Skönhet

Domedagsguden

breath-of-god
Helt säker kan jag naturligtvis inte vara men min gissning är att guds andedräkt inte luktar så här. Men om man har en gudsbild som är ganska dyster, eller om man känner att svaret på teodicéproblemet är att det onda är lika mycket Gud som det goda, ja, då kanske man kan tänka sig Guds andedräkt så här.

Breath of God är lite av en anomali i LUSH-butikerna som generellt doftar tvål, puder, talk, mynta, saftade bär, natrium, bakpulver och skafferi. Men så är också LUSH-parfymerna lite av de coola kusinerna från storstaden i sällskapet, nästan lite för coola för att platsa bland harmlösa badbomber och tårtformade tvålbitar.

I LUSHs tolkning doftar Guds andedräkt som en blandning av domedagen och en äldre, tjänstemannafarbrors cologne. Och det menar jag som en bra grej alltså. Jag menar att detta är ett koncentrat av efterföljderna av en flygplanskatastrof – bränt gräs, bensin, jord, plast och rök – blandat med den värme och kärlek som finns i just fuktig, härligt brun jord, tryggt trä, vaken mint och optimistisk citrus.

Hur skrämmande det än kan låta att gå runt och dofta flygplanskrasch, domedag och snart pensionerad tjänsteman så vill jag ändå uppmuntra er alla till att göra just det. För att det är en ytterst bärbar, unisexparfym. Och den är billig också, du får den för 199 kr och du kan köpa den i ett ”stick”, i solid version att ha med i handväskan så att man är förberedd när gräshopporna svämmar över och paddorna ramlar ned från himlen. Och fredag 13:e inträffar i år i september månad och säkert har den där inkaindiankalendern något spännande att säga om just år 2013 i förhållande till jordens undergång.

Caroline Hainer

Perspektiv, Politik/samhälle, Skönhet

Kvinnor som hatar kvinnor

471729-sunday-people-nigella-lawson-choke-front-page
Nej, jag kan inte låta bli. Jag kan inte sluta tänka på den här krönikan av Cecilia Hagen i Expressen efter att bilderna av Nigella Lawson med makens händer om halsen i ett stryptag kommit ut. Hagen skriver, kort och gott, att saker inte alltid är som de verkar och att vi inte ska var för snabba att döma Nigellas make nu för att det kan faktiskt vara så att misshandeln (ja, detta är misshandel) är framprovocerad. Av Nigella själv. ”Hon kanske är en satmara”.

Varför skriva om den på en site som handlar om skönhet och parfym?

Jo, för att den dryper så av förakt mot olika egenskaper och företeelser som uppfattas som traditionellt kvinnliga varav skönhet är en. Den dryper av förakt mot Nigella själv, baserat på hennes utseende. ”Hon är det ultimata kvinnoidealet” skriver Hagen och verkar tycka att det är helt uppåt väggarna. Hon är helt enkelt för snygg och för mån om sitt utseende. Det får man inte vara. Är man snygg och går och stoltserar med det utåt kommer det att straffa sig. Man får helt enkelt skylla sig själv om någon lackar ur, till exempel ens make.

Föraktet i den här texten gör mig galen. Föraktet mot en kvinna som är kurvig, uppfattas som sensuell, har nått framgångar (inte utan sitt efternamn påpekas det!) och som var slampig nog att flytta ihop med en man bara ett par månader efter att maken gått bort i cancer. Detta är också krönikans rubrik. Obs! Hon flyttade ihop med en man skittidigt i förhållandet! Plus att hon är snygg.

En sådan kvinna kan inte vara bra.
En sådan kvinna har någonting att dölja.
När en sådan kvinna blir misshandlad offentligt av sin make så kan det mycket väl ligga någonting annat bakom. Det kan vara hennes eget fel. Så är andemeningen. Och bevisen är dessa:

Eftersom en kurvig kvinna som nått framgångar (tack vare sitt efternamn) till skillnad från till exempel vår egen hederliga, hyfsat asexuella (obs! viktigt!), hårt arbetande, aldrig snygg-koketterande och alltid lika trevliga Mat-Tina, aldrig kan ha rent mjöl i påsen. Nigella kan ha provocerat fram stryptaget. Hon kan faktiskt ha förtjänat det till och med. Hon är faktiskt, skriver Hagen, ”ohämmat flirtig” och antyder att just därför, och just för att hon är snygg och kurvig, kan det faktiskt vara så att hon varit otrogen. Då blir det ju som bekant stryptag. Och ingen ska kunna anklaga Nigellas man för  ett felaktigt agerande där.

Det är föraktet som gör mig mest ledsen.
Och får mig att tänka på Madeleine Albrights ofta men ändå aldrig tillräckligt ofta citerade “Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”.
Att man som kvinna fortfarande måste ursäktas och försvara sig för att man är kurvig, uppfattas som sensuell, har nått framgångar och är slampig nog att ta emot kärlek bara ett par månader efter att maken gått bort. Va?

Men. Om Hagens resonemang om att “allt inte alltid är som det tycks från utsidan” ska hålla borde det givetvis också appliceras här. Hur vet Hagen att det rörde sig om slampig, omoralisk, förhastad kärlek och bara några månader efter att maken gått bort?

Och sedan, och det här är det viktiga: betyder det, eller finns det någonting som betyder, att Nigella förtjänar att misshandlas eller att makens agerande på offentlig plats är berättigat, ursäktat?

Caroline Hainer

Pierre Hardy/NARS = gåbortpresent

 

original

Och så bara en rad för att tala om att de här små krabaterna i en vacker, styv, vit NARS-ask är bedårande.
Alltså, asken i sig är som en liten, dyr pralinask och inuti den ligger en nagellacksduo i vad som i det närmaste kan beskrivas som ”sportiga kulörer” som tagits fram av Pierre Hardy för just NARS.
Lyxiga lack, det måste jag säga, i lyxförpackning. Den perfekta gå bort-presenten tycker jag istället för just chokladpraliner och/eller en blombukett. Ett sidenband runt den här lilla asken och du anländer definitivt till middagen med stil.

Finns på Sephora och kostar 240 kr.

Caroline Hainer

Skönhet

Roberto Cavalli Acqua

roberto-cavalli-acqua_2

Har haft den här skönt italiano-svulliga flaskan på mitt sminkbord ett tag nu. Där har den stirrat på mig med den där stöddiga, uppblåsta bröstföringen som hos en operasångare.
Men den är inte så dum, banne mig, Roberto Cavallis Acqua.

Precis som epitetet ”Sport” ger associationer till hur en doft bör dofta (marint, omklädningsrum, öppen sportbil, pikétröja) så kommer också epitetet ”Acqua” med förpliktelser (melon, gurka, sälta, backslickat hår på någon vid en poolkant, medelhavet, vita badbyxor).

Och precis som nio av tio ”sport”-dofter skulle tjäna på att slopa ”sport” så gör många dofter sig själva en otjänst genom att låta sig kallas ”Acqua” och Roberto Cavallis blå madame är en av dem.

Fast visserligen finns här någonting salt och marint men det är mer någonting i bakgrunden, som en bris från havet som man vet omger staden men som man inte alltid ser. Acqua är mer en blommig doft än en vattnig, havsdoft. Mer strand än hav, om man säger så. Liljekonvalj, apelsinblomma och aningen jasmin men inte så att det blir en stark blomdoft, snarare en brisig sådan.

Det är det som jag tycker om.

Caroline Hainer

Skönhet

”…det fanns inget som dög på marknaden….”

”Jag letade länge men kunde aldrig hitta en produkt som passade min hy”. Det måste vara skönhetsindustrins svar på modevärldens ”Vi gör bara kläder vi själva skulle bära”.

Det är den allra vanligaste typen av storytelling hos nya märken. Att märket ”skapades utifrån ett behov”. Att man letade och letade, man provade allt men ingenting dög. REN talar om att ena skaparens gravida fru fick utslag och allt möjligt av hudprodukterna som fanns att tillgå så man var helt enkelt tvungen att uppfinna någonting annat. Make Up Store och Smashbox pratar om att man började tillverka makeup för makeupartister som krävde någonting mer än det futtiga utbud som stod till buds. För ingenting fanns, som matchade behoven. Ingenting. Bobbi Brown säger detsamma.

Att man inte hittar någonting som duger i en marknad så stor som skönhetsindustrins är förstås fascinerande på ett plan. Och missförstå mig rätt, det finns säkert en uns av sanning i det hela också. När det finns för mycket att välja på blir det svårare att göra ett val. Och det är de senaste tio åren som teknologier och allt möjligt annat verkligen gjort dagens skönhetsprodukter till någonting helt annat än tidigare, i många av fallen.

Men det är samtidigt också någonting cyniskt över yttrandet och filosofin att ”ingenting annat duger”. I en av de mest lukrativa och snabbast växande branscherna i världen, finns det alltså ingenting som funkar? Så pass att den ena efter den andra känner ett behov av att skapa någonting nytt. Ännu en ny, ”revolutionerande formula”, ännu ett nytt koncept, ännu en ny linje. Ännu ett behov.
För om fler och fler märken skapas ”utifrån ett behov” eller för att ingenting annat duger, hur kommer det sig att marknaden bara blir större och större? Borde den inte bli mindre och mindre, och bara de allra bästa märkena (de som duger) stanna kvar?

Caroline Hainer
Fifty Scents
Fifty Scents är tankar om doft och skönhet. Favoritparfymen kommer från Guerlain och bästa makeupen är en självsäker eyeliner. Allt däremellan undersöks med lika delar skepsis som entusiasm. Frågor och funderingar skickas gärna till caroline@rodeo.net.