Skönhet

Självklarheten: Armani Pour Homme

Det är en sliten grej att säga men Armani Eau Pour Homme är ungefär som Armanis kläder men så är det. Subtil och underdriven elegans med bara rätt dos av italiensk maskulinitet. Tidlös, klassisk och lite, lite smak av 80-tal och makt. Nu nylanseras den (varför togs den bort över huvud taget?) och med rätta. Kolla den här sköna, nya reklamfilmen. Andas den inte precis alla de sakerna så säg? (Favourite moment: Armani med stängda ögon i tänkarposition)

Doften är i stort sett oförändrad sedan originalkompositionen som kom 1984 och flaskan härligt 80-talsmaskulin. Ungefär som Michael Douglas, Patrick Bateman eller Richard Gere.

Jösses, den kopplingen är sliten även den. Varför går det inte att säga något om Armani Pour Homme utan att låta fantasilös och upprepande? Tja, det är väl samma grej som när man svarar ”Gudfadern” när någon frågar om ens bästa film någonsin. Den är ju inte dålig, den är ju ett mästerverk, men just därför ett så slitet svar. Men vad gör man? Gudfadern är en legend, Armani Pour Homme likaså. Man kommer inte ifrån det. Slitet eller inte.

Var var vi nu? Just det, Gere. Han körde ju som bekant 100% Armani i American Gigolo och fick den italienska designern att totalexplodera i USA. Här är beviset. Ett underbart klipp från början av filmen där den unge gigolon klär sig på morgonen. Öppnar garderoben och flashar alla sköna kostymer.

Vid det här laget borde man nästan kunna känna precis hur Armani Pour Homme doftar. Klassisker för det första. Klassisk man. Pappa, direktör, snubbe i backslick vid en bardisk. Dyr klocka, gin & tonic och så vidare. Allt det där, alla markörerna. Allt i en och samma överdrivet maskulina flaska. Den hade kunnat heta Armani Senator, Armani Diplomat eller varför inte Armani VD. Minns nu att detta är en parfym från 1984, då alla de yrkena tillhörde män och ingenting annat så det hade liksom bara varit logiskt. Tragiskt nog.

Mer konkret är det mer en klassisk (ordet IGEN!) cologne man möts av. Därför är det alltså skarpa citrusnoter vi först välkomnas av: citron, mandarin och bergamott. En våg av (italiensk) citrus, totalförföriskt. Ciao bella, kom närmare och så vidare. När vi sedan mött hans inbjudande blick, den okända mannen i baren med dyra manchettknappar, av ingen annan anledning än att han luktar gott, så kopplar han på den andra vågen. Hjärtnoterna. Lavendel som lugnar och försäkrar att allt är okej, men sedan grovt sensuella grejor som kryddor. Massor av kryddor: nejlika, koriander, kanel och något nötigt. Känslorna av trygghet, barndomens stabila mansgestalter och allt det där fladdrar förbi. Ska vi oroa oss? Nej, svarar basnoterna och försäkrar med varm och lugn sandalwood, ekmossa och cedar, världens kanske mest maskulina trädoft.

Men jag vet inte jag. Oroa oss kanske vi ska i alla fall. Armani Pour Homme är en doft för kontrollerande och beräknande människor. Och något sådant kan vara ack så förföriskt.

Armani Eau Pour Homme kostar 695 kr för 50 ml.

Caroline Hainer
Promotion

Skönhet

Blicken inåt

Går emot alla tidigare principer och langar upp en bild på mig själv här. Det är från programmet Tv-cirkeln som går ikväll kl. 22.45 och där jag misstänker att jag kanske förlorar en del av er som vänner eftersom jag är med eftersom jag är skeptisk mot tv-serien Girls som ju behandlas i TV-cirkeln.

Men jag vill ändå rikta uppmärksamheten mot den beige paletten här. Icke-skimrande bronzer på kinderna, beige gloss på läpparna och jordiga toner på ögonlocken. (Jag har brunt nagellack också men det syns inte i denna bild). Jag ber att få påpeka att dels är nudes och beige toner på ingång och dels ska de aldrig, aldrig misstas för tråkiga.

Varför är detta viktigt?

Det är det inte. Men det är i viss mån intressant eftersom beige inte får den cred den förtjänar som färg. Greige-hajp till trots. Plus att jag ser detta som en gyllene chans att försvara/hylla den beige färgskalan.

För faktum är ju att vårpaletter i nio fall av tio fokuserar på pasteller. Och det är det många som gör även i år (YSL Armani, Estée Lauder och Lancôme till exempel). Alltid pasteller, alltid färger som förknippas med syrén, tuggummi, ballonger och pioner. Alla trevliga, positiva saker som hör våren till. Alltid är det så.

Men förvånansvärt många visar också fina beige och nudes – fast utan att riktigt skylta med det. Som Diors Cheire Bow, som framställs som pudrig och rosa (och visst har den inslag av det också, i synnerhet bland rougen) men som har underbara nude-toner bland till exempel skuggorna. Även Armani gör misstaget (tycker jag) att fokusera på pastellinslagen i dessa annars så felfria nudepaletter.

Endast Chanel håller sig närmast sanningen. I deras vårkollektion finns underbara nudes och rosa nyanser. Man har inte döpt den till något som avslöjar någonting om denna inriktning. Kollektionen heter Printemps Précieux (”dyrbara vår”) och trycker mer på puderrosa än beige. Ja, en anledning är ju förstås att några av läppstiften går i korall och rosa. Så visst, ett par pastelliga inslag. Tillsammans med pudrigt rosa rouge.

Men det främsta skälet till att absolut inget märke går ut med att ha en grym beige kollektion tror jag faktiskt är att beige förknippas med höst, färglöshet och det absolut fantasilösaste.

För nog har man, i alla fall på Chanels håll, insett den beige palettens värde hos kunden – man släpper ju samtidigt också Les Beiges, vackra, matta bronzerpuder. Pasteller har något mer optimistiskt och glatt över sig, visst. Det är positivt laddat. Medan beige används fortfarande som beskrivning av något mer färglöst.

Synd, eftersom beige inte bara är en kanonnyans att ta till när dagarna är färgglada men huden fortfarande blek, utan också en palett som tar fram ens egna färger mer än någon annan. Färglös? Bara missförstådd. Beige är den hårdast arbetande färgen i hela färgvärlden. Beige kliver åt sidan så att alla andra färger kan få komma fram. Vad har beige för det? Ingenting. Uppenbarligen.

PS. Bra bronzer-rouge utan skimmer finns hos MAC, bra beige läppstift hos Chanel och bra jordiga ögonskuggor hos Dior.

Caroline Hainer

Skönhet

Shiseido-alert!

Åhléns City säljer ut alla sina Shiseido-produkter till halva priset! Passa på att handla en Benefiance Extra Creamy Cleansing foam till bra pris. Säljs i vanliga fall för närmare fem hundra.

Utförsäljningen pågår under mars. Start idag!

Caroline Hainer

Skönhet

Frågelådan: REN, vatten och tuggummi

Undrar om du har någon erfarenhet av hudvårdsmärkena REN och Akademikliniken? Funderar på att köpa några av deras produkter för torr hy men tvekar bl.a. pga priset är lite i överkant.

 

Akademiklinikens produkter vet jag för lite om för att uttala mig. De produkter jag provat (rengöring, toner, dagkräm, nattkräm) har inte imponerat särskilt på mig men jag har för lite på benen för att döma ut dem.
REN
har jättebehagliga, väldoftande hudvårdsprodukter och fina oljor men för ansiktsprodukter skulle jag lägga mina dyra slantar på någonting annat, till exempel Super Rescue från Clinique (495 kr) eller Moisture Boost från Paula’s Choice (249 kr). Om du inte insisterar på REN förstås, i så fall skulle jag satsa på Mayday, Mayday Rescue Balm.

Trivia förresten:
a) märket REN skapades av två uttråkade dudes i reklambranschen.
b) Den här reklamfilmen har orsakat lite kontroverser här och var.

 

Hej, jag måste fråga om den här kajalpennan du skrivit så bra om. Jag har förstått att den är vattenfast, men håller den för typ värme/fet hy? Känns som jag provat alla kajalpennor som är vattenfasta, men de liksom smälter bara ändå.

 

Ja, det är ett problem. Skulle säga att i smältbarhet ligger YSLs vattenfasta ögonpennor snäppet bättre. De är mjuka, nästan kladdiga och kan därför hamna mitt i ögonlobslinjen om man tenderar att glansa till på ögonlocket. MEN med rätt underlag dvs en puderögonskugga, så sitter de faktiskt imponerande bra.

Tack för en jävligt bra blogg. Jag är på jakt efter en ny parfym, hoppas att du kan tipsa mig – Jag gillar dofter som är lite pudriga, en nyans av bubbelgum blandat med mystik och krydda. Har Alien av Therry Mugler på vinter men har ingen sommar/vår parfym. Gillar breath of god av lush. Keiko M.s loukohoum tex (dock för mkt mandel i den). Please help!

Angel? Om du ändå är inne på Thierry Mugler. Vill du vara wild and crazy kan du prova One Million av Paco Rabanne. Där finns både krydda och tuggummi. Faktiskt. Räknas som herrparfym men skit i det.

Jag har mycket akne, fet hud med överdriven talgproduktion och har provat med mesta, men ingenting hjälper. Jag är dessutom känslig mot parfym i hudprodukter så behöver någonting skonsamt men som ändå förebygger mina problem. Akne är ju hormonellt så om utvärtes rengöring ens hjälper börjar jag tvivla på efter år av olika produkter. Har du några tips?

Det är supertrist att känna att ”ingenting hjälper”. När det är hormonellt är det ju svårare men med rengöring kan du se till att det i alla fall inte blir värre. Sedan tror jag på a-vitamin för att balansera din sebumproduktion, och något oljeabsorberande dagtid för att matta till. Här är några ytterligare förslag. Har du råd kan det vara värt ett besök hos en hudvårdsterapeut. Är du helt förtvivlad, och det kan man vara, så fråga doktorn om behandling med Roaccutan som en absolut sista utväg (ger biverkningar).

Caroline Hainer

Skönhet

Doft av makt

Någon som ser House of Cards? Amerikansk nyversion av en engelsk serie med makt, ambitioner och ännu mer makt i centrum. Både politisk och personlig makt. Det är en bra serie, en som tar tid och som låter sina karaktärer hålla på sig, inte visa alla sina sidor från början utan veckla ut sig som solfjädrar i mönster som man först inte uppfattar.

Jag såg ett avsnitt tidigare idag och har tänkt på maktdofter sedan dess. På i synnerhet vad Claire Underwood, huvudrollsinnehavarens fru skulle kunna ha för flaska i badrumsskåpet.
Eller, nej, för det första har hon inget badrumsskåp. Hon har ett elegant, minimalistiskt sminkbord med ett fåtal effektiva, dyra krämer så redan där får vi backa.

Claire Underwood spelas av Robin Wright som aldrig varit bättre. Hon fullkomligt osar kontroll. För det mesta kall sådan, även om mycket hon säger och gör är varmt och altruistiskt. Hon är chef för en välgörenhetsorganisation, till exempel, och bjuder över gäster som hon sedan underhåller med sådan perfekt grace. Till och med när hon springer sin dagliga löprunda är hon totalmedvetet kontrollerat. Inte ett hårstrå ligger fel. Gud som hon avskyr överraskningar.

Jag tror att hon äger en flaska från Carthusia, kanske Ligea. Själva namnet är poetiskt mäktigt i sig självt – Ligea hette en av de tre sjöjungfrur som försökte snärja Odysseus under hans resa på det stormande havet.
Doften är, som många andra italienska dofter, en älskvärt krävande historia. Så självklart självsäker. Vaddå, vem skulle det annars handla om? Tanken på att någon annan skulle kunna vara historiens mitt är för denna doft ganska osannolik. Istället är det den starka, lagom citrusberikade nektaren som är huvudrollsinnehavare här. Varma, pudriga noter som av någon anledning får mig att tänka på marmorgolv och marmorspelare. Det är väl något kungligt över det hela. Och sedan den friska, kontrollerade men ändå manipulerande söta doften av mandarin. Ligea är ett bra namn, flaskan är respektingivande elegant och doften en sådan man spontant niger inför.

House of Cards visas på Netflix.

Caroline Hainer