Det är en sliten grej att säga men Armani Eau Pour Homme är ungefär som Armanis kläder men så är det. Subtil och underdriven elegans med bara rätt dos av italiensk maskulinitet. Tidlös, klassisk och lite, lite smak av 80-tal och makt. Nu nylanseras den (varför togs den bort över huvud taget?) och med rätta. Kolla den här sköna, nya reklamfilmen. Andas den inte precis alla de sakerna så säg? (Favourite moment: Armani med stängda ögon i tänkarposition)

Doften är i stort sett oförändrad sedan originalkompositionen som kom 1984 och flaskan härligt 80-talsmaskulin. Ungefär som Michael Douglas, Patrick Bateman eller Richard Gere.

Jösses, den kopplingen är sliten även den. Varför går det inte att säga något om Armani Pour Homme utan att låta fantasilös och upprepande? Tja, det är väl samma grej som när man svarar “Gudfadern” när någon frågar om ens bästa film någonsin. Den är ju inte dålig, den är ju ett mästerverk, men just därför ett så slitet svar. Men vad gör man? Gudfadern är en legend, Armani Pour Homme likaså. Man kommer inte ifrån det. Slitet eller inte.

Var var vi nu? Just det, Gere. Han körde ju som bekant 100% Armani i American Gigolo och fick den italienska designern att totalexplodera i USA. Här är beviset. Ett underbart klipp från början av filmen där den unge gigolon klär sig på morgonen. Öppnar garderoben och flashar alla sköna kostymer.

Vid det här laget borde man nästan kunna känna precis hur Armani Pour Homme doftar. Klassisker för det första. Klassisk man. Pappa, direktör, snubbe i backslick vid en bardisk. Dyr klocka, gin & tonic och så vidare. Allt det där, alla markörerna. Allt i en och samma överdrivet maskulina flaska. Den hade kunnat heta Armani Senator, Armani Diplomat eller varför inte Armani VD. Minns nu att detta är en parfym från 1984, då alla de yrkena tillhörde män och ingenting annat så det hade liksom bara varit logiskt. Tragiskt nog.

Mer konkret är det mer en klassisk (ordet IGEN!) cologne man möts av. Därför är det alltså skarpa citrusnoter vi först välkomnas av: citron, mandarin och bergamott. En våg av (italiensk) citrus, totalförföriskt. Ciao bella, kom närmare och så vidare. När vi sedan mött hans inbjudande blick, den okända mannen i baren med dyra manchettknappar, av ingen annan anledning än att han luktar gott, så kopplar han på den andra vågen. Hjärtnoterna. Lavendel som lugnar och försäkrar att allt är okej, men sedan grovt sensuella grejor som kryddor. Massor av kryddor: nejlika, koriander, kanel och något nötigt. Känslorna av trygghet, barndomens stabila mansgestalter och allt det där fladdrar förbi. Ska vi oroa oss? Nej, svarar basnoterna och försäkrar med varm och lugn sandalwood, ekmossa och cedar, världens kanske mest maskulina trädoft.

Men jag vet inte jag. Oroa oss kanske vi ska i alla fall. Armani Pour Homme är en doft för kontrollerande och beräknande människor. Och något sådant kan vara ack så förföriskt.

Armani Eau Pour Homme kostar 695 kr för 50 ml.

Den här tiden på året har jag lätt för att bli melankolisk. Eller om det är romantisk, jag vet inte riktigt alla gånger.

En av de mest romantiska parfymer som finns är Etiquette Bleue och en av de bästa herrdofterna som finns är Chevalier d’Orsay och båda kommer från franska parfymhuset d’Orsay. Och vill man, liksom jag, ge någon en totalromantisk present i höstmörkret eller under granen så ska man ge dem en av dessa flaskor och så ska man sänka rösten, se sin sweetheart i ögonen och berätta historien som hör dofterna till.

Den går såhär…

Jo, greve Alfred d’Orsay var en riktig dandy. En it-boy om det någonsin funnits någon i den brittiska överklassen. Han var vacker men också både snäll och intelligent. Han umgicks gärna med poeter, författare och politiker och de med honom.

Men han var också kär. I Lady Blessington. Och hon var kär i honom. De två hade fester, gäster och middagar ihop. De var mer eller mindre oskiljaktiga och stundtals bodde de tillsammans också. Men tyvärr var Lady Blessington redan gift så deras kärlek led, den fick bara vara halv. Om ens halv.

d’Orsay skapade sin första parfym 1830. Han gav den till Lady Blessington såklart, så att hon kunde ha den på sig och tänka på honom. Hon kunde ha den på sig och när de sedan vistades i samma rum så kunde han känna hennes doft, och veta att den fanns över hela hennes kropp. Doften tog han fram enbart för henne, men den var hemlig. Den hade inget namn, bara en blå etikett. Det är alltså den som idag säljs under namnet Etiquette Bleue (uppdaterad version kom 2008).

När d’Orsay var tvungen att fly landet eftersom han skuldsatt sig djupt dog Lady Blessington samma år av ett brustet hjärta. Jo, på riktigt. Hennes hjärta var tre gånger så stort som ett normalt hjärta visade obduktionen. d’Orsay dog tre år senare.

Idag är de båda begravda vid varandra, sida vid sida. d’Orsays parfymer, som alla är absoluta mästerverk, gavs ut efter grevens död och i hans ära.

Parfums d’Orsay finns att köpa bland annat i parfymbutiken Insanto i Birger Jarlspassagen i Stockholm.