Skönhet

Doft av makt

Någon som ser House of Cards? Amerikansk nyversion av en engelsk serie med makt, ambitioner och ännu mer makt i centrum. Både politisk och personlig makt. Det är en bra serie, en som tar tid och som låter sina karaktärer hålla på sig, inte visa alla sina sidor från början utan veckla ut sig som solfjädrar i mönster som man först inte uppfattar.

Jag såg ett avsnitt tidigare idag och har tänkt på maktdofter sedan dess. På i synnerhet vad Claire Underwood, huvudrollsinnehavarens fru skulle kunna ha för flaska i badrumsskåpet.
Eller, nej, för det första har hon inget badrumsskåp. Hon har ett elegant, minimalistiskt sminkbord med ett fåtal effektiva, dyra krämer så redan där får vi backa.

Claire Underwood spelas av Robin Wright som aldrig varit bättre. Hon fullkomligt osar kontroll. För det mesta kall sådan, även om mycket hon säger och gör är varmt och altruistiskt. Hon är chef för en välgörenhetsorganisation, till exempel, och bjuder över gäster som hon sedan underhåller med sådan perfekt grace. Till och med när hon springer sin dagliga löprunda är hon totalmedvetet kontrollerat. Inte ett hårstrå ligger fel. Gud som hon avskyr överraskningar.

Jag tror att hon äger en flaska från Carthusia, kanske Ligea. Själva namnet är poetiskt mäktigt i sig självt – Ligea hette en av de tre sjöjungfrur som försökte snärja Odysseus under hans resa på det stormande havet.
Doften är, som många andra italienska dofter, en älskvärt krävande historia. Så självklart självsäker. Vaddå, vem skulle det annars handla om? Tanken på att någon annan skulle kunna vara historiens mitt är för denna doft ganska osannolik. Istället är det den starka, lagom citrusberikade nektaren som är huvudrollsinnehavare här. Varma, pudriga noter som av någon anledning får mig att tänka på marmorgolv och marmorspelare. Det är väl något kungligt över det hela. Och sedan den friska, kontrollerade men ändå manipulerande söta doften av mandarin. Ligea är ett bra namn, flaskan är respektingivande elegant och doften en sådan man spontant niger inför.

House of Cards visas på Netflix.

Caroline Hainer
Promotion

Skönhet

Alla hjärtans dag-dofter

Traditionellt är det förstås blomsterparfymer som står för de mest romantiska dofterna. Men själv tycker jag att de lite mörkare, mer sensuella har en hel del att erbjuda i romantikväg och även de pudrigt gröna som har en frisk optimism över sig, inte olik en förälskelse.

I den försiktigt, blyga blomfamiljen tycker jag att Etiquette Bleue är en av de mest romantiska dofterna. Som en rodnande liten blomma, för blyg att titta upp och möta blicken hos den älskade. Ja men faktiskt, det är en doft som kräver den typen av bild. Lägg också till att den skapades åt Lady Blessington i gåva av greve D’Orsay på 1800-talet. Den hade inget namn, bara en blå etikett. Vad är mer romantiskt?

Finns hos Insanto för 570 kr.

Guerlains L’Heure Bleue är annars en parfym jag brukar förknippa med vemodiga kvällar, tung himmel och fukt i luften. Någonting darrande, någonting flämtande. Men den kan också stå för romantik. I alla fall en slags Oskuldens tid-romantik med raka ryggar och tillbakahållen längtan. Den doftar mjukt och lätt instängt, som en korsett. Lite anis i början och sedan viol, tuberose, nejlika och ros i en oskyldig explosion. Frédéric Malles Lipstick Rose är lite besläktad, inte i notväg men i känslan. Själva doften är såklart mer rosbaserad (en parantes men vilket fantastiskt namn på en parfym!). Den känns för mig som en tydlig doft i färg: rosa, aprikos, hudfärgad, chockrosa. Spektrumet däremellan. Som en len sammetspuff i en tung, guldig puderdosa.

Guerlian har ju också Shalimar förstås. En mer sensuell version av romantik. Mer iris, ambra och jasmin i ett svall av vanilj. Ja, svall. Kan köpas här till ett bra pris (408 kr).

I samma familj finns också Bulgaris Mon Jasmin Noir, Diors Dolce Vita och La Perlas J’Aime La Nuit. De där lite kryddiga, peppriga lila blommorna. Ett pärlhalsband mot ett solbränt nyckelben, hela den grejen. Mer undertryckt hetta, mer svepande rörelser och prasslet av satin. För den som klär sig i helsvart eller bara i färger som kan matchas med blodröda nyanser.

Och om man kan tänka sig att förlåta det lite banala i den så är Lagerfelds överromantiska Sun, Moon, Stars (i reklamen rider Daryl Hannah på en vit häst i månskenet. Så vi vet vad vi har att göra med här beträffande ”överdrivet romantisk”) en kandidat. Jag kan känna en riktig längtan efter den ibland när himlen sänker sig över staden och man kollar upp mot taken och nästan tycker sig se något övernaturligt, typ vad som helst bara det är romantiskt och oförklarligt. Reklamen regisserades förresten av David Lynch.

 

Caroline Hainer

Skönhet

Chanel-jätten imponerar

Jag blir mer och mer imponerad av Chanel.
Det ska inte komma som en jätteöverraskning, Chanel är ju en stor makeupjätte såklart. Ingen man bara glömmer bort. Men som jätte kan man ju också fortsätta ge ut ”nyheter” varje månad, om man vill, utan att bry sig överdrivet mycket om kvalitén bara förpackningarna är vackra och logon klart synlig. Men Chanel sträcker sig över det och kommer faktiskt med inte bara nyheter i bemärkelsen nya färger utan nya, uppdaterade, ibland omvälvande små innovationer. Som Vitalumiére, en krämig foundation med överraskande tunn, utjämnande, halvtäckande finish (man hade ju gissat på heltäckande med tanke på den generösa konsistensen som känns i det närmaste som en concealer).
Och säga vad man vill om reklamfilmen för Chanel No. 5 men den blev utan tvekan förra årets mesta lanseringssnackis.

Tycker fortfarande att de inte riktigt är helt haj på ögonskuggorna ännu, där ligger till exempel Dior steget före med sina lättarbetade long-lasting skuggor. I ögonskuggeväg har Chanel mer gemensamt med YSLs, som också gör alldeles för torra produkter även om färgerna är topp. Med undantag för Chanels krämögonskuggor då, som jag skrivit om förut.

Men, och nu har det här utvecklats till ett sportreferat helt plötsligt, vad gäller övrig ögonmakeup så är oddsen riktigt, riktigt låga på Chanel. De är givna vinnare, med andra ord. Deras vattenfasta kajalpennor är mjuka och sitter bra. Deras mascaror har jag överlag helt charmats sönder av. Och nu kommer dessutom Le Volume de Chanel-mascarorna i ytterst vackra plommon och marin (330 kr). De ingår i vårlooken som i övrigt fokuserar på… pasteller. Det gör ju alla vårlooker, alltid, mer eller mindre men i Chanels fall är jag benägen att ursäkta dem eftersom Chanel är så mycket nudes, beiges och pasteller. De initierade trenden med nude-nagellacken, de har kört nude/svart-kombon på sina plagg i årtionden (känns det som) och vad är mer Chanel-lady än pastelliga nackellack, läppstift och rouge? Det skulle vara det Chanel-röda läppstiftet då men då pratar vi lady på kvällstid.

Nå. Den senaste, då alltså fullt logiska, produkten är givetvis Les Beiges. Kör man pasteller till våren, presenterar signaturröda läppstift och eleganta parfymer känns det som det fullt naturliga nästa steget att fokusera på de beiga nyanserna härnäst.

Och det har man alltså gjort. Les Beiges Healthy Glow Sheer Powder SPF15/PA++ är en hybrid mellan puder och bronzer fast utan skimmer. I fem olika nyanser, och ypperligt vacker förpackning säljs de från v. 13 för 545 kr och kommer med all sannolikhet att uppfattas som ”för mörka” vid första anblicken men räds ej, jag har den tredje mörkaste nyansen (No. 30) och jag är blek. Resultatet blir en mattande beige som, i alla fall i mitt sinne, bara signalerar ”Weekend på landet”.

Caroline Hainer

Skönhet

Inte helt hundra-parfym

Vad bär man för parfym på sin releasefest?

Det är surrealistiskt nog att tänka att man ens ska ha en releasefest för sin bok, en typ av tillställning som man säkert bara har en gång i livet om man har riktig tur. Ungefär som ett bröllop.

Och visst kändes det som ett bröllop igår när vänner och bekanta strömmade ned till Tranans källare och gratulerade och hade med sig blommor. Helt fantastiskt. Och precis som på bröllop så hann jag såklart knappt prata med någon, bara le och sjuda av overklighetsdimensionen i det hela.

Vad vill man dofta på den potentiellt största kvällen i sitt liv? Jag är ju inte gift så jag har ingen erfarenhet av att vara huvudperson i en dag som fokuserar på mig och min framtida, gemensamma lycka. Det här är nog det närmaste jag kommit en sådan kväll. Jag visste ju att jag skulle hälsa på en massa folk också så parfymen kändes såklart viktig. Hm. Inget för lätt och anonymt ändå, citrus försvinner ju ändå efter en kvart. Inget för murrigt och starkt heller, det kommer att bli varmt där nere i källaren. Något personligt, men inget för tossigt…

Äh, varför krångla till det? Jag tar nåt vackert men med lite styrka i bara. Det här blir min kväll ändå, tänkte jag och sprayade på mig

Bulgari Mon Jasmin Noir.

Jag (sällsynt bild på mig på bloggen) och Svenska Larm.


Böckerna förlaget tagit med sig sålde slut!

Lappar som satt uppe i lokalen, som alla syftar på lite olika grejer

i boken. Min favorit är en som det står ”Caroline! Du ljuger!” på. Förlaget har satt upp lappar lite överallt på stan och sa att många reagerat och ”velat ge dem en örfil”. Men när de sett att det är reklam har de skrattat.

Alla dessa blommor jag har hemma nu! Vilken fin påminnelse om att gårdagen inte var på låtsas utan faktiskt hände.

Caroline Hainer

Skönhet

En älskvärd örfil med läderhandsken

Först lite parfymhistoria och sen lite om själva doften då, ok?

I tidernas begynnelse, eller i alla fall i den moderna parfymindustrins begynnelse, så var läder och doft sammanlänkade. I parfymstaden Grasse där parfymindustrin som vi ser den i dag tog början tillverkade man först lädervaror. Som handskar. De oljade man in med extra väldoftande olja för att göra dem extra mjuka och fina.

Okej, det var barnversionen. Egentligen parfymerade man dem för att maskera andra, mer obehagliga dofter. På den här tiden, vi snackar 1700-tal, var lädertillverkligen inte lika raffinerad som nu så lädret luktade starkt av just läder men också kött, blod och tjära.

Detta, vänner, markerade början på den moderna parfymindustrin.

Bra, då var vi klara med det. Nu till doften. Det finns självklart massor och åter massor med läderdofter därute. Mjukt och nött läder, strävt, hardcore läder. Tunn skinnjacka, tjock och gnisslande läderfåtölj. Alla former av läder. Men just idag vill jag nog nämna Keiko Mecheris läderdoft Cuir Cordoba som är en jag har ögonen på (och funderar på att betala över tusen spänn för).

Den är lite av en ”skin scent”, där lädertonen är av det mjuka, hudnära och subtila slaget. Inte så mycket hårt-arbetande-cowbow alltså utan helt i linje med en mjuk, tunn, parfymerad läderhandske. (Parfymhistoria!)
En lätt hjärtnot av lila blommor (iris och viol) mjukar till det hela och jag får verkligen bilden av en välbärgad 1700-talsgubbe eller perukklädd 1700-talslady (tänk Marie Antoinette) i huvudet. Blandingen av fint läder och darrande violer är det som gör det.

Men vänta, här finns lite värme och något murrigt också. Det är lite patchouli och sandalträ som kommer fram efter ett tag och sätter en lite mer manlig (och i viss mån sexuell) prägel på lädret. Vilket gör att bilden i mitt huvud ändras lite och jag tänker mer på en läderklädd hand som knäpper upp en korsett någonstans men det är säkert bara jag. Ber om ursäkt för denna barnförbjudna text. Vi kan säga handskprydd hand som drar fingret lite längs någons vrist istället, det är lugnt för mig. Så här i Fifty Shades-tider. Eller en älskvärd, lätt örfil om man är inne på sånt. Det är inte jag. Men jag är väldigt inne på spets, läder och siden i någon slags fantasikombination. Här får jag den på flaska.

Så: om detta är en bra doft? Detta är en fantastisk doft.
Finns på NK.

Caroline Hainer