• Start
• Trend
  • Hotspot
  • Agnes B
  • Lisa C
  • Krönikör Björk
  • Veckans Mode
  • Tävlingar
  • Buzz
  • Intervju
  • Modevisningar
  • Modenyheter
  • Webb TV
• Skönhet
  • Rodeo Snygg
  • Skönhetsminnen
• Inspiration
  • Milk/Signe
  • Signes Shopping
  • Hunnd
  • Pamela Bellafesta
  • Niotillfem
  • Johan Wirfält
  • Aplace
  • Festbilder
  • Porträtt
  • Lisa/Jon
  • Farnaz
• Bloggar
  • Milk/Signe
  • Signes Shopping
  • Hunnd
  • Lisa/Jon
  • Farnaz
  • Aplace
  • Johan Wirfält
  • Pamela Bellafesta
  • Hotspot
  • Agnes B
  • Lisa C
  • Niotillfem
  • Rodeo Snygg
• Info
  • Läs tidningen
  • Kontakta oss
  • Annonsera

Valaffischer är ofta så plattitydstinna att man känner ungefär som Mauro Scocco igår eftermiddag: ”Måste tydligen rösta på alla partier då jag håller med om budskapet på samtliga valaffischer jag sett.”

Sedan finns det, upptäckte jag i helgen, förstås undantag som i sin huvudlöshet så att säga bekräftar Mauros regel. Bredvid en bild på miljöminister Andreas Carlgren skriker Centerpartiet på en av sina valaffischer:

”Jaga utsläppen, inte bilisterna”

Man behöver nu inte vara klimatforskare för att inse att något är fundamentalt motsägelsefullt i den formuleringen. Bilar står för runt 30% av Sveriges totala växthusgasutsläpp. Tittar man enbart på utsläpp från faktiska transporter i Sverige är över 90% en följd av biltrafiken. Som en jämförelse ligger inrikesflyget, som ju folk gillar att hacka på, bakom 3%.

Om man, som Centern påstår sig, verkligen vill ”jaga utsläpp” finns det med andra ord bara en vettig sak att göra: Inför skottpengar på bilister.

Jag föreslår därför att Alliansens gröna röst genast uppdaterar sina valaffischer med detta nya budskap. Kan säkert tilltala jaktlobbyn – åtminstone den norrländska kontingent som främst färdas på skoter.

Som av en händelse sprang jag på nedanstående protestinstallation på vägen hem. Det är uppenbart att stadens fixed gear-rattande cykelliberaler också har fått nog.

Kändisfejder är ofta tröttsamt manusdrivna historier. Som journalister fiskar vi efter kritiska uttalanden i varje intervju vi gör, får vi någon gång napp matar vi citaten vidare så att den utpekade kändisen enligt mallen kan rasa tillbaka.

Men ibland – till exempel när den ena kombattanten är en rapstjärna som vill bli president över en karibisk önation, och den andra en Hollywoodsärling och aktivist för mänskliga rättigheter som bevisligen gör vad resten av hans kolleger bara pratar om – kan det bli både underhållande och klargörande.

I början av augusti, samtidigt som Wyclef Jean tillkännagav att han tänkte ställa upp i det haitiska presidentvalet för att rädda Haitis folk från den nöd som råder efter jordbävningen, gick Sean Penn in på sin sjätte månad som ansvarig för driften av ett av de tältläger som fortfarande hyser hundratusentals av Port-au-Prince invånare.

Jag träffade Sean Penn väldigt kort när jag var i Haiti i våras (han hann säga hej och tacka nej till en intervju, jag bytte några ord med Emile Hirsch som satt och hängde bredvid istället). Men jag såg hur som helst lite av det arbete Sean Penn gjorde. Han åkte runt i Port-au-Prince på bakre kofångaren av en pick-up, han hade vind i håret och säckar med hjälpsändningar på bilens flak. Jag kunde också på plats konstatera att det läger hans organisation J/P HRO drev på området som före jordbävningen hyste Petionvilles golfklubb – för övrigt bara ett par kvarter från Haitis nuvarande president René Prévals bostad – var ett av de bäst organiserade i stan.

Hur som helst, åter till mediedramaturgin: Eftersom Sean Penn till skillnad från Wyclef själv hela tiden befunnit sig på plats i Haiti, och också kontinuerligt uttalat sig i amerikanska medier för att försöka hålla kvar världens uppmärksamhet på situationen i landet, var det uppenbart att här fanns en potentiell konflikt att utnyttja. Följdriktigt intervjuades Sean Penn av Wolf Blitzer på CNN:s Larry King Live någon dag efter att Wyclef tillkännagivit sin kandidatur. Och helt enligt medielogiken ifrågasatte Sean Penn också Wyclef:

Jag oroar mig för att det här är en kampanj som handlar mer om idén att flyga runt världen och prata med människor. (…) Den är definitivt inte ett resultat av att [Haitis] ungdomar uppmanat honom [att kandidera]. Jag är ganska säker på att det här var ett beslut påverkat av företag här i USA, och av privatpersoner som vill kapitalisera på hans vilja att flyga runt världen. Vad det haitiska folket behöver nu är en ledare som är genuint villig att uppoffra sig. Ett av skälen till att jag inte vet mycket om Wyclef Jean är att jag inte sett eller hört någonting av honom under de senaste sex månaderna jag varit i Haiti.

Wyclef blev förstås lite putt. Dagen efter talade han ut i Gayle Kings morgonprogram: ”Jag skulle vilja förklara för Sean Penn att jag inte reagerar emotionellt när det gäller det haitiska folket. Jag behöver inte offra mitt liv och bo i ett tält för att bevisa att jag kämpar för det haitiska folket.”

Och så var fejden igång.

Sean Penn må vara emotionell, men han är också en grubblare. Alltså har han inte återkommit i frågan förrän i går, i ett renodlat debattinlägg hos Huffington Post. Vid det här laget är Wyclef som bekant inte presidentkandidat längre. Haitis valnämnd godkände honom inte eftersom han inte levt i landet i fem år, beslutet kan inte överklagas. Men Sean Penn ger hur som helst Wyclef ytterligare en känga för att han inte befunnit sig på plats:

…so many of us on the ground wondered where he was when that kind of attention was so necessary and absent, and why he was NOT helping to keep this desperate situation in the news. None among us felt or expressed anger toward it, but rather a universal sadness for his silence, as he is America’s most admired cultural link to Haiti. As the six-month Anniversary approached, it triggered the return of the world media, and of Wyclef Jean to Haiti. He’d referred to himself as ”His Excellency Wyclef Jean” and ”The most famous man in Haiti” on a self-generated flier in the lead up to his troubling announcement.

Penn fortsätter:

My support is with the Haitian people, and whomever they lawfully select as their next President. It is, it seems, folly for we Americans to assume ”our Haitian” is their answer, simply because we enjoy the sense of identification we may feel, or are paid to espouse.

It should be said that laws that put limitation on the contribution by Haitians returning to their own country following an education abroad are worthy of review. And it would have been a valuable contribution had Wyclef Jean drawn attention to it in another moment, or in a less divisive ambition. However, the only attention that Haiti seems to be getting today is on a presidential campaign of personality that threatens to create a new swell of social unrest in a plagued country. I would caution Mr. Jean against research, or prospective policy, by sound bite.

Det finns en del lustigheter i Sean Penns artikel – den allmänt självrättfärdigande och högtravande tonen, till exempel, eller konstaterandet i ett stycke att han inte behöver livvakter på Haiti eftersom han har ”rest ensam i Iraks krigszoner”.

Men oavsett: ur ett kortsiktigt perspektiv har Sean Penn förstås rätt. Om Wyclef trots att den haitiska valnämndens beslut inte går att överklaga fortsätter kampanja för sin rätt att kandidera, kommer det bara leda till ”en ny våg av samhällelig oro i ett redan plågat land”. När Penn skriver att det är märkligt att Wyclef förutsätts vara bra för Haiti bara för att amerikaner kan identifiera sig med honom, tänker jag däremot tvärtom: Är det inte precis så enkelt?

Kan inte hans amerikanska kändisskap vara just grunden för ett lyckat haitiskt presidentskap?

Så här. Vad Haiti behöver, och har behövt i över 200 år, är en kompetent, icke-korrupt ledning. Wyclef själv har självklart inte kompetensen att leda ett land. Men det innebär inte att han, liksom Arnold Schwarzenegger eller någon annan som gått direkt från kändisvärlden till politiken före honom, inte skulle kunna samla ett team av kompetenta politiker och tjänstemän omkring sig. Och, kanske viktigare: eftersom Wyclef är en kändis, en global superstjärna till och med, är det självklart att hans eventuella styre i Haiti skulle bevakas mycket hårdare av internationella medier än om en haitier vore president. Blotta misstanken om korruption skulle innebära att han hängdes ut över hela världen som skurk och svikare av det haitiska folket. Om han å andra sidan gjorde ett bra jobb, och faktiskt i någon mån lyckades lyfta den här havererade lilla önationen ur sin misär, skulle han bli odödligförklarad inte bara i Karibien.

Han skulle bli en global ikon.

Det är faktorer som talar för att Wyclef Jean faktiskt skulle kunna vara just den president som Haiti behöver. Dags alltså, för kändis Jean, att bevisa att kändis Penn har fel. Vill Wyclef verkligen blir president av Haiti flyttar han dit innan året är över, ser till att få sina lagstadgade fem år som haitisk invånare väl dokumenterade – och ställer upp i 2016 års haitiska presidentval istället.

Sverige är ett märkligt land. En vicestatsminister kan köpa en chokladkaka på statens kontokort, tvingas avgå trots att inget brott begåtts, och 15 år senare också tvingas acceptera att denna händelse används som slagträ i en valrörelse.

Samtidigt kan en blivande statschef få en bröllopsresa till ett värde av ”väsentligt över en miljon kronor” i present av en näringslivshöjdare, och traska därifrån som om ingenting har hänt. Expressen rapporterade idag att överåklagare Gunnar Stetler på Riksenheten mot korruption har lagt ner mututredningen mot kronprinsessparet. Frågan gällde om det lån av privatplan, lyxyacht och semesterhus som kungavännen Bertil Hult beredvilligt ställde upp med när det vankades smekmånad och jorden runt-resa för Victoria och Daniel, kunde betraktas som en muta.

Utredningen är nu nedlagd, men inte för att Gunnar Stetler anser att Victoria och Daniel faktiskt är oskyldiga till mutbrott. Överåklagaren säger till Expressen:

”Kronprinsessan och prins Daniel omfattas inte av mutlagstiftningen då det ska handla om till exempel arbetstagare och uppdragstagare. Vederbörande kan inte muta sig, och Bertil Hult kan därmed inte hållas ansvarig för bestickning. Victoria har ärvt sin funktion och har inte förordnats. De är utvalda, och tillhör inte personkretsen som omfattar lagstiftningen.”

Utredningen läggs alltså inte ner för att åklagaren menar att Victoria och Daniel är oskyldiga. Den läggs ner för att de är inte tillhör den personkrets, med andra ord Sveriges övriga 9 miljoner invånare, som någon gång i sitt liv kommer att omfattas av mutlagstiftningen.

Detta tycker Gunnar Stetler är dumt, och han säger till Expressen att lagtexten bör ändras. Underförstått: Om samma regler gällt för vår kronprinsessa som för alla svenskar som försörjer sig på arbetsmarknaden och genom det skattefinansierade apanaget ser till att kungafamiljen kan göra vad kungahuset gör, skulle Gunnar Stetler ha åtalat.

Tills lagen skrivs om släcker vår blivande svenska statschef sänglampan på Haga, trygg i vetskapen om att hon klarat sig undan mutåtal av en enda anledning.

Att hon är ”utvald”.

(Foto: Expressen)

”Om Slow Blow hade varit en rock’n'roll-klubb så hade denna bokning varit i paritet med Elvis Presley”, skriver discomännen om kvällens DJ Harvey-spektakel på F12.

Och varför inte? Harvey är, åtminstone i de hårigare delarna av klubbvärlden, så nära en levande legend man kan komma. Många av oss har inte hört honom DJ:a sedan åren kring millenieskiftet. Sedan dess har han hängt med sin fru på Hawaii, surfat, försökt bli amerikansk medborgare så att han kan lämna USA utan att skickas tillbaka till hemlandet England av passkontrollanterna – och spelat in 00-talets mest inflytelserika mixskiva, en 73-minuters-cd med titeln Sarcastic Study Masters Volume 2.

Jag försökte förklara varför för några ungdomar på Indigo igår. Det gick sådär, tror jag, så jag börjar så här istället: Jag minns första gången jag hörde Sarcasticskivan, vårvintern 2002 i ett kontor med lutande golv bakom en bensinmack i Ropsten. Från de inledande Beach Boys-körerna, via Michael Shrieves minimalistiska slagverksfest Transfer Station Blue, Isabel Antenas baleariska strandklassiker Camino del Sol, Amadeos sliskiga epos Memories och Claudja Barrys discotryckare Love for the sake of love, var det inte bara tjugo låtar jag aldrig hört tidigare.

Det var som att träda in i ett parallellt universum av musik. Jag minns att jag lyssnade på skivan medan jag försökte skriva en artikel till fjärde numret av tidskriften Bon, som jag jobbade på då. När Can-mannen Holger Czukays mumlande stämma dök upp, fem-sex minuter in i mixen över en plottrig basgång och någons sorts bräcklig krautsynth, skrek någon åt mig att ta på mig lurarna: ”Det här låter ju helt sjukt, vi får ångest!”

Så jag satt där, en timme för mig själv och lyssnade. Musiken i Harveys mix lät som allt jag gillade just då – vilket var amerikansk disco från 70- och 80-talet och samtida europeisk house som försökte låta som amerikansk disco från 70- och 80-talet – men liksom skev, stukad, avknoppad, bortsorterad, bortglömd.

Och, nu då: återuppstånden. Det var en fysisk upplevelse att lyssna på den där mixen första gången. Det kändes i magen, det snurrade i huvudet. Jag kunde inte få ur mig en rad till artikeln jag skulle skriva. Vilken fruktansvärt märklig skiva. Vilken fantastisk skiva.

Jag skrev att det här är 00-talets mest inflytelserika mixalbum ovan. Det beror förstås på hur man menar, men inom den house- och discoscen som alltid funnits lite utanför de största klubbkompleven är det definitivt så.

Självklart hade DJ:s i västvärlden mixat italodisco med house tidigare, en del av oss hade säkert fått för oss att spela lite konstig krautpop i ett discoset också. Antagligen hade vi någon gång även påstått att låtar vi gillade var ”baleariska”. Men musiktraditionen, som den gestaltade sig på housedominerade nattklubbar i Europa strax eter millenieskiftet, var fortfarande strikt New York-Londonsk. Det gick att dra en hyfsat rak linje från musiken som spelades på Fusions dansgolv tillbaka till legendariska New York-discon som Paradise Garage och nästan lika legendariska rare groove-fester i Camden Town.

Med Harveys Sarcasticskiva började spåren hoppa. En värld vid sidan om öppnade sig. Tyska grejer, japanska. Musik från medelhavet. Ett sound som var något helt annat. Även om tendenserna funnits tidigare, hade de aldrig sammanfattats så tydligt och konsekvent. Efter Sarcasticmixen lät klubbvärlden annorlunda.

Vore det inte för den här skivan skulle P3 Kultur idag inte fråga sig om saker är balearic, bara en sån sak.

Lyssna på Sarcasticmixen här. Och, apropå P3 Kultur, lyssna på Johanna Koljonens Harveyintervju här.

Framför allt, kom till F12 ikväll! Som jag ser det finns det bara en sak som kan hindra det här från att bli en perfekt discoafton: de nördiga discomännen, mig själv inkluderad. Det finns en risk att vi står där på dansgolvet, lufsiga och lätt tafatta, samtidigt som vi nervöst tittar mot dj-båset och mentalt – eller, när jag tänker efter, snarare fysiskt i ett block – försöker anteckna varenda låt Harvey spelar under sitt femtimmarsset.

Han är ju vår Elvis.

Låt oss inte hållas. Tvinga oss att dansa istället. Ses!

Som bekant är festivaler mer en fråga om vilka konserter man missar än vad man faktiskt ser. Symptomatiskt, därför, att jag bara hann se sista tio minuterna av Girls på Way out west igår. De gjorde å andra sidan ett djupt intryck.

JR Whites bas dränkte i och för sig både gitarrer och sång, och gjorde att det där fina manglet som annars gör Girls så tilltalande mer påminde om åskmuller. Men: Christopher Owens. Rent visuellt är han USA:s just nu starkaste frontman. Han ser ut ungefär som om Richie Cunningham från Happy Days avlat en baby med Dash Snow. Igår innebar detta turkos Lacostepiké, mörkblå jeans och överdimensionerade, vita basketskor till tatueringstäckta underarmar och en illröd Rickenbacker. Och så håret, bakåtkammat i en ganska ovårdad quiff lika röd som gitarren.

Grejen var nacken. Christopher Owens hade rakat bort den, och detta med besked. Hans lockar slutade i en spikrak linje strax ovanför örsnibbarna. Tveklöst festivalsommarens klipp, jag skulle till och med säga årets rockfrisyr. Jag bokade en intervjukvart med Owens ett par timmar senare, och gjorde det enda vettiga: Tog en massa bilder och frågade ut honom om håret.

Hej, du har klippt dig! Fruktansvärt häftig frisyr.
– Tack. Jag hade ju långt hår tidigare, men det såg för jävligt ut till slut, det blev tovigt eftersom jag inte orkade ta hand om det. Så en kompis klippte mig. Du vet när man lägger en skål över huvudet och klipper allt som sticker ut?

Yes. In Sweden we call this ”pottfrisyr”.
– Okej. En sån hade jag. Men det växte ut väldigt snabbt i nacken, så jag rakade av den delen själv. Jag orkar inte ha en frisyr som man måste bry sig så mycket om.

En kompis och jag funderade på om din nya frisyr innebar någon sorts Evan Dando-effekt? Du vet, sångaren i Lemonheads, som plötsligt såg ut som en filmstjärna när han klippte av sig grungehåret.
– Nej, det har jag inte märkt. Jag ser nog inte ut som en filmstjärna.

Jag var och tränade nyss, skivstångspass på Friskis & Svettis, Kungsholmen. Ledaren spelade Natteravn. Inget konstigt med det – för många är Rasmus Seebachs sommarplåga nog själva defintionen av gymhouse. Musik att svettas, stöna och stånka till.
Men jag tänker annorlunda. I mitt huvud är Natteravn en av årets finaste poplåtar, tragik och någon sorts extas i olika ändar av samma textrad. Rasmus Seebach har med Natteravn skrivit en svennediscots motsvarighet till Håkan Hellströms Klubbland. Där går de, och försöker verka oberörda.
Det är svårt att ligga på streppbrädan och samla kraft inför den sextonde bänkpressrepetitionen till sådant.
Jag pennade för övrigt några rader om den poplyriska Öresundsbron Klubbland-Natteravn på Expressens kultursida förra veckan:

”För jag vet att den här natten kommer döda mig”, sjöng Håkan Hellström i mitten av 00-talet, ”om jag inte får vara med dig.”
Åh, Klubbland. Det är en fin sång, euforisk på ytan, samtidigt så sorglig. Nattklubbsvärlden – den glittriga fasaden med alla löften om lycka, de ensamma människorna där bakom – blir en perfekt metafor för ett dödsdömt förhållande. Allt som finns kvar mellan bar och dansgolv är, för att tala med Håkan, en dröm om vad kärlek kunde vara.
Jag tänkte på de textraderna första gången jag hörde Natteravn, en poppig technolåt av danske Rasmus Seebach som senaste månaden spelats sönder och samman i semester-Sverige och därmed blivit en av de där sommarplågorna som normalfuntade människor ägnar ferien åt att försöka undvika.
Istället kan jag inte sluta lyssna.
Rasmus Seebach sjunger även han om klubbvärlden, platsen är Köpenhamns partykvarter i Indre byn. Liksom Håkan fångar han väldigt exakt det tillstånd som gör nattlivet till en så fascinerande upplevelse: längtan som när som helst kan slå över i förtvivlan.
Att Natteravn i festcentrum som Båstad och Visby dessutom blivit soundtracket till årets mest omtalade sommarnöje – ”vaskning” av champagne – känns bara logiskt.
Det har alltid funnits något desperat över klubbland.

Nu, mot Göteborg och Way out West. Håkan avslutar festivalen på lördag kväll, han ska som bekant spela sitt debutalbum från början till slut. Men Klubbland som extranummer?
Det är en låt som gjord för sena festivalnätters melankoli.

För några månader sedan var jag på Haiti. Reportaget jag skrev därifrån, om Läkare utan gränser i Port-au-Prince, finns nu i den nätburna versionen Karolinska sjukhusets tidning Soma.

Så här börjar det:

Igår regnade det i Port-au-Prince. Ovädret började sent på eftermiddagen, och när det upphörde fyra-fem timmar senare hade nästan en decimeter regn dränkt Haitis huvudstad.

I de här kvarteren känns det ibland som om man befinner sig i en mindre polerad del av Los Angeles. Samtidigt finns kollapsade byggnader på nästan varje gata, tysta monument över de närmare 300 000 människor som dog här för fyra månader sedan.

Här kan du läsa resten.

Det har varit ovanligt dött här på sistone, blir ett kort livstecken nu bara. Jag har sommarlov från bloggandet fram till slutet av augusti, och sommarjobbar sedan i lördags som debattredaktör på Expressen. Idag var Salka Hallström Bornold sådär Salkabriljant som bara Salka kan vara – apropå det franska förbudet mot heltäckande slöjor som nationalförsamlingen i Paris klubbade igenom igår.

Mer mode och politik: Jag satt i Nyhetsmorgon igår och filosoferade kring folklig politikerstil, samt det faktum att 13 procent av magasinet Kings läsare tydligen kan tänka sig att rösta på ett parti utifrån hur partiledaren klär sig. Det är ju rätt uppseendeväckande. Och även om det säkert säger mer om Kingläsarna än om svenska politiker, är det samtidigt svårt att inte tolka det som ett uttryck för den allmänna samling i mitten som numera präglar den politiska spelplanen. Oh, well.

Kolla in nedan – och ha en fin sommar!

Igår kväll gick det första av åtminstone två av Almedalens officiella dj-battles av stapeln på Gutekällaren. Henrik von Sydow representerade det blå laget, Gustaf Fridolin uppbackad av socialdemokraternas kommunikationschef Karin Pettersson det rödgröna. De rödgröna vann. Battlet kändes som en passande avslutning på en Visbytisdag som på sätt och vis präglades av klubbkultur. Gudrun Schymans sedelbål är ju numera en världsnyhet, en pr-kupp där kopplingen till den miljon pund som housegruppen/konceptkonstduon KLF 1994 eldade upp på en ö utanför Skottland är uppenbar. Det är, tycker jag, en ganska rolig pendang till hipster-Stockholms rådande partypolitik, med nattklubbsdebatter och rödmärkta it-girlbloggar. Om detta skriver jag ett par rader i dagens Expressen.

Igår eftermiddag sprang jag för övrigt in i Per Eriksson utanför Almedalens presscenter. Eriksson är en glad gamäng och ena halvan av Studio Total, den reklamduo som både kläckte idén till FI:s sedelbål och skänkte braspengarna. Studio Total är vana Almedalskuppare, för ett par år sedan låg de också bakom lanseringen av det fejkade kulturpartiet. Eriksson tände en cigg och utvecklade KLF-kopplingen:
– Ja, vi var inspirerade av dem. Idén att elda upp pengar är ju inte unik. Det som är unikt hos Gudrun Schyman var viljan och modet att göra det. Uppmärksamheten kring sedelbålet visar pengars symbolvärde, och vilka starka känslor vi har för den rent fysiska sedeln. Det finns säkert pr-byråer som bränner 100 000 på representation den här veckan. Men när man istället eldar upp de fysiska pengarna blir det så mycket mer påtagligt.
– Vi visste att folk skulle bli arga. Men samtidigt sätter det här fingret på den viktigaste diskrimineringsfrågan, att Sveriges kvinnor tjänar 100 000 kronor mindre i minuten än männen. Alla vet att det är så, alla partier säger att de vill göra något åt det. Men löneskillnaderna finns kvar. På sätt och vis är det egendomligt att ingen eldat pengar i Sverige tidigare.

MÅNGA TYCKER ATT DET HÄR VAR BÄTTRE PR FÖR STUDIO TOTAL ÄN FI?
– Vi hade inget annat väl än att gå ut med att det var vi som låg bakom. Gudrun Schyman har drivit frågan om transparens när det gäller kampanjbidrag hårt och eftersom det var våra pengar var vi tvungna att förklara det. De flesta av våra uppdrag får vi genom att sälja in idéer till kunder. Vi behöver inte den här uppmärksamheten för att locka kunder till oss.

MEN KAN DU INTE HUR SOM HELST KÄNNA ATT DET ÄR LITE EFFEKTSÖKERI? VAD FOLK DISKUTERAR ÄR JU SEDELBÅLET OCH PR-KUPPEN I SIG, SNARARE ÄN SJÄLVA KÄRNFRÅGAN OM LÖNEGAPET.
– Jag tycker bålet gav en jättebra bild av den orättvisa som råder lönemässigt i Sverige. Och FI har aldrig fått så här mycket uppmärksamhet i Almedalen tidigare. När Gudrun Schyman hade torgmöte tidigare idag var det japanska och israeliska journalister där. Hon har fått en helt annan plattform att föra ut sitt budskap på.

Ett av ställena där Gudrun fick föra ut sitt budskap var Studio ett. Som en illustration av metadiskussionen om sedelbålets rent pr-mässiga förtjänster hade SR också pr-veteranen Paul Ronge på tråden. Ronge kan, som det heter, kommunikation, och argumenterade bra för att varför det inte är en god idé att elda upp pengar om man som FI är ett fattigt parti med ideella partiarbetare. Dessutom gav han ett roligt förslag på vad FI kunde gjort med pengarna istället. Lyssna här.

(Bild Eleonor Svensson/SR Gotland)

I måndags, samtidigt som Wayne Rooney packade väskorna i Rustenburg, var jag i västra London och intervjuade Englands bästa kolumnist, Marina Hyde på Guardian. Artikeln kommer i SID. i höst, jag ska inte orda för mycket om den här. Men en sak är värd att uppmärksammas så här i dagar av fragmenterade medieupplevelser. Förutom att Marina Hyde (tillsammans med Hadley Freeman och Alexis Petridis) bloggar här på dagligbasis, skriverhon ett par-tre krönikor i veckan – en om kändiskultur, en om sport och en allmän ”kommentar”, vilket oftast innebär politik. Ingen av hennes kolumner framstår som mer eller mindre ”hydesk” än en annan, det är lika fenomenalt och fyndigt formulerat om Justin Bieber som om teknikaliteterna kring brittiska valet och ett parlament som inte är så mycket ”hängt, som uppsprättat och styckat”.

Hemmaplan, och det känns lite mer som om den svensk som en gång recenserat rock förväntas hänga i Debasers pruttångor till pensionsdagen; som om den som i detta land bloggat om herrskor borde bliva vid sin läst. Marina Hyde visar istället, och det dessutom väldigt vackert, att uppdraget för en krönikör framför allt är att kommentera samtiden. Oavsett om den gör sig påmind i form av poppojkar, politiker – eller fotbollsspelare med passerat bäst-före-datum.

Apropå det sistnämnda tycker jag ni ska läsa hennes kolumn från förra veckan, ett par dagar före England-Tyskland. Den är något av det mer insiktsfulla jag läst kring all den uppståndelse som matcher mellan de här länderna brukar innebära. Marina Hyde förklarar hur tröttsamt det är med krigsrubriker som upptakt till varje engelsktyskt fotbollsmöte – inte för att det skulle vara något principiellt fel på krigsrubriker, utan för att de faktiskt helt saknar förankring i verkligheten. Kriget är bara inbillning, England har ju ett så mycket sämre landslag:

”Den så kallade rivaliteten är så uppenbart en illusion, något som bara existerar i hjärnan hos dem med ett önsketänkande som gränsar till vansinne – med andra ord, engelsmännen. Vi är rivaler med Tyskland på samma sätt som Christine Bleakley är rival med Oprah (…) Sedan 1966 har Tyskland spelat 11 stora mästerskapsfinaler och vunnit fem. Vi har spelat två semifinaler. Ingen behöver påpeka hur de slutade.”

Så sa Marina Hyde, och så säger jag. På vägen från hennes duplex mellan Bayswater och Notting Hill gick jag förbi en tidningsbutik och plockade upp samtliga brittiska tidningar. För en tyskvän var rubrikerna som ljuv musik.