Skönhet

Mikrotrenden och det kulturella kapitalet

Lange for Jacobs
Trenden är liten och säkert flyktig men ändå tydlig: äldre kvinnor som posterflickor för mode och skönhet.
När Joan Didion visade upp solglasögonen i Celines namn exploderade Instagram. Joni Mitchell gör reklam för Saint Laurent och Iris Apfel för Kate Spade.
I skönhetsvärlden (som ofta speglar modevärlden) syns samma lilla mikrotrend; Helen Mirren gör reklam för L’Oréal (som iofs alltid varit generösa med 40+-modeller), Charlotte Rampling fotas för NARS och Jessica Lange för Marc Jacobs.

Gemensamt för dessa, förutom att alla är över 60 år (Iris Apfel är 93) är, tycker jag, att bilderna av dem är mindre kommersiella än de vi är vana vid och mer konstnärliga. Detta är som tydligast i skönhetsannonserna, eftersom modebilder har mer svängrum och oftast porträtterar en hel image snarare än en skönhetslook.
Skönhetsbilderna visar snarare än poserad, iscensatt och – igen – konstnärlig bild av objektet. De visar upp en bild av objektet självt snarare än en bild av märket. Ta Langes bilder för Jacobs ovan till exempel, fotade som en stillbildsserie ur en film. Jessica Lange är ju, som bekant, skådespelerska så detta blir som en förlängd och betonande bild av vem hon är, hon blir inte bara ett ansikte, som en modells.
Självklart vill skönhetsmärkena åt inte bara personens ansikte, som med en modell, utan också dennes hela kulturella kapital.
Det här är en stor skillnad mellan bilderna av de äldre modellerna (=personligheter, kulturellt kapital) och de yngre (=vackert ansikte, ingen kulturellt kapital).
Någonstans kan jag tycka att det är cyniskt och lite skevt att den äldre kvinnan måste porträtteras som en person medan den yngre är ett ansikte. Den yngre har naturligtvis inte hunnit skapa sig en slags tyngd ännu, detta är förståeligt, men de manér med vilka man fotar en yngre modell på och de man använt för dessa 60-plussare ger ändå mig lite att tänka på…

Caroline Hainer
Promotion

Skönhet

Dyrköpt

Lipstick-Queen-image-1024x619

Men vad fan då! Datorn stulen. Och jag hade den ju under uppsikt och allt. Satt på en stol i en väska bredvid mig medan jag fikade. Sedan kände jag på väskan och då var den oväntat lätt.
Fräckheten!

Jag gick hem och satte på mig illrött läppstift i vredesmod. Det kändes liksom bättre att ha målade läppar när jag sedan ringde försäkringsbolaget. Det kändes mer kontrollerat. De vägrar betala någon ersättning för det hela var tydligen att betrakta som något slags drulleaktigt och ett sådant tillägg hade jag tydligen inte.
Nähä.
Sa jag med mina röda läppar och slängde på luren.

Vi har pratat en del om brustet hjärta-sminkning här på bloggen. Vredessminking då? Hur målar man sig bäst när man är arg och besviken?

Det primära, precis som med brustet hjärta-sminkingen, är ju att behålla kontrollen. Att få till andningen, känna att man klarar det. Lite puder i t-zonen om vredesmodet gör att man svettas en aning, och det kan det ju göra. Känslor kräva svettningar på panna och ovanför läpparna.

Kanske vill man göra ögonen lite skarpare, för att uttrycka sina känslor. Skarp, mörk kajal som inramar. Tydliga ögonbryn. Själv föredrar jag mindre fokus på ögonen, jag låter de vara bara och litar på att blicken förmedlar något. Men satan som jag fyller i brynen. De som rynkas lite lätt bara jag tänker på tjuven. Jag använder L’Oréals Brow Artist Genius Kit. Det tar lite längre tid, man får hålla på och forma med en liten, liten pensel med först vax och sedan skugga. Men just att det tar lite tid lugnar mig och att man kontrollerar formen på brynen ger mig mer säkerhet.

Däremot går jag sedan all in på läpparna. Jag vill få känslan av att vara en elak styvmoder som rest hit från sagornas värld, en bitter kvinna som inte tar några fångar. Read my lips, tjuv. Read my lips, försäkringsbolag. Jag tar en krämig läpppenna från NARS för precisionens skull, även om jag också lätt kan rekommendera Lipstick Queen för konsistensen. Och nyanserna.

Sedan ringer jag. Sedan upplever jag nederlaget av att inte få pengar på försäkringen. Men sedan glider jag in i datoraffären och är den som vet precis vad hon vill ha och befaller (ja, befaller) den unga mannen i hästsvans att hjälpa till. Det gör han så vänligt att jag kommer av mig och blir snäll och glad igen.

Och när jag kommer hem hittar jag backup på datorn från sedan december, det får duga. Och nya datorn är fin och bra och saknar den där bucklan som jag lyckades försaka den förra. Jag putar lite med mina läppar och startar igång den. Kontroll, kontroll. Ha, jag har det.

Caroline Hainer

Skönhet

Hårtankar

l

Ibland är det skönt med smutsigt hår tycker jag. Inte bara ur någon slags stylingpunkt utan för känslan. Naturligtvis är nytvättat-hår-känslan ytterst behaglig, man känner sig ren. Även om det nytvättade håret också kan ha en viss irriterande flygighet. Så visst, det nytvättade håret är härligt. Har stuns och allt. Men det icke-tvättade håret har attityd. Idag går jag omkring med skabbigt hår som ganska följsamt lägger sig bakom öronen, delar upp sig i olika testar och helt enkelt känns lite opolerat. Eftersom det är smutsigt.
Och jag gillar känslan, den är motsatsen till tillrättalagd. Lite så där skev, nästan så att det skaver till någonstans.

Men mitt hår är inte alltid smutsigt. Allt som oftast är det rent. Inte sällan tack vare Shu Uemura som gör fina schampon med bara lätt, lätt doft (ogillar när schampon luktar artificiell fruktsallad) och säljer dem i vackra flaskor.
Senaste tillskottet är nya Cleansing Oil Shampoo. Gillar konceptet att ha i lite olja i schampot, för rengöringen, mildheten och återfuktningens skull. Man åberopar torra hårbottnar och säger att det är dessa som drar störst fördel av oljan i schampot. Må så vara men faktum är att det är en bra och fin produkt. Mild doft, effektiv rengöring och inte lika strävt resultat som ”vanligt” schampo. Själv använder jag det utan balsam. Men så gillar jag ju den lite opolerade looken för tillfället…

Shu Uemuras Cleansing Oil Shampoo kostar 420 kr.

Caroline Hainer

Skönhet

Boklämning och trender

 

kokosolja Cocos_jpgDå var det gjort! Manuset på bok nummer två inlämnat till redaktör som nu sitter med min boks öde i sina händer. Det känns nervöst, givetvis. Mycket nervöst till och med. Men samtidigt finns det ingenting mer jag kan göra åt saken just precis nu (mindfulness!) utan jag har lämnat in ett så bra manus jag förmått mig skriva.

Tomheten.
Vad ska jag göra nu?
Begrava mig i beauty såklart!

Och kickstartar detta med att diskutera en liten mikrotrend jag lyckas skönja nämligen grejen med gels eller cremer som smälter till rengöringsoljor i handen. Bliss har sin variant, Biotherm kommer med en egen framåt våren och nya märket Omorovicza stoltserar med en svart, lerig variant som blir till just genomskinlig olja i näven eller på huden.
Att rengöra med olja är förstås inte nytt men att oljan kommer i en mer solid variant som liksom morfar till olja är själva trenden just nu.
Och jag är i allmänhet absolut för oljor, även som rengöring. Det är inte allas påse, det kräver lite mer av en som användare än, säg, en vanlig skummande rengöringscreme. Till exempel att använda varmt vatten, att torka av överflödig olja och så vidare. Så antagligen är denna trend inte för alla. Men för vilka? Tja, för de som inte har några problem att ta hand om sin rengöring i flera steg (till skillnad från de som liksom bara vill få det överstökat), de som inte använder alltför tung makeup på till exempel ögonen, och för oss med torr hy.

Stay tuned.

Caroline Hainer

Skönhet

Slutspurtat

Rosmarinus_Deadline på boken i morgon. Min andra roman snackar vi om nu. Jag begär att tummar hålls, min rygg dunkas och att jag får allmänna hejarop! Efterfrågade precis detta på FB och Twitter och fick mer pepp än man kunnat önska sig. Härligt. Bara att skriva på nu. Slutspurten. Nästan där.

Tänker samtidigt på doft. På energiska, påhejande och peppiga dofter. Citrus, givetvis, men också frisk och stadig rosmarin, den kanske mest peppande doften. Citrus är tämligen banal i jämförelse. Den är pigg och frisk men det är också allt. Rosmarin är någonting mer, murrig, pålitlig, flerbottnad. Men inte jättevanlig som närvarande doftnot även om den finns i flera cologner som Eau de Coq från Guerlain och Carthusias Numero Uno. Varför inte? Jag tror på örtparfymer som nästa stora grej. Det gör jag. Parallellt med att det kommer ut fler menlösa blomdofter utan udd så växer det också fram fler nischparfymer, detta är en sanning, och bland dessa kommer alltid en liten skara gröna dofter för att liksom mixa upp hela grejen med enbart blommiga dofter. Att använda örter där är förstås ingenting nytt men med tanke på de aromaterapeutiska egenskaperna hos dofter, i synnerhet örter, så ser jag en öppning för parfymer med hälsofördelar.

Men det finns ju redan, säger den belevade. De kallas för parfymoljor, esoteriska oljor.

Ja, för all del. Men de består ju ofta bara av en enda doft. En parfym består av flera hundra. Nog måste det gå att göra någonting där mitt emellan?
Jag skulle behöva en rosmarin- och citrusparfym i detta nu för att piggna till och skriva roman bättre och mer ihärdigt. Och i morgon, efter inlämning då jag känner mig nervös för vad redaktören ska tycka, skulle jag behöva ljuv lavendel och kanske dragon, salvia eller någon annan fin ört.

 

Caroline Hainer