Skönhet

RIP Dr. Brandt!

banner-biography2

Jag hade äran att intervjua Dr. Brandt en gång i tiden. Han slog mig som väldigt vänlig, tillmötesgående och ödmjuk. När jag läser om hans död blir jag ledsen. Inte bara för att jag, som jag skrivit tidigare, känner en samhörighet med människor som liksom jag lidit av depression. Jag vet att den sjukdomen kan vara dödlig. Utan också för att jag kände med Dr. Brandt även på ett annat sätt.

Nu har man från flera håll nämligen pekat finger åt tv-serien Unbreakable Kimmy Schmidt där Martin Short gör en uppenbar parodi av doktorn. Man visar upp en man som ägnat så många botoxsprutor åt att försöka fånga ungdomens släta hy att han blivit ett skämt. En man som traskat så djupt ned i träsket av självstympning och utseendemodifiering att han gjort sig själv till ett monster. Alltså motsatsen till vad man kan förvänta sig av en dermatolog. Däri ligger skämtet. Han som ska göra människor vackra är själv ful. Haha.

Men vaffan, tänker jag. Bara för att det handlar om en strävan efter skönhet, ungdom och en slät hy så ska det hela inte längre tas på allvar utan reduceras till sinnesförvirring och något man kan skämta om eftersom det är så fåfängt. Ska vi inte diskutera skönhetsideal istället? Om vilka krafter som ligger bakom denna utveckling, vad man kan tänka sig driver fram en människa, en industri och en produkt som Dr. Brandt? Vad säger han om oss, om vår tid och vår industri?
Till mig säger han att alla kan styra över sitt eget ansikte, vem dom vill vara. Precis som han gjort. Och just att han gör det – skapar sig självt ett nytt ansikte – ses som någonting fel. För att han inte ser ut som han ska, som man väntar sig av en dermatolog.

RIP Dr. Brandt. Jag var alltid ett stort fan. Inte alltid av dina dyra produkter men av hela dig, som ett väsen. Jag tyckte du gick i bräschen för oss alla med din vilja och din nyfikenhet och din öppenhet till förändring. Du kände för att se ut på ett annat sätt. Du gjorde det.

Ingen ska håna dig för det.

Caroline Hainer
Promotion

Skönhet

Head over heels

Apoliva fotsalva

 

Och så en eloge till Apoteket som lyckats göra något så osexigt som en fotsalva till en behaglig njutning.

När det gäller fötter så är det av någon anledning inte bara resultat som räknas utan också upplevelse. Alltså, primärt vill man ju ha bort förhårdnader och annat tjafs men med kroppsprodukter finns det ofta, tycker jag, också utrymme för annat, som att produkten luktar och känns bra. På ett annat sätt än med ansiktsvård där jag helst ser att mina produkter är doftfria och enbart effektiva. Hur de känns eller doftar är helt sekundärt.

Nå. Fotsalva. Kolla vilken söt liten knubbig burk de tagit fram. För det första. Och så den prydliga bläckskriften på etiketten, och så det rara i att kalla det “salva” och inte “kräm”. Vilket marknadsföringsgeni som än kom på detta ska ha cred. För visst blir man vänligare inställd, det blir i alla fall jag som inte tidigare har sett någon anledning att ha en fotsalva framme på sängbordet.

Sedan produkten. En seg, tjock och härligt gul massa av olika vaxer och smör och oljor. Ja, det är precis så effektivt som det låter. Det känns som att smörja fötterna med ett väldoftande vaselin ungefär och det är precis vad i alla fall mina fotsulor behöver efter att ha stängts in i ett par kängor i fuktigt väder. I flera veckor.

Doften är fin men diskret. Det är bra. Kollar man på innehållsförteckningen är det egentligen lite otypiskt många ingredienser som är med enbart för doftens skull men å andra sidan är vaxer och annat mjukgörande ofta inte särskilt doftrikt alls. Citronmelissen bidrar till fräschör och lite lavendel är alltid tryggt och mjukt.

I samma serie finns också en olja för naglar och hud (framför allt nagelband, skulle jag säga). Den bruna lilla flaskan är bedårande och innehållet mycket bra: rena oljor plus doftämnen som myrra.

Kostar 89 kr resp. 79 kr. Det får ändå anses som bra priser.

 

 

Caroline Hainer

Skönhet

Dear Gwyneth!

Gwyneth

Åh, Gwyneth. Stackarn.
Hur mycket hon än försöker så blir det fel.

Först det här med dieten, sen det här med att ångbada vaginan och mitt i allt det där kom ju också uppropet. Den allmänna uppmaningen till alla kvinnor där ute att sluta sminka sig och bara vara sig själva. Ni minns? NomakeupMakeup? Några celebs hakade på trenden, och även om Gwyneth inte var initiativtagare postade hon en bild av sig själv, osminkad och superfräsch, i samma veva med en vattenflaska i näven. Det var för #WorldWaterDay. Sedan dess har hon postat flera bilder av sig själv osminkad och nu har hon gjort det igen men med en tydlig avsändare: Max Factor. På Twitter och Instagram postar hon en före- och efter-bild.

The Daily Mail påpekar att enligt deras källor kostar det ungefär 160 000 kr i månaden att underhålla Ms. Paltrows skönhetsrutiner som inkluderar laserbehandlingar och facials, och då är inte diet och träning inkluderad. Inte så svårt att “bara vara sig själv” om man har stashen och utseendet. Menar de med andra ord.

Kolla, här finns till och med en bok som heter “Is Gwyneth Paltrow wrong about everything?“.

Jag måste erkänna att jag faktiskt känner lite för Gwyneth. Fast det är mest på något slags personligt plan. Jag, liksom hon, miste min pappa i trettioårsåldern och jag, liksom hon, har genomgått depressioner. Jag känner en samhörighet med henne för detta, om än falsk såklart. Och distanserad. Låten Fix You ska före detta maken Chris Martin för övrigt ha skrivit till henne, och den ska handla om sorgen och depressionen som hon kämpade med efter att hennes pappa dog.

Än en gång kan jag relatera.
Och kanske samtidigt spekulera.

För när hon sedan säger till CNN att “I’m incredibly close to the common woman” så tror jag verkligen att hon menar det. Hon påpekar: “in that I’m a woman, and a mother”.

Och det är nog så hon ser det. Hon är en kvinna (faktum) och en mamma (faktum) och tycker sig därmed kunna relatera till värdens kvinnor, som också är mödrar, därute. Och hennes uppmaning till dessa är att ta hand om sig själva (med crazy diet och detox), skämma bort sig lite (med produkter från hennes egen sida GOOP) och bara vara. Makeup ibland, när situationen kräver det, men utan annars. När man bara vill vara sig själv.

Skillnaden är ju förstås pengar och berömmelse. Den vanliga kvinnan (och mamman) har inte dessa, och verkligen inte av Gwyneths kaliber. Så det är givetvis superlätt att avfärda detta (dvs hennes övertygelse om att hon är som “vem som helst”) som nonsens, självbedrägeri och allmän desillusion. Och det har många också gjort i olika tidningar och forum.

Själv tycker jag att det hela är oerhört intressant. Frågor som huruvida rikedom gör att man diskvalificeras från att kunna yttra sig om “den vanliga kvinnan” eller inte, till exempel. Eller, skulle hon som rik person lida mindre av sin depression och/eller sorgen efter sin pappa för att hon kan sörja i ett palats? Känna mindre moderskänslor eller oro för sina barn?

Men eftersom jag skriver om skönhet är det där jag reagerar lite extra. Jag känner att jag vill försvara Gwyneths ageranden inom detta område. Hon är genomsponsrad av Max Factor och kan därför inte säga att osminkat är bäst. Men hon kan langa upp en bild på Instagram som visar ett osminkat och sminkat ansikte och låta följarna avgöra vilken look som är bäst. Hon kallar det heller inte för sminkat/osminkat utan för dag- till natt-förändring, vilket alltså poängterar att även en osminkad look (dag) är en look.
Och att hon lägger en massa pengar på sitt utseende tycker jag inte är förenat med falskhet. Dels lever och verkar hon ju i en värld, rent professionellt, där hennes utseende är hennes handelsvara. Och dels kan laser, facials och allt annats om rabblas upp som “dyra laster” bara göra så mycket. Man får vackrare, jämnare hy och så vidare men den nakna paletten kvarstår. Och den visar Gwyneth upp, trots att hon vet att detta kommer att få henne synad, skådad och dömd.

Caroline Hainer

Skönhet

Ögonöppnaren

benefit-roller-lash-mascara-auto-ship-d-2015012715395717~401593
Det var kanske för väl att jag glömde att ta med mig en mascara i packningen. Det andra, essentiella fick jag med mig: den resvänliga lilla blushern från rms beauty, primern från Urban Decay och CC-cremen från Armani. Men ingen mascara.

Inte för att det gör så stor skillnad, tänkte jag i ett försök att vifta bort det hela. Man knallar ändå mest omkring på semestern och blir svettig och trött och allt det där.
Men ändå. Fem dagar i London, jag känner nog att jag vill ha åtminstone lite färg i ansiktet och en liten markering runt ögonen. Och jag ska ju ändå kolla in lite skönhetsnyheter, tänkte jag, kan ju lika gärna köpa en mascara.

Valet blev ganska enkelt: nya Roller Lash Mascara från Benefit. Såg den, köpte den, använde den. En ögonöppnare, i ordets alla bemärkelser.

I efterhand kunde jag köpt någonting billigare, något jag kunde använt temporärt under vistelsen och sedan lämnat kvar. Som Maybellines klassiker till exempel som jag tycker är medioker men som många verkar gilla. Inte minst på grund av priset. Hur som helst, nu blev det Roller Lash och glad är jag för det. För även om den inte gör det den utlovar – ersätter en ögonfransböjare och håller fransarna på plats i tolv timmar – så är det den mycket bra mascara. Och det kommer inte som en jättechock, jag är ett stort fan av They’re Real Mascara från Benefit, men blev ändå positivt överraskad över hur bra den är. Borsten är utformad så att de små, små taggarna separerar fransarna från varandra och ser till att lätt fördela själva mascaran. Resultatet blir en klar definition av fransarna och inga klumpar.
Detta tycker jag är gott nog, mer vågar jag faktiskt inte begära från en mascara utan att bli besviken. mascaran sitter dessutom mycket bra men är samtidigt lättare att tvätta av än många andra mascaror som sitter lite misstänkt länge på fransarna utan att färga av sig.
Slutet gott allting gott. Att glömma mascaran hemma visade sig alltså så här i efterhand vara en riktigt bra grej.

Caroline Hainer

Skönhet

Mikrotrenden och det kulturella kapitalet

Lange for Jacobs
Trenden är liten och säkert flyktig men ändå tydlig: äldre kvinnor som posterflickor för mode och skönhet.
När Joan Didion visade upp solglasögonen i Celines namn exploderade Instagram. Joni Mitchell gör reklam för Saint Laurent och Iris Apfel för Kate Spade.
I skönhetsvärlden (som ofta speglar modevärlden) syns samma lilla mikrotrend; Helen Mirren gör reklam för L’Oréal (som iofs alltid varit generösa med 40+-modeller), Charlotte Rampling fotas för NARS och Jessica Lange för Marc Jacobs.

Gemensamt för dessa, förutom att alla är över 60 år (Iris Apfel är 93) är, tycker jag, att bilderna av dem är mindre kommersiella än de vi är vana vid och mer konstnärliga. Detta är som tydligast i skönhetsannonserna, eftersom modebilder har mer svängrum och oftast porträtterar en hel image snarare än en skönhetslook.
Skönhetsbilderna visar snarare än poserad, iscensatt och – igen – konstnärlig bild av objektet. De visar upp en bild av objektet självt snarare än en bild av märket. Ta Langes bilder för Jacobs ovan till exempel, fotade som en stillbildsserie ur en film. Jessica Lange är ju, som bekant, skådespelerska så detta blir som en förlängd och betonande bild av vem hon är, hon blir inte bara ett ansikte, som en modells.
Självklart vill skönhetsmärkena åt inte bara personens ansikte, som med en modell, utan också dennes hela kulturella kapital.
Det här är en stor skillnad mellan bilderna av de äldre modellerna (=personligheter, kulturellt kapital) och de yngre (=vackert ansikte, ingen kulturellt kapital).
Någonstans kan jag tycka att det är cyniskt och lite skevt att den äldre kvinnan måste porträtteras som en person medan den yngre är ett ansikte. Den yngre har naturligtvis inte hunnit skapa sig en slags tyngd ännu, detta är förståeligt, men de manér med vilka man fotar en yngre modell på och de man använt för dessa 60-plussare ger ändå mig lite att tänka på…

Caroline Hainer