Skönhet

Smile, it’s fashion!

Giambattista-Valli-MAC-Lipsticks

Kära MAC, bless you. Det är svårt att inte gilla företaget som verkar kunna se skönhetssamarbeten precis överallt. Hello Kitty, The Simpsons, Barbie, Dame Edna…Ja, alla är väl inte helt klockrena men när de träffar rätt gör de det verkligen. Som denna gång när man än en gång manifesterar den starka kopplingen mellan mode och makeup.

Läppstiftsfärgerna i kollektionssamarbetet med Giambattista Valli är i alla fall helt lysande, jag skulle till och med vilja damma av ett så mossigt gammalt ord som “vågade” för att beskriva färgvalen. Och de går fint ihop med Vallis blommönstrade stil. Ett solklart exempel på hur ett lyckat samarbete ser ut – designern lyckas förmedla sin stil, inkorporerad i MACs. Här har man inte bara lånat en figur eller en image eller en artist utan kollaborerat. Strålande. Precis som det ska vara. Grattis. Härligt.

Färgerna är, som sagt, “vågade”. Jag finner inget bättre ord. Färgglada låter för käckt och starka låter som något min mormor skulle säga. En het rosa, en djup röd. Den korallfärgade är magisk, som gjord av och för en sjöjungfru. Läppstiften ger ett matt resultat på läpparna, för oss som gillar MACs matta läppstift är detta en god nyhet. Samma formula här som i de vanliga matta. Samma bra formula kanske ska tilläggas. Och de som är bekanta med den vet också att pigmenten är starka, det blir färg efter bara en applikation. Och när färgen avtar lite, sådär framåt middagstid, så ser läpparna ut att ha försetts med en tomteklubba eller en isglass med mycket färgmedel i. En stain, kan man kalla det med ett vackrare ord.

Att jag sedan är för feg för att hålla på med “vågade” färger är naturligtvis en skam. Och jag ska ställa mig i skamvrån sedan, först vill jag bara påpeka att dessa är “limited edition” i vanlig ordning så styr kosan mot närmaste MAC-disk nästa gång du har vägarna förbi. Det kan hända att du ångrar dig annars.

Caroline Hainer
Promotion

Skönhet

Varma hälsningar (alltså verkligen varma)

Miami skyline
Att jag sedan har så vansinnigt fina läsare hjälper ju också till. Kommentarer, mail och virtuella kramar. Herregud så ödmjuk man blir. Tack. Ni är så rara och jag önskar er all lycka.

Caroline Hainer

Skönhet

Alla dessa nudes

IMG_9970

Oklart vem som var först, kanske var det Bobbi Brown, men numera är paletten med nude-färger för ögonlocken en stapelvara. Urban Decays NAKED-paletter sägs vara de mest sålda. Och varför inte, skuggorna sitter bra och är härliga. Speciellt om man har ett öppet sinne gentemot glitter och skimmer. Nu kommer de dessutom ut med ytterligare ett tillskott: Smoky, som tar ett steg på den vilda sidan och går mot, precis, smokey eye det vitt säga lite mörkare färgskala.
Samtidigt låter sig Bobbi Brown, drottningen av nude, sig inspireras av kvällssolen i amerikanska Telluride och fixar en palett. Lite för många extrema glitteralternativ för min smak. Jag har inget emot skimmer men glitter.
Och så kommer By Terry och levererar en lite mer konstnärlig variant av nude. Grå och rosa? Tja, varför inte. I kombination med till exempel brunt då.
Tankarna kring detta går ungefär så här: eftersom NAKED-paletterna säljer så otroligt bra är det väl inte helt otänkbart att konkurrerande märken tänker “vi gör också en palett med nudes!”. Eller så är det så att den allmänna efterfrågan på ögonskuggor rör sig i de hudfärgade, diskreta domänerna. I alla fall i väst.
Och vilken är då bäst? Till kvalitet sett så känns de väldigt likvärdiga även om jag tycker att UDs kanske sitter något bättre än BBs. UDs är också valet för den som inte har något emot lite skimmer medan BB erbjuden helmatt men samtidigt vansinnesglittrigt. By Terry håller sig till matt men skevar å andra sidan till färgerna lite, lite grann.

Caroline Hainer

Skönhet

Den avskalade skönheten och glittret

Miami sky

Här är utsikten från mitt fönster. Miami skyline i något slags begynnande kvällsoväder. Det har varit kärlek från första Miami-ögonkastet för min del. Staden levererar och bara fortsätter leverera. Att man sedan går runt och totalt smälter bort i värmen är en annan grej. Men jag har börjat uppskatta det, på ett sätt. Man slutar sminka sig. Man accepterar. Det känns renande. Alla lever på samma premisser (även om det tycks mig som om jag svettas mer än alla andra jag möter). Alla utsätter håret för samma fuktbomb. Det finns något befriande i detta.

Säkert inbillar jag mig men jag tycker min hud ser renare, klarare och gladare ut redan. Jag har bränt mig lite på näsan, fast jag (såklart) har solskydd. Men dels är det över 30C och dels rinner solskyddet bort hela tiden. Plus att jag bränner mig superlätt, bara jag tittar upp mot himlen en stund i maj blir jag röd. Sist jag svettades på det här sättet spelade jag tennis. Jag bär en flaska Anthelios i väskan. Har stor respekt för deras solskydd. Men måste nu alltså bli ännu bättre på att konstant smörja in mig.

På grund av jetlag vaknade jag tidigt igår, var ute ur huset vid åtta. Gatorna var ljusa och varma men tomma. De jag mötte joggade. Brunbrända, deffade och lättklädda.
Jag strosade omkring, blev gladare och gladare, kände solens värme liksom tränga sig in i mitt humör. Pastellfärgade hus. Havet som glittrar. Frukostätande människor i hatt. Själen tinar.

Åt en bagel och en skål med frukt. Då och då kände jag lätt på armen och konstaterade att den var våt. Konstant. Jag ska köpa en liten näsduk eller handduk av något slag att ha i väskan och torka ansiktet med. Jag har en tunn, vit skjorta på mig. Det känns så oerhört rätt. Jag älskar känslan av att vara upptäcktsresande.

Caroline Hainer

Skönhet

Det oväsentliga

hm-beauty-lips

Jag borde vara exalterad över H&Ms nya skönhetslinje, jag vet. Jag borde vara exalterad över massor av saker. Som att jag åker till Miami i övermorgon. Som att tropiska små orkaner och smaken av kubansk mat stundar.
Men energin går åt till annat, till att hålla huvudet rätt upp och till att inte sjunka ihop till en hög. Till att tygla det oroliga och onda i magtrakten och det pressande, tryckande över bröstet.
Jag struntar i sminket idag. Jag bryr mig inte. Jag fokuserar på parfymen istället. Balenciaga Paris. Den ömma violen. En gång för länge sedan hade jag en beau som ägde en flaska Grey Flannel. Också den violbaserad, men torrare, djupare. Inte lika skör som Paris. Men det hände att vi tog på oss våra respektive violparfymer och kände hur de skapade ett matchande band hos oss. His and hers.
Men det var länge sedan nu.
Och också då kände jag det oroliga fladdret i magtrakten och det pressande och tryckande över bröstet. Så jag har ju varit här förut, menar jag. Och sett det försvinna mot horisonten. Sakta, sakta.
Men vilken klen tröst det är. När stormarna härjar i bröstet och hjärtat. En så tunn och klen tröst. Men också den enda jag har just nu.

Caroline Hainer