Den här berättelsen har långsamt förvandlats till en regelrätt allegori. Du är en hybrid av Jesus och syndafloden, du är Noaks ark och alla djuren, jag vill svälja dig hel.
Jag är en parasit, aposteln korsfäst med fotsulorna mot himlen och hjässan mot jorden.
Jag har alltid varit en harhjärtad figur.
Men Älskling jag kan dig, jag vet hur du gråter (högljutt, men inuti). Patos är att dyka med dig i djupa vatten. Blås liv i mig så ska jag slicka dina tårar, kamma din päls och släppa dig fri. Jag måste sluta riva upp mina sår med flit, först då kan vi försonas, men resan till försoning är också ett krig.
Fast du vet, när stormen i protest mot vår skändning av den här planeten river varje mur vi har rest så är jag där och knäböjer mitt i kaoset. Där du ser förödelse och destruktivitet ser jag romantik men, ändå, Älskling; om vägen till ditt hjärta är ett öppet hav så är min en igenvuxen stig. Det är så enkelt att gå vilse där, det är så frestande att hamna fel.
Åh, ligg med mig! Den sista dansen är den ljuvligaste. Den sista dansen är i enlighet med paradoxens komplexa natur den man för alltid minns. Djupt i en snårskog av nerver och blod rör den sig ständigt till musiken som en hänsynslös, evig relik. Så kom och lägg dina armar runt min hals, tryck din kropp mot min. Du är min hustru och jag är din (tills livet skiljer oss åt).