Skönhet

Ibland. Vissa dagar. Ni vet.

Dolce-Gabbana-Ad-Sexist

Ja alltså bilden ovan är inte ny. Den kom för flera år sedan (2007?) och orsakade, tack och lov, en del upprörda röster. För mig är detta en bild som framkallar bilden och känslan av en gruppvåldtäkt. Det är en helt enkelt vidrig reklambild.
Och den må vara ett exempel i överkant, ett övertydligt sådant, men det är inte ett unikt exempel på den förlegade könsbild som fortfarande lever och frodas i skönhets- och parfymbranschen. Och ibland gör det mig så matt att jag inte orkar skriva en rad till. Nakna kvinnor (och en del män) anses vara en helt naturlig del av parfymreklamen eftersom parfym är något intimt, personligt och sexigt. Alltså hudnära, alltså naket. Alltså bilden av den förföriska eller förförda kvinnan.
Bilden av parfymmannen är ofta lika illa. Han är farlig, tar det han vill ha och gillar mest av allt snabba bilar och eventuellt exklusiva miljöer.
Alltså, ingenting av detta är nytt. Och det är precis det som stör mig. Att jag måste uppleva den här skiten om och om igen för att jag skriver om skönhet. Och därmed förväntas ha en något lägre IQ än den genomsnittliga skribenten. Jag ska tro på att produkter ”suddar ut rynkor”, innehåller något crazy extrakt man hittat på havets botten och som är lösningen på alla kvinnors enorma åldringsproblem, tar bort åldersfläckar, reparerar skadat hår och allt vad det nu är. Att en kräm kostar fyra tusen och är värd det. Snälla, rara. Ibland orkar jag bara inte. Jag blir trött. Matt. Lägger mig på soffan och kollar upp i taket. Inser att jag är en bricka i ett galet stort spel. Ja, vissa dagar blir det så här. Men då brukar jag surfa lite YouTube-klipp på till exempel en nymfparakit som sjunger signaturmelodin till Totoro. Sedan tar jag ett djupt andetag och sätter på mig lite lugnande parfym, till exempel True Lust från L’Etat Libre D’orange. Och sen plockar jag lite med produkterna på mitt sminkbord. Fina, glada produkter som ändå, trots allt, höjer mitt välbefinnande. Prisvärda produkter utan tjafs. Det är detta jag måste skriva om, om alternativen i den skönhetsvärld vi inte kommer ifrån.

Caroline Hainer
Promotion

Skönhet

Näsan i vädret

Peony

Var på en trevlig parfymgrej där en entusiast visade mig lite statistik på vilka råvaror till parfym som var mest inhandlade och beställda just nu. Det vill säga, vilka doftnoter är parfymhusen mest intresserade av just nu. Det vill säga vilka parfymtrender kommer vi att se den närmaste tiden framöver.

Föga förvånande är ros en sådan kommande trend. Rosen har varit angelägen en bra tid nu, det finns starka krafter som jobbar för att den ska slippa tantstämpeln helt och hållet och istället ses som en modern och kvinnlig not. Paul Smiths Rose var en av de som satte upp en tydlig doftagenda för detta ändamål. Och lyckades väl ganska bra? Burberry kommer med en variant av My Burberry i höst som doftar tydligt av ros och pion – en kombo jag tycker mig märka i flera doften, faktiskt. Minns var du läste det först.

Och detta kan man såklart diskutera. Varför ros, varför nu? Jag tror att det finns dels monetära förklaringar. Rosor är pålitliga, man kan skörda dem utan problem. Det är en bekant doft, folk vet hur ros doftar även om det finns hundratals olika sorters rosor, givetvis. Till skillnad från kanske tonkaböna eller fragipani menar jag. Eller vad vet jag. Och så tror jag att man, från kommersiellt håll, gör ett slags ryck på mer renodlade kvinnliga, feminina blomdofter. Lämnar de mer komplicerade och tossiga dofterna åt de nischade, mer avantgardistiska husen.

Ska man då välkomna detta? Alltså, det är alltid trevligt med upprättelse och även om jag personligen inte går igång särskilt mycket på ros så är det ändå med intresse som jag ser att man från parfymörernas håll försöker att experimentera med ros på olika sätt, göra den lite tyngre, murrigare och sexigare. Eller mer lätt, blommig och ljuv. Allt som har med sådant att göra, med olika manipuleringar av doftsinnet, är förstås underbart. Så ja, detta är ändå roliga nyheter.

Caroline Hainer

Skönhet

Stora Aesop-inlägget

aesop
Går man in i den vackra lilla Aesop-butiken på Jakobsbergsgatan 5-9 i Stockholm så lär man sig flera saker. För det första att namnet uttalas ”Isop” och för det andra hur viktigt det är med ett koncept.
Aesops koncept går ut på naturliga ingredienser möter kemiska i en blandning som i bästa fall doftar helt underbart och i sämsta fall som hö men som ändå i mesta möjliga mån är behaglig. Men alltid, alltid snygg.
Det finns naturligtvis någonting lockande proffsigt med nitiskt uppställda mörka flaskor med vackra etiketter. I alla fall jag ser genast framför mig hur mitt badrumsskåp skulle se ut om jag bytte ut alla produkter mot Aesops strömlinjeformade sådana.
Också härligt befriande är tanken på två ansiktsserier och bara två. Inte fem, inte alla möjliga hudproblem, utan två linjer: en för yngre, en för 30+. Och naturligtvis kan man mixa och blanda, kombinera som man vill bland rengöring, ansiktsvatten och lotions. Och allehanda specialprodukter.
Går man in i Aesop-butiken möts man också av en behaglig doft (detta är såklart en del av konceptet) och välvillig, engagerad personal som gärna demonstrerar produkterna på handen.
Själv upplever jag kroppsprodukterna som överlägsna ansiktsprodukterna men det beror naturligtvis helt på mina preferenser: jag föredrar så doftfria ansiktsprodukter som möjligt till exempel men har ingenting emot väldoftande duschcremer eller schampon. Att deras hårrengöringsprodukter innehåller sulfater från kokosolja låter som ett plus i min bok.
Aesop har också en imponerande bra parfym: Marrakech Intense, en fin, maskulint murrig och träig doft som känns ytterst prisvärd och en värdig konkurrent till vedertagna herrdofter som Armani Pour Homme och YSL La Nuit de l’Homme.
Väldoftande är väl nyckelordet här, och ”behagligt”. Och därför går i alla fall mina tankar mer till kropp än ansikte även om Aesop själva betonar att de gärna ser sitt märke som precis tvärtom: ansiktet först, sen kroppen.

Caroline Hainer

Skönhet

Helt bananas!

Aurore_nomade
Jag kommer inte på en enda parfym som har banan i sig. Säkert har Demeter någon galen bananparfym, men det finns ju annars ett skäl till att banan inte är en vanlig parfymkomponent: det luktar unket.
Lite spännande är det då att höra att The Different Companys Aurore Nomade bygger på banan och musk. Denna vansinniga blandning!
Och ja, den är mycket riktigt helt tossig. Vid första intrycket, första sprayningen luktar den skumbanan. Inte bara en skumbanan utan en hel godispåse med färska, mjuka skumbananer. Jag tänker ju instinktivt att det här kanske är den modigaste doften jag luktat på. Den kräver verkligen mycket av sin bärare. Jag ser framför mig en anställningsintervju där en propert klädd man kommer in i ett rum och tar med sig en stark doft av skumbanan. Varför det nu måste vara en man, kvinnor kan naturligtvis också dofta skumbanan om de har lust med det.
Jag doftar vidare och beundrar The Different Company för modet. Men som med alla deras dofter (och som med alla bra dofter) så utvecklas den och efter ett litet tag tar musken och vaniljen över och det hela går från komiskt (skumbanan!) till absilut allvar och fram träder en underbar, exotisk och varm doft som endast kan finnas på någon avlägsen, fantastiskt underbar ö. Kanel, nejlika, ylang-ylang…och så den där gäckande skumbananen som plötsligt bara finns med där som en nickning.
Nu vet jag vad jag ska svara alla människor som så ofta ber mig hitta en ”unik” parfym, en som inte doftar som någon annan. Dude, prova Aurore Nomade. Du doftar garanterat som ingen annan.

The Different Companys dofter finns i den eminenta butiken Insanto i Birger Jarlspassagen. Dock inte just denna.

Caroline Hainer

Skönhet

Recension: Carven Vetiver

carven-relaunch-vetiver-and-carven-pour-homme-fragrances-02-960x640

Det sägs att Madame Carven skapade doften åt sin man. Le Vetiver de Carven kom ut 1957 och sägnen säger att den var den första i sitt slag och inspirerade andra vetiver-dofter att träda fram. Den version som finns i butikerna nu är en uppdaterad variant. Och en väldigt bra sådan, måste jag säga, för den som är ute efter en grön, relativt torr skogsdoft med dominerande vetiver. Som Tom Fords Grey Vetiver eller Chanels Sycomore. Se dem som kusiner.

Men hur luktar vetiver? Well, mossa tycker jag själv. Fuktig, jordig mossa. Lite unken, lite torr. Men också murrig. Och här, i Carvens Vetiver, är det den doften som är absolut mest dominerande. För herrar, är det nog tänkt, men jag skulle ändå placera Vetiver på unisex-hyllan. Jag använder den själv men är också ganska svag för gröna, torra dofter. Det är ju inte alls påse men tycker man om att bli påmind om en promenad i skogen varje gång man doftar lite på handleden så rekommenderar jag denna.

Carvens Vetiver bjuder dessutom på lite härliga kontraster i mandarin, mint och patchouli vilket gör det torra, gröna både lite friskare och mjukare. Passar en manchesterkostymklädd filosofistudent lika bra som en fashionista i radikalt oklädsamma, kubistiska draperingar. Ungefär.

Caroline Hainer