för filmmakare att göra reklamfilm. I alla fall om det rör sig om parfym. I alla fall om parfymen kommer från ett lyxigt modehus.

Men självklart är det annat som lockar också. På en presskonferens i Stockholm får Twin Peaks-regissören David Lynch frågan om varför han och så många andra prestigefyllda filmregissörer gör reklamfilm. ”För pengarna” svarar han men tillägger ”Så att vi kan göra film”.

Ska man vara krass tolkar man Lynchs svar såhär: ”Så att jag har råd att skapa långfilmer sedan som, ärligt talat, inte är så kommersiellt gångbara så att de betalar sig”.

Men ska man vara mer analyserande, och det finns det anledning att vara, så tolkar man svaret såhär: ”Så att jag kan få göra en liten kortfilm, berätta en historia fast på bara några sekunder, med en budget som gör att jag kan bygga upp ett helt universum, något jag annars aldrig skulle ha möjlighet till”.

Och det finns anledning att tro att Lynchs kryptiska svar faktiskt syftar till det sistnämnda. Twin Peaks-regissören gjorde fyra (!) reklamfilmer för Calvin Kleins Obsession redan 1988. Med facit i hand kan man nästan se små tecken i den tidiga Obsessionreklamen på vad som skulle komma sedan: Twin Peaks. Kanske blev sviten med fyra Obsessionfilmer ett litet konstnärligt experiment för Lynch? Sedan dess har han gjort många andra, för bland annat Armani Gio (1992), YSL Opium (1992), Lancôme Trésor (1993), Karl Lagerfeld Sun, Moon, Stars (1994) och YSL Parisienne (1998) vilket faktiskt gör honom till den mest anlitade parfymreklamregissören. Gemensamt för alla hans reklamfilmer är att han satt sin alldeles egna prägel på filmerna, som ofta är svartvita och ofta surrealistiska. Och han verkar ha fått total mersmak. 2010 gjorde han en sexton minuter lång reklamfilm för Dior med Marion Cotillard i huvudrollen, som enbart visades på Internet.
I fråga om vågade regissörsval är annars Chanel imponerande. I en reklamfilm för Bleu de Chanel är det Martin Scorsese som regisserat Gaspar Ulliel (Hannibal Rising) i en Fifty Shades of Grey-aktig och inte så lite sexanspelande liten film där själva taglinen faktiskt är ”Be unexpeced”. Något Chanel hållit hårt på. Regissören Ridley Scott, gjorde till exempel en Chanel No. 5-reklam 1979 full av soldränkt glädje, långt ifrån de mörka, fuktiga, dystopiska filmer han är känd för som Alien och Blade Runner. Och en suggestiv liten, modernistisk kortversion av Lilla rödluvan, med Estella Warren och en varg i huvudrollerna, gjordes av Luc Besson (1998). Också som reklam för Chanel No. 5.

Men ibland lyckas tanken om att låta regissören sätta sin prägel på filmen inte lika bra. När Gucci gav Frank Miller (Sin City) uppdraget att göra en reklamfilm för Gucci Guilty 2011 gjorde den överstiliserade looken och de övervägande många green screen-effekter att den påminde alldeles för mycket om just Sin City och alldeles för lite om, tja, Gucci. Guy Ritchies Dior Homme-filmer (2010) med Jude Law lider av samma problem där Laws överdrivna cockney-engelska och tydliga flirtar med engelsk 60-talsfilm hamnar långt bort från någonting som kan kännas Dior.

Men de flesta håller sig på rätt sida av kreativiteten. Den senaste i skaran att ansluta sig till de parfymreklamsfilmande regissörerna är Wes Anderson som skapat inte bara en utan tre reklamfilmer i en svit för flankern till Prada Candy som lanserades sommaren 2013.
- Vi började skissa på några idéer men det var ganska svårt att tänka ut hur det skulle kunna se ut utan en riktig story, riktiga situationer eller riktiga karaktärer. Så vi kände att det var smart att börja med en slags trilogi av minikortfilmer som skulle kunna funka både på egen hand och som en helhet.

Fullängdsfilmerna är tre och en halv minut vilket får ses som revolutionerande långa och precis som i Luhrmanns Chanel No. 5-saga så berättar de en liten historia. I det här fallet om den chica flickan Candy och hennes två beundrare.

”Originalkonceptet var idén om en trailer för en film som egentligen inte finns”, säger Wes Anderson i ett perfekt eko av Baz Luhrmanns uttalande nästan tio år tidigare. Vilket naturligtvis bara bevisar saken: parfymreklamfilm är och förblir någonting alldeles speciellt.

Fem spektakulära parfymreklamfilmer

Chanel No. 5 (2004)
Regi: Baz Luhrmann
Reklamfilmen som aldrig fått heta reklamfilm utan bara ”The Film” kickstartade den moderna parfymreklamfilmen. Den handsydda rosa fjäderklänningen är i det närmaste surrealistisk liksom budgeten för denna 3 ½ minut långa fantasi av Baz Luhrmann, med ekon av både Moulin Rouge och The Great Gatsby.

Dior J’Adore (2011)
Regi: Jean-Jacques Annaud
Högteknologi, filmstjärneglamour och nostalgi är väl de tre absolut viktigaste ingredienserna i en lyckad marknadsföringskampanj för parfym egentligen? Annaud kombinerar dem alla när Charlize Theron möter storheter som Grace Kelly, Marilyn Monroe och Marlene Dietrich i en ”blinka-och-du-missar-det”-film på en och en halv minut.

Giorgio Armani Gio (1992)
Regi: David Lynch
Ett tomt palats, en bakgata i kaos, en bil som åker och en kvinna som går med raska steg i en gränd. Vart är hon på väg? Den darrande syntmusiken ger ingen ledtråd. David Lynchs svartvita tolkning av Armanis parfym känns som upptakten till en film där något hemskt kommer att hända när man minst anar det.

Calvin Klein Downtown (2013)
Regi: David Fincher
Hyperrealism och nästan overkliga drömlika bilder av storstadsliv varvas i den slowmotionvackra lilla historien med Rooney Mara i huvudrollen som antingen stjärnan som drömmer om en mer vardaglig tillvaro eller den vanliga tjejen som fantiserar om livet som idol. Oklart. Och därmed ytterst fascinerande.

Dior Miss Dior Cherie (2008)
Regi: Sofia Coppola
Det råder ingen tvekan om vem som regisserat denna pastellfärgade, sorglösa historia söt som en macaron. Frankofilen Sofia Coppola går all in med nya vågen-flirtar, 60-talsromantik och flickighet i allmänhet i denna första av flera kommande Dior-reklamer på samma tema.

Caroline Hainer