Hej Kids, den här bloggen dog egentligen för längesen och konstgjord andning fungerar bara ett litet tag. Därför flyttar jag (tillbaka) till www.blog.llumob.se nu (följ med!).

PS! Att jag flyttar bloggen betyder inte att jag slutar på rodeo, ny saker händer snart.

Berättelser måste födas, särskilt när de inte kan. Mina tankar skenar som skrämda rådjur men jag ska inte gråta min väg ut ur det här kaoset.
Hur doftar en morgon?
Hur doftar känslan av den första kyssen?
Det är så många saker som gör ont i mig. Ljuset, hur det faller i så märkliga vinklar. Vi sitter under vinbärsbusken, skuggor blåser över ditt brunbrända ansikte.
Frys bilden.
Zooma in nu.
Jag romantiserar min barndom som om den vore en död hjälte. Den här melankoliska längtan står mig upp i halsen.
Men jag ska aldrig mer gå genom korridoren i huset i Solhemsparken, dra fingertopparna över tapeten, räkna mormors leverfläckar eller hålla hårt i hennes hand. Den sista kojan är för längesedan byggd och riven, brädorna förmultnar på din bakgård, de faller isär när jag tar i dem.
När hände det här? Vart tog allt vägen?
Morfars vita hår mot den lika vita kudden. Allt smälter ihop, det finns inga kontraster.
Vi kan bara vänta nu.

Alla måste dö till slut, vi vet bara inte om det än, vi har inte hunnit bli så många år gamla. Vi skriver våra namn med A’s blod på klubbhuset i morgonsolen, A gråter, A rymmer, vi bygger en vargfälla på grönområdet, vi kissar i buskarna bakom ert hus, vi springer över danska vägen, vi får utegångsförbud, du står utanför din brors dörr med en yxa i handen. Jag är ganska ful men det gör ingenting för det är du med, vi får aldrig vara ihop med någon. På kvällarna gömmer vi legot under sängen. Vi gömmer allt annat där också. Men snart ska olika abstrakta begrepp förvandlas till verkligaste verklighet och klamra sig fast i oss med klor och tänder. Vi har bara det här livet, det är inte så mycket att göra åt.

Det är snart oktober och dags för våra farfäder att somna in. Först din lutad mot ett träd i skogen, sedan min i sin säng på Vitsippan. Men vi är vuxna den här gången, det är en främmande tanke som aldrig riktigt lyckas slå rot i mig. Tennisbanorna gror igen, berget krymper till en hög med stenar, någon annan har flyttat in i huset där jag växte upp. Det kommer aldrig mer vara tjugo steg mellan våra dörrar.
Men varför kan jag inte gråta?
Nuet känns mer avlägset än någonsin förut. Fast det fanns en tid innan allt det där, jag vet det. Jag letar i minnet efter bevis men har solen i ögonen åt vilket håll jag än vänder mig.