Skönhet

Res med mig!

Jag ska ut och resa i ca ett halvår i Asien och Australien och vill såklart ha en parfym med mig. Eftersom det kommer vara konstant sommar vill jag ha en doft som passar men som inte är sådär alldeles supersliskig. Den ska absolut vara åt den fräschare hållet men samtidigt lite flirtig och blommig. Har du något förslag och hur stor bör flaskan vara?

 

Vi börjar med det praktiska: hur mycket och hur ofta använder du parfym? Säger vi ”in moderation” och ”dagligen” så duger en vanlig travel size på 20ml bra. Innan vi går in på valen här så skulle jag kanske också föreslå en parfymolja eller en lotion. Oljan är koncentrerad vilket betyder att du behöver mycket mindre (här är ett tips), lotionen är större och väger mer men då får du också hudvård på köpet vilket kan vara en skön lyx om man ska kuska runt i flera månader.
Annars tänker jag spontant på Chanels Eau Fraiche, en grönblommig, klassisk doft som finns i resestorlek och säljs i hylsa tillsammans med två refills. Eller Daisy, en glad och blommig rackare som säkert är roligt resesällskap.
Den snyggaste reseparfymförpackningen kommer från Byredo men kostar ungefär som halva Australien-biljetten. Det helt enkelt bländande snygga resefodralet i läder (!) kostar över tusen kronor, parfymerna säljs separat. Å andra sidan så är parfymerna så fint koncentrerade att de håller länge. Green borde passa fint i sommarväder, eller kanske Blanche, om det är supervarmt och du vill känna dig lite nytvättad ändå?
Eller så köper du bara en resespray och fyller den med din favoritparfym. Finns online och i de flesta större varuhus och kostar runt hundringen.

Caroline Hainer
Promotion

Skönhet

Täckning

Vi bör ju tala om Giorgio Armani Cosmetics någon gång så vi kan lika gärna göra det nu.

Det finns några märken vars produkter är generellt pålitligare än andras. Estée Lauder är ett, tycker jag. Foundation håller hög kvalitet, skuggorna har bra färgpigment och flera av parfymerna håller hög klass. MAC är ett annat, med prisvärda ögonskuggor, rouge och puder. Bra specialprodukter som deras Fluidline som jag använder ofta och imponeras varje gång.

Sen finns Giorgio Armani Cosmetics. Jag har inte provat igenom hela utbudet, det ska sägas, men alla nyckelprodukter och jag har hittills inte testat en enda produkt som jag blivit missnöjd med. Tvärtom, Armani Cosmetics är ett fall av ”believe the hype”, alltså. Ögonskuggorna tillhör favoriterna, särskilt de som köps i kvartetter, de är så finstämt komponerade, de gör det lätt för användaren (mig) att mixa och blanda och använda flera på en gång. De sitter. Oh, som de sitter.

Lip wax är en annan höjdare. Ett silkigt lip balm som ger en fin stain, som om man ätit isglass eller tomteklubba. Läppstiften i övrigt är himmelriket för ett par läppar. Klara, fina färger och en formula som sitter (verkligen sitter) utan att smaka minsta läskiga syntet.

Men trots dessa goda nyheter är det Armanis foundations som gjort ett namn för sig. Det är galet att Luminous Silk Foundation kom för tio år sedan. En grej med foundations är ju att de utvecklas så mycket och så snabbt, de blir bättre och bättre varje gång känns det som. Men det har gått snabbt, för tio år sedan var foundations i regel inte alls lika tiptop som de är idag. Det fanns flera bra naturligtvis, men Luminous Silk stod verkligen ut när den kom.

Nu går jag lite händelserna i förväg för det är egentligen två veckor kvar men den 1 september kommer uppföljaren Maestro. Det är en rinnig liten foundation som kommer i en flaska med pimpiett. Man tar en droppe på finger eller pensel och stryker ut i ansiktet. Kan tyckas eller kännas omständigt men när man använder den förstår man att det är så det måste vara. Att den ska bestå av en specialblandning av fem olika oljor tar jag, som alltid, med en nypa salt. Men att det finns lite fillersliknande material i den tror jag på. Foundationen (som i konsistens mer liknar en lotion) lägger sig fint i små veck och vrån och huden blir – faktiskt – lite jämnare. Tänker mig att detta är en topprodukt för någon med till exempel ärr eller små gropar i huden. Väntar med spänning på recensioner av detta.
Lystern är också värd att kommentera och det transparanta i produkten. Här fattar man ännu mer varför den är så tunn, den lägger sig som ett halvtransparant lager.

Maestro är där uppe på listan tillsammans med Estée Lauders Doble Wear, Chanels och Clarins hudvårdande underlagskrämer och DiorShow. Utan tvekan.

Maestro från Giorgio Armani Cosmetics finns på NK från 1 september. Kostar 545 kr.

Caroline Hainer

Skönhet

Dofttankar

Fick en intressant kommentar som jag gärna vill utveckla. Det utgår från en recension av Byredos oud-parfymer som en läsare hittat på en blogg. ”Samma blogg recenserar Blanche och jämför med de tvåliga dofterna från Clean”, skriver läsaren. ”Håller helt med i det fallet, ganska ointressant doft som har fått oförtjänt mycket hype. Men detta leder mig till följande: var går gränsen mellan en välkomponerad kvalitetsparfym och ens egna subjektiva smak?” 

Detta är ju i sanning intressant. Ja, vart går gränsen? I mitt fall skulle jag säga att gränsen går ungefär där hantverk och  förväntningar möts. En billig DATE-parfym har inte samma förväntningar på sig som en 1700-kronorsparfym från Profumo Roma. Den kan vara bra för det (Brut och Tabac är två exempel på bra, billiga parfymer. Lovely kan man få för runt tre hundra) är jag beredd att lägga 1700 spänn på en parfym vill jag veta att den doftar mer än syntet, att doften sitter i länge och att den utvecklas fint på huden. Men om jag själv anser att den doftar tillräckligt bra att lägga 1700 kr på är upp till mig och min näsa.

Men läsarens fråga är kanske mer så här, när jag tänker efter: var går gränsen mellan en vedertaget välkomponerad doft och att en doft doftar gott för mig.

Alltså, vad är skillnaden mellan att jag hittar en parfym jag gillar och att jag köper en parfym som är erkänt bra?

Parfym skiljer sig inte från mycket annat recensionsbart på det viset. Efter att proffsen har uttalat sig om hantverk, komposition, stämning och hållbarhet (jämför med hur man bedömer en film, till exempel, eller mat) så är det upp till dig att bestämma vad du gillar och inte. Vad proffstyckarna kan göra är att peka på just hantverket eftersom man lärt sig hur en doft kan dofta, kan vara uppbyggd och kan fungera enligt tradition. Kritikerna har också lyxen och tryggheten av att ha testat så många fler parfymer (eller filmer, eller viner eller vad det nu är de recenserar), de har helt enkelt mer att jämföra med. Men smaken står du själv för, tycker jag.

Caroline Hainer

Skönhet

På begäran – Les Cascades de Rochas

Fick en förfrågan av en läsare att recensera Les Cascades de Rochas. Rochas släpper en knippe parfymer i Sverige detta nu – Eau Sensuelle från 2009 och Eau de Rochas Fraiche, en flanker/uppdatering från 2010 av klassikern Eau de Rochas som kom redan på 70-talet men nu är tillgänglig i Sverige igen (hurra!) efter att ha varit borta från oss ett tag. Man presenterar samtidigt en ny, flickig doft som ska tilltala de yngre, damiga, eleganta och oskyldiga köparna. Man har därför valt Olivia Palermo som taleskvinna och frontperson.

Ett bra val, skulle jag säga. Palermo är självklart supersöt, sval, stilsäker och en postergirl för den nya, neokonservativa flickstilen. Tycker jag själv. Samtidigt tycker jag att hon är rät ointressant, det känns inte som om hon direkt har en personlighet som hoppar ur reklambilden och punchar en i magen.

Just därför passar hon utmärkt som personifiering av Les Cascades de Rochas Eclats d’Agrumes. Doften är en högst ordinär hybrid av frukt och blommor. Lite citrus i toppen (mandarin, för en lite mjukare topp), lite mjuka, söta frukter i mitten (ananas, mango…känner dock inte så mycket av dem, tycker mer att den doftar vinbär och hallon) och självklart vita blommor i botten. Jag skriver självklart för dels känns det som ett måste i en parfym av den svalare, damigare sorten och dels känns det typiskt för Rochas som dessutom presenterar Les Cascades som en doft ”inspirerad av sommarfontänerna i Paris via Sicilien”. Allt som har med ”Paris” att göra (”Paris” som i drömmen om den franska klyschan) brukar innehålla vita blommor som jasmin.

Doften är lättburen, alldeles för lätt kan jag tycka, den försvinner oerhört snabbt på huden. Ska man köpa en elegant, sval, lättburen doft från Rochas så förstår jag inte varför man väljer denna när man kan köpa Eau de Rochas. Citrus, svalka, blomster. Dock försvinner även den snabbt från huden, tyvärr, men då får man spraya på sig mer från den vackra flaskan.

Nej, Les Cascades är precis (ganska exakt faktiskt) som Olivia Palermo. Söt, sval, elegant men hyfsat tråkig och intetsägande. Köp Daisy Eau so Fresh istället.

Caroline Hainer

Skönhet

Ögongodis

Är för övrigt väldigt förtjust i de här reklamfilmerna för Dior Homme Sport med Jude Law i huvudrollen. Tror inte man behöver vara filmkritiker för att uppskatta kvalitéerna och de snygga filmreferenserna till Michael Caine, Cary Grant och James Bond. Och givetvis Äventyraren Thomas Crown med den kanske största stilikonen av dem alla – Steve McQueen. Hans sista fru hävdar visserligen att han aldrig bar parfym (och jag tror henne) men jag kan tänka mig att han skulle passa i lite Eau Savage (också den från Dior) under den vita skjortan en varm sommardag. Men givetvis något muskigare, manligare och mer bensin/motorolja/däck/bläckpenna-doftande om kvällen.

(Parfymen får för övrigt betyget medel plus av mig. Lite för menlös men vackert komponerat ändå och med ohygglig respekt för colognetraditionen, det vill säga generöst med citrus. Plus för snygg flaska och förpackning!)

http://youtu.be/o3_liNr2DNg

Caroline Hainer