Pierre Hardy/NARS = gåbortpresent

 

original

Och så bara en rad för att tala om att de här små krabaterna i en vacker, styv, vit NARS-ask är bedårande.
Alltså, asken i sig är som en liten, dyr pralinask och inuti den ligger en nagellacksduo i vad som i det närmaste kan beskrivas som ”sportiga kulörer” som tagits fram av Pierre Hardy för just NARS.
Lyxiga lack, det måste jag säga, i lyxförpackning. Den perfekta gå bort-presenten tycker jag istället för just chokladpraliner och/eller en blombukett. Ett sidenband runt den här lilla asken och du anländer definitivt till middagen med stil.

Finns på Sephora och kostar 240 kr.

Caroline Hainer
Promotion

Skönhet

Roberto Cavalli Acqua

roberto-cavalli-acqua_2

Har haft den här skönt italiano-svulliga flaskan på mitt sminkbord ett tag nu. Där har den stirrat på mig med den där stöddiga, uppblåsta bröstföringen som hos en operasångare.
Men den är inte så dum, banne mig, Roberto Cavallis Acqua.

Precis som epitetet ”Sport” ger associationer till hur en doft bör dofta (marint, omklädningsrum, öppen sportbil, pikétröja) så kommer också epitetet ”Acqua” med förpliktelser (melon, gurka, sälta, backslickat hår på någon vid en poolkant, medelhavet, vita badbyxor).

Och precis som nio av tio ”sport”-dofter skulle tjäna på att slopa ”sport” så gör många dofter sig själva en otjänst genom att låta sig kallas ”Acqua” och Roberto Cavallis blå madame är en av dem.

Fast visserligen finns här någonting salt och marint men det är mer någonting i bakgrunden, som en bris från havet som man vet omger staden men som man inte alltid ser. Acqua är mer en blommig doft än en vattnig, havsdoft. Mer strand än hav, om man säger så. Liljekonvalj, apelsinblomma och aningen jasmin men inte så att det blir en stark blomdoft, snarare en brisig sådan.

Det är det som jag tycker om.

Caroline Hainer

Skönhet

”…det fanns inget som dög på marknaden….”

”Jag letade länge men kunde aldrig hitta en produkt som passade min hy”. Det måste vara skönhetsindustrins svar på modevärldens ”Vi gör bara kläder vi själva skulle bära”.

Det är den allra vanligaste typen av storytelling hos nya märken. Att märket ”skapades utifrån ett behov”. Att man letade och letade, man provade allt men ingenting dög. REN talar om att ena skaparens gravida fru fick utslag och allt möjligt av hudprodukterna som fanns att tillgå så man var helt enkelt tvungen att uppfinna någonting annat. Make Up Store och Smashbox pratar om att man började tillverka makeup för makeupartister som krävde någonting mer än det futtiga utbud som stod till buds. För ingenting fanns, som matchade behoven. Ingenting. Bobbi Brown säger detsamma.

Att man inte hittar någonting som duger i en marknad så stor som skönhetsindustrins är förstås fascinerande på ett plan. Och missförstå mig rätt, det finns säkert en uns av sanning i det hela också. När det finns för mycket att välja på blir det svårare att göra ett val. Och det är de senaste tio åren som teknologier och allt möjligt annat verkligen gjort dagens skönhetsprodukter till någonting helt annat än tidigare, i många av fallen.

Men det är samtidigt också någonting cyniskt över yttrandet och filosofin att ”ingenting annat duger”. I en av de mest lukrativa och snabbast växande branscherna i världen, finns det alltså ingenting som funkar? Så pass att den ena efter den andra känner ett behov av att skapa någonting nytt. Ännu en ny, ”revolutionerande formula”, ännu ett nytt koncept, ännu en ny linje. Ännu ett behov.
För om fler och fler märken skapas ”utifrån ett behov” eller för att ingenting annat duger, hur kommer det sig att marknaden bara blir större och större? Borde den inte bli mindre och mindre, och bara de allra bästa märkena (de som duger) stanna kvar?

Caroline Hainer

Skönhet

Tre klassiska, billiga herrdofter


Carons Pour Un Homme får man för runt 300 kronor. Hitta den på EBay, hitta den i en parfymhylla ”utomlands”. Den är lätt att hitta, bara inte i Sverige.
Lavendel är väl nyckelordet här, och det är ju en lugn, ganska sofistikerad doft. Stråhatt, liten sidennäsduk i kavajfickan. Den här doften utkom dessutom 1934 så det är kanske inte för inte som bilden av en herre likt Kentucky Fried Chicken-mannen poppar upp.
Jag skulle inte heller säga att detta är en parfym för enbart män. Lavendel är en ytterst unisexig historia, liksom vanilj och det är de två dominerande dofterna. Brutalt realistisk lavendel, följd av en len, inte överdrivet söt vanilj. Vissa tycker att den doftar ”trolldeg”, andra ”limstift”. Well, det är det som är det fina med doft. Mitt enda minus med Pour Un Homme är att den försvinner ganska snabbt, enligt min erfarenhet.

Det finns oräknerliga variationer på Tabac. Både på doften i sig och av originaldoften som finns som tvål, raklödder, talk och gud vet vad.
Den billiga (till priset sett) colognen är en klassisk fougére, alltså citrus och trä med tonkaböna och ekmossa i mitten. Den här Mad Men-aktiga parfymen från 1959 har också, precis som namnet antyder, aningen tobak i sig vilket ju ger Don Draper-associationer. Flaskans form och logo likaså. Men till skillnad från vad man kan tro är det här ingen stark eller vulgär cologne utan en mjuk och fin sådan. Len. Som i barberarsalonger i en småstad eller bilden av en snäll farfar i skägg som gör sig fin för att gå till kyrkan. Lite alkohol kan man nog plocka upp i doften i början men det försvinner. Och för runt trehundringen (ännu billigare ”i Europa”) så är det lugnt.

Brut sägs vara Arnold Schwarzeneggers vardagsparfym. Och varför inte? I annonserna kallas den ”The Essence of Man”. Elvis var tydligen också ett fan.

Flaskan har alltid varit grön, ända sedan 1964, och fram tills alldeles nyligen hade den alltid en liten silvermedaljong runt halsen. Precis som Tabac finns det också Brut-tvålar, after shave, deodoranter, talkpuder och allt möjligt annat. Men det är colognen man vill åt också här eller Edt. Också Brut är, som Tabac, en fougére men mer självsäker. Mer huliganen i fougére-hejarklacken om man säger så. Man i bomberjacka som tuggar tuggummi med citronsmak. Inte lika omedelbart lättälskad som de andra. Men ändå intressant.

Caroline Hainer

Skönhet

Tung melankoli

Ni får ursäkta, jag är lite låg just nu. Kanske var det regnet i lördags som lade det sista pressande trycket, eller så är det hopande deadlines och känslan av att inte riktigt passa in någonstans. Eller klara av någonting. Eller ens säga någonting relevant eller av värde alls.
Hur det än är så känner jag mig personlighetslös och blek. Alltså inte blek som i ljushyad, utan blek som i färglös.
Ja, jag ska inte tynga er med det. Och jag vet såklart att dagar som dessa kommer och går. Man lyssnar på speciella, öronmärkta låtar man lyssnat på hundra gånger förut vid exakt samma sinnesstämning och exakt samma gråa, luftiga men pressande tryck.
Inga kläder i garderoben passar, allt ser fel ut. Hängigt, slafsigt, trångt, fult. Håret vill inte, hyn vill inte.
Alla har dagar som dessa. Jag vet att de kommer och går.
Ljusa, glada parfymer känns lika fel, de doftar inte som jag.
Jag vill dofta melankoli. Doftar lavendel melankoli? Ja, någonstans ser jag melankolin som lila, både till färg och doft. Sorgsen men inte svart. Viol känns också som en melankolisk doft, den är så tunn och klen som blomvärldens motsvarighet till lungsjuk eller anemisk. Men Balenciaga-doften, den underbart gröna och lila, har alldeles för mycket liv i sig. Försiktigt tröstande L’Heure Bleue är ju vanligtvis mitt förstahandsval vid melankoli, blå skymningstimmar, halvöppna fönster, duggregn och grå himmel och lätt, lätt hjärtesorg.
Men jag behöver något tyngre. Som Aprés L’Ondee, den där ensamma promenaden bland apelsinblomma och viol efter regnet som precis har slutat, och ingen vågat sig ut igen. Ensam i parken, blöta irisblommor, tyst vanilj.
Humiecki & Graef har parfymen Skarb som uttalat ska dofta melankoli. Det gör den säkert men inte för mig, den doftar alldeles för pikant för att min melankoli ska iklä sig den. (Skarb finns på COW i Stockholm för den som vill testa). Att den innehåller doftnot av absint är i och för sig intressant, jag tänker mig att det är något man skulle kunna längta efter i sin känslosamma stund.
Kanske är Angéliques Sous La Pluie från Frédèric Malle det jag behöver istället. En trygg, träig doft som luktar som att sitta inomhus i en sommarstuga med röda knutar medan regnet duggar över gräset utanför. Ett rådjur som dyker upp, spejar med vackra, bruna ögon. Konstaterar att hon är ensam, och att det är en bra grej. För då kan hon äta vidare, andas ut, slippa vara stilla. För rådjuret är ensamhet lika med trygghet och inte tvärtom. Det är kanske det jag måste påminna mig om.

Caroline Hainer