Skönhet

En befriande indiansommar

Caroline hainer
Det blev lite ofrivillig time out här märker jag. Så här i efterhand. Och det beror såklart på allmän låghet. Men nu är ju semestertiderna snart över, rutinerna återgår till det normala och vi behöver alla lite Fifty-råd och rön igen. Eller hur?
En sak jag har upptäckt, lite till min glädje, är hur befriande det är att sminka sig mindre. Vilket jag gjort här under sommaren. Det har smugit sig på, minskat från ena veckan till den andra. Det har lite med lågheten att göra förstås men mycket, kanske mest, att göra med det tryckande, pressande, uttorkande och allmänt svettiga vädret. Visst finns det produkter som står emot även detta (vi snackar MACs Paint Pots, Chanels vattenfasta kajal, Lumene mascara och Diors Art Pen) men orken att göra mer än det minimala – ta på sig kläder och försöka hitta någonting som svalkar – minskar ju i samma takt som temperaturen ökar.
Det började nog med att jag slutade med foundation. Körde BB-creme ett tag eftersom man får SPF på köpet. Men så orkade jag inte med att svettas bort alltihop så jag nöjde mig med cremerouge och nu är jag faktiskt nere på bara ögonbrynspenna, rouge och mascara. Bildbevis bifogas. Och saken är den att jag känner mig lycklig befriad. Jag vet att detta inte kommer att hålla i sig, så fort det kommer en antydan till höst så kommer också känslan av att tillrättalägga. Det har väl med de där rutinerna att göra igen. Men hittills, medan sommarens anarki råder, så fortsätter jag fundera på vari befrielsen att sminka sig mindre ligger och varför jag inte alltid gör det.
Tankar?

Caroline Hainer
Promotion

Skönhet

Ack!

beauty ad

Gaaaah! Här kommer man hem från Kalifornien med hyn i bästa skick, full av energi och vad händer? På en dag har min hud gått från att le till att tjura och sura. Blemmor ”överallt” (i alla fall på några ställen båda sidor av ansiktet) och total anarki. Det är som om den säger ”Jag vägrar vara någon annanstans än i Los Angeles”. Min hud beter sig som ett tjurigt, trotsigt barn. ”Om jag måste åka hem kommer jag att ge dig finnar”.
Vad gör man då? Den lika delar desperata som rättfärdiga personen (=jag) går till min hudterapeut. I USA har jag en kompis som får en kortisonspruta varje gång en blemma uppdagas, och denna försvinner. Så drastiska metoder har vi inte i Sverige men väl AHA-peeling (så att finnarna kommer fram bättre), salicylsyra (som häver svullnaden) och en nål. Ja, en nål. Ja, ni kan nog tänka er vad den är till för.
Ja, gott resultat även om man ser helt och hållet mörbultad ut i ansiktet när man går därifrån. Nu måste jag bara komma över nojan och tron att ”alla” stirrar på min hud. Känns känslan igen?

Caroline Hainer

Perspektiv, Politik/samhälle, Skönhet

Kvinnor som hatar kvinnor

471729-sunday-people-nigella-lawson-choke-front-page
Nej, jag kan inte låta bli. Jag kan inte sluta tänka på den här krönikan av Cecilia Hagen i Expressen efter att bilderna av Nigella Lawson med makens händer om halsen i ett stryptag kommit ut. Hagen skriver, kort och gott, att saker inte alltid är som de verkar och att vi inte ska var för snabba att döma Nigellas make nu för att det kan faktiskt vara så att misshandeln (ja, detta är misshandel) är framprovocerad. Av Nigella själv. ”Hon kanske är en satmara”.

Varför skriva om den på en site som handlar om skönhet och parfym?

Jo, för att den dryper så av förakt mot olika egenskaper och företeelser som uppfattas som traditionellt kvinnliga varav skönhet är en. Den dryper av förakt mot Nigella själv, baserat på hennes utseende. ”Hon är det ultimata kvinnoidealet” skriver Hagen och verkar tycka att det är helt uppåt väggarna. Hon är helt enkelt för snygg och för mån om sitt utseende. Det får man inte vara. Är man snygg och går och stoltserar med det utåt kommer det att straffa sig. Man får helt enkelt skylla sig själv om någon lackar ur, till exempel ens make.

Föraktet i den här texten gör mig galen. Föraktet mot en kvinna som är kurvig, uppfattas som sensuell, har nått framgångar (inte utan sitt efternamn påpekas det!) och som var slampig nog att flytta ihop med en man bara ett par månader efter att maken gått bort i cancer. Detta är också krönikans rubrik. Obs! Hon flyttade ihop med en man skittidigt i förhållandet! Plus att hon är snygg.

En sådan kvinna kan inte vara bra.
En sådan kvinna har någonting att dölja.
När en sådan kvinna blir misshandlad offentligt av sin make så kan det mycket väl ligga någonting annat bakom. Det kan vara hennes eget fel. Så är andemeningen. Och bevisen är dessa:

Eftersom en kurvig kvinna som nått framgångar (tack vare sitt efternamn) till skillnad från till exempel vår egen hederliga, hyfsat asexuella (obs! viktigt!), hårt arbetande, aldrig snygg-koketterande och alltid lika trevliga Mat-Tina, aldrig kan ha rent mjöl i påsen. Nigella kan ha provocerat fram stryptaget. Hon kan faktiskt ha förtjänat det till och med. Hon är faktiskt, skriver Hagen, ”ohämmat flirtig” och antyder att just därför, och just för att hon är snygg och kurvig, kan det faktiskt vara så att hon varit otrogen. Då blir det ju som bekant stryptag. Och ingen ska kunna anklaga Nigellas man för  ett felaktigt agerande där.

Det är föraktet som gör mig mest ledsen.
Och får mig att tänka på Madeleine Albrights ofta men ändå aldrig tillräckligt ofta citerade “Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”.
Att man som kvinna fortfarande måste ursäktas och försvara sig för att man är kurvig, uppfattas som sensuell, har nått framgångar och är slampig nog att ta emot kärlek bara ett par månader efter att maken gått bort. Va?

Men. Om Hagens resonemang om att “allt inte alltid är som det tycks från utsidan” ska hålla borde det givetvis också appliceras här. Hur vet Hagen att det rörde sig om slampig, omoralisk, förhastad kärlek och bara några månader efter att maken gått bort?

Och sedan, och det här är det viktiga: betyder det, eller finns det någonting som betyder, att Nigella förtjänar att misshandlas eller att makens agerande på offentlig plats är berättigat, ursäktat?

Caroline Hainer

Skönhet

”…det fanns inget som dög på marknaden….”

”Jag letade länge men kunde aldrig hitta en produkt som passade min hy”. Det måste vara skönhetsindustrins svar på modevärldens ”Vi gör bara kläder vi själva skulle bära”.

Det är den allra vanligaste typen av storytelling hos nya märken. Att märket ”skapades utifrån ett behov”. Att man letade och letade, man provade allt men ingenting dög. REN talar om att ena skaparens gravida fru fick utslag och allt möjligt av hudprodukterna som fanns att tillgå så man var helt enkelt tvungen att uppfinna någonting annat. Make Up Store och Smashbox pratar om att man började tillverka makeup för makeupartister som krävde någonting mer än det futtiga utbud som stod till buds. För ingenting fanns, som matchade behoven. Ingenting. Bobbi Brown säger detsamma.

Att man inte hittar någonting som duger i en marknad så stor som skönhetsindustrins är förstås fascinerande på ett plan. Och missförstå mig rätt, det finns säkert en uns av sanning i det hela också. När det finns för mycket att välja på blir det svårare att göra ett val. Och det är de senaste tio åren som teknologier och allt möjligt annat verkligen gjort dagens skönhetsprodukter till någonting helt annat än tidigare, i många av fallen.

Men det är samtidigt också någonting cyniskt över yttrandet och filosofin att ”ingenting annat duger”. I en av de mest lukrativa och snabbast växande branscherna i världen, finns det alltså ingenting som funkar? Så pass att den ena efter den andra känner ett behov av att skapa någonting nytt. Ännu en ny, ”revolutionerande formula”, ännu ett nytt koncept, ännu en ny linje. Ännu ett behov.
För om fler och fler märken skapas ”utifrån ett behov” eller för att ingenting annat duger, hur kommer det sig att marknaden bara blir större och större? Borde den inte bli mindre och mindre, och bara de allra bästa märkena (de som duger) stanna kvar?

Caroline Hainer

Kultur, Skönhet

Spådomar och sånt

Först undrar man ju varför både Coco Chanel och Christian Dior var så vidskepliga. Dior konsulterade tydligen en sierska inför varje visning för att de som den skulle bli lyckad eller inte. Han använde sig av tarot och plockade ”tecken” var helst han såg dem.
Chanel var tydligen också beroende av olika tecken, trodde på kristaller och astrologi. Hon kände någon slags särskild styrka i lejonet, hennes stjärntecken, och hade därför olika bilder av lejon omkring sig.

Är det någon fransk grej det där?

Hur som helst blir det bra storytelling av det hela såklart när man ska lansera nya makeupkollektioner. Och plötsligt är båda modehusens höstmakeup inspirerade av deras skapares vidskepelse. Chanels heter till och med Superstition (färgerna går i grönt och lila, för övrigt). Dior använder sig av stjärnan han hittade på marken utanför adressen som kom att bli den första butikens.

Jaja. Man undrar hur mycket man kan krama ut de där modeskaparna. Man har nu gjort läppstift till Chanels älskade, rouge inspirerat av hennes favoritresemål Venedig och what not. Men man har också, mellan varven, hittat inspiration från helt andra ställen. Sommarens makeup baseras på fjärilarnas vingar, till exempel.

För så konstigt är det inte, ur marknadsföringssynpunkt. Man vill såklart värna om det gamla, det som ger märket tyngd och historia. Det som ger personlig och unik touch till det hela.

Frågan är bara hur långt man kan gå. Ta ett märke som YSL istället som i det närmaste markerat att skaparen inte längre styr. ”Yves” är borttaget (om än inte på makeupsidan) och man låter inte makeupkollektionerna anknyta till modeskaparen och grundaren utan låter kollektionerna stå helt själva, inspirerade av andra, yttre influenser. Vad signalerar man då som skiljer sig från tex Chanel och Dior?

Caroline Hainer