Tillbakablickar: samma festarrangörer som på nyåret…

Det var i somras. Mitt i sommaren. Det var bjudet till fest i skogen. Temat var skogsväsen. Klockan var fem på eftermiddagen.

Dom vackraste väsen…

dök upp…

i alla åldrar och skepnader

med glädje…

Det är härligt att leka…

och att mötas i kärlek.

Natten nalkas men blir inte mörk.

Krister Linder sjöng och hans röst går rakt in i hjärtat. Allt blir stilla.

Den plats inom honom som han sjunger utifrån är som en ursprunglig källa.

Sen var det dj…

Jag bara satt och betraktade…

fylldes av den magiska natten…

och betraktade…

dansen. Ljuset. Rörelsen. Stillheten inom mig…

betraktade

och upplevde. Bara helt otrolig musik, ljusinstallationer, dans, mat och glädje…!

Elden.

Värmen.

Närheten.

Natten gick mot dag och ljuset skymtade mellan träden.

Dansen fortsätter…

och leklusten.

Foto: Ingmari Lamy

Nu är det en ny dag. Klockan är fem på morgonen. Det här är några få av mina vänner. Fria, lekfulla själar. Kreativa, ansvarstagande, nyskapande, modiga, arbetande med eget skapande oftast men även anställda på olika platser. Dom gör en skillnad var dom än är. Dom vågar går på oupptrampade stigar. Tack för dom och tack för er. Tack för oss alla här.

New Years eve…var jag bjuden på flera fester, alla på olika öar. Valet föll på den vildaste av alla, mitt ute på en ö i mörkaste Sörmland…

med dansglada vänner. Här  Syster Sol på scen, hon är bara så bra…sen var det flera andra och dj`s.

Utanför dansar upplysta träd

Elden sprakar

Fyrverkerierna gnistrar och smäller av medan rislyktor stilla stiger upp mot den stjärnklara natthimlen.

Min vän Åsa var Nefertite…temat var guld…med glasögon på då hon letade efter ngt i väskan, såg hon ganska grotesk ut men bilden blev bra.

Ett av tälten utanför var dekorerat helt i guld. Där serverades chaite, frukter och nötter. Dom här vännerna skapar helt otroliga fester. dom lägger ner mycket energi på att göra vackert och det är generöst hela vägen.

Mobilmöten med dom som inte var där. Jag satt själv en stund och ringde runt. I Santa Fe var det mitt på dagen…Kenzo i Phuket hade just kommit hem från sitt nyårsfirande och klockan var 4 på morgonen där. I Paris samma som här…jag älskar dom där nyårs samtalen…en liten egen tradition jag skapat för att knyta ihop året som varit och bjuda in det nya.

Det jag älskar allra mest på nyårsafton är egentligen att vara hemma och tacka för det år som varit, ha min egen tillbakablick sen fira och släppa taget och efter det skapa de nya visionerna. Nu blev det mest fest och sen sova några timmar på det vackra ombyggda loftet och vakna till mjukt skönt regn på nyårsdagen…ett helt nytt år framför oss…vilken glädje!

Pecha Kucha is a worldwide event created for designers and architects etc to share their work or inspiration with 20 pictures x 20 seconds.I did one 7/12 at Berns in Stockholm. This is partly from that. A great event! Check it out! http://www.pecha-kucha.org/night/stockholm/31

As a young child, maybe 6 or 7, I had a deep spiritual experience of knowing who I was  just by gazing into a very small water pond by a stone in the forest. At that time no one spoke about things of the spirit, so I looked for it in nature and made it my quest to find out who we are deep inside all of us and to understand my own experience.

The nature that I knew so well and loved so much was with me all the time as I was in front of the cameras as a model and my quest followed me all the time. I looked everywhere! Studied the people and places on all my journeys and step by step I discovered that no matter, rich or poor, yellow, black or white we had an inner core that was the same…

I never cared about the fame. I never cared about the money ( a fool I was for that). I cared about my quest and that took me to beautiful places both within and without.

The most surprisingly tender moment between two strangers just brought together for a specific job reason can reveal so much of the unknown.

I always walked in nature connected to my inner source and years after being discovered as a face of fashion I left that life and lived on an island Formentera in Spain for 7 years with my family and continued my walks in nature, my inner quest and studies…

and moving back to Sweden ten years later with the wind in my hair and sun on my cheeks I got re-discovered as a model. By then I had integrated the so called superficial parts of the fashion world and could just enjoy all of it even more than before…

and share my experience and knowledge. Nature was as always my dear friend and i could always fall into her arms…

and totally enjoy the moments and the places that were given to me like here surrendering into the mountains of Death Valley…

or the soft, spungy hills of moss on Island.

Its been almost 25 years since my re-discovery and  many women have approached me and thanked me for being a symbol of aliveness and beauty in a world where life is so often regarded as not ok after 30 somehow.  I feel such great gratitude  whenever I get a chance to bring some hope and joy and totally destroy that false idea. We are beauty! We are deep amazing vibrant alive beauty no matter what as soon as we step away from comparing and self denial…that`s who we are…and so much more

My white hair has become almost mythical…and has inspired many to dare taking the step themselves. Not that you have to…but if you want. It was a decision for me when I couldn`t stand it any longer to cover the grey hair that showed up with strong chemicals that felt like they entered my brain. Freedom followed! Wellbeing followed! And though some may say I look older I feel so much more beautiful.

And now I share in the best way I can the way of Inner Beauty. These pictures are from a catwalk on a small path in the forest. The finale after 6 days together integrating inner and outer beaty…

our only prop was this red cloth…

make up was done with a yummy chocholatecake and wild blueberries…

hairstyling we did together with twigs and whatever was around…

I only guided them into their own beings…

four very ordinary wonderful girls…they completely understood.

So this is my source of inspiration…and to be still and let the web of life enter and show the way…

I can go really wild and just lay down and kiss the snow…and more.

To my knowledge we all come from stardust…the particles that our cells are made of are somehow the same as concrete is made out of… or glass ( a piece of art I found on the street…)

Så här in i decembers första dagar, innan snön ens har fallit för att mjuka upp marken så kommer jag att tänka på Bob Richardsson och vårt första möte en dag i Paris 1966. Finns det en sån tid? Så långt bort? Och jag levde då ett helt annat liv och ändå vet jag att jag var densamma som idag djupt inombords. Då på kontoret till Models International som min första agentur hette, klev jag in genom dörren och stod mitt framför denna man, som kom att betyda så mycket för mig. Det var ett kort ögonblick, ögon som möttes en kort stund, sen inget mer. Han tittade på alla modeller och sökte ngn för ett jobb. Jag blev introducerad, en blyg 19åring som hade blivit ditförd av min dåvarande pojkvän och en man som vi mött på klubben castell kvällen innan, där dom hade pratat ihop sig medans jag dansade och bestämt att dom skulle ta mig hit nästa dag. som var den här dagen. Efter en stund där på agenturen fick jag veta att det var mig Bob hade bokat till Harpers Queen i London en vecka senare. Alla på agenturen  jublade…och jag var  bara helt ny och förundrad över hur allt skulle ske. (En annan fotograf kom in på agenturen samtidigt och bokade mig en hel vecka på direkten för beauty jobb).

Nu hände ngt helt nytt i mitt liv. Inte oväntat dock. Det var så naturligt! Min farmor hade förutspått ngt liknande då jag var liten. Min pojkvän åkte hem ensam och jag blev kvar i Paris 3 mån fram till Jul.

Så var det dags att resa till London för att jobba med Bob. Resa och hotell var bokat. På planet dit satt jag bredvid en ung trevlig man och vi pratade hela resan. Han hade precis separerat från sin flickvän som var en modell, Lisa hette hon och han var hjärtekrossad. Han berättade att han just varit i Paris och spelat med sitt band, deras första konsert utomlands. Vi åkte in till London med hans chaufför och jag bjöds hem på the hos hans svenska mamma, där vi sen satt i hans pojkrum och lyssnade på hans första skiva som helt nyligen kommit ut. Det var Cat Stevens. Och låten Lisa LIsa sad Lisa Lisa fanns med. Jag erbjöds att sova över i ett eget rum och det kändes så tryggt där med hans mamma som gjorde frukost på morgonen och hans chaufför som körde mig till studion.

Bob var intensiv, närvarande och visste exact hur han ville ha sin bild. Alla hade djup respekt för honom och hans arbete samtidigt var dom rädda för att han inte var så samtida kommersiell, snarare  kontroversiell. Han visade varje detalj i hur jag skulle posera och “ge min blick”.

Jag vet inte vad jag ska kalla den känsla som han sökte. Alla tänkbara ord som dyker upp stämmer liksom inte. Ni får själva lägga in vad ni vill…

Att stå framför honom, med hans blick i min och sen bli visad hur kroppens skulle uttrycka sig in i minsta detalj, var en stark symbios, på ngt sätt, en märklig kärleksakt som inte var fysisk utan uttrycktes framför kameran enbart. Men kändes i hela kroppen, själen och hjärtat.

Hur sminket skulle vara bestämde han också…ändå kände jag mig aldrig manipulerad…det var mer som en hängivelse, att villigt ge mig hän till det som uppstod och på ngt sätt mötas i det. Ja, det är inte lätt att beskriva. Här sa han, när han hade posen klar ” AND NOW CRY”…vilket jag gjorde. Och det kom helt naturligt.

Dom här bilderna på Bob och mig är även dom iscensatta. Det var kanske  tom hans fru Norma som fotade…eller assistenten? Jag bara känner hur myket jag älskar honom och att jag önskar jag kunde möta honom idag igen.

Han var både stark, karismatisk och sårbar…jag var ung, vacker och känslig. Vårt möte kom väldigt nära.

Närmare Jul…närmare mörkret…närmare möten med vänner och att vara varm inombords.

från en promenad på Djurgården och ett “dansande träd” …

förbi en bergvägg med höstens röda must…

till ett möte inne i Sturegallerian med josefin Arnell på väg till Paris.

Utanför möter svampen som är uppklädd inför den kommande julen…som en julsvamp…måste säga att det är fantastiskt fint faktiskt!

Och längs med Birger Jarlsgatan lyser det i träden.

På Biblioteksgatan en ren som butiksdekor…det här är för er som inte bor i Stockholm eller för er som bor här men som ännu inte varit runt Stureplan.

Senare en eld ute i naturen hos vänner. Vet ni hur skönt det är att bara stå tysta runt en eld och låta dom inre tankarna få sippra ut och falla till ro i eldens flammor. Överlämnas till elden. Och sen gå in i värmen och komma varandra närmare. Närheten som är så helande på alla sätt. Vi finns här i oss själva men verkligen också för varandra. Tack!

” Life is what happens to you while you`re busy making other plans…” kan jag säga om hur den här sista tiden har varit för mig. Mycket lust att skriva blog men absolut inget utrymme för det…förlåt. 11.11.11 blev jag medveten om ngt som hände för länge sen, som det nu fanns en helt ny koppling till…

Natten mellan 11.11-12.11 för länge sen, i en liten by i norra Holland, hände något stort…Det började en stjärnklar, krispig kväll med en stor  eld mitt i byn och barn som sprang runt med ljuslycktor och önskade lycka till alla. I gengäld fick dom gåvor. Det var natten man firade dom tre kungar som en gång följde en stjärna och fann ett nyfött barn i ett stall…ett barn som var väntat sen länge…dom hade med sig gåvor för att välkomna barnet…som kom att betyda mycket. Den där natten, i den lilla byn i norra Holland föddes mitt efterlängtade barn…i ett stall…en liten flicka…hennes ögön var öppna och hon mötte livet med ett leende. En sann saga faktiskt. Stallet hade vi byggt om, lagt in trägolv och byggt små rum. Det var riktigt vackert. I Holland föder man barn i hemmet, på lansbygden och det var där vi var. Att just den natten skulle kopplas till det här datumet idag visste jag inte då…

jag fann den här bilden överst i en kartong osorterade bilder idag. Höggravid i den lilla byn i norra Holland.

Sen öppnade jag Stora Focus visibler om planeten jorden…och fann den här genomskärningen av jorden…

som visar ett frö, en kärna. Tänk att vi lever bara längst ut i det yttre skiktet av jorden! Och vi håller på med ifrågasättande av vilka vi är mesta delen av tiden.

sen fann jag den här visibeln om livet, ägget och spermien, sammansmältningen…

Ägget och jordens inre är som micro och makrokosmos. Livet är bara så magiskt, fantastskt, roligt och ödmjukande att utforska.

Välkommen till livet min älskade dotter!

This is the date. This is the night. Talked about by so many…

Full moon and a star…

a family…

manmade actions…

feeding…these pictures touch me so…

the full moon and the star ( I believe it`s Venus) seen through my dads window. When I visited him tonight. He was sitting there in the dark  showing me the beauty of this Earth. This is Paradise Earth! We live on her, of her, from her, through her… into everything. There is nothing else better than this right now. Gratefulness in my heart.

Ja, så har jag stått på scen för första gången och TALAT! Haft ett föredrag om min livsväg… på 20 min! Det låter så här efteråt som väldigt lätt…och det var min första känsla. Jag är väl van! Jag kan väl bara stå där och dela med mig av det som kommer i stunden! NEJ! Så skulle det inte gå till. Det skulle vara färdigskrivet, timat och synkat med bilder…etc. En resa som pågått 1 månad inom mig, med mycket skrivande och redigerande. En riktig födsel! Eventet www.4good.se hade en helkväll på Oscarsteatern den 24e och jag var en av 4 som framträdde. Det blev en fatastisk kväll och min debut gick bra…! Även om jag fick titta i mitt manus! Varför jag inte berättat innan? Vågade inte förrän jag visste att jag verkligen skulle stå där..

.

Anam Cara.

Om du vill-lägg händerna över hjärtat, som dom här unga flickorna från Tibet redan vet…

En sekund-en liten stund- räcker för att knyta an till din själ.

Anam Cara betyder själsfrände-soulfriend-och är den som bor inom dig, som finns där för dig, som ger genom dig och till dig.

Din alldeles egna vän och vägledare. Det finns inget annat.

Anam Cara…Ja så började jag mitt föredrag, sen berättade jag om min farmor som var min första andliga guide…och forsatte med den väv mitt liv har varit mellan yttre och inre natur, yttre och inre skönhet, modevärlden och den andliga vägen…

En väv mellan bilder och berättelser…här den första bilden…fortfarande min favorit.

Bob Richardson, som alltid visade hur han ville ha bilden genom att posera själv. Här är sista bilden i en serie för Harpers Queen. Mitt första jobb. Han sa “…and now cry…” vilket jag gjorde. Kontakten var så stark…det var lätt…och omtumlande…

Bill King. Jag blev skickad att se honom…att visa upp mig…då han plåtade kollektionerna för Harpers Bazaar i Paris-67. Han ville göra en testbild. jag sminkades, fick håret fixat o blev klädd i den här eleganta klänningen. Då jag 3 mån senare kom till N.Y. exklusivt bokad för Bazaar, visade det att den här testbilden blivit omslag…mitt första!

Vi gjorde många olika serier bilder. Här sminkade jag mig själv med ngt krämigt i guld.

David Bailey är en annan fotograf jag jobbade mkt med. Mest för Italienska eller Engelska Vogue…här Italienska.

Engelska. ( färgerna har fursvunnit lite i kopian!)

Gian Paolo Barbieri…känd italensk fotograf. Vi jobbade mest för Italienska Vogue men här gjorden vi en reklamkampanj…jag tror det var den första som gjordes för YvesSt Laurents parfym RIVE GAUCHE. Den var ute i 5 år, på stora afficher o överallt! jag tjänade 10.000:-totalt! Om det hade varit 10 år senare hade jag varit miljonär. Då kom dom stora kontrakten.

Många år senare…-91 blev jag återupptäckt…och då hade mycket annat hänt på min livsäg. Väven mellan naturen och den inre skönheten hade förstärkts. Jag hade levt på en ö utan el o rinnande vatten i 6år bl.a…det här är verkligen kort kort kort versionen. Fotograf Magnus Reed frågade om jag inte var fd topmodel då han plåtade kläder åt mig som jag designat…Han ville se min bok från då. Jag hade själv inte sett den på över 10år! Det ledde till den här serien bilder (ja det är bara en här) för tidningen INTRIGs första nr…och så har det rullat på igen. Jag är med i agenturen MIKAs sen dess och jobbar…inte fantastiskt mycket men fantastiskt bra jobb…och jag älskar det.

Här i Death Valley, Arizona för Amerikanska tidningen Mirabella…ca år -95

År 2005 (kanske). En annan av mina absoluta favoritbilder.

Mitt föredrag handlade mest om den inre skönheten, den strålande, skinande själen och dom vi inners inne ÄR…eviga gudomliga varelser.Väven mellan mode och andlighet har varit en fantastisk resa med större insikt steg för steg. Den fortsätter och nu delar jag den med många.

Precis dagen innan jag åkte till modeveckan i Paris var jag på intro till en väldigt speciell internetkurs jag börjat på. Det är Beckmans skola som anordnat, närmare bestämt det helt nystartade www. beckmans akademi och nu ett par veckor in på kursen kan jag bara säga, det är grymt bra! Jag som 60+ totalt okunnig och tidigara ovillig att ta mig in och försöka förstå hela intenet, som bara har vägrat i princip att orka läsa mail…i åratal…börjar nu bli totalt inspirerad av alla möjligheter! Ja det vet väl ni redan som har lätt för det här och lever med det som en självklarhet… Jacob och Jakob som leder kursen är två riktiga internet konsumerare och så klart otroligt duktiga på det dom gör. Läs mer här.

Första gången (då jag kom hem från Paris) handlade om FONTER. jag hade inte en aning om att bara vissa fonter kunde “tala” med både mac och pc. Nu vet jag. Jag vet även att det nu, fr.o.m. 2011 finns ett gemensamt “språk”.

Det här tyckte jag bara var snyggt så det fick vara med så kan ni kolla upp vad det är…!

Gången därefter; hur reklamvärlden fångar upp och skapar trender. REAL. Att vara på riktigt är ett ord som finns även inom andlighet. Andlighet har blivit “rumsrent” nu. Det som alltid har varit vår inre essens får nu lov att existera. Och dessutom inom reklamvärlden.

Här möts andlighet och mode. Smart. Precis rätt i tiden…men vad är “tiden” i förhållande till “verkligheten”? Jag lämnar frågan till reflektion.

Ja.

Kanske det. Eller ej…kanske ta det ännu djupare, bortom själva ordet…

Ja. Bland annat…

Medvetenheten är mer och mer global. Internet är en stor hjälp på vägen till att öppna upp förståelsen för hur allting påverkar allting. Plast, kära praktiska plast blir verkliga stora avfallsöar i Atlanten som förstör livet i haven, fisk och korallrevsliv bl.a

Ja. Då hade man kanske inte lika stor överblick…

Jacob Åström…

och Jakob Ohlsson överblickar undervisningen då Désirée Maurd från Prime PR talar…För Jacob och Jakob, klicka här. Dom har även bl.a. skapat coola  Noko jeans.

och berättar om GRÖNA projekt. Reklamvärlden kan belysa viktiga globala behov. Ett bra steg på vägen till globalt ansvar.

Ett projekt Electrolux startat där dom tillverkar dammsugare av återvunnen plast från haven.

Ja. Det är tydligt vad som står här. Soil! Mylla! en av dom viktigaste ingredienserna för vår överlevnad! Genom kemikaliebelastade odlingsmetoder har vi människor på något knappt århundrade förtunnat den mylla som det tagit miljontals år av naturlig kompostering att skapa…

Här på Rosendal där jag var precis innan kursen idag jobbar dom med att återskapa den goda myllan. Och den”goda” plasten finns med. Snygga färger!

Foto: Ingmari Lamy

Och här…i the secret garden, hade jag mitt 60års kalas för ett par år sedan. Så gammal är jag! Eller så ung! Det beror på vem som tänker tanken för på ett plan är jag och alla vi, eviga. Eller hur?

Igår var ytterligare en av dessa otroligt vackra höstdagar som vi fått som gåva den senaste tiden. Jag stod i mitt kök och lagade mat som skulle med till knytis hemma hos kära vänner på Ingarö. Kvällen innan, som avslutning på min vandring, gick jag till trädgården och skördade örter och morötter. Jag upplever alltid en sån euforisk lycka varje gång jag skördar ngt, en så stor tacksamhet till allt vi har fått och allt vi har möjlighet att skapa. Det går bara inte att jämföra, att köpa mat eller odla själv. Det jag odlar själv vibrerar ju av total livsenergi och den tacksamhet jag känner inför det är minst lika viktig näring som själva maten.

Avtryck efter ett långt arbetspass i sängen en tidig morgon

En vacker ros bredvid som genomstrålas av solen

Alla goda örter står i glas vid fönstret

En grundsallad är klar. Jag köper mina grönsaker på platser som Rosendal, Bondens marknad, Nibble handelsträdgård, etc. Ekologiskt. Eller odlar själv. När det inte går så finns det idag en hel del ekologiskt ute i vanliga storhandeln…men då är det ju det där med transporter…och förpackningar…ofta så onödigt. Ibland nödvändigt.

Lite av dom goda örterna på! Ringblomsblad är både dekorativt och gott.

Då jag har arbetsdag hemma slänger jag bara på mig ngt och går ut runt hörnet med min matskål. En granne tyckte det såg härligt ut och tog en bild. Ja, härligt och lite galet!  ”You`ve got to be a little crazy to live this life in love…” Vem skrev den?  Obs, tofsen mellan benen är från mitt halsband. Tänk att jag vågar sätta ut en sån här bild på mig själv!

Ytterligare en sallad! Den här gången i en matlåda…

persilja , mynta, salvia och kryddiga små minitargetes ovanpå. Lite kallpressad olivolja, örtsalt och grovmalen svartpeppar…

sen locket på. Det ser inte så aptitligt ut med då jag öppnar det en halvtimme senare och äter under ett träd i Hagaparken så är det underbart gott.

Mat i magen. Naturmat för alla sinnen…

och moln som sakta förflyttar sig ovanför ekens stora krona…sen kan jag vandra vidare genom parken in till stora staden Stockholm och arbetsmöten. Fylld av näring! Min farbror Gunnar som är 95 år går fortfarande från Solna, via Haga-parken till Gamla stan och Södermalm och sen hem igen. Han är en rolig typ, en hobbyuppfinnare! Mer om honom en annan gång.

Salladen som kom med till mina vänner på Ingarö. I mitten, under alla blommor, en blandning av kokta röda linser, morötter och zuccini.

Utsikten över fjärden vid solnedgång.

Jag tänkte; nu gör jag bara lite om mat så går det fort…med då jag väl sätter igång här med bloggen blir det nästan alltid mycket mer…tills det känns klart helt enkelt. Nu är det klart för den här gången.