Skönhet

Just det!


Goda nyheter: jag gör skönhetssidorna i Plaza Magazine.

Caroline Hainer
Promotion

Skönhet

En fråga om Light Blue

Jag har en dum fråga, som jag kanske nog kan svara på själv, men det skulle vara intressant att höra vad du tänker om saken. Jag tycker nämligen jättemycket om doften på Dolce & Gabbanas Light Blue, men har aldrig köpt den för att den alltid toppar bestsellerlistorna, typ på alla finska varuhus och t.o.m. på Viking Line. Kan en parfym som ”alla gillar” vara bra? Och är man en tråkig person/doftar man tråkigt om man har samma parfym som ”alla andra”? Alltså jag vet ju att det är klart man kan, men ändå? Doftar parfymer tillräckligt olika på olika personer för att det inte ska göra något?

Tack igen för världens bästa blogg!
Lisa


Hej Lisa!

Du ställer en bra fråga som jag tror (eller vet) att du inte är ensam om att undra. Eftersom jag är gammal film- och tv-kritiker drar jag gärna paralleller till filmvärlden. Kan en film som ”alla gillar” vara bra? Är man en tråkig person om man gillar samma film som ”alla andra”?

Det finns två svar där tycker jag. En är ju att Gudfadern är ett erkänt mästerverk och det är svårt att hitta någon som tycker den är alltigenom usel. Så att säga att Gudfadern är ens bästa film är kanske inte helt originellt men det gör å andra sidan inte filmen sämre.

Men det andra svaret är ju det här med topplistor och huruvida en parfym som är lätt att köpa/använda/dofta är bra. Det svaret är mer komplext. Just D&Gs Light Blue är ett extra bra exempel tycker jag. Parfymvärldens två kanske största auktoriteter Luca Turin och Chandler Burr tycker helt olika om den. Om herrversionen säger Turin ”Probably the worst masculine in production today, a combination of, it seems, only two armour -piercing notes that happen to be the most unpleasant in perfumery, marine and woody amber: plague and cholera at once” medan Burr säger (om damversionen visserligen) ”Light Blue is a scent that is absolute, virtually perfection”.

Nu ligger den på bästsäljarlistor och har gjort det i en evighet. Vad ska vi tycka om det? Jo, jag tycker, i egenskap av kritiker, samma sak som jag tycker när jag recenserar film eller teve, att bedömningen ska ske utifrån vad det är. En komedi bedöms utifrån en komedi. En film som helhet bedöms utifrån hantverk, berättande men också upplevelse. Light Blue tycker jag själv är väldigt banal men å andra sidan är den lättburen och lättanvänd. Alltså, som film skulle jag säga att det är en lättviktare men underhållningsvärdet är högt. Jag skulle rekommendera den som lätt, icke-krävande underhållning en fredagkväll om det är det man är ute efter men inte som underlag för en studiecirkel direkt. Så vill man inte alltid ha en spektakulär, komplicerad och intressant doft – och det kanske man inte vill alla gånger – så ska man inte ha det. Då ska man satsa på något i stil med Light Blue och då är den bra.

Kram
Caroline

Caroline Hainer

Skönhet

…och nu blir det (hysterisk) reklamfilm!

Eftersom jag var så skeptisk till Chloés juvenila reklamfilm så kan det kanske vara på sin plats att visa lite roligare reklamfilmer? De här är underbara i sin keffhet, jag älskar dem alla.

Som den här, fantastiskt pretentiösa reklamfilmen för Calvin Kleins Obsession. Det överdramatiska skådespelet här, försöket till poesi (”Ashes. Only ashes!”) och den styltiga scenografin som ser ut som en mimares dröm. Fantastisk i sin överdrivna, teatraliska uselhet.

Apropå CK, den här är ju också en riktig klassiker (precis som parfymen). Sammanfattar nittiotalet på en halv minut. Poserandet, second hand-looken, uttråkningen och en ung, waifig Kate Moss. Jag kan verkligen inte bestämma mig för om jag hatar eller älskar den här reklamfilmen i all sin posighet, och får kan inte intrycket av att modellerna luktar mest hårspray och damm? Kanske är den ”too close to home”, för mig. 1995 kändes ju verkligen såhär. Undantaget att jag själv mest luktade Samba.

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=RP7vNnABiMY

När vi ändå pratar tidsangivelser och tidstypiska reklamfilmer så måste jag bara få sticka in den här innan vi går vidare. Parfymen Enjoli från 1980. Nådde aldrig Sverige vad jag vet men alltså kolla vilken otrolig uppvisning av ”kvinna på 80-talet” det här är! Businesslooken, texten ”I can bring home the bacon, fry it up in a pan” (med andra ord: jag kan också tjäna pengar, men jag tar hand om kökssysslorna sen i alla fall, och ser till att man och barn får middag i tid). Och sen den vita, sexiga klänningen. ”Bara för att jag jobbar och så, betyder inte att jag inte är en kvinna”.

Och sen har vi den här som ur något slags pr-perspektiv är genialisk men upplevelsemässigt plågsam. Det är förstås helt rätt att låta Justin Bieber spela drömpojkvän, som lägger armen om en, skickar gulliga sms, ler förälskat och tar med en på äventyr. Och hela tiden textraden ”I can be anything you want” och i och med att man aldrig ser ”tjejen” i fråga (vi får anta att det är en tjej för vi ser hennes manikyrerade tånaglar vid ett tillfälle) så kan hon vara vem som helst. Du till exempel. Han ger också sin tjej parfym, såklart.
Som sagt: genialisk marknadsföring, plågsam upplevelse.

Och sen älskar jag den här i all sin italienska vulgaritet. Dolce&Gabbanas Light Blue. Roligt att den, som egentligen bara luktar rumspray, här framställs som själva sinnesbilden av svettig sensualitet. Vita badbyxor, vem har det?

 

Caroline Hainer

Skönhet

Blommogram och världens jobbigaste reklamfilm

Två bra blommande dofter just nu, hörni. See by Chloé och Inflorescense från Byredo.

See by Chloé är som bekant Chloés yngre syster, vilket egentligen är en bra sammanfattning av märkets parfym. Och om man inte fattade den yngre målgruppen innan så gör man det sanningen efter att ha sett tidernas mest juvenila reklamfilm:

Personligen kan jag inte se den utan att mitt blodtryck når en ohälsosam nivå och jag fattar inte varför man vill ge sin egen parfym ett så dåligt rykte? Av reklamfilmen att döma så är unga tjejer fån och parfymen luktar DATE-parfym i bästa fall. Inte för att tjejerna bryr sig, de har ju uppenbarligen inget vett ändå. De leker sanning och konsekvens och alla killar älskar ju när en tjej ”sjunger karaoke” in i en parfymflaska för dem.

Det är orättvist för See by Chloé är ändå lite mer än bara en billig, enkel och oraffinerad tonårsparfym vilket den av någon anledning verkar marknadsföras som.

De krispiga toppnoterna känns riktigt gröna, som första tuggan av ett Granny Smith-äpple. Sånt är jag själv svag för även om den lite mer personlighetslösa fruktcocktailen man får med på köpet lämnar mig ganska sval. Det är sött men inte för sött (vad än den här muppiga reklamfilmen försöker påstå), här finns inget av den där överväldigande mjukmedel-sötman uppblandat med vanilj som annars bukar höra ”unga” parfymer till. Det här är 2013 års Marc Jacobs Daisy.
See by Chloé är krispig, grön och ren. Jag tänker mig vita knappt utslagna knoppar på en trädgren i vår, den typen av bilder. Jag tänker mig vita bomullsklänningar som strukits med stärkningsmedel. Jag kommer att tänka på låttiteln ”Girls in their summer clothing”. Jag gillar den.

Och om See by Chloé är en ung, oskyldig promenad i den tidiga sommarsolen i vit bomullsskjorta och stråhatt så är Inflorescense en mer mogen blombukett med en blandning av vildvuxet och planterat. Någon har helt enkelt gått ut i trädgården en tidig morgon, svept kashmirsjalen om ryggen, och klippt olika blomster med trädgårdssaxen och satt dem i en enkel men dyr kristallvas. Rosor, förstås, och den alltid så närvarande jasminen. Men också gräddig, krämig magnolia och den lite, lite beska liljekonvaljen. Det här är en doft för en lite mer mogen palett, som sagt. Och funkar därför som ett bra komplement till den unga, storögda See by Chloé.

 

Inflorescense, 100 ml EdP kostar 1400 kr.
See by Chloé, 30 ml EdP kostar 469 kr.

Caroline Hainer

Skönhet

Vårsäkert gloss från Armani

Varför lip gloss ska vara glittrigt eller skimrigt är för mig ett av makeupvärldens största mysterium. För det första får jag tvångstankar om att varje gång jag råkar slicka mig om läpparna så är det som om jag äter glitter. Jag ser hur glittret glider runt i mina blodkärl och fyller mina lungor (ja, jag vet att mina anatomikunskaper inte är 100% korrekta här).
Ja, men sen är det inte lika snyggt som gloss utan skimmer heller. Poängen med gloss är att det är glansen man vill åt. Så varför överdriva till den milda grad med glitter och skimmer?
En som fattat poängen är ju Georgio Armani. Hans lip gloss är banne mig helt outstanding. I alla fall om det är ett mjukt, okladdigt gloss man är ute efter som ger tillräckligt med färg för att synas men inte så mycket att det ser målat ut. Nu kommer också Flash Lacquer, en kollektion om inte mindre än 32 olika färger indelade i tre grupper: vågade och klara (oh well), mindre uppseendeväckande pasteller och – ändå – färgstarkare med skimmer.
Det är de första två grupperna jag riktar in mig på. Där hittar man till exempel no. 522 är en rosigt rosa utan skimmer som ger ungefär samma underbara effekt som efter att man ätit en tomteklubba eller en isglass. En naturlig rosa, med andra ord, i en perfekt formula. Gör sig bra mot blek hy (oh! romantisk!), gör sig bra mot solbränd hy (isande, glassigt rosa!). Läpparna blir mjuka (bonus!) och vårvindarna som busar med håret kan göra det bäst de vill för inga strån fastnar i glosset ändå.
Ja, precis. Flash Lacquer är exakt så bra.

Flasch Lacquer från Giorgio Armani Cosmetics finns på NK från 3 maj och kostar skjortan.

Caroline Hainer
Fifty Scents
Fifty Scents är tankar om doft och skönhet. Favoritparfymen kommer från Guerlain och bästa makeupen är en självsäker eyeliner. Allt däremellan undersöks med lika delar skepsis som entusiasm. Frågor och funderingar skickas gärna till caroline@rodeo.net.