Skönhet

En fråga om foundation

Fick en fråga för ett tag sedan om hur man egentligen och faktiskt använder foundation. Mitt svar är att en foundation ser man antingen som grund eller komplement. Alltså, antingen har man den för att ge ansiktet en jämnare färg och en jämnare grund för resten av makeupen. Här är ju nackdelen att förutom att det är svårt att få till det hela naturligt ibland så krävs det lite jobb. Jobb med pensel för att få det hela jämnt och fint, jobb med att hitta rätt nyans så att det inte blir färgskarvar.

Eller så har man foundation som ett komplement. Som något man har i t-zone för att där kan man vara glansig eller så tenderar man att vara lite rödare kring näsan och på hakan. Eller någon annanstans där man tycker att huden behövs jämnas till. Fördelen är att man ser mer naturlig ut, såklart. Nackdelen är att för att göra det så måste man ha rätt färg och rätt formula. Det funkar ju inte att ha en heltäckt näsa men bara kinder  alla gånger.

Här finns en bra översiktsvideo (signerad Bobbi Brown) där själva budskapet är att…
a) foundation aldrig ska se ut som foundation
b) du tar vad du behöver: kanske bara lite concealer under ögonen, eller puder i t-zonen, eller lätt foundation överallt, beroende på vilket resultat du vill få fram.

Lite som att se foundation som ”komplement”, alltså.

Det fösta man ska göra, oavsett användningsfilosofi, är att välja foundation utifrån hudtyp och önskat resultat.
Börja med hudtyp.
Har du fetare hy vill duha en mattare/oljefri foundation.
Är du torr väljer du en krämigare, kanske mer fuktgivande.

Sedan tänker du på det önskade resultatet.
Vill du att din foundation ska vara täckande, alltså väldigt täckande, eller bara lätt täckande.

Därefter väljer du färg som såklart och självklart är så nära din egen som möjligt. Testa på käklinjen eller i pannan.

Sedan till själva användandet då. Om man använder fingrar, pensel eller sponge är valfritt men vissa formulas tjänas på att användas på olika sätt. Jag skulle säga att ju rinnigare och tunnare formulan är desto bättre är det att använda fingrarna. Den varma handen värmer foundationen en anings aning vilket gör att den smälter och glider in bättre. En pensel kan lämna drag som syns i ansiktet. En sponge äter upp.
Pensel och sponge används, tycker jag, med fördel när foundationen är mer täckande. Börja i t-zone och arbeta uppåt och utåt.

Här är en annan video (också c/o Bobbi Brown) som går mer in på hur man använder en foundation som grund/bas.

Caroline Hainer
Promotion

Skönhet

Manifesto YSL

Manifesto är i många avseenden en typisk YSL-doft. Det är den första releasen av en damdoft sedan Parisienne (2009) och för den som vill ha snabbversionen av den här recensionen kommer den här: den liknar Parisienne med liknande flyktiga, lila toner, mycket vita blommor (jasmin och liljekonvalj) och en lasting power på ungefär en kvart. Det är, precis som med Parisienne, inget fel på doften. Den är bara hyfsat personlighetslös.

Den längre versionen av recensionen börjar nu.
…med att jag beklagar mig över att YSL en gång i tiden gjorde modiga kläder och gav ut modiga dofter. Hur kläderna ser ut nu för tiden har jag ingen koll på men dofterna, och då i synnerhet på damsidan, har inte direkt vad man skulle kalla för ”edge”. Ingen Opium, Rive Gauche eller Paris har synts till på länge. De är å andra sidan i mångt och mycket typiska för sina respektive eror: Rive Gauche (1970) är en kaxig, unisexig doft i vida Annie Hall-byxor och basker medan Opium (1977) är en översminkad kvinna i dyr singoallablus. Rive Gauche doftar frihetsuppror, Opium doftar cigg och business/seduction (om än inte bokstavligt).

Det är liksom bara sorgligt att tänka sig att dofter som Parisienne och Manifesto ska vara 2010-talets motsvarigheter. Vad säger det om oss? Att vi är personlighetslösa och veliga. Att vi inte vill sticka ut, gärna bara smälta in eller inte märkas alls. Gärna inte störa på något sätt, bara lätt, lätt behaga.

Doftnoterna som listas för Manifesto är jasmin, liljekonvalj, svart vinbär, sandalwood, cedar, vanilj och tonkaböna. Ja, visst. Varför inte. Så är det säkert. Jag känner de vita blommorna och jag känner det lila, som här listas som svart vinbär. Och det är, som sagt, ingen dålig doft. Men fantasilös. Och därför -motsägelsefullt nog – lämpar sig Manifesto bäst i alla andra former än just parfym. Den passar utmärkt som doftljus till exempel, där den ganska behagliga men diskreta (artigt sagt) doften flyter in obemärkt men fint i rummet. Ja, jag har provat. Och i doftljusform är Manifesto välkommen då hon inte stör någon. Men i parfymform vill i alla fall jag gärna bli störd.

Caroline Hainer

Skönhet

Powerful OPI

Såg Oz: The Great and Powerful precis och har nog aldrig sett en film – originalfilmen Trollkarlen från Oz inräknad – där naglarna har en sån framträdande roll. Även den som inte sett filmen med Judy Garland från 1939 känner säkert igen den gröna häxan med de långa naglarna?

Nå. Aldrig har jag sett en film med så mycket nagelfokus, som sagt. Välmanikyrerade, mörka naglar som river skåror i ett träbord. Tvåfärgade naglar i omvänd fransk manikyr, typ fast ändå inte, på Rachel Weisz och så polerade, ljusrosa naglar i bild på Michelle Wiliams. Naglar på stela fingrar som kastar spells, naglar på fingrar som håller ett stadigt tag om en trollstav och så vidare. NAGLAR i bild!

Allt har ju sin förklaring förstås, och som i de flesta fall är förklaringen en kommersiell sådan. OPI lanserar, tillsammans med Disney och filmen, en speciell Oz-kollektion med nagellack. Inte första gången OPI gör crazy nagellackskollektioner i samband med filmer, de har gjort massor med roliga samarbeten förut. Filmen om Mupparna fick sig en egen kollektion till exempel, det är roligt. Shrek, Alice i Underlandet och Skyfall är några andra. Alltid med roliga namn också. Denna gång: I Theodora you, Don’t Burst My Bubble och What Wizardry is This? (= referenser till filmen).

Caroline Hainer

Skönhet

Självklarheten: Armani Pour Homme

Det är en sliten grej att säga men Armani Eau Pour Homme är ungefär som Armanis kläder men så är det. Subtil och underdriven elegans med bara rätt dos av italiensk maskulinitet. Tidlös, klassisk och lite, lite smak av 80-tal och makt. Nu nylanseras den (varför togs den bort över huvud taget?) och med rätta. Kolla den här sköna, nya reklamfilmen. Andas den inte precis alla de sakerna så säg? (Favourite moment: Armani med stängda ögon i tänkarposition)

Doften är i stort sett oförändrad sedan originalkompositionen som kom 1984 och flaskan härligt 80-talsmaskulin. Ungefär som Michael Douglas, Patrick Bateman eller Richard Gere.

Jösses, den kopplingen är sliten även den. Varför går det inte att säga något om Armani Pour Homme utan att låta fantasilös och upprepande? Tja, det är väl samma grej som när man svarar ”Gudfadern” när någon frågar om ens bästa film någonsin. Den är ju inte dålig, den är ju ett mästerverk, men just därför ett så slitet svar. Men vad gör man? Gudfadern är en legend, Armani Pour Homme likaså. Man kommer inte ifrån det. Slitet eller inte.

Var var vi nu? Just det, Gere. Han körde ju som bekant 100% Armani i American Gigolo och fick den italienska designern att totalexplodera i USA. Här är beviset. Ett underbart klipp från början av filmen där den unge gigolon klär sig på morgonen. Öppnar garderoben och flashar alla sköna kostymer.

Vid det här laget borde man nästan kunna känna precis hur Armani Pour Homme doftar. Klassisker för det första. Klassisk man. Pappa, direktör, snubbe i backslick vid en bardisk. Dyr klocka, gin & tonic och så vidare. Allt det där, alla markörerna. Allt i en och samma överdrivet maskulina flaska. Den hade kunnat heta Armani Senator, Armani Diplomat eller varför inte Armani VD. Minns nu att detta är en parfym från 1984, då alla de yrkena tillhörde män och ingenting annat så det hade liksom bara varit logiskt. Tragiskt nog.

Mer konkret är det mer en klassisk (ordet IGEN!) cologne man möts av. Därför är det alltså skarpa citrusnoter vi först välkomnas av: citron, mandarin och bergamott. En våg av (italiensk) citrus, totalförföriskt. Ciao bella, kom närmare och så vidare. När vi sedan mött hans inbjudande blick, den okända mannen i baren med dyra manchettknappar, av ingen annan anledning än att han luktar gott, så kopplar han på den andra vågen. Hjärtnoterna. Lavendel som lugnar och försäkrar att allt är okej, men sedan grovt sensuella grejor som kryddor. Massor av kryddor: nejlika, koriander, kanel och något nötigt. Känslorna av trygghet, barndomens stabila mansgestalter och allt det där fladdrar förbi. Ska vi oroa oss? Nej, svarar basnoterna och försäkrar med varm och lugn sandalwood, ekmossa och cedar, världens kanske mest maskulina trädoft.

Men jag vet inte jag. Oroa oss kanske vi ska i alla fall. Armani Pour Homme är en doft för kontrollerande och beräknande människor. Och något sådant kan vara ack så förföriskt.

Armani Eau Pour Homme kostar 695 kr för 50 ml.

Caroline Hainer

Skönhet

Blicken inåt

Går emot alla tidigare principer och langar upp en bild på mig själv här. Det är från programmet Tv-cirkeln som går ikväll kl. 22.45 och där jag misstänker att jag kanske förlorar en del av er som vänner eftersom jag är med eftersom jag är skeptisk mot tv-serien Girls som ju behandlas i TV-cirkeln.

Men jag vill ändå rikta uppmärksamheten mot den beige paletten här. Icke-skimrande bronzer på kinderna, beige gloss på läpparna och jordiga toner på ögonlocken. (Jag har brunt nagellack också men det syns inte i denna bild). Jag ber att få påpeka att dels är nudes och beige toner på ingång och dels ska de aldrig, aldrig misstas för tråkiga.

Varför är detta viktigt?

Det är det inte. Men det är i viss mån intressant eftersom beige inte får den cred den förtjänar som färg. Greige-hajp till trots. Plus att jag ser detta som en gyllene chans att försvara/hylla den beige färgskalan.

För faktum är ju att vårpaletter i nio fall av tio fokuserar på pasteller. Och det är det många som gör även i år (YSL Armani, Estée Lauder och Lancôme till exempel). Alltid pasteller, alltid färger som förknippas med syrén, tuggummi, ballonger och pioner. Alla trevliga, positiva saker som hör våren till. Alltid är det så.

Men förvånansvärt många visar också fina beige och nudes – fast utan att riktigt skylta med det. Som Diors Cheire Bow, som framställs som pudrig och rosa (och visst har den inslag av det också, i synnerhet bland rougen) men som har underbara nude-toner bland till exempel skuggorna. Även Armani gör misstaget (tycker jag) att fokusera på pastellinslagen i dessa annars så felfria nudepaletter.

Endast Chanel håller sig närmast sanningen. I deras vårkollektion finns underbara nudes och rosa nyanser. Man har inte döpt den till något som avslöjar någonting om denna inriktning. Kollektionen heter Printemps Précieux (”dyrbara vår”) och trycker mer på puderrosa än beige. Ja, en anledning är ju förstås att några av läppstiften går i korall och rosa. Så visst, ett par pastelliga inslag. Tillsammans med pudrigt rosa rouge.

Men det främsta skälet till att absolut inget märke går ut med att ha en grym beige kollektion tror jag faktiskt är att beige förknippas med höst, färglöshet och det absolut fantasilösaste.

För nog har man, i alla fall på Chanels håll, insett den beige palettens värde hos kunden – man släpper ju samtidigt också Les Beiges, vackra, matta bronzerpuder. Pasteller har något mer optimistiskt och glatt över sig, visst. Det är positivt laddat. Medan beige används fortfarande som beskrivning av något mer färglöst.

Synd, eftersom beige inte bara är en kanonnyans att ta till när dagarna är färgglada men huden fortfarande blek, utan också en palett som tar fram ens egna färger mer än någon annan. Färglös? Bara missförstådd. Beige är den hårdast arbetande färgen i hela färgvärlden. Beige kliver åt sidan så att alla andra färger kan få komma fram. Vad har beige för det? Ingenting. Uppenbarligen.

PS. Bra bronzer-rouge utan skimmer finns hos MAC, bra beige läppstift hos Chanel och bra jordiga ögonskuggor hos Dior.

Caroline Hainer