Min dag har präglats av mitt ABSOLUT största _FASHION_ _MOMENT_ _EVER_, helt galet. Utanför visningslokalen på Via Luca Beltrami är det spänd stämning. Raf Simons sista visning för Jil Sander. I kön in hamnar jag bredvid Anna Wintour och Hamish Bowles, HUR SJUKT? Visningslokalen är upplyst likt en operationssal och montrar fyllda med alla jordens blommor anger tonen för visningen.

VARENDA modekändis är där, Oliver Zahm, Emanuelle Alt, Anna&Hamish, alla Vogue, Elle, Love, Dazed, ALLA. Tystnaden sekunderna innan romantisk Philip Glass musik kör igång är så tjock att man kunde ta på den. Sen börjar det. Kläderna är helt fantastiska, en mjuk och romantisk kollektion i pudrigt rosa, djupt rött, beige, mörkblått och svart. Hellånga kappor i extrem minimalism får modellerna att se ut som hemmafruar i städrock, en smula blasé och överjordiskt vackra. Aftonklänningarna är ren magi, som nattlinnen/negligéer  med smala band och i en materialblandning som får den mest inbitne moderedaktören att oooaaa och ååååhhha. Spetsiga silverskor med neondetaljer och platta clutchar i lackat läder gav udd till det romantiska och gjorde det hela om möjligt ännu bättre.

Vid visningens slut börjar folk vråla á la VM-final, modemamman Anna Della Russo anger tonen när hon ställer sig upp stampar i marken och skriker. Raf kommer ut med lätt krökt rygg och ett sorgset leende, vinkar lite diskret och försvinner in, folk ger sig inte – dom vill, och SKA ha mer. Publiken strömmar upp på catwalken, stampar, vrålar och skriker tills en gråtande Raf kommer ut med tårarna strömmandes ner för kinderna.

När jag snackade med stylisten Naomi Itkes efter visningen var hon inte lika imponerad, “Det är bara buisness, allting.” säger hon, men inte håller jag med. Jag har precis bevittnat ett stycke modehistoria.

—