Skönhet

Ögonöppnaren

benefit-roller-lash-mascara-auto-ship-d-2015012715395717~401593
Det var kanske för väl att jag glömde att ta med mig en mascara i packningen. Det andra, essentiella fick jag med mig: den resvänliga lilla blushern från rms beauty, primern från Urban Decay och CC-cremen från Armani. Men ingen mascara.

Inte för att det gör så stor skillnad, tänkte jag i ett försök att vifta bort det hela. Man knallar ändå mest omkring på semestern och blir svettig och trött och allt det där.
Men ändå. Fem dagar i London, jag känner nog att jag vill ha åtminstone lite färg i ansiktet och en liten markering runt ögonen. Och jag ska ju ändå kolla in lite skönhetsnyheter, tänkte jag, kan ju lika gärna köpa en mascara.

Valet blev ganska enkelt: nya Roller Lash Mascara från Benefit. Såg den, köpte den, använde den. En ögonöppnare, i ordets alla bemärkelser.

I efterhand kunde jag köpt någonting billigare, något jag kunde använt temporärt under vistelsen och sedan lämnat kvar. Som Maybellines klassiker till exempel som jag tycker är medioker men som många verkar gilla. Inte minst på grund av priset. Hur som helst, nu blev det Roller Lash och glad är jag för det. För även om den inte gör det den utlovar – ersätter en ögonfransböjare och håller fransarna på plats i tolv timmar – så är det den mycket bra mascara. Och det kommer inte som en jättechock, jag är ett stort fan av They’re Real Mascara från Benefit, men blev ändå positivt överraskad över hur bra den är. Borsten är utformad så att de små, små taggarna separerar fransarna från varandra och ser till att lätt fördela själva mascaran. Resultatet blir en klar definition av fransarna och inga klumpar.
Detta tycker jag är gott nog, mer vågar jag faktiskt inte begära från en mascara utan att bli besviken. mascaran sitter dessutom mycket bra men är samtidigt lättare att tvätta av än många andra mascaror som sitter lite misstänkt länge på fransarna utan att färga av sig.
Slutet gott allting gott. Att glömma mascaran hemma visade sig alltså så här i efterhand vara en riktigt bra grej.

Caroline Hainer
Promotion

Skönhet

Mikrotrenden och det kulturella kapitalet

Lange for Jacobs
Trenden är liten och säkert flyktig men ändå tydlig: äldre kvinnor som posterflickor för mode och skönhet.
När Joan Didion visade upp solglasögonen i Celines namn exploderade Instagram. Joni Mitchell gör reklam för Saint Laurent och Iris Apfel för Kate Spade.
I skönhetsvärlden (som ofta speglar modevärlden) syns samma lilla mikrotrend; Helen Mirren gör reklam för L’Oréal (som iofs alltid varit generösa med 40+-modeller), Charlotte Rampling fotas för NARS och Jessica Lange för Marc Jacobs.

Gemensamt för dessa, förutom att alla är över 60 år (Iris Apfel är 93) är, tycker jag, att bilderna av dem är mindre kommersiella än de vi är vana vid och mer konstnärliga. Detta är som tydligast i skönhetsannonserna, eftersom modebilder har mer svängrum och oftast porträtterar en hel image snarare än en skönhetslook.
Skönhetsbilderna visar snarare än poserad, iscensatt och – igen – konstnärlig bild av objektet. De visar upp en bild av objektet självt snarare än en bild av märket. Ta Langes bilder för Jacobs ovan till exempel, fotade som en stillbildsserie ur en film. Jessica Lange är ju, som bekant, skådespelerska så detta blir som en förlängd och betonande bild av vem hon är, hon blir inte bara ett ansikte, som en modells.
Självklart vill skönhetsmärkena åt inte bara personens ansikte, som med en modell, utan också dennes hela kulturella kapital.
Det här är en stor skillnad mellan bilderna av de äldre modellerna (=personligheter, kulturellt kapital) och de yngre (=vackert ansikte, ingen kulturellt kapital).
Någonstans kan jag tycka att det är cyniskt och lite skevt att den äldre kvinnan måste porträtteras som en person medan den yngre är ett ansikte. Den yngre har naturligtvis inte hunnit skapa sig en slags tyngd ännu, detta är förståeligt, men de manér med vilka man fotar en yngre modell på och de man använt för dessa 60-plussare ger ändå mig lite att tänka på…

Caroline Hainer

Skönhet

Tyck synd om mig!

blow pro
Men alltså satan i gatan vad ont det gör. Har opererat mig i munnen och det svider och dunkar och gör helt enkelt superont. Glider in och ut ur någon slags dvala. Sover mest hela tiden.
Idag duschade jag för första gången på flera dagar. Jag tvättade håret efter att ha tackat Blow Pro för bästa torrschampot ändlösa gånger nu. Lämnar ibland ett litet, litet uns av vitt pulver i hårbotten men oftast inte och det går lätt att kamma ur. Annars – top notch.
Men tillbaka till mig och mina bekymmer nu. Stackars mig och så vidare. Orkar inte ens kolla sköna beauty tutorials på YouTube, ett annars så sant nöje. Bläddrar slött igenom en The Guardian och ser att deras helgbilaga innehåller inte mindre än fem sidor skönhet (denna gång om contouring, lite sena på bollen där kan man tycka men okej). Varför gör inte våra svenska dagstidningar detsamma? Varför anses inte skönhet vara lika värt att rapportera om som, säg, sport eller någon som fyller jämt?
Jag tror att det finns många svar på den frågan. Att det ses som en tjejgrej, mycket enkelt uttryckt, är väl en sak. Att det kan tyckas ytligt och kommersiellt är en annan.
Men dagar som dessa, tro mig, när man känner sig som en seg och öm boll av gelé, då känns det tuffare att vara skönhetsskribent än andra dagar.

Caroline Hainer

Skönhet

Utmattning, sol och ständig zombiejakt

_8622510

Kollar mycket på The Walking Dead nu. Alltid lika fascinerad över deras bra makeup och hår. Alltså, det är inte tillrättalagt men samtidigt är det ju det. Andrea, till exempel, har alltid det rätta två-dagar-efter-nytvätt-håret med en slarvig hästsvans fast med bra, definierade lockar och någon test som hänger precis där den ska – vid sidan av ansiktet.
Jag imponeras också av hennes hy där makeupen har fokus på det där glansiga och allmänsvettiga som alla av de medverkande har som gemensam nämnare makeupmässigt. En fin glow som kommer sig av svett, sol och tuffhet.
Här har jag en produkt att rekommendera. Armanis Light Master Primer. Den är det närmaste jag kommer en sådan hy. Den ger bra skimmer och glow och funkar i hela ansiktet eftersom den lyckligtvis inte är så glittrig som andra skimmerprodukter kan vara och då försvinner ju lite av det där fem-dagar-i-öknen-glansiga man vill åt. I alla fall jag.
Light Master Primer är, precis som många av Armanis produkter får man lov att säga, lätt i konsistensen och lätt att arbeta med. Fingrarna är bästa redskapet när man dabbar på lite längs med ögonbryn och kindben. För mig som kör minimal makeup numera är detta ett bra komplement de dagar man känner sig lite endimensionell och kanske också lite blek på ett icke-chict-vis. Ytterst dryg dessutom, räcker med det lilla. En bonus, för den som, liksom jag, känner för att vara lite zombie-jagar-tuff någon gång ibland. Typ idag.

Caroline Hainer

Skönhet

Dyrköpt

Lipstick-Queen-image-1024x619

Men vad fan då! Datorn stulen. Och jag hade den ju under uppsikt och allt. Satt på en stol i en väska bredvid mig medan jag fikade. Sedan kände jag på väskan och då var den oväntat lätt.
Fräckheten!

Jag gick hem och satte på mig illrött läppstift i vredesmod. Det kändes liksom bättre att ha målade läppar när jag sedan ringde försäkringsbolaget. Det kändes mer kontrollerat. De vägrar betala någon ersättning för det hela var tydligen att betrakta som något slags drulleaktigt och ett sådant tillägg hade jag tydligen inte.
Nähä.
Sa jag med mina röda läppar och slängde på luren.

Vi har pratat en del om brustet hjärta-sminkning här på bloggen. Vredessminking då? Hur målar man sig bäst när man är arg och besviken?

Det primära, precis som med brustet hjärta-sminkingen, är ju att behålla kontrollen. Att få till andningen, känna att man klarar det. Lite puder i t-zonen om vredesmodet gör att man svettas en aning, och det kan det ju göra. Känslor kräva svettningar på panna och ovanför läpparna.

Kanske vill man göra ögonen lite skarpare, för att uttrycka sina känslor. Skarp, mörk kajal som inramar. Tydliga ögonbryn. Själv föredrar jag mindre fokus på ögonen, jag låter de vara bara och litar på att blicken förmedlar något. Men satan som jag fyller i brynen. De som rynkas lite lätt bara jag tänker på tjuven. Jag använder L’Oréals Brow Artist Genius Kit. Det tar lite längre tid, man får hålla på och forma med en liten, liten pensel med först vax och sedan skugga. Men just att det tar lite tid lugnar mig och att man kontrollerar formen på brynen ger mig mer säkerhet.

Däremot går jag sedan all in på läpparna. Jag vill få känslan av att vara en elak styvmoder som rest hit från sagornas värld, en bitter kvinna som inte tar några fångar. Read my lips, tjuv. Read my lips, försäkringsbolag. Jag tar en krämig läpppenna från NARS för precisionens skull, även om jag också lätt kan rekommendera Lipstick Queen för konsistensen. Och nyanserna.

Sedan ringer jag. Sedan upplever jag nederlaget av att inte få pengar på försäkringen. Men sedan glider jag in i datoraffären och är den som vet precis vad hon vill ha och befaller (ja, befaller) den unga mannen i hästsvans att hjälpa till. Det gör han så vänligt att jag kommer av mig och blir snäll och glad igen.

Och när jag kommer hem hittar jag backup på datorn från sedan december, det får duga. Och nya datorn är fin och bra och saknar den där bucklan som jag lyckades försaka den förra. Jag putar lite med mina läppar och startar igång den. Kontroll, kontroll. Ha, jag har det.

Caroline Hainer