• Start
• Trend
  • Hotspot
  • Agnes B
  • Lisa C
  • Veckans Krönika
  • Veckans Mode
  • Buzz
  • Intervju
  • Modevisningar
  • Modenyheter
  • Webb TV
• Shopping
  • Milk/Signe
  • Signes Shopping
  • Veckans Val
  • Shoppingnyheter
• Skönhet
  • Rodeo Snygg
  • Skönhetsnyheter
• Inspiration
  • Niotillfem
  • Hunnd
  • Johan Wirfält
  • Lisa Milberg
  • Festbilder
  • Porträtt
• Info
  • Läs tidningen
  • Kontakta oss
  • Annonsera
  • Tävlingar

Man får aldrig glömma att kolla bloggen på Afro Viking, en väldigt sympatisk site om modern musik från central- och västafrika. Gör man det kan man nämligen missa sensationella nyheter, som den här: Fally Ipupa kommer till Sverige!

Eller, rättare sagt: Fally Ipupa och hans 25 dansare och musiker kommer till Gubbängsskolan!

Man har ju varit på en del udda ställen för att se konserter med artister som ligger utanför de stora arrangörskonglomeraten. Men Fally Ipupa med soukousband på en skola i Gubbängen? Det är ungefär som om Jay-Z skulle komma till Borlänge.

Fally är en av de största stjärnorna i Kongos nya generation musiker, ”den femte”. När jag var i Kinshasa i vintras dundrade hans r’n'b-hit Chaise Electrique från brusiga högtalare på varannat gathörn, och i början av januari fick han ett utsålt Zenith i Paris att gå bananas. Nu spelar Fally alltså i en Stockholmsaula, på långfredagen dessutom.

Skolka inte – eventuellt läxförhör hålls på påskdagen.

Jag zommade precis ut till Souls of Mischiefs ‘93 Till Infinity på Youtube. Det är inte bara det enskilt finaste stycke rap som spelades in under 90-talet – att jag tittar på videon brukar också vara ett säkert tecken på att jag börjat tänka på sommaren: Skogspromenader, en strand, fleecetröjor och för stora jeans.

Och då måste det ju vara vår, eller hur?

Jag läser om vårdepressioner i Metro. Nu när solen är här igen, snön börjat smälta och man, om det vill sig väl, kan ge sig ut på söndagspromenader utan att förfrysa lilltårna alternativt halka och bryta lårbenshalsen alternativt krossas av fallande istappar, kommer 400 000 svenskar drabbas av depression. Ytterligare 1,5 miljoner av trötthet.

”De deprimerade får diagnosen SAD, seasonal affective disorder”, meddelar Torbjörn Åkerstedt vid Stressforksningsinstitutet på Stockholms universitet, och förklarar att ljuset orsakar depression eftersom kroppen inte hunnit ställa om sig från vintermörkret.

SAD är en väldokumenterad sjuka som drabbar 3-4% av befolkningen, främst under årets mörka månader. Men när Metro bestämmer sig för att sjukförklara 400 000 människor – som alltså är den totala mängd svenskar som lider av SAD, återigen främst under höst och vinter – på grund av vårsolen, ligger det istället nära till hands att gå helt David Eberhard. Finns det, måste man ju som Metroläsare undra när den tidigare vännen våren visat sig vara en sådan ulv i fårakläder, någonting de medborgare som av outgrundlig anledning inte redan sitter hemma och karvar upp handlederna har kvar att bli deprimerade för?

En sak kanske: Att de inte är deprimerade.

Lyckodepression är en hittills ganska okänd diagnos, men med potential att bli en ny folksjukdom. Den drabbar kvinna som man, gammal som ung, med en sak gemensamt: De är glada, välmående och psykiskt balanserade människor. Som sådana angrips de, plötsligt en dag, av insikten att de i Sverige 2010 inte längre har någonting gemensamt med någon annan överhuvudtaget.

Metroredaktionen, det här kan bli sommarens grej.

För att förtydliga: Jag menar absolut inte att raljera över dem som är diagnosticerade med SAD. Jag blir bara lite trött av hur statistik används godtyckligt för att få till braskande nyhetsvinklar. Det blir så lätt att driva med den uppblåsta medieversionen av en åkomma istället för att ta den på allvar.

För någon timme sedan var jag i Gomorron Sverige för att, apropå det nyläckta moderatdokument som uppmanar partiets företrädare att ”klä sig som folk”, filosofera lite kring stil inom politiken. Vi hann inte med så mycket, Lars Vilks skulle nämligen framträda i morgonsoffan.

Jag pratade med honom i kafferummet före sändningen. ”Vissa historier har alla ingredienser, de är som en James Bond-film”, sa han. ”När Jihad-Jane kom in i bilden blev det här en sådan”.

Lars Vilks verkade ta det hela med ro, han berättade att han är i Stockholm själv och inte har pratat med Säpo sedan en patrull kom till hans hus i förrgår. Mobilen lämnade han hemma i Skåne. Han oroar sig inte särskilt mycket här, han springer ändå runt mellan redaktionerna hela tiden och det blir svårt både för ensamma galningar och organiserade terrorceller att få tag på honom under tiden. Frågan, sa han, är vad som händer om ett par veckor när uppståndelsen lagt sig?

I en intervju med Peter Kadhammar i dagens Aftonbladet diskuterar Lars Vilks integration: ”Misstaget är att man proklamerat det mångkulturella samhället. Kan man integrera muslimer på ett bra sätt? Man har ingen idé om hur man ska integrera dem. Det kan uppfattas som om det är för många muslimer eftersom man inte vet hur man ska ta hand om dem.”

Kan tyckas lite motsägelsefullt. Vilks har med sin Muhammedhund provocerat muslimer världen över, men de muslimska företrädare i Sverige som uttalat sig om teckningen har försvarat hans rätt att rita den. Ändå verkar Lars Vilks se muslimer som ett kollektiv, svårintegrerat. Jag frågade honom om han har några muslimska vänner eller bekanta.

”Nej. Jag bor norr om Höganäs, det finns inte så många av dem där jag bor.”

(Foto: Ulf Höjer, Aftonbladet)

Den goda smaken är en blogg där en, antagligen ett par personer kanaliserar sitt hat mot framför allt landets manliga medie- och popkulturprofiler runt de 30: Rekalmbyrågrundare, modemänniskor, kulturkrönikörer, regissörer, popstjärnor och rocksångare, jag.

Det är alltid elakt och plumpt, då och då intelligent – och inte sällan fruktansvärt roligt. Den inbyggda ironin i Den goda smaken är att påhoppen på bloggen förstås förutsätter en sådan besatt detaljkunskap om den stockholmska mediehipsterscenen att de knappast skulle kunna skrivas av någon som själv inte är djupt involverad i den.

För att kunna hata de mest tillspetsade uttrycken för ”den goda smaken” måste man ju först och främst vara medveten om dem.

Hur som helst, efter att diverse medietwittrare uppmärksammat bloggen i julas försågs Den goda smaken med lösenord. Vi självspäkare kunde inte få oss vår dagliga dos skit längre, det var jobbigt. Men nu meddelar Great Works grundare och legendariske lustigkurre David Sundin att Den goda smaken tillbaka!

Jag vill påstå att nivån höjts sedan sist det begav sig: Utbrotten är skarpare formulerade, och ofta mer träffande, än tidigare. Framför allt – hatet är mer oförblommerat än någonsin.

Här och här uttalas inte särskilt förtäckta hot mot David Sundin och mig. Det spekuleras i vad som kan hända på Stockholms gator ”sent en söndagskväll” och påpekas att det är ”extrapris på säkerhetsdörrar” just nu. Uppfriskande, förstås – efter år av ångest över att vad jag skriver om Yeasayer eller The Wire egentligen inte spelar någon som helst roll, har det plötsligt blivit en fråga om liv och död.

Någonstans säger detta också något vackert om bredden i det svenska samhället. Det är inte bara konstnärer som ritar Muhammed som rondellhund som riskerar liv och lem här. Numera räcker det med att bo i Vasastan och ha en åsikt om längden på ett par jeansshorts.

Om någon hade velat sammanfatta begreppet ”Williamsburghipster” och skicka det världen runt i form av ett popband hade de inte kunnat göra ett bättre jobb än det Yeasayer som uppträdde på Debaser i förrgår. Alla delar av den smältdegel – musikalisk, stilmässig, etnisk – som är nordvästra Brooklyn fanns representerade på scenen: Eurodiscoljud, blinkande neonskyltar som hämtade ur någon American Apparel-butik, en slagverkare som såg ut som Steve Urkel.

Jag hade inte blivit förvånad om bandet gjort entré till extranumret på varsin fixed gear-cykel.

Det är nu inte så dumt som det låter. Yeasayers vilja att ta ”a lot of stuff that was uncool and trying to make it cool”, som de talar om här, är en utmärkt programförklaring i en musikvärld där de flesta nya band inte verkar ha större ambitioner än att göra lite skönt tillbakablickande folkrock.

Men i praktiken, som liveupplevelse, känns det lite som om Yeasayer har samma problem som hipsterkulturen i stort: En rädsla för att vara omodern som föder ett par knasiga infall för mycket. Det är, som Nils Hansson skrev apropå konserten i DN idag, ”musik som vill lite för mycket, och som fyller på med så många detaljer och extraidéer att det musikaliska blodomloppet sätts igen.”

Med det sagt vill jag inskärpa följande: När Yeasayer fokuserar är de bra – och när de är bra är de fasen fantastiska.

2080, från första albumet All hour cymbals, är med sina janglegitarrer och cherokee-tjut ett av de finare stycken musik som det sena 00-talets amerikanska indiescen producerat. Och på Madder Red, bästa spåret på Odd blood, faller alla spretande influenser på plats – p-funkbas, psykiga gitarrer, Blurkörer, ett massivt dansbeat. Dessutom är det en fenomenal gestaltning av den där skammen som av någon anledning alltid hittar in i ett förhållande:

Never gave a thought to an honorable living
Always had sense enough to lie
It’s getting hard to keep pretending I’m worth your time

Because lately I’ve wronged you
And not been on your side, love
Maybe I have been dumb
Please don’t ask me why

Mer sånt och jag lovar att aldrig nämna Yeasayer och fixed gear-cyklar i samma stycke igen.

Lite populärkultur såhär på fredagseftermiddagen – imorgon är det nämligen mastig musikkväll i Tranans källare. Per Lager, Anders Persson och jag – i vissa kretsar kända som ”Mind on the Run-gobbarna” – spelar en del ny och mycket nygammal musik.

Som gobbgrädde på moset gästas vi av Crinan, som tillsammans med Anders utgör Parlour. De har just gjort en ny fin skiva som de releasear, smakprov från den hittar du här.

Och, om du gillade Dixie Witch-låten Mark Gonzales skejtade till igår, finns även den nu hastigt och lustigt här. Garanterad airtime imorgon, det känns som den typen av kväll.

Hoppas vi ses!

Som bekant är det valår även i Storbritannien, och precis som här hemma ställs den självklara frågan: Hur stort inflytande kommer de sociala medierna ha? Blir det till och med, vilket BBC:s Radio 5-ankare Richard Bacon frågade en panel med politiska pundits i sitt program i måndags, ”det första Twitter-valet?”.

Återhållna hånskratt följde, enligt brittiske journalisten James Crabtree i en artikel i Financial Times idag. Crabtrees text har relevans även för svenska kampanjstrateger. För den som inte orkar registrera sig på FT.com följer en kort sammanfattning här.

Frågan om ”Twitter-valet”, skriver Crabtree, låter löjlig för att den är det. Twitter påverkar politiken främst för att det är ett sätt för journalister att dela information med varandra. Det gör det inte betydelselöst, men däremot marginellt. Att det kommande brittiska valet till stor del kommer avgöras via nätet råder det däremot ingen tvekan om, menar Crabtree. Men istället handlar det om sådant som inte syns utåt.

1. Optimering mot sökmotorer – när Labours arbetsmarknadsminister James Purnell avgick förra året, köpte de konservativa genast sökordet ”James Purnell” hos Google, och alla som googlade honom de kommande dagarna såg alltså en annons för Tories.

2. E-mailregister och telefonlistor. Det är ett oglamoröst men beprövat sätt att väcka väljarbasen.

3. Databaser, det mest betydelsefulla. Både Labour och Tories använder olika verktyg för att filtrera ut data ur Mosaic, en av de största konsumentdatabaserna i världen – och kanske en inspiration för FlashForwards manusförfattare? Kombinerat med opinionsundersökningar kan partierna sedan sikta in kampanjandet på mer exakt definierade väljargrupper.

Mosaic finns i Sverige också. Någon som vet hur alliansen och de rödgröna använder det eller liknande system för konsumentsegmentering? Jag får kolla med den rödgröne ikväll.

En av dagens potentiellt viktigaste nyheter kom nyss från nyhetsbyrån IPS: Global Witness, en organisation som arbetar för mänskliga rättigheter och slut på exploatering av naturtillgångar i tredje världen, uppmanar EU att förbjuda införsel av konfliktmineraler från Kongo. En lagstiftning motsvarande den Global Witness vill att EU ska införa övervägs just nu i USA och kommer, om den röstas igenom av senaten, innebära att företag som använder coltankomponenter i sina produkter måste redovisa coltanets ursprungsland.

Så varför är det här viktigt? 80% av jordens coltantillgångar finns i Kongo, och kontrollen över coltanutvinningen är en av grunderna till den konflikt i östra Kongo som till dags dato skördat långt över fem miljoner dödsoffer. Efter att coltanet illegalt exporterats från Kongo och raffinerats i asiatiska fabriker används det till kondensatorer i nästan alla elektroniska produkter – till exempel din mobiltelefon.

Ett förbud mot konfliktcoltan kommer antagligen drabba befolkningen i östra Kongo – minskar den illegala exporten kommer ju gruvor att stängas och arbete försvinna. Men i ett större perspektiv är långsiktigt hållbar, laglig och kontrollerad utvinning enda vägen att gå och få slut på konflikten i Kongo.

Frågan om konfliktmineral får allt mer utrymme i medierna, och börjar även sätta avtryck i populärkulturen. Danske regissören Franck Piasecki Poulsen arbetar just nu med filmen Blood in the Mobile, en aktivistdokumentär som har premiär någon gång höst – när jag pratade med honom för ett par månader sedan höll han plå att planera en resa till Barcelonas Mobile World Congress för att, smått Michael Moore-mässigt, konfrontera mobilindustrins chefer om coltananvändningen i mobiltelefoner. Får Blood in the Mobile det genomslag Franck Piasecki Poulsen hoppas på kommer Brad Pitt och Angelina Jolie boka kampanjresa till Kivuprovinsen i Kongo senast sommaren 2011.

Trailer här:

Jag sitter och plitar i en artikel där jag resonerar en del om Spike Jonze Till vildingarnas land, och när man gör sådant händer det ju att man trillar in på Jonze gamla skatefilmer. Så jag tittade på det här YouTube-klippet, från genredefinierande filmen Video Days, där Mark Gonzales skejtar runt i Los Angeles. I originalfilmen har de här scenerna en John Coltrane-låt som soundtrack, men i YouTube-klippet nedan har någon – antagligen uppladdaren – ersatt Coltrane med ett nio minuter långt, djupt progressivt instrumentalstycke lett av en fullkomligt episk gitarronanist.

Det är fantastisk musik, och jag har inte en aning om vad det är. Någon som vet? Andres? Nisse Hansson?

UPPDATERAT: Axel Björklund visste! Det är Dixie Witch – ”100% Texas Motor Rock!!!” med låten Last Call. Tack Axl.