Med Kobra i Paris

Jag hade redan varit i Paris 2 dagar för att se på alla platser och ta reda på vad som var öppet eller ej, Det var ju lundi Paque, den största påskdagen.

Thomas och Charlotte kom och mötte upp mig på cafe Charlot,

med glädje och massa energi. Vi bara satt och pratade och skapade den ”lilla familj” som jag upplever att jag alltid gjort under modejobb. Det är ofta korta möten, en eller ett par dagar, ibland bara en gång. Under 60-70 talet var det längre och återkommande möten. Jag hade mina relativt stadiga ”familjer” med dom fotografer jag jobbade mest med och det behövdes för att skapa en viss yttre trygghet i en annars väldigt flyktig arbetssituation, som modellandet är.

Kameran vilade…

och frukosten intogs i morgonsolen.

Sen gick vi genom Marais kvarteren ner till en av mina favoritparker som ligger mitt över Svenska institutet, Centre Culturel Suedois, där jag både har bott och ställt ut tidigare, tidigt 90 tal.

Den här vackra kvinnan och jag började prata…om hennes sökande efter sig själv. Hon var i Paris för att bara ägna tid åt sig och finna fram till vad hon önskade. Vårt möte blev betydelsefullt och hon skrev ett enormt vackert litet brev till mig medans vi filmade, som berörde mig djupt. Så är det ofta, möten uppstår och något delas. Precis som i naturen…där uppstår hela tiden möten…att se och bli sedd, av naturen kan man verkligen bli sedd…och när man ser det så uppstår ett möte, ett möte som skapar starka vägar inombords att vandra på.

Ljus och skugga, ljus och mörker…allt i naturen, i det yttre, skapar möjlighet för inre reflektioner och närvaro. Naturen är äldre än vi, följer inga trender, visar vägen till djupare visdom om allt liv inklusive vårt. Naturen har inget ego…

Jordgubbstårtan kunde vi inte bara låta bli…mums!

Sen åkte vi till Palais Royale, en annan favoritplats. Båda dom här parkerna är väldigt skyddade från trafikens högljudhet och istället fylls man av så otroligt fantastisk fågelsång. Sånt är också viktigt för den inre harmonin, så i staden uppsöker jag alltid viloplatser, skapar en väv mellan brus och vila. Dom platserna finner jag alltid och jag behöver dom.

Charlotte filmar…

Och jag vandrar i den långa trädallen och fångar mina intryck, av grenar som sträcker sig mot ljuset…

och marken mina fötter möter vid varje steg.

Människor vilar överallt, fyller på livsenergin.

Och jag kommer nära inpå den gröna fotosyntesen.

Thomas igen…han är så tacksam att fånga på bild.

Och här Fabiana, top-modell från Brasilien, som vi mötte på nästa stop, cafe la Perle i le Marais. Jag kände igen mig själv för ca 40 år sedan när jag var ung modell i Paris och reste runt i världen. Hon har också den nyfikenhet som jag alltid haft. Och fortfarande har, totalt! Som modell har man ju en sån möjlighet att upptäcka så mycket. Det är den goda sidan av allt resande till nya platser hela tiden. Min största nyfikenhet som jag hade med mig från allra första början och långt innan dess var just frågan; vilka är vi innerst inne? Och den frågan blev besvarad steg för steg till stor del genom min nyfikenhet under tiden som modell. Samtidigt gjorde den att jag inte var utseende fixerad. Min stora fråga var mycket viktigare.

Här är vi hemma hos Kenzo, vårt nästa stop. Min väldigt kära vän sen mer än 40 år tillbaka. Han har precis flyttat in i en våning som är betydligt mindre än den han bodde i innan, som var mycket mer japansk i stilen. Eller snarare, mer en blandning mellan öster och västerland. Utsikten härifrån är otrolig! Man kan se både solnedgången över Eiffeltornet och soluppgången över Sacre Coeur.

Charlotte in action.

Kenzo har börjat ta piano lektioner igen, det är bra för att hålla hjärnan i balans säger han. Det kan jag förstå. Kanske något…

Vatten…och the ur koppar som han designat.

Kenzo och jag. Jag valde att vara osminkad i det här programmet för att det är så jag är privat allra mest. Och enkelt klädd.

Dom stod vid St Germain des Pres och spelade ” QUE SERA SERA”…(ofta som litet litet barn kom jag med frågan, när jag blir stor, blir jag då vacker blir jag då rik, svaret det gav mig mor….Que sera sera, det sker vad som än skall ske, sin framtid kan ingen se, que sera sera…)

Att vara modell har verkligen varit och är en del av min livsväg, den har varit så självklar liksom. Och jag känner stor tacksamhet till alla möten på vägen. Både dom inre och dom yttre. Och till hur livet bara fortsätter att utveckla sin väv…i nya härliga möten.

Till slut på pont des Arts med hela Paris natten runt oss och ett glittrande Eiffeltorn. Stort varmt tack från mig!

Ingmari Lamy
Promotion

En polaroidskatt från 1967-68…

Ibland är livet bara i 180 knop och så har det varit dom senaste veckorna! Flytta ut från ett förråd där jag förvarat en hel stor utställning! Flytta in i en lägenhet som ska bli atelje! Röja upp i ett stort förråd fullt med tyger för att visa dom för Per…! OCH leta fram en massa modebilder från 70-talet till ett inlägg för Kobra/SVT som jag är med i. Gamla och nya bilder överallt! En väldigt trött kropp och verkligen ingen tid för blogg! Men vänta bara, gott arbete ger god skörd och här har jag hittat riktiga skatter…

 

Golvet fullt av gammalt och nytt…

och här kommer skatten…! En liten anteckningsbok proppfull med polaroidbilder från jobb jag gjorde ca 67-68. Jag överväldigas av en flod av minnen…

Dom här bilderna är helt unika! Det här är jag och BOB RICHARDSSON före en plåtning.

Han älskade att själv vara med på bild. Jag önskar verkligen att Bob levde idag så jag fick tala om för honom hur mycket han betytt för mig. Jag tackar honom djupt i mitt hjärta.

Här poserar Bob.

Han och jag igen.

Här behöver jag göra ett litet uppehåll, en tyst minut…och bara ta in dom här bilderna på honom och mig. Alla minnen som varit undangömda får komma upp och belysas och kännas på igen. Det var verkligen en viktig del av min livsresa…Jag älskade den mannen.

Så…

Det här är en pola på mig hur jag var klädd då jag kom till studion ( och på den tiden tyckte jag det var tufft att röka. Usch! )

Här tillsammans med en manlig modell.

Och här från ett jobb med Tony Kent, som var nära vän med Bob och även med mig.

Lite dramatik framför spegeln i sminklogen. Titta på dom supervida ärmarna på blusen!

Jag kan inte ta hela den här boken på en gång. Den behöver tid att portioneras ut. Och allt är inte sagt om Bob ännu.

När jag skriver det här så befinner jag mig redan i ett sommarvarmt Paris. Jobbet för Kobra är precis klart och dom har åkt hem. Själv stannar jag ett par dagar xtra. Då ska jag skriva här. NU finns det lite tid.

Ingmari Lamy

Möten på livsresan

Jimmy Choo, Ida Lundberg designer, Cat Stevens, Lykke Li, Stellan Skarsgård, Per Holknekt …min källare ( mitt mörka rum), min pappa, syster, bror, son, dotter, barnbarn, vänner, kärlek, hjälpare…bara möten i välsignelse hela tiden. Jag har en hel del att följa upp på, som jag vill dela, det kommer. Senaste veckorna har varit intensiva utrensningar och flyttar. Riktigt påtagligt arbete. På fredag åker jag till Paris och ska spela in TV. Livets helt fantastiska flöde! Bara att få lov att vara här!….Underbart!

Ingmari Lamy

Första modellbilderna ca 1964

Jag önskar på allvar hitta tillbaka till och dela med mig av vem jag var då jag mötte livet framför kameran på riktigt första gången. Det var något som hände då som jag upplever som viktigt att beskriva, delvis som en grund för vad modellivet har betytt för mig och delvis för att det kanske klingar an hos någon annan.

DÅ…det handlade verkligen inte om det yttre…om att vilja synas och vara vacker!  Det var ett MÖTE, ett möte med den yttre naturen, speglad i den inre naturen i mig OCH DELAD i mötet med kameran och relationen till personen bakom kameran. Inifrån och ut. Det var att få lov att vara ETT med naturen, avskalad, nära så nära min själ som jag kunde förnimma OCH att bli MÖTT I DET. Jag vet inte om det jag försöker säga är sant men jag närmar mig det med en längtan att nå fram.

Naturen var en självklar och viktig del av mitt liv redan som liten, då jag bodde i en villa i gamla Hagalund och hade en intim, skulle jag kunna säga, kontakt med naturen som skönhet men också som väsen och energi. Jag relaterade, talade och lyssnade. Och blev sedd. För den jag var som barn var det livsviktigt!  Naturen var för mig mycket mer sann än någon människa. Och då vill jag säga att dom människor jag hade runtom mig, min familj, var goda, kärleksfulla människor. Jag bara sökte och längtade efter något mer än dom former vi levde i förstår jag nu. Naturen var alltid i ständig förändring och bar så mycket visdom och jag fick så mycket näring och kunskap genom den. Det kanske är så för alla. En självklarhet! Men jag vill beskriva hur det var för mig. Vad som finns bakom bilderna.

Så naturen var min första guide/vägledare, den gudomliga naturen som speglar allt liv. Genom att SE och bli SEDD uppstod ett MÖTE inombords och i det mötet något jag kan kalla STILLHET. Den inre källan hade och har jag alltid tillgång till framför kameran.

Vi möttes i Råsunda. Jag var 17 år. Han var fotograf med egen studio och plåtade mest reklamjobb. Han frågade om han fick ta bilder av mig och det var så vi lärde känna varandra. Först gjorde vi lite bilder i studion. Vi blev vänner. Sen gjorde vi den här resan upp i Roslagen en strålande höstdag, stannade vid olika nedlagda bruk på vägen, delade tankar och tystnad, pratade om livet, upptäckte skönheten i naturen och han fotograferade. Jag var ett med skönheten och stunden. Bilderna skulle kanske säljas till öl reklam!!! Det var det minst viktiga just då.

Viktigt var att vara där, utbyta livsviktiga andliga tankar…och bara falla in i närvaron.

Färgen på ölen stämde ju med färgen på naturen runtomkring. Det var totalt magiskt att vara där och då.

Här är jag. Av någon anledning så tyckte jag det var vackert med breda ögonbryn.

Foto: Ingemar Axen ( Mocka)

Min naturliga hårfärg då. Jag sydde mina kläder själv. Dom här byxorna i Marimekko tyg är vida. Tyvärr har jag dom inte kvar. Min farmor lärde mig att sy sticka, virka, måla i olja och på porslin…Hon var medial, kunde se saker. Till mig sa hon redan då jag var liten att jag skulle bli berömd en dag. Lite så blev det ju. Vi bodde i samma villa och jag var hos dom varje dag då mamma och pappa arbetade. Farmor gav mig det obligatoriska glaset med gädde om dagen, för att jag skulle få lite fett på kroppen som hon sa, jag var nämligen väldigt smal och har alltid förblivit, trots glupande aptit. Genom farmor och farfar fick jag mina första stora naturupplevelser. Dom tog med mig upp till Ånn på sommaren och jag fick gå fritt i skogarna ( även om dom var rädda att järven skulle ta mig). Dom visste vikten av att få finna sig själv genom sig själv och hade tillit. Sen att sitta och gunga i en sån där gunga som sitter i ett högt träd så att man kan gunga ut i evigheten och att bara ha en sjö och vackra blånande berg framför sig var ju inte heller helt fel. Eller att kliva runt i farfars gummistövlar och med hans hatt på huvudet och fiska laxöring, sen äta medhavd picknick intill bäcken och karva ut bestick i trä. Det var en god grund. Man säger att hantverk, att använda händerna till olika former av skapande är viktigt för nervcellerna. För att bygga en stabilitet mellan kropp och själ.

Min tanke var från början att skriva något om modellande och 60-70-talet varje måndag. SÅ nu är jag i fas med det! Och så blir det framöver…

Ingmari Lamy

Vild skönhet och mer…

Det är inte bara det att jag tillbringat ungefär en vecka i ett stort mörkt källarförråd för att rensa vilt och noggrant  bland prylar samt flyttat ut en utställning på 25 kubikmeter från ett annat osv….som är anledningen till att jag inte skrivit på ett tag. Det är något annat som vill komma fram…precis som den materiella utrensningen som pågår intensivt just nu för att skapa utrymme i mitt liv, en frihet ifrån det som bara tagit plats utan att användas…så möter jag mitt tidigare liv…och skapar framtiden. Bron emellan då och nu är det som jag söker ett uttryck för. Bron emellan mitt liv som modell då på 70-talet och det jag gör idag. Jag ska ju börja lägga upp mina bilder från då…och det söker jag en länk till innan jag kan fortsätta med annat. Så här kommer det…

Den vilda naturen. Vårfloden…massorna av vatten som en gång varit snö…som en gång varit is, regn och andra former av elementet  Vatten. Jag har lärt mig att det finns en viss mängd vatten på planeten, att den alltid är densamma, det är bara formen som skiftar och platsen. I ständig rörelse…

här är den vild.

Solen, elementet Eld, strålar ner och genomlyser allt.

Om du vilar blicken stadigt, in i dom vildaste vattenmassorna, håller blicken avslappnat fokuserad på en punkt och låter vattnet vara i rörelse under din blick ca 5 min och sen tittar upp, så kommer allt omkring att röra sig uppåt, utåt. Det är en upplevelse.

Solen som lyser upp ett moln bakifrån är också  en upplevelse

Betraktandet av stenen…mötet

med den karga vårjorden…

med en total outburst/ explosion av sprakande liv…också det……!

Elementet Jord. Jag har lärt mig att det även är stjärnstoft, är inte det vackert? Att allt är stjärnstoft från början

Jag vilar in. Och tar emot näring ifrån trädet, vattnet, solen, vinden/ luften, alla ljud och alla förnimmelser. Dom är inom mig och jag är i dom på samma gång.  Så avskalat. Jag behöver inte vara jag. Det är tillräckligt och fullkomligt att bara vara.

Känna den glädjen…

Betrakta. Möta

Betrakta och betraktas. Möta och bli mött

Och veta att jag finns även när jag inte syns.

Vilken total avslapning!

Ingmari Lamy
Ingmari Lamy
Ingmari är modell och konstnär samt håller i events och kurser i inre skönhet. Hon har varit omslagsmodell för magasin som Harper's Bazaar och Vouge, jobbat med fotografer som Bob Richardson, David Bailey och Gil Bensimon och gått visningar för Jeal-Paul Gaultier, Yohji Yamamoto och Kenzo. Här delar hon med sig av anekdoter från förr och inblickar i de projekt hon driver idag.
Instagram: ingmarilamy
Last shoot for the day working with Frida Gustavsson @fridagustavssonfans last day to read about it on my blog www.rodeo.net/ Ingmari Lamy #love #fashion #friendships #nature #sea#summer #sunshine #loveconnections#lovethebeautyofitall