Skönhet

Frågelådan: vuxna dofter

Naomi_Watts_Angel_Campaign_02
Jag har länge tänkt på att köpa en ny parfym så fort jag har använt upp en flaska av de parfymerna jag redan har. Saken är bara den att jag på senare tid har dragits till “Angel” av Mugler.
Egentligen ogillar jag söta floral-fruity dofter av principskäl eftersom att de svämmar över på marknaden. Men det är någonting med den där Angel. Nu är iofs Angel inte lika mjäkig och blommig som den typiska fruity-floral doften men ändå. Den känns lite mer skrikig och vulgär fast på ett intressant sätt.
Jag hade den när jag gick på gymnasiet och vi skildes åt när jag fyllde 20.
Nu fyller jag 23 om ett tag och har som sagt börjat längta tillbaka till Angel efter ett långt polygami äktenskap med Chanel n 5 och Agent Provocateurs “Maitresse”. Det känns nästan som att jag har börjat längta tillbaka till den där barndomskärleken jag förlorade under ett körsbärsträd sommaren innan kriget bröt ut eller något.
Min fråga är helt enkelt: Går det att ha Angel i vuxen ålder utan att
a) Dofta som ett barn
b) Känna den doften på exakt alla en möter.

Om det lugnar dig att veta så kan jag berätta att Naomi Watts (47 år) och Eva Mandes (42 år) båda varit frontansikten för Angel i modern tid. Det vill säga vuxna kvinnor.

Du har rätt i att den inte är särskilt fruity-floral, faktum är att den snarare klassas som en orientalisk doft. Eller “oriental-gourmand” och de där toppnoterna av bergamott, honung och allmän sötma lägger sig sedan och fram kommer det tunga gardet: patchouli, vanilj, musk… Kanske minns du toppnoterna mer från ungdomen och kanske du upplever den annorlunda idag? Har du provat på huden nyligen?

Men till dina frågor, som är intressanta av flera olika skäl tycker jag. Kan man bära Angel utan att dofta som ett barn? Ja, det kan man såklart. Men frågan är om du kan det.
Hos dig finns starka minnen förknippade med en förfluten tid, du känner doftnostalgi och saknar tryggheten i doften som höll dig sällskap i en tid då allt ändå i efterhand var relativt tryggt.
Jag skriver absolut inte detta för att låta retsam eller ironisk. Det kan vara en stor skillnad på tre år, det kan hända mycket i personlig utveckling. Och gymnasiet markerar ändå en rätt så tydlig gräns mellan ett liv och ett annat.

Så ja – gemene man kan bära Angel utan att dofta som ett barn. Men kan du? Är du fri från Angel? Eller doftar den ännu gymnasiet för dig på ett sätt som gör att du regredierar när du bär den? Det är frågan du borde ställa dig istället. Kontrasten blir ju desto större nu när du burit Chanel No. 5 som är en synnerligen vuxen doft.

Går det att bära den och samtidigt känna sig som en unik doftbärare, är väl din andra fråga?
Ja, också här kan jag hänvisa till vad doften betyder för dig. Du har burit världens mest kända doft i ett tag nu (Chanel No. 5) och om detta inte besvärade dig (det ska inte besvära dig på något vis alls, det betyder att du har klassisk smak och att du är medveten om att dofter ändå doftar individuellt på alla människor) så ska du inte besväras av att Angel är en känd doft.

Du ska heller inte, tycker jag, bunta hop den med en “doft alla bär”. Den innehåller visserligen ytterst vanliga komponenter som vanilj, sötma och citrus men själva kompositionen är ju unik. Och innehåller dessutom mindre vanliga saker som kolasås, choklad och kokos. Bär den du, äg den!

Caroline Hainer
Promotion

Skönhet

Om sex

orgasm-inc-006

Kopplingen mellan kvinnlig sexualitet och skönhet är både glasklar och inte särskilt tydlig alls. Om man bortser från det givna, som att parfym anspelar på intimitet, sensualism och i slutändan leder till förförelse. Eller tanken om att skönhetsidealet är att behaga, att upphetsa och så vidare.
Om vi snabbspolar oss förbi de sakerna så vill jag också göra en koppling till kvinnlig orgasm.

Inte bara handlar den om kroppskännedom, om att man faktiskt har koll på hur en normal kvinnokropp inte bara ser ut utan också fungerar. Detta ska man inte ta för givet, speciellt inte i USA där jag befinner mig för tillfället och där sexualkunskap är långt ifrån ett givet ämne i skolorna.

Skönhet handlar också om kropp, hur en kropp ska se ut och vilka kroppar som får synas. Och framför allt hur en idealkropp ser ut på en kvinna.

Om man är cynisk, och det måste man inte vara, så ser man kopplingar mellan läkemedelsföretag och skönhetsföretag. Man skapar “tillstånd” som kan “botas”/”förskönas”/”förbättras”. Nu finns det såklart starka, superhärliga och ofta feministiska krafter som säger att makeup och rolig hudvård är vår grej, allas grej. Inte förbehållet rika knösar. Ska väl de skita i vad jag har i ansiktet eller inte, jag väljer själv.

Det gillar jag förstås.

Men får mig en tankeställare när jag ser dokumentären Orgasm Inc som handlar om ett amerikanskt läkemedelsföretag som skapat ett “kvinnligt Viagra”. Men det får inte säljas eller marknadsföras som medicin i USA om det inte finns en sjukdom den ska bota. Så företaget uppfinner helt sonika sjukdomen/diagnosen/tillståndet Female Sexual Dysfunction (FSD). Att man inte kan nå vaginal orgasm, att man inte kommer varje gång man har samlag, att det låser sig ibland, att man inte vill lika mycket som man borde/ens partner/vad som nu ger en dåligt samvete.

Det vill säga en bullshit-diagnos som inte finns. Det vill säga helt vanligt, normalt, sexuellt beteende.

Självklart finns verkliga sexuella problem, som förlorad sexlust, smärta vid sex, rädsla för sex, oförmåga att genomföra sex och så vidare. Men det är inte de man riktar sig till här i första hand. Och det har ju säkert med känslor att göra och dessutom är ju kvinnor inte så kåta av sig så det där är mer grejer för en terapeut, verkar man resonera. Och dessutom är inte hela den grejen lika viktig som den manliga impotensen ändå så vi skiter i det.

Jag drar en ganska långsökt parallell till skönhet här, men båda snuddar ändå stundtals vid att upprätthålla en bild och ett ideal. Kvinnan som är villig, kvinnan som är vacker. Vad betyder villig? Inte för villig väl? Och vad betyder vacker?

De skapade tillstånden – som denna functional disorder. Som i skönhetsvärlden skulle kunna motsvaras av nya, moderna hudåkommor och tillstånd som “stressad hud” (vad är det?) eller liknande tveksam “diagnos” och sedan produkterna som skapas för att bota detta. När det kanske handlar om en normal hud som blossat upp tillfälligt av en eller annan yttre orsak.

Ja, jag vet. Inte skarpaste analysen i lådan men det stör mig så jävligt att saker och ting ska diagnosticeras, sjukdomsförklaras och framför allt botas. Även inom skönhet. Bota mörka ringar under ögonen, bota fräknar. Sluta hetsa, för fasen, kan jag tänka ibland.
Och det gör jag också när jag ser Orgasm Inc där en kvinna genomgår en till synes ganska smärtsam operation bara för att ingen talat om för henne att det går utmärkt att få orgasm med yttre stimuli också. Man måste inte förlita sig enbart på penetration, hjärtat.

Här är poängen: precis som vi måste lära känna våra kroppar för att veta vad som är normalt för oss eller inte måste vi också lära känna vår hud och vårt utseende. Inte genom läkemedelspropaganda eller påklistrade skönhetsideal.

Ps. Här finns en text (av mig) på lite samma spår.

Caroline Hainer

Skönhet

Frågelådan special: supermånga dofter!

amouage_5_2
Jag har en fråga om en parfym till min pojkvän. Just nu använder han ingen förutom en aftershave som heter Tabac, inte direkt min favorit haha. Han säger att han gillar Chanel Allure men inte för kryddiga eller starka. Dessutom använder hans pappa just den parfymen och jag vet inte men det känns fel att köpa den då.

Han är trädgårdsmästare och älskar naturen och fåglar. Har du någon idé? 

Gud så härligt att vara trädgårdsmästare. Jobba med dofter varje dag, känna säsongernas skiftning i luften. Eller så är det jag som romantiserar?
Det finns ju såklart många vackra, strålande och magiska gröna dofter. Men kanske vill han inte dofta som sitt jobb?
Själv tycker jag att Tabac är ganska härlig, en riktigt superklassisk herrdoft. Om man är lite osäker på vad man vill ha och inte är superbevandrad så rekommenderar jag alltid att börja med klassikerna. Nu är ju Tabac en klassiker i sin genre (fougere) men den gillar inte du och den doftar också “typiskt herr”, på ett gammeldags sätt (den är ju från 1959 trots allt. Tänk Don Draper). Så kanske att du sneglar mer åt de lätta, citrustoppade colognerna? Eftersom din pojkvän också gillar naturen kanske han heller inte är främmande för lite marint? Prova Dior Homme Sport eller Armani Code Sport? Här är en chansning annars: Balmain Homme? Maskulin men inte överdrivet, ung ståtlig man snarare än herre. Och visst borde väl en trädgårdsmästare gilla kombinationen läder, mossa och trä?

Nu till en fråga/fundering du säkert får dagligen; jag är 25 och har börjat inse att parfym är gött och jag vill ha en doft! Och jo, jag har gått runt på Åhléns och NK och sniffat men jag tycker det är svårt att veta hur doften kommer stå sig under en längre tid av bara en spraydusch. Jag har kollat runt lite på nätet och det verkar svårt att få tag på parfymprover i mindre förpackningar (så man kan prova i några dagar innan man investerar), eller har jag fel? Var ska man vända sig?

Prova The Perfumed Court! Bra priser, pålitliga och snabb leverans. Eller företag som Yves Rocher.

Jag är så nyfiken…Amouage Gold for women? Har du provat den/luktat på? Kanske också någon annan från Amouage?
Jag hittade till det gamla inlägget (parfymbärarna på divanen, 2011) pga provade en ny doft idag, Amouage Epic Woman – brukar se om du har skrivit något om de parfymer jag testar. Jag tyckte Epic var väldigt intressant men vet inte riktigt. Dels pga priset men också att den innehåller vanilj, kände inte vaniljen först, men efter en googling som avslöjade vaniljen för mig känner jag nu mer vanilj än vad jag vill (har så svårt för vanilj, oavsett blaskig/söt eller “riktig vara”). Misstänker dock att det är väldigt mkt psykologiskt eftersom jag inte kände vaniljen innan. Fin flaska, riktig lyx och allt annat än kommersiellt! Jag har varit parfymlös det senaste året pga lider av otrolig beslutsångest, innan hade jag i flera år Molecule 01. Älskade den, kände den inte så mycket själv men den fick mig att känna mig speciell och utvald och herregud så många komplimanger den har gett mig, folk (ok, två st) till och med sprang efter mig i tunnelbanan för att fråga vad för parfym det var. Men nu har “alla” den, parfymsnobb har jag visst blivit. Så efter tusen vändor på NK så står jag i valet och kvalet mellan att ändå köra Moleculen eller Diptyque Eau de Lierre eller då Amouage Epic. Eh ja, nu var det ju Amouage Gold det gällde…

Något jag älskar är “stream of consciousness” när det gäller parfym så tack för denna inblick. Som ju också funkar som en litterär illustration av vad en doft kan göra med oss: börja tänka på identitet, komplimanger versus exklusivitet och så problemet med vanilj.
Två tips kring vanilj förresten, om vi ska fortsätta på spåret med inre monolog. Reminiscence Vanille har jag väl tjatat om till leda nu men det är ett bra förslag om man ändå är lite, lite svag för den mjukare men inte söta sortens vanilj. Och så Mona d’Orios vuxna vaniljvariant. Nästan barnförbjuden. Nejlika, rom och annat vuxet. Den är fantastisk.

Amouage var det ja! Bara alldeles nyligen läste jag att just Amouage Gold (herrversionen) är Putins favorit vilket roar mig oerhört. Och det räcker ju med att se flaskorna så fattar man att detta är ett märke som inte skäms för sig, som inte räds överdådet och som har “more is more” som motto. Och här får man försöka att inte rada upp stereotypen av rikt, ryskt statsöverhuvud.

Jag har själv haft svårt för deras dofter på grund av precis allt det men det kan nog lika gärna ha att göra med att jag är svensk och doftkänslig och inte överförtjust i stora blomhav.
Alltså dofterna är ju inte dåliga, bara ganska pråliga för mig. Överdramatiskt och/eller överdåd är inte nödvändigtvis dåligt. Jag är ju filmkritiker (som bekant?) och kan såklart verkligen njuta av saker som Baz Luhrmans explosioner eller Joe Wrights Anna Karenina som tangerar “over the top”. Men en doft kräver någonting annat än det visuella. Där är man mer tolerant, man blir inte lika lätt illamående av ett visuellt stordåd som ett som retar doftsinnet.

Av någon anledning tänker jag att du kanske skulle prova Putain de Palaces. Ett underbart namn, om inte annat (“Skökan på palatset”). Den har också det där lite överdådiga, som en krinolinklädd adelsdam med enorm cleavage och mycket läppstift. Men mer puder, till skillnad från Gold som är mer pang på. Prova? Finns på Insanto i Stockholm.

Caroline Hainer

Skönhet

Skönhet i väst

kashuk

Inte sällan får jag frågan om vad man ska köpa i beautyväg om man är i USA. Jag har några standardsvar men vissa glömmer jag ibland bort för att de är så självklara.
Sonia Kashuk är en av dem.

Makeupartisten Sonia teamade upp med lågpriskedjan Target redan 1998. För de som inte har 1998 i färskt minne kan jag påminna om att foundations på den tiden var som concealers fast för hela ansiktet, att brunt läppstift regerade och supermodellerna var guds mest perfekta och beundrade varelser på denna jord.

Sonia Kashuk jobbade med Cindy Crawford, gav henne de där bruna läpparna man kommit att förknippa henne med för all evighet. Men för att sätta det i perspektiv: fatta att jobba med Cindy Crawford under 90-talet, att dennes produkter samtidigt blir tillgängliga och till superlåga priser, i en tid där makeuputbudet var mindre än hälften av det vi har idag.

Hennes produkter är fortfarande svinbilliga och många av dem imponerande. Dessutom har hon salonger, vilket är soft att ha samtidigt som man också säljer superbillig makeup. Fattar inte hur hon lyckas få det att gå ihop – att nå de exklusivaste kunderna (ett spabesök på en av hennes salonger är inte billigt) samtidigt som de är tillgängliga till även de mer ekonomiskt strikta klasserna. Det är bara att gratulera.

Det hon bommar på är, ironiskt nog, concealers. De är kakiga och konstiga. Hoppa dem. Och ögonskuggorna är lite opålitliga, vissa bra och vissa är talkpuder med färg.

De riktiga supervinnarna är borstarna - från 20 dollar för ett set (!). Billiga, extremt välpresterande och – bonus – snygga. Foundation, puder och blusher håller också toppkvalitet men det jag köper på mig fler än jag behöver (herregud!) är läppstiften. I synnerhet de som är “sheer”, för de är verkligen sheer. Samtidigt som de är krämiga, mjukgörande och inte “blöder”. Och priset? Herregud, under tio dollar.

Den enda tråkigheten är att det inte finns “testers” tillgängliga på Target, man får chansa. Men med läppstiften är man i alla fall, enligt min erfarenhet, hyfsat säker.

Caroline Hainer

Skönhet

Och nu blir det reklamfilm!

Mycket snack om den här härliga reklamfilmen, i regi av Spike Jonze, just nu. Och det finns en hel del att säga om namnkunniga regissörer som gör parfymreklam. Här nedan följer en text jag skrev för tidningen StyleBy på ämnet:

Många säger att det var The Great Gatsby-regissören Baz Luhrmann som kickade igång det hela. När han 2004 fick i uppdraget att göra en reklamfilm för Chanel No. 5 fick han inte bara en rekordstor budget på 24 miljoner dollar, han fick också fria händer. Luhrmann har alltid betonat att han gör film, inte reklam. ”Vad jag kan ge er är en två minuter lång trailer… för en film som aldrig gjorts” lär han ha sagt. Och tog därmed in parfymreklamfilmen i ett slags finrum där den stannat kvar sedan dess. Idag är det mer regel än undantag att parfymreklamfilm ska regisseras av en filmregissör.

Helst ska det vara en filmskapare med egen, typisk och igenkännbar stil. Som Luc Besson, David Lynch, Wes Anderson och Sofia Coppola. Stilen får gärna gå igen i reklamfilmen som ska vara personligt präglad inte bara uttryck utan också i val av huvudrollsinnehavare.

Luhrmann handplockade till exempel sin Moulin Rouge-stjärna Nicole Kidman för att spela huvudrollen som vilsen skådespelerska som genom ett möte med en man – och kanske en viss doft – återfår styrkan i sig själv. Hennes spektakulära, handsydda klänning med ett hav av rosa fjädrar minns man och den specialbyggda bakvända Chanel-skylten med glödlampor ekar av både Moulin Rouge och The Great Gatsby på typiskt Luhrmann-manér.

Luhrmanns två minuter långa, extremt påkostade, reklamfilm visades på bio medan man på tv körde en nedklippt 30-sekundersversion. Inte mycket, kan man tycka, men effekterna ekar vidare än idag då reklamfilmer i stort blir längre, görs i flera versioner och ska ha en ”story”. Den stora filmregissör som idag inte gjort en reklamfilm för parfym lever i en minoritet. Wong Kar-Wai, Luc Besson, Guy Ritchie och till och med Martin Scorsese har alla gjort det.

Men varför har just parfymreklam blivit en frizon bland reklamfilmer? En prestigefylld del av det annars, av konstnärer och regissörer, så smutsigt ansedda området ”reklamfilm”?

För en filmmakare ger just parfymreklam en konstnärlig frihet som traditionell reklamfilm inte kan. Man säljer förvisso en parfymflaska men för att göra det behöver man också sälja en dröm och en vision. Hur förmedlar man en doft i bild? Sådant behöver man en filmregissör till.

Den naturliga kopplingen mellan parfym och Hollywood är också viktig. Båda säljer en dröm och en image. Filmstjärnor och kändisar har alltid gjort parfymreklam. Förhållandet däremellan märks förresten extra väl i franska Jean-Jacques Annauds andra Dior-film för J’Adore (2011) där parfymens ambassadör Charlize Theron träffar på legender som Marilyn Monroe, Grace Kelly och Marlene Dietrich – högst levande tack vare CGI-teknik – i reklamfilmen.

Att parfymhusen – och reklammakarna – vill att det ska synas vem som gjort reklamfilmen är också underförstått och ett skäl till att välja de allra största och de allra mest personliga, de med egen stil. De stora regissörerna lånar ut sin konstnärliga glans till parfymhusen som i sin tur betalar tillbaka genom att regissören blir förknippad med hantverkstolthet, stil och lyx. Det är heller knappast en slump att regissörerna så ofta låter sina musor eller sina favoritskådespelerskor agera huvudrollsinnehavare. Då märks ju kopplingen ännu tydligare. Joe Wright, till exempel, valde förstås sin musa Keira Knightly i sin Dior-reklam (2011, 2013). Henne har han ju jobbat med i både Stolthet och fördom och Försoning. David Fincher plockade Rooney Mara, som han regisserat tidigare i The Social Network och The Girl with the Dragon Tattoo, till reklamfilmen för Calvin Kleins Downtown (2013). Jean-Pierre Jeunet valde sin forna Amelie-aktris Audrey Tautou till sin Chanel No. 5-reklam (2009).

Eller var det tvärtom? Ibland är ju en skådespelerska kontrakterad att göra reklam för ett märke och en parfym (Keira Knightly och Audrey Tautou för Chanel, Charlize Theron för J’Adore) men också kontrakterad till ett visst filmbolag som i sin tur har en viss regissör knuten till sig. Leden är många, men faktum kvarstår: det är numera prestigefullt för filmmakare att göra reklamfilm. I alla fall om det rör sig om parfym. I alla fall om parfymen kommer från ett lyxigt modehus.

Men självklart är det annat som lockar också. På en presskonferens i Stockholm får Twin Peaks-regissören David Lynch frågan om varför han och så många andra prestigefyllda filmregissörer gör reklamfilm. ”För pengarna” svarar han men tillägger ”Så att vi kan göra film”.

Ska man vara krass tolkar man Lynchs svar såhär: ”Så att jag har råd att skapa långfilmer sedan som, ärligt talat, inte är så kommersiellt gångbara så att de betalar sig”.

Men ska man vara mer analyserande, och det finns det anledning att vara, så tolkar man svaret såhär: ”Så att jag kan få göra en liten kortfilm, berätta en historia fast på bara några sekunder, med en budget som gör att jag kan bygga upp ett helt universum, något jag annars aldrig skulle ha möjlighet till”.

Och det finns anledning att tro att Lynchs kryptiska svar faktiskt syftar till det sistnämnda. Twin Peaks-regissören gjorde fyra (!) reklamfilmer för Calvin Kleins Obsession redan 1988. Med facit i hand kan man nästan se små tecken i den tidiga Obsessionreklamen på vad som skulle komma sedan: Twin Peaks. Kanske blev sviten med fyra Obsessionfilmer ett litet konstnärligt experiment för Lynch? Sedan dess har han gjort många andra, för bland annat Armani Gio (1992), YSL Opium (1992), Lancôme Trésor (1993), Karl Lagerfeld Sun, Moon, Stars (1994) och YSL Parisienne (1998) vilket faktiskt gör honom till den mest anlitade parfymreklamregissören. Gemensamt för alla hans reklamfilmer är att han satt sin alldeles egna prägel på filmerna, som ofta är svartvita och ofta surrealistiska. Och han verkar ha fått total mersmak. 2010 gjorde han en sexton minuter lång reklamfilm för Dior med Marion Cotillard i huvudrollen, som enbart visades på Internet.
I fråga om vågade regissörsval är annars Chanel imponerande. I en reklamfilm för Bleu de Chanel är det Martin Scorsese som regisserat Gaspar Ulliel (Hannibal Rising) i en Fifty Shades of Grey-aktig och inte så lite sexanspelande liten film där själva taglinen faktiskt är ”Be unexpeced”. Något Chanel hållit hårt på. Regissören Ridley Scott, gjorde till exempel en Chanel No. 5-reklam 1979 full av soldränkt glädje, långt ifrån de mörka, fuktiga, dystopiska filmer han är känd för som Alien och Blade Runner. Och en suggestiv liten, modernistisk kortversion av Lilla rödluvan, med Estella Warren och en varg i huvudrollerna, gjordes av Luc Besson (1998). Också som reklam för Chanel No. 5.

Men ibland lyckas tanken om att låta regissören sätta sin prägel på filmen inte lika bra. När Gucci gav Frank Miller (Sin City) uppdraget att göra en reklamfilm för Gucci Guilty 2011 gjorde den överstiliserade looken och de övervägande många green screen-effekter att den påminde alldeles för mycket om just Sin City och alldeles för lite om, tja, Gucci. Guy Ritchies Dior Homme-filmer (2010) med Jude Law lider av samma problem där Laws överdrivna cockney-engelska och tydliga flirtar med engelsk 60-talsfilm hamnar långt bort från någonting som kan kännas Dior.

Men de flesta håller sig på rätt sida av kreativiteten. Den senaste i skaran att ansluta sig till de parfymreklamsfilmande regissörerna är Wes Anderson som skapat inte bara en utan tre reklamfilmer i en svit för flankern till Prada Candy som lanserades sommaren 2013.
- Vi började skissa på några idéer men det var ganska svårt att tänka ut hur det skulle kunna se ut utan en riktig story, riktiga situationer eller riktiga karaktärer. Så vi kände att det var smart att börja med en slags trilogi av minikortfilmer som skulle kunna funka både på egen hand och som en helhet.

Fullängdsfilmerna är tre och en halv minut vilket får ses som revolutionerande långa och precis som i Luhrmanns Chanel No. 5-saga så berättar de en liten historia. I det här fallet om den chica flickan Candy och hennes två beundrare.

”Originalkonceptet var idén om en trailer för en film som egentligen inte finns”, säger Wes Anderson i ett perfekt eko av Baz Luhrmanns uttalande nästan tio år tidigare. Vilket naturligtvis bara bevisar saken: parfymreklamfilm är och förblir någonting alldeles speciellt.

Fem spektakulära parfymreklamfilmer

Chanel No. 5 (2004)
Regi: Baz Luhrmann
Reklamfilmen som aldrig fått heta reklamfilm utan bara ”The Film” kickstartade den moderna parfymreklamfilmen. Den handsydda rosa fjäderklänningen är i det närmaste surrealistisk liksom budgeten för denna 3 ½ minut långa fantasi av Baz Luhrmann, med ekon av både Moulin Rouge och The Great Gatsby.

Dior J’Adore (2011)
Regi: Jean-Jacques Annaud
Högteknologi, filmstjärneglamour och nostalgi är väl de tre absolut viktigaste ingredienserna i en lyckad marknadsföringskampanj för parfym egentligen? Annaud kombinerar dem alla när Charlize Theron möter storheter som Grace Kelly, Marilyn Monroe och Marlene Dietrich i en ”blinka-och-du-missar-det”-film på en och en halv minut.

Giorgio Armani Gio (1992)
Regi: David Lynch
Ett tomt palats, en bakgata i kaos, en bil som åker och en kvinna som går med raska steg i en gränd. Vart är hon på väg? Den darrande syntmusiken ger ingen ledtråd. David Lynchs svartvita tolkning av Armanis parfym känns som upptakten till en film där något hemskt kommer att hända när man minst anar det.

Calvin Klein Downtown (2013)
Regi: David Fincher
Hyperrealism och nästan overkliga drömlika bilder av storstadsliv varvas i den slowmotionvackra lilla historien med Rooney Mara i huvudrollen som antingen stjärnan som drömmer om en mer vardaglig tillvaro eller den vanliga tjejen som fantiserar om livet som idol. Oklart. Och därmed ytterst fascinerande.

Dior Miss Dior Cherie (2008)
Regi: Sofia Coppola
Det råder ingen tvekan om vem som regisserat denna pastellfärgade, sorglösa historia söt som en macaron. Frankofilen Sofia Coppola går all in med nya vågen-flirtar, 60-talsromantik och flickighet i allmänhet i denna första av flera kommande Dior-reklamer på samma tema.

Caroline Hainer