David Dencik får roll mot Jeremy Irons: ”Jag visste ingenting om vad jag sysslade med”


David Dencik på Café Dyrehaven i Köpenhamn, juni 2012.

Ni har hört den förut: Svenska skådespelare är poppis utomlands. Nyligen rapporterades att Matias Varela – för övrigt en sorts svenskt svar på Bruce Willis i nya Snabba Cash II, ni vet hur han lyckas halta sig igenom en hel film i blodigt linne, allt mer misshandlad och sönderskjuten, men utan att missa att be någon av sina fiender att dra åt helvete – ska spela mot Jeremy Irons i kommande säsongen av amerikanska tv-serien The Borgias.

Men han är inte ensam. I Rodeos höstnummer, ute 25 september, åker jag till Vesterbro i Köpenhamn och hälsar på hemma hos David Dencik. Skådespelaren, som i ”Lasermannen” 2005 stod för den antagligen mest skakande gestaltningen av en seriemördare som gjorts i Sverige, pratar om att känna sig som en idiot i Hollywood, sektstämningen på Dramaten och sitt förhållande till judendomen.

Dessutom, kan jag avslöja redan nu, har även David Dencik en roll mot Jeremy Irons i The Borgias.

– Det var en snabb process, jag fick en förfrågan i början av sommaren och tackade ja. Jag var i Ungern och spelade in hela juli. De första inspelningsdagarna var det värmebölja, 40 grader, och jag gled runt 16 timmar om dygnet i kardinalskläder. Visst obehag, men ganska roligt, säger Dencik.

Berätta om rollen?
– Det är en liten roll. Jag är med i ett par avsnitt, men vill inte lägga ut en spoiler. Jag är en kardinal. Men det fanns väldigt många kardinaler i Rom på 1500-talet. The Borgias skildrar ett politiskt ränkspel där kardinalerna ständigt skapar nya allianser och förråder de gamla. Alla vill ha makt. De flesta av kardinalerna har ju olika agendor för vad påven ska göra. Serien baseras på historiska fakta, men jag kände mig lite som en turist i produktionen. Jag visste ingenting om vad jag sysslade med, faktiskt.

Hur var det att spela mot Jeremy Irons?
– I de flesta scenerna med honom var det en väldans massa kardinaler runt omkring, så vi gjorde inte särskilt mycket på tu man hand. Men han hade en del knep och förslag på hur jag skulle spela, och verkar vara en mycket hygglig prick. Han satte sin prägel på hela produktionen.

Matias Varela har också en roll i serien kommande säsong. Varför tror du att de fått upp ögonen för svenska skådespelare just nu?
– Fuck knows. De kanske är desperata där borta i Hollywood? Men det är inte bara Matias och jag. Även mina danska kolleger Pilou Asbæk, Thure Lindhart och Cyron Melville var med i serien nyligen, samt en grek och en fransos. De rollsätter inte utifrån en amerikansk mall i The Borgias. Spelspråket är mera ”a European English”, som producenten Neil Jordan sa på kollationeringen. Vad det nu är för något, ”European English”…

Har du följt The Borgias?
– Nej, jag har sett något avsnitt på TV4 bara. Men de är inne på sin tredje säsong nu, så det är ett ganska sammansvetsat gäng. Folk känner och tycker om varandra, samtidigt som de är jävligt trötta på varandra. Det är stimulerande att komma in i något sådant, rent socialt.

Du och jag sprang ju in i varandra på Way Out West nyligen. Du är i Göteborg och spelar in Lisa Langseths kommande film Hotell nu, eller hur?
– Ja. Den handlar om sexuella riter och sado-masochism. Det är en gruppdynamisk, psykodramatisk roadmovie.

Johan Wirfält
Promotion

Petter Wallenberg: Därför gör vi mode av Palmemordet

Konst- och modevärldens fascination inför kriminalitet och mord tycks outtömlig. ”Terrorist chic” var en av de dominerande catwalk-trenderna efter 11 september. Fotoböcker med gamla mugshots på snygga 30-talsskurkar finns i varje butik som säljer snygg soffbordslittertur. På 60-talet gick Londons ökända gangstertvillingar Kray direkt från sin tortyrkammare i Hackney till David Baileys fotostudio. Och så vidare.

Att göra popkultur av brottslingar är ett sätt att hantera våra dubbla känslor inför dem. Vi fördömer deras handlingar. Samtidigt finns det något i det laglösa livets frihet som lockar.

Men hur långt är det rimligt att ta den fascinationen? Frågan aktualiseras i och med konsttidskriften Mums tredje nummer, som släpps i begränsad och numrerad upplaga nu på lördag.

Undertiteln är ”Det laglösa numret”, och i tidningen har chefredaktören Petter Wallenberg samlat några av Sveriges främsta kreatörer och kulturjournalister, som tillsammans och på olika sätt tar sig an kriminalitet och brottslingar. Allt sker under Mums campparaply, en inverterad popkulturvärld där det fula är fint och det smaklösa härligt.

I ett reportage har Petter Wallenberg grävt fram två kvinnliga seriemördares recept, lagat maten och utifrån den ritat upp psykologiska profiler av mördarna. Fredrik Strage skriver om de tio bästa gayskurkarna på film. Lisa Milberg, Daniel Björk och Sabrina Shim recenserar brottslingars mode. En japansk serietecknare specialiserad på barnporrmanga intervjuas. Anna Charlotta Gunnarsson skriver om den mest fascinerande seriemördaren någonsin – en österrikare, tydligen.

Dessutom, och det är här saker ställs på sin spets: I en skakande bildserie gör Mums glammigt mode av Palmemordet – komplett med en blodsölad modell i rollen som Lisbeth Palme.

Inför releasen av Mums fick jag en exklusiv titt på ”Palmemordet – The Fashion Story”, samt en intervju med chefredaktör Petter Wallenberg. Vi tar bilderna först.

Foto: Thomas Klementsson

Petter, för de oinvigda: Vad är Mums?
– Mums är en blandning av punkfanzine, konsttidskrift och våra stora inspirationskällor Allers, Hemmets journal och FIB Aktuellt. Tidningen finns gratis på utvalda konstgallerier och butiker, se hemsidan. Mums är som en hemlig skoltidning som bygger på campkultur – inte uttalat gay, men väldigt gayig. Camp är ingen sexuell identitet som queer, utan ett upp-och-ner-vänt sätt att se på världen. Dåren blir kung, kungen blir dåre. Susan Sontag skrev en gång att campen betraktar världen genom citationstecken. Det handlar absolut inte om ironi. I Mums älskar vi på riktigt det som är ”dålig smak”.

Mums tredje nummer släpps på lördag. Hur föddes iden till ”Det laglösa numret”?
– I korta drag: Min farfar var kåkfarare. Det är något min pappa skyddade mig ifrån när jag var liten. Men jag luskade ändå ut det, och att växa upp med det väckte en enorm fascination hos mig för kriminalitet, laglöshet, mord och hemskheter. Jag kan sitta hela nätterna igenom och googla Mansonfamiljen.
– Med tiden började jag outa min morbida fascination. Då märkte jag att det är något man nästan alltid kan prata om med folk man inte känner. Även om jag som är supergay sitter med ett gäng Jehovas vittnen på en fest, kan vi mötas i vår fascination för det laglösa. Vi skräms av kriminella människor – samtidigt tror jag att de lever ut drifter som vi alla har inom oss.

Bland mycket annat har ni gjort ett modejobb av Palmemordet. Hur tänkte du där?
– I numret har vi ett specialtema om Palmemordet. Jag ville närma mig Sveriges mest omtalade brott, det mord som satt mest spår i samtidshistorien, från kulturens håll. Tanken är att undersöka det på ett konstnärligt plan. Modesidan av detta är ”Palmemordet – The Fashion Story”, där fotografen Thomas Klementsson och stylisten Christoffer Insulander tolkat mordet i ett modejobb med Stockholms stora it-girl Emma Veronica som Lisbeth Palme.
– Det är viktigt att påpeka att det här är en av flera konstnärliga tolkningar av Palmemordet i det här numret. Vi har även bjudit in fyra andra konstnärer som gör sina tolkningar. Språkkonstnären Karl Holmqvist har skrivit en dikt. Mattias Härenstam har gjort en installation med ljudupptagningar från larmcentralen under mordnatten. Lillemor Östlin, även känd som Hinsehäxan, min stora idol och den kvinna i Sverige som suttit längst i fängelse, har skrivit en personlig text om Christer Pettersson. Och Makode Linde, som är den enda som medverkat i samtliga nummer av Mums, har specialgjort ett verk inspirerat av Palmemordet.

Kan du förstå om någon tycker det är osmakligt att glamourisera Palmemordet genom att göra mode av det?
– Absolut. Men jag tycker att nästan all popkultur har en grad av osmaklighet i sig. Många Hollywoodfilmer bygger också på glamourisering av hemska grejer. Det är ett sätt att bearbeta traumat. En hemsk händelse tas från det bokstavliga och förvandlas till en symbol. Det är popkulturens uppgift. Och för Mums ha det alltid handlat om att ta något allvarligt och klä det i en frivol förpackning. Det vi verkligen tar på allvar vågar vi skratta åt.

Vad tror du att ni får för reaktioner?
– Jag tror att det kommer vara provokativt. Många kanske inte är redo för att vi behandlar Palmemordet på ett kulturellt sätt som inte är Leif GW Persson, som inte har en aura av kriminologi. Men jag tror också att många yngre är alldeles för unga för att minnas den tiden. För dem blir bilderna bara något som ligger mellan konst och mode, som bygger på en historisk händelse.
– Hela konsthistorien handlar ju om mord. Goya och Caravaggio, alla tolkar de stora krigen och morden. Det är ett sätt för kulturen att göra en historieskrivning. Vi vill göra lite samma sak – ta upp en jättejobbig grej i svensk samtidshistoria och ventilera den i ett nytt forum. Det har gjorts lite filmer och deckare inspirerade av Palmemordet, men popkultur kan vara så mycket mer. Det kan vara konst och mode också, och där har ingen vågat göra något som det här i Sverige tidigare. Ingen har vågat göra Palmemordet på ett campplan.

Har ni haft kontakt med Lisbeth Palme eller någon annan av familjemedlemmarna inför detta?
– Nej. Alla offentliga personer har något som är privat och något som är offentligt. I och med att mordet var något som var i högsta offentligt, så är det snarare personan Olof Palme modejobbet handlar om.

Den distinktionen, mellan privat person och offentlig persona, är kanske inte så enkel att göra för Lisbeth Palme, som faktiskt varit med och sett sin make bli mördad?
– Självklart, och det förstår jag. Men det är absolut inte vår mening att Lisbeth ska bli sårad. Det här är en händelse som blev större än någonting annat i Sverige. Det är inget påhopp på ett personligt plan, utan en skildring av en händelse som påverkat vårt land och vår kultur djupt.
– Det i sin tur leder till en diskussion om vad man får göra inom konsten, och en diskussion om ifall mode kan vara konst. Jag tycker man får göra konst av mode, om man vill det. Titta på Benettonkampanjerna på 80-talet. Då ansågs det väldigt smaklöst med aids-offer i en reklam för ett modevarumärke. Men idag är de kampanjerna ikoniska.

Vad hoppas ni uppnå?
– Jag tycker att all konst – och med konst menar jag då även litteratur, popmusik, film och så vidare – måste lämna utrymme för konsumenten att själv tänka, känna och reflektera. Om det här modejobbet väcker ilska hos någon innebär det ju att en sorts frågeställning kan komma till stånd: ”Varför blir jag arg av detta?”.
– Vårt syfte är att väcka frågor. Får man göra mode av Palmemordet? Får man göra konst av det? I slutänden handlar Mums om att utmana frågeställningen om vad man får göra i en konst- och modekontext. När vi nu gör det laglösa numret blir det lite svårt att försöka utmana – både oss själva och andra – om vi inte vågar ta i de riktigt tabubelagda frågorna.

I humorvärlden brukar det heta att ”tragedi + tid = komedi”. Tänker du något liknande här?
– Ja alltså, jag skulle inte säga att det här är komedi. Men ju längre tid som går från tragedin, desto mindre konkret blir den. Det är 26 år sedan Olof Palme mördades. Mordet har idag blivit en abstrakt symbol för folkhemmets död. Det är något som är väldigt tacksamt att jobba med i konst och modesammanhang.

Fanns det några idéer som ni ratade inför det här numret av Mums för att de kändes för grova?
– Det var lite könsord klottrade på väggen i bakgrunden när vi plåtade Palmejobbet på Sveavägen. Dem retuscherade vi bort, det kändes inte relevant. Men vi har inte ratat något för att det skulle vara för grovt. Bara sådant som inte är roligt, smart, intressant eller relevant.
– Med Mums kan vi tänja på gränserna mer än någon annan tidning i Sverige, vi har inget förlag eller ekonomiavdelning att ta hänsyn till eftersom vi gör allting själva. Tidningen görs som ett konstprojekt, och då blir frågan i slutänden vad man får och inte får göra inom konsten. Själva poängen med Mums är att den ska vara ett forum för tabubelagda tankar och kreativa impulser som inte platsar någon annanstans.

Installationen ”Mums #3: Palmemordet” går endast att beskåda lördag den 18 augusti i Studio Studio på Åsögatan 115 i Stockholm, kl 19-22. Där kan du även hämta ett eget ex av tidningen. För mer information om Mums, och var du kan hämta tidningen senare, se Tidningenmums.se

Johan Wirfält

Öppet brev till tv-dramat The Newsroom

Hej tv-dramat The Newsroom,

Jag är en tittare som har en fråga: Vad är den enda sak i världen som är tråkigare än journalister som föreläser om hur viktiga journalister är?

Vet du vad, tv-dramat The Newsroom? Jag har svaret också. Den enda sak i världen som är tråkigare än journalister som föreläser om hur viktiga journalister är – är tv-dramer om journalister som föreläser om hur viktiga journalister är.

Tv-dramer som du.

Jag tycker förstås att det finns en hel del hantverksskicklighet i dig, kvicka repliker, snygga klipp och så. Och jag brukar gilla sådant som din farsa Aaron Sorkin skrivit. När det handlat om nöjesbranschen, politik, eller det där internet, alltså. Men nu, när vad han skriver är föreläsningar om hur viktiga journalister är?

Det vet jag redan, The Newsroom. Och det vet alla som någonsin ens kommer överväga att titta på dig också. Kan du inte handla om hur tråkiga journalister är, istället – men på ett roligt sätt? Då skulle det bli liv i luckan.

Som det är nu orkade jag igenom två och ett halvt avsnitt av dig, men nu får det faktiskt vara nog. Du är – och detta måste, i sammanhanget tv-dramer som föreläser om hur viktiga journalister är, vara helt unikt – faktiskt mer sövande än vad den femte säsongen av The Wire hade varit – även om man skrivit ut VARENDA KARAKTÄR UTOM JOURNALISTERNA ur manuset.

I The Wire spelades i alla fall inte samtliga bärande roller av vita människor. Och alla kvinnor var inte hysteriska.

Så, The Newsroom, jag tar farväl nu. Jag är inte arg som fan, jag orkar bara inte mer. Lycka till och så, det kommer säkert gå bra, både för dig och framtida tv-dramer som föreläser om hur viktiga journalistiken är. En sista fundering bara: Om ett tv-drama som du, som handlar om hur viktig journalistiken är, är så tråkigt att titta på att jag inte ens orkar igenom tre avsnitt – hur viktig kan journalistiken som du handlar om egentligen vara då?

Hör av dig om du kommer på svaret. Då tittar jag gärna igen.

Till dess, hej då The Newsroom.

PS. Min kompis Carro hälsar att hon tror det tar sig.

(Bild från HBO.)

Johan Wirfält

Kriget om avsugningskorven: Vad skulle Jesus göra?

Kristdemokraterna tar till nyskapande metoder i jakten på den försvinnande riksdagsspärren. Idag rapporterar Aftonbladet nämligen att ”korvkriget trappas upp” i Simrishamn.

Det är förstås den på sistone så omtalade avsugningskorven som skördar nya offer.

Ni känner säkert till bakgrunden: Efter ilska på Tobisviksbadet i Simrishamn har en uppfinningsrik lokal korvmånglare som marknadsfört sin verksamhet med en affisch där en kvinnomun suger av en ketchupflödande hotdog, tvingats ta bort reklamskylten.

Reklamen ansågs sexistisk, ett ”sabotage av kommunens jämställdhetsarbete”.

Och nu protesterar alltså KDU:s distriktsordförande Felicia Lundqvist mot kommunbeslutet. Under gårdagen stod hon, enligt Aftonbladet i rött läppstift och röda naglar, på torget i Simrishamn – och delade ut korv till förbipasserande:

”På magen har jag en skylt där det står ‘Felicias korvstånd, sug på den genuspedagoger’”, säger KDU- och korvkvinnan, och förklarar att det var fel att ta bort avsugningskorven eftersom det lika gärna kunde ”ha varit en man på bilden”.

En lustig liten lokalpolitisk historia har därmed fått en minst lika underhållande fortsättning. Det är ju sommar och nyhetstorka, för mig får de gärna hålla på och tjafsa tills äppelodlarna i Kivik börjar skörda frukten någon gång i september.

Fråga bara: Om man, som Felicia Lundqvist, nu ska försöka extrapolera någon sorts politisk värdegrund ur rätten att sälja snabbmat genom bilder på människor som verkar ha oralsex med korv – är det inte liberala värderingar, snarare än konservativa, man kampanjar för då?

Jag spekulerar bara. Men vore jag en person som övervägde att rösta på Kristdemokraterna skulle jag antagligen göra det för att jag trodde att partiet kämpar för färre frisinnat sexualiserade bilder i vardagen – inte fler.

Oavsett. Som kristdemokrat finns det ju i sådana här lägen alltid en enkel fråga man kan ställa sig: What would Jesus do?

Svar: Ta det lugnt, ta en körv.

Johan Wirfält

Snart vid en Dalälv nära dig: Helt awesome kassettband från Afrika

Världsmusik finns inte längre. De senaste decenniet har det västcentriska musikparadigm som tidigare klumpade ihop nästan all popmusik producerad utanför nordvästeuropa och USA som just ”världsmusik” rasat samman. Svenska indiemusiker sticker till Pakistan för att spela in skivor. Malawiska rappare startar sina karriärer på klubbarna i östra London. Damon Albarn gör en opera av den kinesiska folksagan Apkungen. Och så vidare.

Västvärldens tidigare ganska ytliga fascination afrikansk musik har förvandlats till något mer komplext och närmare. Tidigare obskyra musiker, kanske framför allt från länder om Mali, Ghana, Elfenbenskusten och Kongo, är idag lika självklara i uppdaterade svenska spellistor som senaste singeln från, säg, World Tour.

En delförklaring: Brian Shimkovitz. Sedan 2006 har han drivit en av mina och många andras favoritmusikbloggar, Awesome Tapes from Africa. Där lägger Shimkovitz, till vardags i New York, upp precis vad det låter som – fenomenal musik från kassettband inköpta framför allt i de västafrikanska länderna runt Guineabukten.

Digitalrevolutionen tog längre tid i många länder söder om Medelhavet, så sent som i början av 00-talet var det fortfarande inte ovanligt att afrikansk musik gavs ut på kassettband. Att scrolla sig igenom inläggen på Awesome Tapes from Africa är som att tjuvkika inne på lagret i någon traditionstyngd musikaffär i Accra.

På lördag landar Brian Shimkovitz och hans kassettbandssamling – han dj:ar på två gamla bergsprängare – vid Dalälven för ett dj-set på Gagnef-festivalen. Som uppvärmning passade jag på att maila lite frågor till honom, se nedan. Om du av någon outgrundlig anledning inte tänker åka till Gagnef kommer även ett par awesome mixar Brian gjort här.

[soundcloud url="http://api.soundcloud.com/tracks/23462482" iframe="true" /]

[soundcloud url="http://api.soundcloud.com/tracks/44886476" iframe="true" /]

Hör du Brian, var får du tag på dina kassettband egentligen?
– Jag bodde ett år i Ghana, och tillbringade mycket tid med att rota igenom marknader och butiker över hela landet. Dessutom reste jag runt och letade efter kassettter i Burkina Faso, Mali och Togo.
– Nu har jag inte varit där på ett tag på grund av mitt jobb, men jag har haft turen att få mängder av kassettband från folk som gillar bloggen, vänner som varit i Afrika eller bara människor som kommer förbi när jag spelar. Jag får kassetter med posten varje vecka.

Musiknördar brukar alltid berätta om alla äventyr de varit med om när de letat skivor. Vilken är din knasigaste kassetthistoria?
– I Ghana lärde jag mig twi, ett av de lokala språken, och det gjorde att jag upplevde en hel del roliga och märkliga episoder. För det mesta blev folk väldigt peppade av att jag var så intresserad av deras musik. Men en gång var det en kille som snackade skit om mig på twi, eftersom han inte trodde att jag förstod. Han blev provocerad av att jag ställde en massa frågor till hans kollega på engelska. När han tjafsat klart, gick jag loss i en verbal twi-attack mot honom, och frågade varför han var så respektlös mot en utlänning som var så nyfiken på hans kultur. Han blev väldigt generad.

När du dj:ar spelar du direkt från bandspelare, eller hur?

– Jag dj:ar med två kassettdäck, och ibland spelar jag också mp3:or från band som jag har digitaliserat. Det är roligt att dj:a med kassettband, det ger lite mer överraskningar och spontanitet till framträdandet. Bandet har ju ett helt unikt sound. Det knastriga, lite lurviga och varma ljudet från kassetterna är blir lugnande på en festival eller en klubb där människor hela tiden bombarderas med klinisk, elektronisk musik.

Vilket afrikanskt land är din favorit, rent musikmässigt?

– Det är svårt att svara på, jag har så klart inte varit överallt och så fort man tror att man vet mycket om någonting upptäcker man att det gömmer sig en massa nya grejer bakom nästa dörr. Men utifrån mina egna erfarenheter är Mali mest mångfacetterat musikmässigt.
– Mali är ändlöst fascinerande. Musik som går lätt att hitta och lyssna på där är så djupt rotad i distinkta traditioner, men känns samtidigt så modern på ett väldigt icke-cheesy, superorganiskt sätt. Varje region i landet har dussintals olika stilar och sound, och de flesta är antingen väldigt dansanta eller helt sublima grejer att chilla till.

Johan Wirfält

Poetisk rättvisa

Åh, vilken match. Före avspark hade jag gärna sett England som vinnare, bara för att jag gillar den unga energin som präglat dem sedan Roy tog över. Men under matchen…tjena.

Det är ögonblick som Pirlos straff som man ibland väntar förgäves på i en hel turnering. Så vackert, så fulländat, så rättvist på alla plan. Det var inte chippen i sig jag älskade mest, utan hans blick, så underbart fångad i de här finfina HD-repriserna vi har nu för tiden, medan han såg bollen gå mot mål och Joe Hart segla ner i diket. Andrea Pirlos ögon var ett med bollbanan, det fanns inte en nanosekunds tvekan i dem och de sa en sak, inte bara som svar på Harts flaxande försök till psykningar utan uppbyggt under 120 minuter som Italien dominerade närmast totalt och som nu slutligen förlöstes i en enda, magisk spark:

”Vaffanculo”.

Jag tror att jag fortfarande hoppas att ni förlorar mot Tyskland, kära italienare. Men jag blir mindre och mindre säker för varje minut som den här matchen får sjunka in. För herre min je vad fint ni spelade idag.

(Tack för bild, Damon.)

Johan Wirfält

Shopping med gott samvete


Bild från Toms.

Vilken är sommarens största modetrend? Fluorescerande färger, skulle någon stilrådgivare säkert svara. Mönstrade tyger i vild mix, säger någon annan. Men det finns en trend som präglar modet på ett djupare
plan, inte bara nu i sommar utan under 10-talet över huvud taget:

Social medvetenhet.

Moderna modekonsumenter vill inte köpa kläder som enbart ser bra ut – de ska kännas bra också. För samvetet. En amerikansk undersökning från 2006 visade att nio av tio personer födda 1979 eller senare skulle
byta från ett varu­märke till ett annat om produkterna hade samma pris och kvalitet men det senare varumärket uppfattades som mer socialt engagerat.

I dag betraktar globala modejättar sociala projekt som en grundläggande del i sitt varumärkesbygge. Hennes & Mauritz är ett exempel. Efter den senaste barnarbete-skandalen – då SVT:s Agenda 2007 avslöjade att H&M:s plagg innehöll uzbekisk bomull plockad av skolbarn som tvingats ut på bomullsfälten av den uzbekiska staten – har modekedjan profilerat sig som ett socialt engagerat företag.

Corporate social responsibility, ett företags uppförandekod, är numera ett av ledorden i H&M:s verksamhet. När vd Karl-Johan Persson presenterade den senaste CSR-rapporten i april kunde han visa hur H&M utbildat över 400 000 bangladeshiska textilarbetare i arbetsrätt. Samtidigt har företaget blivit världens största användare av organisk bomull.

H&M ansluter sig därmed till en bredare rörelse i modevärlden.

American Apparel har inte bara blivit omtalade på grund av provokativa reklamkampanjer med lättklädda hipsters. Det är USA:s största textilarbets­givare, och ger samtliga anställda – majoriteten lågutbildade invandrare – gratis sjukförsäkring och engelsklektioner.

Ett annat amerikanskt bolag, Tom’s Shoes, utsågs 2010 till ett av världens mest innovativa detaljhandelsföretag av affärsmagasinet Fast Company. För varje par skor som Tom’s säljer skänker de ett par till välgörenhet.

Den här typen av initiativ är lätta att kritisera. På sätt och vis säljer mode­företagen gott samvete, en sorts moralisk quick fix som knappast förändrar de strukturer som innebär att 1,7 miljarder av jordens befolkning lever i absolut fattigdom.

Men samtidigt, vad vore alternativet? Med tanke på hur cynisk modeindustrin ofta känns, ska vi antagligen vara tacksamma för att ordet ”samvete” sommaren 2012 har en självklar plats i dess vokabulär.

Krönikan publicerades även i DN Söndag den 17 juni.

Johan Wirfält

”Judetwittrandet” är den bästa marknadsföring Sverige kan få

Jag läser om hallaballot kring Sonja Abrahamssons twittrande om judar, och jag tänker på Jerry Seinfeld.

I ett av Seinfelds mest klassiska avsnitt lackar Jerry på sin tandläkare. Tim Whatley, som mundoktorn heter, är en tidigare katolik som precis konverterat till judendomen – och två dagar in i sitt nya liv som jude börjar tandläkaren vitsa på jiddisch. Snart föds en misstanke hos Jerry: Whatley har konverterat för skämtens skull.

För som jude med katolsk bakgrund får tandläkaren plötsligt en sorts skämtimmunitet. Han kan driva fritt med både folkgrupper och världsreligioner utan att riskera att trampa någon på tårna – Whatley kan ju alltid hävda att han är en av dem.

Det är det som gör Jerry Seinfeld så provocerad. Att hans tandläkare från en dag till en annan drar rabbinskämt och förklarar att ”det är vår känsla för humor som hållit oss samman som ett folk”, är inte en förolämpning mot Jerry som jude. Det är en förolämpning mot honom som komiker.

Poängen, och jag har skrivit om det här tidigare, är ”skämtimmuniteten.” Kärnan i all bra humor är nämligen risktagandet. När Seinfelds tandläkare gör sig immun mot människors indignation, ogiltigförklarar han samtidigt den överenskommelse som genom hela humorhistorien outtalat rått mellan komiker och deras publik.

För att vara riktigt rolig måste du också våga riskera något för egen del.

Sådant kan vara bra att ha i bakhuvudet när man försöker analysera effekterna av Sonja Abrahamssons numera världsberömda judetweets.

Människor som kan det här med marknadsföring har snabbt sågat den Visit Sweden-kampanj som Abrahamssons tweets för @Swedenkontot ingår i. Enligt BBC är kampanjen ”fördärvad”. Gawker ser ett ”demokratiskt twitterexperiment implodera inför våra ögon.” New York Times, som för bara ett par dagar sedan hyllade @Swedentwittrandet är nu – på ett lite mer återhållsamt och väldigt typiskt New York Times-vis – tveksam.

Jag tror att de har fel, allihop, och det finns ett par anledningar till varför.

För det första, som Micke Kazarnowicz redan påpekat: den större marknadsföringskampanjen på @Swedenkontot handlar om ”ocensurerat, kuraterat innehåll”.

Visit Swedens grundläggande idé – att låta en ny twittrare per vecka skriva vad de vill, så länge de inte bryter mot lagen eller hotar rikets säkerhet – bygger vidare på den omhuldade svenska traditionen av öppenhet och transparens. Att @Sweden just den här veckan tagits över av en rantande singelmamma som skrivit ett par konstiga saker om judar, vad är det om inte offentlighetsprincipen översatt till digital branding? Sonja Abrahamssons tweets är kanske tveksamma, men de är knappast antisemitiska. Att hon får fortsätta hållas stärker därför bara Sveriges globala varumärke som en nation där avståndet mellan medborgare och stat är kort och kännetecknas av ömsesidigt förtroende. Samtidigt fortsätter hon också en annan god gammal svensk tradition – nämligen den om ett land med frispråkiga, högröstade kvinnor.

För det andra: Sonja Abrahamsson är uppenbart självironisk.

När hon undrar vad ”grejen är med judar?” driver hon med sin egen förmodade okunnighet, och samtidigt med bilden av en puckad, frånskild tvåbarnsmamma från någon inavlad byhåla i obygden. Hon har med andra ord humor, någonting som brukar värderas högt inte bara på Twitter utan i världen över huvud taget. Jag tror att ganska många som läst henne, både i Sverige och globalt, inser det – Stephen Colbert, till exempel, en rolig karl med hjärtat på rätt ställe som gillar att provocera. I dagarna lanserade Colbert ”Operation Artificial Swedener”, för att i sin persona som amerikanskt högerspöke själv göra en Sonja och ta över det svenska twitterkontot.

Jag har svårt att föreställa mig hur en samtida humorist skulle kunna få ett större erkännande än så.

Därmed återkommer vi till resonemanget om skämtimmunitet. För det finaste med att Sonja Abrahamsson får twittra för Sverige är ju att Sverige där och då faktiskt vågar riskera någonting. Att BBC eller New York Times undrar vad i helsike som pågår på det officiella twitterkontot i det där lilla landet uppe i norr, är i slutänden den bästa marknadsföring Sverige kan få.

Ett land som tidigare var känt för introvert ängslighet, låter plötsligt en medborgare vara rolig på riktigt. Jag skulle boka en biljett direkt.

Johan Wirfält

Robyn: ”Jag känner inget förtroende för kulturministern”


Foto: Stephen Ledger-Lomas

Robyn har alvlockar. Hon springer längs en scen tvåhundra meter ifrån mig, det är en fotbollsplan emellan oss och allt jag ser är hennes guldgula byxor och två hårextensions som flyger i vinden framför hennes öron. De långa hårtestarna får henne att se ut som Elrond i Sagan om Ringen-filmerna. Det är måndag den 4 juni, tidig kväll på Arsenals hemmaarena Emirates Stadium i norra London, och Robyn håller just på att avsluta sin andra konsert som uppvärmningsakt åt Coldplay.

När Storbritanniens största rockband ger sig ut på vägarna är allting gigantiskt. Senare på kvällen kommer hela Emiratesstadion blinka av ljusdioder, Coldplay delar ut armband i blått, grönt och rött till samtliga besökare som går in på arenan. Men nu står Robyn på scen, hon spelar With every heartbeat för 25 000 britter och lyckas trots att de flesta bara är här för att yla med i Chris Martins ordlösa allsångsrefränger få en stor del av publiken att börja gunga till de pulserande dansrytmerna.

När hon går av scenen gör hela Arsenalarenan vågen.

Ett par timmar tidigare träffar jag Robyn i en loge djupt i stadions inre. Hennes stylist och koreograf, Maria ”Decida” Wahlberg, har åkt tillbaka till Sverige men ringt in förslag på scenklädsel. Tillsammans med sin assistent Jonas diskuterar Robyn vilket av sina fem par customtillverkade Timberlandplatåskor hon ska bära ikväll. I en soffa sitter Robyns lillebror Jac, dansare med erfarenhet från bland annat Cullbergbaletten, och tittar på Game of Thrones. Bredvid håller make up-artisten Linda Öhström på att förbereda kvällens sminkning.

Det här är den enda längre intervju Robyn ger i sommar. Den kommande 71 minuterna pratar vi om politisk pop, Lena Adelsohn Liljeroth – och hur det egentligen är att vara kvinna.

Hur hamnade du på en turné med Coldplay?
– Deras management ringde mitt management. Men jag träffade deras trummis på en restaurang i LA lite senare, då sa han att han hade hört covern som jag gjorde på Every teardrop is a waterfall och att de gillade den. Det kanske hängde ihop. De gjorde en cover på With every heartbeat när de spelade i Stockholm för ett par år sedan också.

Ni har coverflörtat ett tag, vad fint. Har ni hunnit hänga någonting nu på turnen?
– Nej, det är så stora apparater med så mycket att göra. Man stöter på varandra i korridoren men inte mer. När jag var förband till Madonna träffade jag bara henne i precis slutet.

Känner vakterna igen dig den här gången? Jag minns att det var lite strul med sådant när du turnerade med Madonna…
– Ja, till skillnad från på Madonnaturnén får jag komma in på arenan, ha ha. Man märker på Coldplays crew och hur de interagerar med mitt crew att de är trevliga människor. Sådant kommer oftast från toppen och genomsyrar organisationen.

Så du har en bättre känsla för Coldplay än för Madonna?
– Ja. Efter första gigget fick vi sex flaskor champagne av dem, med en liten lapp där det stod att ”Vi är glada att ni är här. Tack för att ni spelar med oss.” Det var gulligt.

Var du peppad på att ge dig ut på en gigantisk stadiumturné som förband igen?
– Det är mycket roligare att spela själv på klubbar. Den här typen av spelningar är inte de mest inspirerande man gör i sitt liv, publiken är svårare och vet ofta inte ens vem jag är. Men samtidigt är det mäktigt att få vara med på en så stor turné. Det är lite som en studiedag. Jag har aldrig tänkt satsa på att hamna här själv, men det är ändå intressant att se hur det går till i en produktion på den här nivån. Coldplay har ju spelat för 180 000 pers bara de tre senaste dagarna.

Kan du nå publiken även i det här sammanhanget?
– Jag hoppas det. Det är lite så längst fram i alla fall, att jag kan se en tjej i 45-årsåldern som får ett pillemariskt smile på läpparna när jag kör igång och tar på mig själv i Cobrastyle. De tycker nog det är kul att jag släpper på hämningarna. De som lyssnar på Coldplay får ut en massa känslor, det är så känslomässig musik. Men jag tror inte att det är en publik som är vana att se en tjej som röjer som jag.

Efter konserten här åker du direkt till klubben Dalston Superstore i östra London för att köra ett dj-set, och du kommer göra liknande klubbgig i Manchester och även i USA när Coldplays turné fortsätter där. Är det ett sätt att liksom behålla fattningen mellan mastodontspelningarna?
– Ja, lite så känns det. I USA ska vi köra ett klubbset med bandet också, inte bara dj:a. Vi har promotat det via min hemsida, vi får se hur mycket folk som kommer. Men ikväll blir det nog smockat, Superstore tar ju bara 150 personer.

Din kärleksaffär med klubbkulturen fortsätter, med andra ord?
– Absolut. Nu har ju dansmusik blivit det hetaste och mest kommersiella man kan göra. Men jag tycker verkligen det är så jävla coolt att människor samlas på ett ställe och dansar tillsammans till en typ av musik som egentligen inte har förändrats någonting sedan dag ett. Den bästa housen låter fortfarande ungefär som den gjorde för tjugo år sedan. Det finns en minimalism där, något kompromisslöst. Det är svårt att göra bra pop av det. Men det är där man ska försöka vara, känner jag.

Housemusiken föddes på den amerikanska gayscenen. Du har blivit väldigt omfamnad där de senaste åren?
– Ja. Nu är det mer överallt, all the gays looove me, ha ha. De gillar att dansa och de gillar att gråta. De fattar idén om att dansmusik kan vara vemodig och inte bara behöver vara hård. Just i USA spelade jag bara på gayklubbar i början, där tog det tid innan min musik nådde utanför gayscenen. I England har den varit mer mainstream, eftersom With every heartbeat blev så stor här.

Har du börjat fundera på nästa skiva än?
– Inte konkret. Men jag vill fördjupa mig ännu mer i det som jag tycker är fint och roligt och göra. Om jag tänker på vad jag själv byggt mitt låtskriveri på, så har det varit saker jag kan dansa till och fina melodier. Och det kommer fortfarande vara de viktigaste byggstenarna: Beats och melodier. Jag kommer inte dras med i allt det här – arenamusiken alltså.

Så på sätt och vis turnerar du med Coldplay för att inte bli som Coldplay?
– Det är nästan som om en del av min kropp är kvar i en annan värld, som är det jag gör annars. Inte för att min och Coldplays musik egentligen rör sig på så olika plan. Men jag känner att det är lite på nåder som jag får vara med här, och det är grymt. Jag riktar mig inte till den här publiken längre, inte medvetet i alla fall. Jag tänker inte fria till dem på nästa skiva. Så det är bra att göra det här nu. Jag kommer kanske inte få chansen igen!

När Donna Summer gick bort nyligen tänkte jag på hur disco, helt felaktigt, avfärdats som ytlig och apolitisk musik. The Clash är liksom alltid utgångspunkten när rockjournalister skriver om ”politisk pop”, men i själva verket var ju discon ofta djupt politisk – och till skillnad från punkmusik är den dessutom minst lika relevant idag. Det är lite samma sak med din musik. Även om du inte gör uttalade kampsånger uppfattar jag dig som en av de mer politiska artisterna i Sverige, för du får feminism och antirasism att framstå som något självklart. En stor del av den unga svenska artistgenerationen, definitivt tjejerna men säkert även många killar, har dig som förebild. Känner du dig som en sådan?
– Oj, vilken komplimang, tack. Men gud, jag får samtidigt ångest av den tanken. Jag har väldigt svårt att ta till mig människor som agerar som att de har ett sådant ansvar. Det blir liksom Bono av allt. Jag har aldrig tänkt att jag ska göra politisk musik, men det blir ändå alltid en feministisk platta när jag väl spelat in en skiva. Om jag skulle koka ner vad min musik handlar om så är det hur det är att vara tjej.
– Jag känner mig alltid mån att vara anti någonting, och det är väl att vara politisk. Man ställer sig i opposition till saker man inte tror på, som inte är bra. För mig är det ganska enkla saker. Jag tycker om att röja på scenen. Jag tycker om att kunna klä mig sexigt utan att bli en klyscha.

Videon till Call your girlfriend är ett bra exempel på det. Den är otroligt långt ifrån vad en dansvideo med en kvinnlig popartist brukar vara, men det är fortfarande en jävligt sexig video. Kan du berätta lite om den?
– Det var en ganska jobbig process, ett sådant läge då jag tänkte att jag inte ska hålla på med popmusik längre. Jag hamnar i perioder när jag vet vad jag borde göra för att människorna som ska sälja min musik på andra sidan ska bli nöjda och glada – och så ställer jag det emot vad jag vill göra själv. Det är en inre konflikt som jag måste gå igenom nästan varje gång inför en sådan video. ”Hur ska jag göra det här?” Så håller jag på med idéer fram och tillbaka. Men så kom jag på att varför gör jag inte bara det som jag brukar göra på scenen? Det har jag gjort ett tag och det funkar ju, det är ärligt och inbjudande och helt okonstlat. Vi satte ihop det på några veckor bara, i LA.

Är det bara en tagning?
– Ja, det är det. Vi har inte tricksat någonting. Vi gjorde åtta tagningar och valde två – en som var perfekt i timing och koreografi, och en som var mer röjig. Till slut tog vi den röjigare. Nu kan jag önska att jag hade gjort två till, som varit ännu galnare.

Du jobbar med Maria ”Decida” Wahlberg som koreograf?
– Ja, Decida är jätteinvolverad. Vi gör koreografin tillsammans, jag löjlar mig och så kollar hon vad som känns kul att plocka ut innan hon sätter ihop det. Utgångspunkten är alltid Rosie Perez i Do the right thing. Ljuset är perfekt där, hon är asgrym och rolig.

När Call your girlfriend-videon kom ut förra sommaren råkade jag veta att du och regissören Max Vitali just blivit ihop. Precis i slutet av videon tittar du in i kameran och ler. Första gången jag såg det kände jag att det fanns en särskild gnista där, det är som om du ler bara mot honom?
– Ha ha, absolut. Absolut. Det var ju en videoinspelning och han var inte bakom kameran, det var en kameraman. Så det var jag och kameramannen som var på golvet. Men jag visste ju att Max satt och tittade på monitorn.

Du pratade om att klä dig sexigt förut. Är det viktigt för dig att vara sexig – eller kanske snarare att känna dig sexig?
– Jag tycker om att känna mig smal! Nej, jag skämtar bara. Jag tycker om att känna att jag är i det jag gör. Då slutar man tänka på hur man ser ut och vad man håller på med. Men för att hamna där så behöver jag göra vad jag gör ganska mycket, jag är någon slags upprepningsfanatiker både i musik och hur jag gillar att arbeta. Jag har till exempel spelat väldigt mycket under de här senaste två åren, 160 spelningar per år i snitt. Och jag tycker om att prova och göra om idéer, gräva där jag står på något sätt. När man sen då, så småningom, hamnar i ett läge där man börjar agera på instinkt, det tycker jag blir sexigt.
– Jag är en sensuell person och jag vill kunna vara mig själv. Sex och sexighet är en stor del av alla människor, och det är otroligt befriande som tjej att inte begränsa sig där. Att som kvinna begränsa den delen av sig själv – den som vill känna sig sexig – är att ge efter för en slags värld där man inte längre får vara människa, utan hela tiden måste utgå ifrån sitt underläge.

Och att vara sexig på egna villkor är istället att ta makten över sin sexualitet.
– Absolut. Jag tror att många tjejer brottas men det, jag gör det också. Man kan uttrycka det här på ett aggressivt sätt, men för mig är det viktigt att det också får vara sårbart. Just nu är det väldigt hett och inne att vara en hård tjej, men det är inte alltid man är så. Det pratas mycket om mjuka killar, men mjuka tjejer vet jag inte riktigt vad de har för plats just nu. Det var mycket så jag tänkte med förra skivan och med de videorna vi gjorde, att jag ville att det skulle kännas ärligt och mjukt. Det fick vara sårbart.

Jag tycker popkulturen i Sverige känns väldigt politisk just nu. Håller du med?
– Ja. Det är många texter som har ganska hårda budskap.

Jag tänker också på något som Makode Lindes tårta. Som konstnär är han djupt influerad av popkulturen, och genomslaget hans verk fick gjorde det förstås till populärkultur också. Vad tyckte du om tårtan?
– Det var jätteintressant att se reaktionerna. Det var en katastrofreaktion från vår kulturministers sida. Hon kan ju säga i efterhand att hon ”var med i konstverket”, men det tror inte jag hon tänkte på när hon skar i den där tårtan. Jag läste din artikel och tyckte den var mitt i prick. Vad man än tycker om tårtan så sätter Makodes verk ljus på den svenska rasismen. Sveriges oskuld rök lite där.
– Vi är ett mångkulturellt land nu, det är dags att börja bete sig så också. Personligen tycker jag att Lena Adelsohn Liljeroth borde ha blivit förnärmad av den där tårtan. Hon borde ha ställt sig med händerna i midjan och sagt ”jag tänker inte skära den där tårtan. Om någon annan är så puckad att de vill göra det, varsågod.” Och när hon nu inte gjorde det borde hon ha erkänt att det var oöverlagt, och sedan blivit en del av konstverket som diskussionspartner. Varför tycker hon att det är okej att skära i den tårtan? Om tårtan hade föreställt en handikappad vit person tror jag inte att hon hade skurit i den.

Det var som att hon avslöjade den svenska naiviteten, men sedan inte ville erkänna det, menar du?
– På sätt och vis är det gulligt att Sverige är så naivt att vår kulturminister kan bli ett ansikte för en väldigt svensk egenskap, den här lite konstiga smygrasism som man själv kanske inte fattar att man har. Här i England är det ett helt annat klassamhälle än hemma i Sverige, men britterna har samtidigt en tolerans som vi saknar. Här finns det dessutom utrymme för debatt, man får kritisera människor offentligt i Storbritannien – det får man inte göra hemma i Sverige. Det är faktiskt sjukt hur många politiker vi har som aldrig blivit kritiserade för de otroligt konstiga grejer de har gjort.
– Jag tror inte att Lena Adelsohn Liljeroth är rasist. Jag tror bara att hon inte var medveten om vad hon gjorde. Det är som att inte fatta varför människor kan bli kränkta om man säger ”negerboll”. Men poängen är ju att hon är kulturminister, och det är oacceptabelt att som kulturminister vara så omedveten. Finns det utrymme för en kulturminister att göra en sådan tabbe borde det leda till en diskussion om vad hon egentligen gör på jobbet.

Tycker du att kulturministern borde avgå?
– För mig blir det svårt att lita på en människa som visar att hon inte är förmögen att se sig själv utifrån. Jag känner inget förtroende för henne. Men det gjorde jag i och för sig inte tidigare heller.

Senast jag intervjuade dig berättade du att störde dig på att alla journalister frågade dig om Lady Gaga. Sedan dess har jag noterat att fler och fler frågar dig om du ska bli mamma snart. Är det lika irriterande?
– Nja, så är det nog för alla kvinnor som fyllt trettio. Vare sig man är känd eller inte så får man den frågan. Det är logiskt, det finns en biologisk klocka som börjar ticka.

Caitlin Moran skriver bra om det i boken How to be a woman. Hon menar att när journalister frågar kvinnliga artister om när de ska ha barn, är undertexten egentligen ”När ska du fucka upp allt genom att skaffa barn?”. Så – när ska du fucka upp allt genom att skaffa barn?
– Det är en så privat fråga. Men det vore lite naivt av mig att tro att mitt artisteri inte skulle påverkas över huvud taget av att man blev mamma. Samtidigt växte jag själv upp på turné och det gick ju bra, typ. Ha ha. Till skillnad från många andra barn var jag med mina föräldrar nästan hela tiden, så jag tror att det kan vara bra att vara på turné också. En turnébuss är det mysigaste som finns – hela familjen samlad på ett ställe, hela tiden. Jag fick tillgång till mina föräldrar på ett helt annat sätt. Det är absolut en rotlös tillvaro också, men jag tror inte att det behöver vara ett problem.

Du har hus i Los Angeles och bor där en hel del nu för tiden. Vad är den största skillnaden mellan att vara där och i Sverige?
– Jag anses ju vara lite konstig där. Jag har kort hår och tjocka ögonbryn. Så fort man är ”okvinnlig” i USA så anklagas man för att vara en man eller en lesbian. I Sverige kan man ta mycket mer plats utan att det blir ansträngt. Vi har turen att vi haft en inställning till feminism och jämlikhet så länge att det börjar bli en del av vår kultur, och inte bara något som vi pratar om. Så är det inte i USA, och när jag är i Los Angeles känner jag det. Jag hatade det för femton år sedan. Men för fem, sex år sedan började jag plötsligt gilla LA. Dels på grund av vädret, så klart, men det finns också jättemycket roliga människor där.

Var i LA bor du?
– Jag vill faktiskt inte svara på det. Jag vill kunna vara själv där. Det låter kanske konstigt, men jag vill inte att människor ska veta var jag bor. Det kan komma folk och knacka på när man minst anar det. Man får konstiga saker hem i brevlådan som man inte vill ha. Perversa prylar, hotfulla prylar. Oftast är det ingenting, men man måste vara försiktig.
– Jag lägger aldrig upp bilder från mitt hem på nätet. Det är min fredade zon. Jag vill inte att någon ska veta hur det ser ut hemma hos mig. De enda som fått filma i min lägenhet i Stockholm är The Daily Show!

Vi kommer publicera det här dagen efter nationaldagen. ”Svenskhet” diskuteras mer än någonsin där hemma nu, antagligen på grund av att vi har ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Du har ju blivit utsedd till Årets svensk. Vad är svenskhet för dig?
– Jag tycker att den svenska försiktigheten är sympatisk, att vi kanske genom vårt klimat har varit tvungna att jobba fram säkra lösningar. Och så tycker jag om att vi har respekt för naturen, i alla fall som friluftsmänniskor och amatörfilosofer. Men mest kanske jag tycker om att svenskar är vemodiga.

Vad har du annars för känsla för Sverige just nu?
– Det finns en öppenhet, och någon sorts nyfikenhet på världen som är spännande. Men det är synd att vi inte är mer stolta över eller mer aktivt delaktiga i att definiera det som är svenskt. Jag kan absolut känna att svenskar har en medkänsla för andra människor och världen och jag tycker att vi har en modern syn på vad samhället kan vara. Men det är som att vi är ett ensambarn som glömmer att det vi gör räknas i ett större perspektiv än bara vårt eget. Kanske att vi inte har varit i krig på så länge och inte har en uppenbar fiende gör att vi tror att vi klarar oss utan varandra.
– Jag har längtat hem till Stockholm de senaste två åren, när jag varit på turné och bott i LA. För att vara en sådan liten stad som det faktiskt är finns det fantastiskt mycket fina människor i Stockholm. Nu har jag varit hemma ett halvår och är redo att inte vara där så mycket längre, ha ha. Den här masskonsumtionshetsen finns förstås över allt, men den blir på något sätt mer påtaglig i Sverige, eller åtminstone i Stockholm. Folk är stressade. Jag tror det är Facebooks fel!

Du sa att du alltid vill vara anti någonting. Det kanske är Facebook du ska vara emot på nästa skiva?

– Ha ha, vi får se. Det är det jag håller på att tänka ut. Vad jag ska vara emot nästa gång.

Epilog: Dalston Superstore i Hackney, måndag kl 01.37. Robyn står i ett dj-bås i en källare vid Kingsland Road. Utanför sträcker sig kön nästan upp till det turkiska soppköket på hörnet, här inne ger fläktar på fullt blås ganska bristfällig ventilation. Källaren är packad: klubbkids, gayskejtare i Odd Future-tröjor och modestudenter som snart ska flytta hem till Sverige. Robyn och hennes sidekick DJ Rokk spelar chicagohouse och Salt N Pepa. Alla skriker och sträcker armarna mot dj-båset. På väggen blickar en affisch med Donna Summer ner över dansarna. Det blir en ganska lång natt.

Johan Wirfält

Stockholm – den falska storstaden

Ganska ofta läser man smarta saker man önskar att man skrivit själv. Ibland läser man någonting som är så genomgående briljant och på spiken att man bara vill kopiera hela texten, klistra in den i mail och kontakta någon rysk spamcentral för att med deras hjälp sprida innehållet över världen.

Idag skrev Ola Andersson en sådan artikel. Han är arkitekt och debattör, aktuell med boken ”Vykort från Utopia – maktens Stockholm och medborgarnas stad”. Boken, som analyserar vår slutna innerstad och avskärmade förorter ur ett stadsbyggnadspolitiskt såväl som ekonomiskt, sociologiskt och kulturgeografiskt perspektiv, har redan utnämnts till ”en given utgångspunkt för varje diskussion om framtidens Stockholm”.

Om någon undrar varför serverar Ola Andersson idag en komprimerad version av ”Vykort från Utopia” i en debattartikel i DN Stockholm. Hans vision och sättet han argumenterar för den känns så självklar att samtliga regionala partidistrikt borde föra in den ordagrant i sina kommande valmanifest.

I fyra väldigt konkreta punkter förklarar han varför Stockholm idag är en falsk storstad – men också vad som kan göras åt det. Förorterna är isolerade från varandra av motorvägar och ”svårforcerad natur”. Prisnivåerna är på många håll inte bara orimliga, utan direkt skadliga för Stockholms utveckling. Fler människor måste inse att med ”privilegiet att bo i staden följer skyldigheten att acceptera att se, höra, stöta ihop med och känna doften av främlingar, deras liv och deras verksamheter.”

Slutligen måste fler människor måste få delta i stadsbyggandet och stadslivet – men kan inte eftersom kollektivtrafik och andra samhällstjänster som skapar sådana möjligheter inte är tillräckligt utbyggda eller tillgängliga.

För de stockholmspolitiker som vurmar för det berömda entrepenörsskapet är Ola Anderssons dom inte nådig. ”Framtidens Ericsson, SKF eller H&M kan inte födas i Stockholm,” skriver han, för ”en stad där det är dyrt att bo och där bristen på billiga lokaler gör det svårt att starta nya verksamheter är inte en kreativ stad.”

Så där, kopierade en hel del rakt av. Någon som har känningar i ryska spamkretsar? Hör av er.

(Bild från NE.)

Johan Wirfält