Skönhet

Frågelådan special: supermånga dofter!

amouage_5_2
Jag har en fråga om en parfym till min pojkvän. Just nu använder han ingen förutom en aftershave som heter Tabac, inte direkt min favorit haha. Han säger att han gillar Chanel Allure men inte för kryddiga eller starka. Dessutom använder hans pappa just den parfymen och jag vet inte men det känns fel att köpa den då.

Han är trädgårdsmästare och älskar naturen och fåglar. Har du någon idé? 

Gud så härligt att vara trädgårdsmästare. Jobba med dofter varje dag, känna säsongernas skiftning i luften. Eller så är det jag som romantiserar?
Det finns ju såklart många vackra, strålande och magiska gröna dofter. Men kanske vill han inte dofta som sitt jobb?
Själv tycker jag att Tabac är ganska härlig, en riktigt superklassisk herrdoft. Om man är lite osäker på vad man vill ha och inte är superbevandrad så rekommenderar jag alltid att börja med klassikerna. Nu är ju Tabac en klassiker i sin genre (fougere) men den gillar inte du och den doftar också “typiskt herr”, på ett gammeldags sätt (den är ju från 1959 trots allt. Tänk Don Draper). Så kanske att du sneglar mer åt de lätta, citrustoppade colognerna? Eftersom din pojkvän också gillar naturen kanske han heller inte är främmande för lite marint? Prova Dior Homme Sport eller Armani Code Sport? Här är en chansning annars: Balmain Homme? Maskulin men inte överdrivet, ung ståtlig man snarare än herre. Och visst borde väl en trädgårdsmästare gilla kombinationen läder, mossa och trä?

Nu till en fråga/fundering du säkert får dagligen; jag är 25 och har börjat inse att parfym är gött och jag vill ha en doft! Och jo, jag har gått runt på Åhléns och NK och sniffat men jag tycker det är svårt att veta hur doften kommer stå sig under en längre tid av bara en spraydusch. Jag har kollat runt lite på nätet och det verkar svårt att få tag på parfymprover i mindre förpackningar (så man kan prova i några dagar innan man investerar), eller har jag fel? Var ska man vända sig?

Prova The Perfumed Court! Bra priser, pålitliga och snabb leverans. Eller företag som Yves Rocher.

Jag är så nyfiken…Amouage Gold for women? Har du provat den/luktat på? Kanske också någon annan från Amouage?
Jag hittade till det gamla inlägget (parfymbärarna på divanen, 2011) pga provade en ny doft idag, Amouage Epic Woman – brukar se om du har skrivit något om de parfymer jag testar. Jag tyckte Epic var väldigt intressant men vet inte riktigt. Dels pga priset men också att den innehåller vanilj, kände inte vaniljen först, men efter en googling som avslöjade vaniljen för mig känner jag nu mer vanilj än vad jag vill (har så svårt för vanilj, oavsett blaskig/söt eller “riktig vara”). Misstänker dock att det är väldigt mkt psykologiskt eftersom jag inte kände vaniljen innan. Fin flaska, riktig lyx och allt annat än kommersiellt! Jag har varit parfymlös det senaste året pga lider av otrolig beslutsångest, innan hade jag i flera år Molecule 01. Älskade den, kände den inte så mycket själv men den fick mig att känna mig speciell och utvald och herregud så många komplimanger den har gett mig, folk (ok, två st) till och med sprang efter mig i tunnelbanan för att fråga vad för parfym det var. Men nu har “alla” den, parfymsnobb har jag visst blivit. Så efter tusen vändor på NK så står jag i valet och kvalet mellan att ändå köra Moleculen eller Diptyque Eau de Lierre eller då Amouage Epic. Eh ja, nu var det ju Amouage Gold det gällde…

Något jag älskar är “stream of consciousness” när det gäller parfym så tack för denna inblick. Som ju också funkar som en litterär illustration av vad en doft kan göra med oss: börja tänka på identitet, komplimanger versus exklusivitet och så problemet med vanilj.
Två tips kring vanilj förresten, om vi ska fortsätta på spåret med inre monolog. Reminiscence Vanille har jag väl tjatat om till leda nu men det är ett bra förslag om man ändå är lite, lite svag för den mjukare men inte söta sortens vanilj. Och så Mona d’Orios vuxna vaniljvariant. Nästan barnförbjuden. Nejlika, rom och annat vuxet. Den är fantastisk.

Amouage var det ja! Bara alldeles nyligen läste jag att just Amouage Gold (herrversionen) är Putins favorit vilket roar mig oerhört. Och det räcker ju med att se flaskorna så fattar man att detta är ett märke som inte skäms för sig, som inte räds överdådet och som har “more is more” som motto. Och här får man försöka att inte rada upp stereotypen av rikt, ryskt statsöverhuvud.

Jag har själv haft svårt för deras dofter på grund av precis allt det men det kan nog lika gärna ha att göra med att jag är svensk och doftkänslig och inte överförtjust i stora blomhav.
Alltså dofterna är ju inte dåliga, bara ganska pråliga för mig. Överdramatiskt och/eller överdåd är inte nödvändigtvis dåligt. Jag är ju filmkritiker (som bekant?) och kan såklart verkligen njuta av saker som Baz Luhrmans explosioner eller Joe Wrights Anna Karenina som tangerar “over the top”. Men en doft kräver någonting annat än det visuella. Där är man mer tolerant, man blir inte lika lätt illamående av ett visuellt stordåd som ett som retar doftsinnet.

Av någon anledning tänker jag att du kanske skulle prova Putain de Palaces. Ett underbart namn, om inte annat (“Skökan på palatset”). Den har också det där lite överdådiga, som en krinolinklädd adelsdam med enorm cleavage och mycket läppstift. Men mer puder, till skillnad från Gold som är mer pang på. Prova? Finns på Insanto i Stockholm.

Caroline Hainer
Promotion

Skönhet

Och nu blir det reklamfilm!

Mycket snack om den här härliga reklamfilmen, i regi av Spike Jonze, just nu. Och det finns en hel del att säga om namnkunniga regissörer som gör parfymreklam. Här nedan följer en text jag skrev för tidningen StyleBy på ämnet:

Många säger att det var The Great Gatsby-regissören Baz Luhrmann som kickade igång det hela. När han 2004 fick i uppdraget att göra en reklamfilm för Chanel No. 5 fick han inte bara en rekordstor budget på 24 miljoner dollar, han fick också fria händer. Luhrmann har alltid betonat att han gör film, inte reklam. ”Vad jag kan ge er är en två minuter lång trailer… för en film som aldrig gjorts” lär han ha sagt. Och tog därmed in parfymreklamfilmen i ett slags finrum där den stannat kvar sedan dess. Idag är det mer regel än undantag att parfymreklamfilm ska regisseras av en filmregissör.

Helst ska det vara en filmskapare med egen, typisk och igenkännbar stil. Som Luc Besson, David Lynch, Wes Anderson och Sofia Coppola. Stilen får gärna gå igen i reklamfilmen som ska vara personligt präglad inte bara uttryck utan också i val av huvudrollsinnehavare.

Luhrmann handplockade till exempel sin Moulin Rouge-stjärna Nicole Kidman för att spela huvudrollen som vilsen skådespelerska som genom ett möte med en man – och kanske en viss doft – återfår styrkan i sig själv. Hennes spektakulära, handsydda klänning med ett hav av rosa fjädrar minns man och den specialbyggda bakvända Chanel-skylten med glödlampor ekar av både Moulin Rouge och The Great Gatsby på typiskt Luhrmann-manér.

Luhrmanns två minuter långa, extremt påkostade, reklamfilm visades på bio medan man på tv körde en nedklippt 30-sekundersversion. Inte mycket, kan man tycka, men effekterna ekar vidare än idag då reklamfilmer i stort blir längre, görs i flera versioner och ska ha en ”story”. Den stora filmregissör som idag inte gjort en reklamfilm för parfym lever i en minoritet. Wong Kar-Wai, Luc Besson, Guy Ritchie och till och med Martin Scorsese har alla gjort det.

Men varför har just parfymreklam blivit en frizon bland reklamfilmer? En prestigefylld del av det annars, av konstnärer och regissörer, så smutsigt ansedda området ”reklamfilm”?

För en filmmakare ger just parfymreklam en konstnärlig frihet som traditionell reklamfilm inte kan. Man säljer förvisso en parfymflaska men för att göra det behöver man också sälja en dröm och en vision. Hur förmedlar man en doft i bild? Sådant behöver man en filmregissör till.

Den naturliga kopplingen mellan parfym och Hollywood är också viktig. Båda säljer en dröm och en image. Filmstjärnor och kändisar har alltid gjort parfymreklam. Förhållandet däremellan märks förresten extra väl i franska Jean-Jacques Annauds andra Dior-film för J’Adore (2011) där parfymens ambassadör Charlize Theron träffar på legender som Marilyn Monroe, Grace Kelly och Marlene Dietrich – högst levande tack vare CGI-teknik – i reklamfilmen.

Att parfymhusen – och reklammakarna – vill att det ska synas vem som gjort reklamfilmen är också underförstått och ett skäl till att välja de allra största och de allra mest personliga, de med egen stil. De stora regissörerna lånar ut sin konstnärliga glans till parfymhusen som i sin tur betalar tillbaka genom att regissören blir förknippad med hantverkstolthet, stil och lyx. Det är heller knappast en slump att regissörerna så ofta låter sina musor eller sina favoritskådespelerskor agera huvudrollsinnehavare. Då märks ju kopplingen ännu tydligare. Joe Wright, till exempel, valde förstås sin musa Keira Knightly i sin Dior-reklam (2011, 2013). Henne har han ju jobbat med i både Stolthet och fördom och Försoning. David Fincher plockade Rooney Mara, som han regisserat tidigare i The Social Network och The Girl with the Dragon Tattoo, till reklamfilmen för Calvin Kleins Downtown (2013). Jean-Pierre Jeunet valde sin forna Amelie-aktris Audrey Tautou till sin Chanel No. 5-reklam (2009).

Eller var det tvärtom? Ibland är ju en skådespelerska kontrakterad att göra reklam för ett märke och en parfym (Keira Knightly och Audrey Tautou för Chanel, Charlize Theron för J’Adore) men också kontrakterad till ett visst filmbolag som i sin tur har en viss regissör knuten till sig. Leden är många, men faktum kvarstår: det är numera prestigefullt för filmmakare att göra reklamfilm. I alla fall om det rör sig om parfym. I alla fall om parfymen kommer från ett lyxigt modehus.

Men självklart är det annat som lockar också. På en presskonferens i Stockholm får Twin Peaks-regissören David Lynch frågan om varför han och så många andra prestigefyllda filmregissörer gör reklamfilm. ”För pengarna” svarar han men tillägger ”Så att vi kan göra film”.

Ska man vara krass tolkar man Lynchs svar såhär: ”Så att jag har råd att skapa långfilmer sedan som, ärligt talat, inte är så kommersiellt gångbara så att de betalar sig”.

Men ska man vara mer analyserande, och det finns det anledning att vara, så tolkar man svaret såhär: ”Så att jag kan få göra en liten kortfilm, berätta en historia fast på bara några sekunder, med en budget som gör att jag kan bygga upp ett helt universum, något jag annars aldrig skulle ha möjlighet till”.

Och det finns anledning att tro att Lynchs kryptiska svar faktiskt syftar till det sistnämnda. Twin Peaks-regissören gjorde fyra (!) reklamfilmer för Calvin Kleins Obsession redan 1988. Med facit i hand kan man nästan se små tecken i den tidiga Obsessionreklamen på vad som skulle komma sedan: Twin Peaks. Kanske blev sviten med fyra Obsessionfilmer ett litet konstnärligt experiment för Lynch? Sedan dess har han gjort många andra, för bland annat Armani Gio (1992), YSL Opium (1992), Lancôme Trésor (1993), Karl Lagerfeld Sun, Moon, Stars (1994) och YSL Parisienne (1998) vilket faktiskt gör honom till den mest anlitade parfymreklamregissören. Gemensamt för alla hans reklamfilmer är att han satt sin alldeles egna prägel på filmerna, som ofta är svartvita och ofta surrealistiska. Och han verkar ha fått total mersmak. 2010 gjorde han en sexton minuter lång reklamfilm för Dior med Marion Cotillard i huvudrollen, som enbart visades på Internet.
I fråga om vågade regissörsval är annars Chanel imponerande. I en reklamfilm för Bleu de Chanel är det Martin Scorsese som regisserat Gaspar Ulliel (Hannibal Rising) i en Fifty Shades of Grey-aktig och inte så lite sexanspelande liten film där själva taglinen faktiskt är ”Be unexpeced”. Något Chanel hållit hårt på. Regissören Ridley Scott, gjorde till exempel en Chanel No. 5-reklam 1979 full av soldränkt glädje, långt ifrån de mörka, fuktiga, dystopiska filmer han är känd för som Alien och Blade Runner. Och en suggestiv liten, modernistisk kortversion av Lilla rödluvan, med Estella Warren och en varg i huvudrollerna, gjordes av Luc Besson (1998). Också som reklam för Chanel No. 5.

Men ibland lyckas tanken om att låta regissören sätta sin prägel på filmen inte lika bra. När Gucci gav Frank Miller (Sin City) uppdraget att göra en reklamfilm för Gucci Guilty 2011 gjorde den överstiliserade looken och de övervägande många green screen-effekter att den påminde alldeles för mycket om just Sin City och alldeles för lite om, tja, Gucci. Guy Ritchies Dior Homme-filmer (2010) med Jude Law lider av samma problem där Laws överdrivna cockney-engelska och tydliga flirtar med engelsk 60-talsfilm hamnar långt bort från någonting som kan kännas Dior.

Men de flesta håller sig på rätt sida av kreativiteten. Den senaste i skaran att ansluta sig till de parfymreklamsfilmande regissörerna är Wes Anderson som skapat inte bara en utan tre reklamfilmer i en svit för flankern till Prada Candy som lanserades sommaren 2013.
- Vi började skissa på några idéer men det var ganska svårt att tänka ut hur det skulle kunna se ut utan en riktig story, riktiga situationer eller riktiga karaktärer. Så vi kände att det var smart att börja med en slags trilogi av minikortfilmer som skulle kunna funka både på egen hand och som en helhet.

Fullängdsfilmerna är tre och en halv minut vilket får ses som revolutionerande långa och precis som i Luhrmanns Chanel No. 5-saga så berättar de en liten historia. I det här fallet om den chica flickan Candy och hennes två beundrare.

”Originalkonceptet var idén om en trailer för en film som egentligen inte finns”, säger Wes Anderson i ett perfekt eko av Baz Luhrmanns uttalande nästan tio år tidigare. Vilket naturligtvis bara bevisar saken: parfymreklamfilm är och förblir någonting alldeles speciellt.

Fem spektakulära parfymreklamfilmer

Chanel No. 5 (2004)
Regi: Baz Luhrmann
Reklamfilmen som aldrig fått heta reklamfilm utan bara ”The Film” kickstartade den moderna parfymreklamfilmen. Den handsydda rosa fjäderklänningen är i det närmaste surrealistisk liksom budgeten för denna 3 ½ minut långa fantasi av Baz Luhrmann, med ekon av både Moulin Rouge och The Great Gatsby.

Dior J’Adore (2011)
Regi: Jean-Jacques Annaud
Högteknologi, filmstjärneglamour och nostalgi är väl de tre absolut viktigaste ingredienserna i en lyckad marknadsföringskampanj för parfym egentligen? Annaud kombinerar dem alla när Charlize Theron möter storheter som Grace Kelly, Marilyn Monroe och Marlene Dietrich i en ”blinka-och-du-missar-det”-film på en och en halv minut.

Giorgio Armani Gio (1992)
Regi: David Lynch
Ett tomt palats, en bakgata i kaos, en bil som åker och en kvinna som går med raska steg i en gränd. Vart är hon på väg? Den darrande syntmusiken ger ingen ledtråd. David Lynchs svartvita tolkning av Armanis parfym känns som upptakten till en film där något hemskt kommer att hända när man minst anar det.

Calvin Klein Downtown (2013)
Regi: David Fincher
Hyperrealism och nästan overkliga drömlika bilder av storstadsliv varvas i den slowmotionvackra lilla historien med Rooney Mara i huvudrollen som antingen stjärnan som drömmer om en mer vardaglig tillvaro eller den vanliga tjejen som fantiserar om livet som idol. Oklart. Och därmed ytterst fascinerande.

Dior Miss Dior Cherie (2008)
Regi: Sofia Coppola
Det råder ingen tvekan om vem som regisserat denna pastellfärgade, sorglösa historia söt som en macaron. Frankofilen Sofia Coppola går all in med nya vågen-flirtar, 60-talsromantik och flickighet i allmänhet i denna första av flera kommande Dior-reklamer på samma tema.

Caroline Hainer

Skönhet

Svett, unket och ganska beskt – parfymnoter som doftar illa

kiehlsmusc

 

Klassikern är väl bensin. Luktar det gott eller äckligt? Ibland kan jag känna samma sak för mint också. Kan vara fräscht men kan också ge mig illamående och huvudvärk. Har förresten alltid haft lätt för att bli illamående och åksjuk. Att intressera sig för doft är därför, rent objektivt, ganska korkat.

Faktum är ju att en del doftnoter är både krävande och magstarka. Musk, patchouli och oud, till exempel, är verkligen inte allas påse. Vissa upplever att de luktar unket eller svett. Andra rent obehagligt (fick precis en läsarfråga om detta).

Så varför fortsätter vi att producera dofter som luktar illa?

Förutom att luktsinnet agerar individuellt så ligger en del av svaret i det som kallas animaliska doftnoter.
De är noter som från början kom från djur, som ambra (från kaskelottval), sibet (från sibetkatt) och mysk (från myskhjorten).
De används oftast som fixativ (alltså får de andra noterna att blir djupare, starkare och stanna längre) och i koncentrerad form luktar de i bästa fall svett eller sekret. Så mycket kan man väl säga. Det är lite som mögelost och kummin – som krydda bland andra kryddor kan det lukta gott men enskilt och koncentrerat luktar det hemskt.

Idag används knappt animaliska fixativ alls, vissa är till och med förbjudna. Istället har man övergått till syntetiska varianter. Varför använda dem alls? Jo, dels för att fortsätta reproducera en doft som är så pass gammal att den en gång i tiden innehöll animaliska noter. Och dels för att de också ska påminna om “djuriska” dofter. Nu är vi något på spåren.

Idag säger man “animaliska noter” mer som en beskrivning av noter som är animaliska till sin natur, som stimulerar din “djuriska sida”. Noter som doftar saker som just lätt svettigt, lätt djuriskt, lätt tungt. Som på en nivå för tankarna till hetta, läder, hud, kropp och sex. Alltså verkligen sex, inte bara sensuella noter och soft jazz och ett matchande underkläderset i ljusblå spets.
Att jämföra – om man vill – med att ta på sig läderbyxor och en leopardmönstrad topp. Associationerna! Parfymvärldens motsvarighet till bad boys och bad gals, som tar plats, tar för sig och är vilda. Parfymer med framstående animaliska noter kan därför också heta saker som La Nuit, Ravageur och Dzing!

Caroline Hainer

Skönhet

Det här med doftfritt…

fast-tval-eko-urtekram_3

 

Har du nå tips på bra återfuktade duschkrämer med svag doft. De som doftar mycket “stör” min parfym och jag försöker undvika att blanda för många dofter som du tidigare tipsat om. Sen finns det parfymfritt med jag tycker att det doftar sjukhus…

Jag tycker det är viktigt och bra att prata om parfymfritt. Och jag tycker hela grejen om “sjukhusdoft” är viktig också. Ibland är det ju så att man tillsätter doft just för att produkten annars upplevs som sterilt tråkig och att tankarna går till just…sjukhus. Men oftast tillsätter man doft bara för att charma luktsinnet, få oss att gilla produkten via vår primitiva doftreaktion.
Jag brukar tänka på engelsmännen på Nordirland som stekte bacon i fängelset där de katolska fångarna hungerstrejkade. För att just doften av bacon, tillsammans med andra dofter som till exempel nybakat bröd, höjer vår aptit. Så jävla slugt, men man fattar ju att det funkade utmärkt som tortyr.
Var var jag nu? Jo, luktsinnet och primitiva reaktioner. Du  har ju helt rätt i att det är värdelöst att blanda olika dofter, speciellt om man har en parfym man investerat i och vill njuta av. Och en återfuktad hud hanterar dessutom parfym bättre, den ger doften större fäste.
Okej, med det sagt så är jag ett fan av att varva duschcreme med fast tvål som ofta kan ha en mild doft (eller ingen doft alls). Men det är inte ett universalknep eftersom tvål kan upplevas som uttorkande (hög halt av sulfater osv).
De här showercremerna från Green People tycker jag är bra, de doftar inte sterilt. Har också uppskattat de milt parfymerade produkterna från Aveda. Apoteket hjärtat har helt okej kroppsprodukter medan Apoteket vinner på den oparfymerade hudvården. Urtekrams produkter lämnar lite kvar att önska tycker jag, lite rinniga till exempel, men kostar inte många kronor ändå. Ett annat tips är att snegla på produkter för barn.

Caroline Hainer

Skönhet

Frågelådan: Sexig doft

Brigitte_Bardot

Undrade om du har hittat till forumet reddits subkategori för parfymer? Där postas allt från rekommendationer till diskussioner kring olika noter, men också inlägg om parfymer man en gång doftat men aldrig hittat tillbaka till. Jag fastnade för en sådan post, från en person som letar efter en parfym som luktar vita blommor och sex. Tycker doften låter otroligt rå och najs, så jag tänkte att det var bäst att vända sig till en expert (dig).
Postaren fick flera förslag på vilken doft det skulle kunna vara, bland annat Fracas, Carnal Flower, Serge Lutens Sarrasins, Penhaligon’s Amaranthine eller Boudoir från Vivienne Westwood. Har du doftat på någon av dessa? Vad tycker du om dem? Har du något eget doftförslag som passar in på inläggets beskrivning? Vilka parfymer eller noter tycker du är riktigt sexiga?

Världens bästa fråga. Som kommer att kräva ett långt svar så vi kör.

Till att börja med vill jag säga att vi bär parfym “för vår egen skull” och vi bär parfym för att vi vill uttrycka något. Ibland är det vi vill uttrycka sex. Att vi är sexiga, att vi vill förföra (och bli förförda). Ingenting konstigt med det, tror vissa kläder och andra signaler verkar efter samma agenda.
Så hur gör man?

En manlig vän till mig hävdade att hans bästa sätt att parfymragga var att antingen dofta Old Spice eller någon liknande after shave bara, hans psykologiska tanke var att det påminde tjejerna om deras pappa och det skapade en känsla av trygghet. Hans andra knep var att bära någon Björn Borg-doft eller vad som nu var poppis under hans tid på högstadiet så att tjejen i fråga plötsligt skulle komma att minnas sin högstadiekärlek och på så vis dras till min kompis. Han hävdade att “tricket” funkar utmärkt.

Vad jag menar är: det finns med andra ord olika skolor att gå här, olika tankar om vad som attraherar och vad som doftar sex. Vill man lukta sex, sexigt eller något som kan stimulera de djuriska instinkterna? När vi talar om sexiga dofter alltså.

Vill man dofta svulstig, köttig animalisk sex kan man gå efter musikiga dofter. Serge Lutens Muscs Koublai Khan till exempel. Eller kategorierna oud, civet och kummin. Maskulint, fränt, nästan lite stickigt. Som Kouros från YSL eller gamla hederliga Fabergé Brut (som Arnold Schwarzenegger sägs använda, det är fritt för alla att göra en egen tolkning av det). Alltså den typ av doft vi kommit att förknippa med maskulinitet. Vilket då har en attraktionskraft på oss. Själv tycker jag svulliga och supermaskulina italienska dofter från Armani och Moschino kan ha den effekten. Betingade manliga doftnoter.

Men de heterosexuella kvinnorna då? Det är vedertaget (kartlagt i tester och så vidare) att i synnerhet män tycker att vanilj är synnerligen sensuellt. Men räcker sensuellt om man vill dofta sex? Nä, jag tycker inte det. Det krävs starkare grejer. Flera av dofterna som nämns i frågan, som Fracas, är ganska starka, självsäkra blomdofter (vilket postaren också efterfrågar). Det kan ju understryka kvinnligheten på ett betingat vis. Men själv gillar jag lädernoter om man ska tänka sex. Subtilt läder och ljus mocka (prova Tom Fords White Suede eller Tuscan Leather. Eller allra helst Bandit från Piguet eller Daim Blonde från Serge Lutens).

Men nu var i och för sig din fråga ganska specifik: vita blommor och sex. Då skulle jag säga att  attention-seeking damen Fracas är ett bra val ändå. Skäms inte för sig, visar gärna vad hon har men håller sig hela tiden på den eleganta, classy sidan av vulgär. Betänk att Brigitte Bardot, Dita von Teese och Courtney Love brukar och brukade bära den. Allt du behöver veta.

 

 

Caroline Hainer