Manifesto är i många avseenden en typisk YSL-doft. Det är den första releasen av en damdoft sedan Parisienne (2009) och för den som vill ha snabbversionen av den här recensionen kommer den här: den liknar Parisienne med liknande flyktiga, lila toner, mycket vita blommor (jasmin och liljekonvalj) och en lasting power på ungefär en kvart. Det är, precis som med Parisienne, inget fel på doften. Den är bara hyfsat personlighetslös.

Den längre versionen av recensionen börjar nu.
…med att jag beklagar mig över att YSL en gång i tiden gjorde modiga kläder och gav ut modiga dofter. Hur kläderna ser ut nu för tiden har jag ingen koll på men dofterna, och då i synnerhet på damsidan, har inte direkt vad man skulle kalla för “edge“. Ingen Opium, Rive Gauche eller Paris har synts till på länge. De är å andra sidan i mångt och mycket typiska för sina respektive eror: Rive Gauche (1970) är en kaxig, unisexig doft i vida Annie Hall-byxor och basker medan Opium (1977) är en översminkad kvinna i dyr singoallablus. Rive Gauche doftar frihetsuppror, Opium doftar cigg och business/seduction (om än inte bokstavligt).

Det är liksom bara sorgligt att tänka sig att dofter som Parisienne och Manifesto ska vara 2010-talets motsvarigheter. Vad säger det om oss? Att vi är personlighetslösa och veliga. Att vi inte vill sticka ut, gärna bara smälta in eller inte märkas alls. Gärna inte störa på något sätt, bara lätt, lätt behaga.

Doftnoterna som listas för Manifesto är jasmin, liljekonvalj, svart vinbär, sandalwood, cedar, vanilj och tonkaböna. Ja, visst. Varför inte. Så är det säkert. Jag känner de vita blommorna och jag känner det lila, som här listas som svart vinbär. Och det är, som sagt, ingen dålig doft. Men fantasilös. Och därför -motsägelsefullt nog – lämpar sig Manifesto bäst i alla andra former än just parfym. Den passar utmärkt som doftljus till exempel, där den ganska behagliga men diskreta (artigt sagt) doften flyter in obemärkt men fint i rummet. Ja, jag har provat. Och i doftljusform är Manifesto välkommen då hon inte stör någon. Men i parfymform vill i alla fall jag gärna bli störd.

Vad bär man för parfym på sin releasefest?

Det är surrealistiskt nog att tänka att man ens ska ha en releasefest för sin bok, en typ av tillställning som man säkert bara har en gång i livet om man har riktig tur. Ungefär som ett bröllop.

Och visst kändes det som ett bröllop igår när vänner och bekanta strömmade ned till Tranans källare och gratulerade och hade med sig blommor. Helt fantastiskt. Och precis som på bröllop så hann jag såklart knappt prata med någon, bara le och sjuda av overklighetsdimensionen i det hela.

Vad vill man dofta på den potentiellt största kvällen i sitt liv? Jag är ju inte gift så jag har ingen erfarenhet av att vara huvudperson i en dag som fokuserar på mig och min framtida, gemensamma lycka. Det här är nog det närmaste jag kommit en sådan kväll. Jag visste ju att jag skulle hälsa på en massa folk också så parfymen kändes såklart viktig. Hm. Inget för lätt och anonymt ändå, citrus försvinner ju ändå efter en kvart. Inget för murrigt och starkt heller, det kommer att bli varmt där nere i källaren. Något personligt, men inget för tossigt…

Äh, varför krångla till det? Jag tar nåt vackert men med lite styrka i bara. Det här blir min kväll ändå, tänkte jag och sprayade på mig Bulgari Mon Jasmin Noir.

Jag (sällsynt bild på mig på bloggen) och Svenska Larm.

Böckerna förlaget tagit med sig sålde slut!

Lappar som satt uppe i lokalen, som alla syftar på lite olika grejer i boken. Min favorit är en som det står “Caroline! Du ljuger!” på. Förlaget har satt upp lappar lite överallt på stan och sa att många reagerat och “velat ge dem en örfil”. Men när de sett att det är reklam har de skrattat.

Alla dessa blommor jag har hemma nu! Vilken fin påminnelse om att gårdagen inte var på låtsas utan faktiskt hände.

Först lite parfymhistoria och sen lite om själva doften då, ok?

I tidernas begynnelse, eller i alla fall i den moderna parfymindustrins begynnelse, så var läder och doft sammanlänkade. I parfymstaden Grasse där parfymindustrin som vi ser den i dag tog början tillverkade man först lädervaror. Som handskar. De oljade man in med extra väldoftande olja för att göra dem extra mjuka och fina.

Okej, det var barnversionen. Egentligen parfymerade man dem för att maskera andra, mer obehagliga dofter. På den här tiden, vi snackar 1700-tal, var lädertillverkligen inte lika raffinerad som nu så lädret luktade starkt av just läder men också kött, blod och tjära.

Detta, vänner, markerade början på den moderna parfymindustrin.

Bra, då var vi klara med det. Nu till doften. Det finns självklart massor och åter massor med läderdofter därute. Mjukt och nött läder, strävt, hardcore läder. Tunn skinnjacka, tjock och gnisslande läderfåtölj. Alla former av läder. Men just idag vill jag nog nämna Keiko Mecheris läderdoft Cuir Cordoba som är en jag har ögonen på (och funderar på att betala över tusen spänn för).

Den är lite av en “skin scent“, där lädertonen är av det mjuka, hudnära och subtila slaget. Inte så mycket hårt-arbetande-cowbow alltså utan helt i linje med en mjuk, tunn, parfymerad läderhandske. (Parfymhistoria!)
En lätt hjärtnot av lila blommor (iris och viol) mjukar till det hela och jag får verkligen bilden av en välbärgad 1700-talsgubbe eller perukklädd 1700-talslady (tänk Marie Antoinette) i huvudet. Blandingen av fint läder och darrande violer är det som gör det.

Men vänta, här finns lite värme och något murrigt också. Det är lite patchouli och sandalträ som kommer fram efter ett tag och sätter en lite mer manlig (och i viss mån sexuell) prägel på lädret. Vilket gör att bilden i mitt huvud ändras lite och jag tänker mer på en läderklädd hand som knäpper upp en korsett någonstans men det är säkert bara jag. Ber om ursäkt för denna barnförbjudna text. Vi kan säga handskprydd hand som drar fingret lite längs någons vrist istället, det är lugnt för mig. Så här i Fifty Shades-tider. Eller en älskvärd, lätt örfil om man är inne på sånt. Det är inte jag. Men jag är väldigt inne på spets, läder och siden i någon slags fantasikombination. Här får jag den på flaska.

Så: om detta är en bra doft? Detta är en fantastisk doft.
Finns på NK.

Marcus, du har ett alldeles speciellt förhållande till Chanel Egoïste Platinum. Kan du berätta om det?
- Jag köpte den för 3 år sedan då jag jobbade i Berlin och hade många intensiva diskussioner med min tyska chef. Då kunde det hända att man steg upp på morgonen och visste att man var tvungen att gå in i ett mötesrum med ens chef, ens chefs chef, och ens chefs chefs chef, och förklara att man tyckte att de alla hade fel.
I en sådan situation vill man inte sticka ut för mycket, eftersom man vill vara säker på sin sak och inte låta ens kritik sättas i relation till ens personlighet. Så jag försöker klä mig så neutralt och opersonligt som möjligt. En grå kostym, en blårandig skjorta, ett par svarta lågskor, och en grå kostymjacka. Innan jag begav mig ut så brukade jag använda Chanel Egoïste Platinum som en slags sköld för att dölja min sårbara privata personlighet.
Det är inget jag bär för att folk skall tycka om mig. Det är något jag bär för att känna mig stark, trygg, elegant och framgångsrik.
Jag tycker att reklamen för parfymen är ganska talande: en ung man som boxas med sin skugga.

Hur kom det sig att det blev just Egoïste Platinum som fått agera barriär mellan dig och dåliga dagar/chefen?
- Platinum är en doft en som jag både tycker om att bära och som jag känner mig säker på att få människor kan kritisera mig för. I efterhand har jag lärt mig att Platinum faktiskt tagits fram med hjälp av fokusgrupp, vilket för mig är ett tecken på att jag valt rätt parfym.

Varför ska man ha parfym och parfymera sig? Tycker det är dåligt att media säger att ens naturliga doft inte räcker.

Vem säger att man ska parfymera sig? Jag är inte av uppfattningen att man måste modifiera någonting alls hos sig själv. Om man inte vill. Däremot bör man ta hand om sin kropp och sin hud av både hälso- och självförtroendeskäl men det är en annan femma. Men jag skulle aldrig säga att man bör, ska eller måste parfymera sig.

Vill man göra det, och det finns många skäl till att vilja det – dofter påverkar humöret och våra känslor, till exempel, och skapar intryck hos andra som vi möter, och de i sin tur kan ge oss självförtroende och de kan ge oss trygghet – så tycker jag att man som konsument bör lägga sina pengar på en bra vara, och där guidar jag gärna. Min roll är alltså inte att få dig att bära parfym mot din vilja, utan att hjälpa dig att hitta en doft som gör dig glad, när du längtar efter en.