Skönhet

RIP Dr. Brandt!

banner-biography2

Jag hade äran att intervjua Dr. Brandt en gång i tiden. Han slog mig som väldigt vänlig, tillmötesgående och ödmjuk. När jag läser om hans död blir jag ledsen. Inte bara för att jag, som jag skrivit tidigare, känner en samhörighet med människor som liksom jag lidit av depression. Jag vet att den sjukdomen kan vara dödlig. Utan också för att jag kände med Dr. Brandt även på ett annat sätt.

Nu har man från flera håll nämligen pekat finger åt tv-serien Unbreakable Kimmy Schmidt där Martin Short gör en uppenbar parodi av doktorn. Man visar upp en man som ägnat så många botoxsprutor åt att försöka fånga ungdomens släta hy att han blivit ett skämt. En man som traskat så djupt ned i träsket av självstympning och utseendemodifiering att han gjort sig själv till ett monster. Alltså motsatsen till vad man kan förvänta sig av en dermatolog. Däri ligger skämtet. Han som ska göra människor vackra är själv ful. Haha.

Men vaffan, tänker jag. Bara för att det handlar om en strävan efter skönhet, ungdom och en slät hy så ska det hela inte längre tas på allvar utan reduceras till sinnesförvirring och något man kan skämta om eftersom det är så fåfängt. Ska vi inte diskutera skönhetsideal istället? Om vilka krafter som ligger bakom denna utveckling, vad man kan tänka sig driver fram en människa, en industri och en produkt som Dr. Brandt? Vad säger han om oss, om vår tid och vår industri?
Till mig säger han att alla kan styra över sitt eget ansikte, vem dom vill vara. Precis som han gjort. Och just att han gör det – skapar sig självt ett nytt ansikte – ses som någonting fel. För att han inte ser ut som han ska, som man väntar sig av en dermatolog.

RIP Dr. Brandt. Jag var alltid ett stort fan. Inte alltid av dina dyra produkter men av hela dig, som ett väsen. Jag tyckte du gick i bräschen för oss alla med din vilja och din nyfikenhet och din öppenhet till förändring. Du kände för att se ut på ett annat sätt. Du gjorde det.

Ingen ska håna dig för det.

Caroline Hainer
Promotion

Skönhet

Dear Gwyneth!

Gwyneth

Åh, Gwyneth. Stackarn.
Hur mycket hon än försöker så blir det fel.

Först det här med dieten, sen det här med att ångbada vaginan och mitt i allt det där kom ju också uppropet. Den allmänna uppmaningen till alla kvinnor där ute att sluta sminka sig och bara vara sig själva. Ni minns? NomakeupMakeup? Några celebs hakade på trenden, och även om Gwyneth inte var initiativtagare postade hon en bild av sig själv, osminkad och superfräsch, i samma veva med en vattenflaska i näven. Det var för #WorldWaterDay. Sedan dess har hon postat flera bilder av sig själv osminkad och nu har hon gjort det igen men med en tydlig avsändare: Max Factor. På Twitter och Instagram postar hon en före- och efter-bild.

The Daily Mail påpekar att enligt deras källor kostar det ungefär 160 000 kr i månaden att underhålla Ms. Paltrows skönhetsrutiner som inkluderar laserbehandlingar och facials, och då är inte diet och träning inkluderad. Inte så svårt att ”bara vara sig själv” om man har stashen och utseendet. Menar de med andra ord.

Kolla, här finns till och med en bok som heter ”Is Gwyneth Paltrow wrong about everything?”.

Jag måste erkänna att jag faktiskt känner lite för Gwyneth. Fast det är mest på något slags personligt plan. Jag, liksom hon, miste min pappa i trettioårsåldern och jag, liksom hon, har genomgått depressioner. Jag känner en samhörighet med henne för detta, om än falsk såklart. Och distanserad. Låten Fix You ska före detta maken Chris Martin för övrigt ha skrivit till henne, och den ska handla om sorgen och depressionen som hon kämpade med efter att hennes pappa dog.

Än en gång kan jag relatera.
Och kanske samtidigt spekulera.

För när hon sedan säger till CNN att “I’m incredibly close to the common woman” så tror jag verkligen att hon menar det. Hon påpekar: ”in that I’m a woman, and a mother”.

Och det är nog så hon ser det. Hon är en kvinna (faktum) och en mamma (faktum) och tycker sig därmed kunna relatera till värdens kvinnor, som också är mödrar, därute. Och hennes uppmaning till dessa är att ta hand om sig själva (med crazy diet och detox), skämma bort sig lite (med produkter från hennes egen sida GOOP) och bara vara. Makeup ibland, när situationen kräver det, men utan annars. När man bara vill vara sig själv.

Skillnaden är ju förstås pengar och berömmelse. Den vanliga kvinnan (och mamman) har inte dessa, och verkligen inte av Gwyneths kaliber. Så det är givetvis superlätt att avfärda detta (dvs hennes övertygelse om att hon är som ”vem som helst”) som nonsens, självbedrägeri och allmän desillusion. Och det har många också gjort i olika tidningar och forum.

Själv tycker jag att det hela är oerhört intressant. Frågor som huruvida rikedom gör att man diskvalificeras från att kunna yttra sig om ”den vanliga kvinnan” eller inte, till exempel. Eller, skulle hon som rik person lida mindre av sin depression och/eller sorgen efter sin pappa för att hon kan sörja i ett palats? Känna mindre moderskänslor eller oro för sina barn?

Men eftersom jag skriver om skönhet är det där jag reagerar lite extra. Jag känner att jag vill försvara Gwyneths ageranden inom detta område. Hon är genomsponsrad av Max Factor och kan därför inte säga att osminkat är bäst. Men hon kan langa upp en bild på Instagram som visar ett osminkat och sminkat ansikte och låta följarna avgöra vilken look som är bäst. Hon kallar det heller inte för sminkat/osminkat utan för dag- till natt-förändring, vilket alltså poängterar att även en osminkad look (dag) är en look.
Och att hon lägger en massa pengar på sitt utseende tycker jag inte är förenat med falskhet. Dels lever och verkar hon ju i en värld, rent professionellt, där hennes utseende är hennes handelsvara. Och dels kan laser, facials och allt annats om rabblas upp som ”dyra laster” bara göra så mycket. Man får vackrare, jämnare hy och så vidare men den nakna paletten kvarstår. Och den visar Gwyneth upp, trots att hon vet att detta kommer att få henne synad, skådad och dömd.

Caroline Hainer

Skönhet

Mikrotrenden och det kulturella kapitalet

Lange for Jacobs
Trenden är liten och säkert flyktig men ändå tydlig: äldre kvinnor som posterflickor för mode och skönhet.
När Joan Didion visade upp solglasögonen i Celines namn exploderade Instagram. Joni Mitchell gör reklam för Saint Laurent och Iris Apfel för Kate Spade.
I skönhetsvärlden (som ofta speglar modevärlden) syns samma lilla mikrotrend; Helen Mirren gör reklam för L’Oréal (som iofs alltid varit generösa med 40+-modeller), Charlotte Rampling fotas för NARS och Jessica Lange för Marc Jacobs.

Gemensamt för dessa, förutom att alla är över 60 år (Iris Apfel är 93) är, tycker jag, att bilderna av dem är mindre kommersiella än de vi är vana vid och mer konstnärliga. Detta är som tydligast i skönhetsannonserna, eftersom modebilder har mer svängrum och oftast porträtterar en hel image snarare än en skönhetslook.
Skönhetsbilderna visar snarare än poserad, iscensatt och – igen – konstnärlig bild av objektet. De visar upp en bild av objektet självt snarare än en bild av märket. Ta Langes bilder för Jacobs ovan till exempel, fotade som en stillbildsserie ur en film. Jessica Lange är ju, som bekant, skådespelerska så detta blir som en förlängd och betonande bild av vem hon är, hon blir inte bara ett ansikte, som en modells.
Självklart vill skönhetsmärkena åt inte bara personens ansikte, som med en modell, utan också dennes hela kulturella kapital.
Det här är en stor skillnad mellan bilderna av de äldre modellerna (=personligheter, kulturellt kapital) och de yngre (=vackert ansikte, ingen kulturellt kapital).
Någonstans kan jag tycka att det är cyniskt och lite skevt att den äldre kvinnan måste porträtteras som en person medan den yngre är ett ansikte. Den yngre har naturligtvis inte hunnit skapa sig en slags tyngd ännu, detta är förståeligt, men de manér med vilka man fotar en yngre modell på och de man använt för dessa 60-plussare ger ändå mig lite att tänka på…

Caroline Hainer

Skönhet

Dyrköpt

Lipstick-Queen-image-1024x619

Men vad fan då! Datorn stulen. Och jag hade den ju under uppsikt och allt. Satt på en stol i en väska bredvid mig medan jag fikade. Sedan kände jag på väskan och då var den oväntat lätt.
Fräckheten!

Jag gick hem och satte på mig illrött läppstift i vredesmod. Det kändes liksom bättre att ha målade läppar när jag sedan ringde försäkringsbolaget. Det kändes mer kontrollerat. De vägrar betala någon ersättning för det hela var tydligen att betrakta som något slags drulleaktigt och ett sådant tillägg hade jag tydligen inte.
Nähä.
Sa jag med mina röda läppar och slängde på luren.

Vi har pratat en del om brustet hjärta-sminkning här på bloggen. Vredessminking då? Hur målar man sig bäst när man är arg och besviken?

Det primära, precis som med brustet hjärta-sminkingen, är ju att behålla kontrollen. Att få till andningen, känna att man klarar det. Lite puder i t-zonen om vredesmodet gör att man svettas en aning, och det kan det ju göra. Känslor kräva svettningar på panna och ovanför läpparna.

Kanske vill man göra ögonen lite skarpare, för att uttrycka sina känslor. Skarp, mörk kajal som inramar. Tydliga ögonbryn. Själv föredrar jag mindre fokus på ögonen, jag låter de vara bara och litar på att blicken förmedlar något. Men satan som jag fyller i brynen. De som rynkas lite lätt bara jag tänker på tjuven. Jag använder L’Oréals Brow Artist Genius Kit. Det tar lite längre tid, man får hålla på och forma med en liten, liten pensel med först vax och sedan skugga. Men just att det tar lite tid lugnar mig och att man kontrollerar formen på brynen ger mig mer säkerhet.

Däremot går jag sedan all in på läpparna. Jag vill få känslan av att vara en elak styvmoder som rest hit från sagornas värld, en bitter kvinna som inte tar några fångar. Read my lips, tjuv. Read my lips, försäkringsbolag. Jag tar en krämig läpppenna från NARS för precisionens skull, även om jag också lätt kan rekommendera Lipstick Queen för konsistensen. Och nyanserna.

Sedan ringer jag. Sedan upplever jag nederlaget av att inte få pengar på försäkringen. Men sedan glider jag in i datoraffären och är den som vet precis vad hon vill ha och befaller (ja, befaller) den unga mannen i hästsvans att hjälpa till. Det gör han så vänligt att jag kommer av mig och blir snäll och glad igen.

Och när jag kommer hem hittar jag backup på datorn från sedan december, det får duga. Och nya datorn är fin och bra och saknar den där bucklan som jag lyckades försaka den förra. Jag putar lite med mina läppar och startar igång den. Kontroll, kontroll. Ha, jag har det.

Caroline Hainer

Skönhet

Hårtankar

l

Ibland är det skönt med smutsigt hår tycker jag. Inte bara ur någon slags stylingpunkt utan för känslan. Naturligtvis är nytvättat-hår-känslan ytterst behaglig, man känner sig ren. Även om det nytvättade håret också kan ha en viss irriterande flygighet. Så visst, det nytvättade håret är härligt. Har stuns och allt. Men det icke-tvättade håret har attityd. Idag går jag omkring med skabbigt hår som ganska följsamt lägger sig bakom öronen, delar upp sig i olika testar och helt enkelt känns lite opolerat. Eftersom det är smutsigt.
Och jag gillar känslan, den är motsatsen till tillrättalagd. Lite så där skev, nästan så att det skaver till någonstans.

Men mitt hår är inte alltid smutsigt. Allt som oftast är det rent. Inte sällan tack vare Shu Uemura som gör fina schampon med bara lätt, lätt doft (ogillar när schampon luktar artificiell fruktsallad) och säljer dem i vackra flaskor.
Senaste tillskottet är nya Cleansing Oil Shampoo. Gillar konceptet att ha i lite olja i schampot, för rengöringen, mildheten och återfuktningens skull. Man åberopar torra hårbottnar och säger att det är dessa som drar störst fördel av oljan i schampot. Må så vara men faktum är att det är en bra och fin produkt. Mild doft, effektiv rengöring och inte lika strävt resultat som ”vanligt” schampo. Själv använder jag det utan balsam. Men så gillar jag ju den lite opolerade looken för tillfället…

Shu Uemuras Cleansing Oil Shampoo kostar 420 kr.

Caroline Hainer