Skönhet

Över-, underlack och allt mitt emellan

2266267
En vanlig fråga jag får så där ute i det civila, typ när jag fikar med en kompis, är frågan om naglar. Mina naglar går sönder, de skivar sig, lacket sitter inte. Säg en produkt som fixar till dem!

Och i vanlig ordning är jag världens tristaste person att fråga om En Mirakelprodukt. Man önskar ju att man kunde langa upp ett litet elixir ur fickan och säga “Här är det – svaret på ALLA dina nagelproblem” men hittills har jag inte ramlat över någonting sådant.

Däremot har jag några råd och kanske lite hjälp på vägen. Vi tar det lättaste och snabbaste först: över- eller underlack? Vilket är viktigast?

Underlacket är till för att skydda nageln, överlacket skyddar nagellacket och gör att det sitter längre.
Det är det korta svaret. Och vill man vara riktigt smart kör man ett underlack med någon form av stärkande eller vårdande egenskap också (Essies Millionails, till exempel, är väldigt prisvärd). Annars är ett vanligt underlack bra för att hålla lacket på plats och göra det jämnare. Och dessutom skydda nageln från att bli gul.

Så här är det: naglar påverkas, precis som huden, av väder, vind och miljö. Utsätter man händerna för starkt diskmedel, mycket vatten, kallt väder och allt sånt där som vår hud reagerar på (och hår!) så påverkas också naglarna. Och som precis som vår hud så kan naglarna tappa fukt och fett. Men här är den goda nyheten – det går att förse naglarna med detta. Men, som alltid, krävs lite regelbundenhet och kanske en och annan ny vana.

Jag är själv superförtjust i oljor, som jag tycker sköter nagelbanden bra (och som faktiskt mjukar nageln lite också). Apoteket har en superbra liten olja som också – bonus – luktar fantastiskt. Svenska Scratch Nails har sin gamla klassiker Nail Food. Och tänk nu inte “det går väl lika bra med olivolja?”. Nej, det gör ju inte det. För det är skillnad på olja och olja och det hänger på molekylernas storlek. Stora molekyler (olivolja) lägger sig som en hinna – förvisso en skyddande men ändå – medan de mindre penetrerar och går djupare. Därav specialblandningar till naglar och hud.

Prova att smörja till natten, massera in i nagelbanden. Om det glider över på nageln är det bara bra, i synnerhet om du inte har lack på. Meddela sedan hur du tycker att det går, säg efter två veckor. Jag lovar att du upptäcker en skillnad.

Caroline Hainer
Promotion

Skönhet

Rättelse hos Marc Jacobs

Marc-Jacobs-CovertCorrector

Två av dessa tre stift ser ju bananas ut. Det bronziga, det längst ned till höger, kan man ändå förstå ska ge ett brozigt skimmer. Inga konstigheter. Och nog har man kanske ett hum om att grönt brukar användas för att tona ned rött, och blått för att trolla bort glåmigheter och gråskalor. Men i övrigt vet man inte – förrän man provat.
Marc Jacobs Cover(t) Stick Color Corrector är lika överraskande som den ser ut. Jag tycker inte man ska fästa allt för stor vikt vid de utlovande resultaten beträffande “färgreglering” (“color correction”). Men däremot är detta en svinbra primer och/eller ett mattande stift som mycket väl kan ersätta puder. Stiftet är krämigare än man tror och ger en silikonig, silkig, mjuk känsla med ett matt resultat. Det gröna (som ska jämna ut röda toner i huden) är den jag har mina ögon på.

Pris 375 kr.

Caroline Hainer

Skönhet

Frånvaro/närvaro

nkulturhusetII
Det har varit en galen vecka. Releasefest för Åsneprinsen som nu finns i handeln och intervju/högläsning igår på Kulturhuset. Bråda dagar, underbara dagar. Sådana när torrschampo från Blow Pro och en svindyr, mattande primer från Sisley är dina bästa vänner.

kulturhuset
Håret mår bra av Redken och lite glansserum. Och when in doubt – kör berryfärgat läppstift. Jag hade skoj när jag valde parfym till releasefesten förresten. Jag ville ha någon lite uppstudsig, tuff sak men som samtidigt var glad och inte sober och allvarlig. Det blev Archives 69 från Etat Libre d’Orange. En doft som, enligt märket, “öppnar upp hjärtat för alla möjligheter”. Kanske är det för att man blivit gammal men så hoppas jag att jag lever jämt, hela tiden. “No is always easier than yes“, sjöng Morrissey som jag lyssnade på när jag var ung. Men numera tycker jag att det är precis tvärtom och det var ett par år sedan jag började tycka att han är visserligen charmig men också rätt trist. Tydligen bär han Gucci Pour Homme och någon klassiker från Acqua di Parma. Mycket bra, klassiska val. Men inte särskilt äventyrliga. No is always easier than yes.
Except when it isn’t.

Caroline Hainer

Skönhet

Frågelådan special: rabarber och neroli

hermesfragrance_4

Fick nys om Hermés “Rhubarbe Ecarlate” som jag dock inte har fått tillfälle att prova, men en cologne med rabarber istället för citrus i toppen? HUR funkar det? Känner att min värld är upp och ner. Du måste recensera!

Jag har goda nyheter: den är fantastiskt fin. Rhubarbe lyckas dofta rabarber en masse men utan att gå över till söt. Man doftar alltså inte som en paj när man bär den utan mer syrligt och grönt, som en varm sommarvind.

Jag återkommer till den men kan bara snabbt dra lite skön sidohistoria. Hermés “chefsparfymör” (i brist på en bättre titel) Jean-Claude Ellena är en härlig figur. Superelegant i allt han gör, har gjort några av tidernas största dofter och jobbat för “alla” stora hus. Jag frågade några doftvänner om vem de skulle översätta honom i, i rockstjärnetermer. Bryan Ferry tycker jag var ett bra förslag: rötterna i experimentell musik med romantiska new wave-influenser. Alltid rätt, alltid elegant. Min kompis Andreas som skriver om doft i Bon tyckte Brian Eno. Lättlyssnad trots experimentell. En modern klassiker.
Ja, han är i alla fall enorm i parfymvärlden. Mäktig. Och har en fin bakrundshistoria – började plocka jasmin på plantagen i Grasse redan som barn, jobbade extra i en parfymfabrik bland stora, glödheta destilleringsmaskiner när han var 16 och minns ännu känslan av att vara dränkt i neroliolja. Hans bror, pappa och dotter Céline är också parfymörer. På Hermés har han full frihet, något de flesta parfymörer (eller kreatörer över huvud taget) bara kan drömma om. Inga deadlines, inga budgetkrav. Använd vilka ingredienser som helst.

Nå!

För inte så längre sedan (tre år sedan) började parfymören Christine Nagel hos Hermés och Ellena har sagt att hon ska ta över för honom när han bestämmer sig för att dra sig tillbaka. Hans dotter Céline är också med på ett hörn, hon gör doftljus. Nagel själv har jag träffat en gång. Också elegant, men vän och aningen tillbakadragen. Aningen mer kommersiell i sina uttryck (hon har gjort Armani Si, till exempel, och dofter för Jimmy Choo). Jag minns henne som oerhört älskvärd och ödmjuk. Hon skämdes för sin dåliga engelska och jag önskade verkligen att jag var bättre på franska. En tolk fick översätta allt vi sa.

Okej, och nu till själva poängen här och tillbaka till rabarberna. Rhubarbe Écarlate och Neroli Doré släpptes samtidigt. (Båda finns för övrigt i butik, på Åhléns i Stockholm och på NK och är verkligen prisvärda). Rabarbern är Nagels verk och nerolin är Ellenas. Och det är både roligt och intressant att se dem som ett par. Rabarbern, har Nagel berättat, är för henne en “grönsak som tror att den är en frukt”. Poetiskt, tycker jag. Och hennes doft är, som sagt, krisp som ett rabarberlöv, som det knäppande ljudet som uppstår när man bryter en rabarberstjälk. Samtidigt doftar den ljuvligt varmt och sött av det röda, syrliga. Inte rabarbersaft, men soliga somrar vid stugan ute på Värmdö. I alla fall för min egen del. Det är den lilla kryddan av vit musk som gör att den inte är så söt som man skulle kunna tro. Jag gillar den väldigt mycket (har den i min ägo till och med) men är nog ännu svagare för Neroli Doré som jag tycker inte är lika lättillgänglig och – förlåt – insmickrande. Om man nu måste jämföra dem båda och i det här fallet har jag valt att göra det.

Neroli Doré är fantastisk. En fullpoängare i citrusgenren. Den är alltså Ellenas barndomsminne av att komma hem från parfymfabriken dränkt i neroli. En explosion av citrus, dämpad av varm saffran men förstärkt av kryddig apelsinblomma. Den är som ett bländande sken av guld och gult. En doft att bli pigg och optimistisk av.

Jag skulle säga så här, att Rhubarbe är en mjuk, fin smekning på kinden. Vilken kan behövas i dessa tider (nu syftar jag både till det politiska läget och till vädret) medan Neroli är en rejäl ryggdunkning. Ibland behöver man båda. Ibland föredrar man den ena framför den andra. Det är i alla fall väldigt spännande och intressant, tycker jag, att se de båda parfymerna (och parfymörerna) sida vid sida. Och den gamle Ellena lämna över till den yngre Nagel. Och deras två doftbrev till sin publik. Jag tar i alla fall tacksamt emot dem båda.

 

 

Caroline Hainer

Skönhet

Frågelådan special: de söta dofternas dominans

poison
Hur kommer det sig att alla parfymer som släpps antingen doftar som godis eller nytvättade lakan med blommor som legat kvar under kudden sedan midsommar? På 80-talet var tyngre och kanske “vuxnare” myskbaserad parfymer på tapeten medan det idag känns som om det ska vara ljust, gulligt och fräscht.

Det är en superbra fråga för den belyser flera viktiga saker. Trend, ekonomi, kultur och skillnaden mellan mainstream/kommersiella dofter och så kallade niche.

För det första är mycket av våra doftpreferenser (och därmed utbudet) kulturellt betingade. De där nytvättade lakanen älskar vi i Sverige medan mer söder över föredrar man något kryddigare dofter, kanske för att vädret gör att lättare dofter försvinner i värmen. Kanske för att det doftar mer i sydligare länder generellt, eftersom det grönskar mer och oftare där. Min personliga teori är att svenskar är rädda för att sticka ut överlag, och har idealet med “rent och fräscht” så tungt rotat i sig att man inte är bekväm med en doft som tar lite mer plats. Vi sminkar oss mer diskret än våra andra nordiska grannar (till statistik sett) och verkar föredra en naturlig, hälsosam, lite sportig look framför en starkt sminkad. Jag tror detta kan översättas också till parfym.
Men denna teori kan komma att halta lite eftersom de amerikanska kvinnorna på senare år mer och mer går över till just lätta, fräscha och menlösa dofter. En artikel i Washington Post menar att detta är dels en omfamning av den “naturliga skönhetstrenden” (man ska se naturligt ut), en vurm för ekologiska produkter som går hand i hand med “naturliga skönhetsideal” och en reaktion på att fler och fler saker doftsätts, det blir ett slags doftöverskott. Fler offentliga lokaler doftsätts, man köper mer och mer doftljus och liknande. På i synnerligen 80-talet var modet annorlunda – starka färger, neon, en vurm för Asien (med starka färger och dofter), powersuits och powerdofter som tog plats, drama, hårspray, banbrytande moderniteter – och så också dofterna.

Den ekonomiska aspekten är också viktig. En köpstark grupp är de unga parfymköparna som inte utvecklat en sofistikerad näsa ännu. Man är helt enkelt inte van vid komplexa dofter, kanske förknippar man tyngre dofter med mamma eller mormor (och det går ju inte), kanske förknippar man en enkel doftnot som “vanilj” med någonting härligt och bra. Just vanilj har lagts fram i åtskilliga studier som en doft som går hem i många, för att inte säga alla, läger. Det är den enklaste doften att gilla, jämte “citrus”. Män tycker att vaniljen är sexig och sensuell, kvinnor upplever den som positiv och de yngre köparna tycker att det luktar gott och det räcker långt. Och kemiska, söta dofter är billigare att ta fram än äkta doftolja från odlade växter. Det är ungefär som skillnaden i pris mellan en burk vaniljpulver och på en äkta vaniljstång från Madagascar eller Tahiti. Och faktum är att unga, outvecklade luktsinnen inte upplever sötsliskiga dofter på samma överväldigande, kväljande sätt som en äldre, mer utvecklad näsa. Och för denna köpstarka grupp (tonårstjejer som vill lukta gott/köpa trendig parfym/inte har råd med dyra flaskor/Vill ha en “märkesgrej” men har inte råd med kläderna) är vanilj snarare lockande än bortstötande. Självklart gäller det inte alla tonåringar eller unga köpare. Naturligtvis. Men krasst översatt i ekonomiska tankar så.

Men det börjar hända grejer. Enligt både The Observer och statistikföretaget Euromonitor har de yngre köparna börjat överge de billigare mainstream-parfymerna. De lägger pengar på annat (som hudvård) och man ser en stor nedgående trend medan designerparfymerna och även de mindre niche-parfymerna ökar i försäljning. Inte nödvändigtvis hos yngre men överlag. Så – trenden pekar alltså på att man gillar de enkla, sköljmedeldoftande parfymerna för att man vill dofta “fräscht” och de sötsliskiga dofterna är billiga och tilltalar en yngre, köpstark målgrupp. Men den yngre gruppen börjar nu skippa dessa dofter och den modemedvetna mellanklassköparen börjar återigen intressera sig för niche, där hantverket, märket och storyn är viktigare än priset.

Caroline Hainer