Homoberget del 2

Jag såg Brokeback Mountain på en pressvisning i går. Jag vinkade till Fredrik Virtanen, som tyckte att filmen var tråkig.

Den är rätt långsamt berättad, men den är riktigt bra. Den är universell på det där sättet som Fucking Åmål var det. Alla kan leva sig in Jack och Ennis kärlekstragedi. Alla kan förstå hur vidrigt det är för alla andra runt omkring. Det behöver inte ens handla om två män som är kära.

Ang Lee har gjort en film om två män som är kära tidigare, den väldigt roliga Bröllopsfesten. Även där handlade det om att, på grund av konventioner, inte kunna leva ett liv sant mot sig själv. Den gången var det en komedi. Men även i Crouching Tiger, Hidden Dragon är det en kärlekshistoria som aldrig kan få levas ut på riktigt på grund av regler. Ang Lee verkar gilla människor som mår dåligt men som måste dölja det.

Det sägs ofta att Hollywood inte gör filmer som får människor att lära sig något om sig själva och om världen. Filmer som Chinatown till exempel. Men Brokeback Mountain är en sådan rulle. Den är något så ovanligt som en svår, framgångsrik mainstreamfilm.

 Vad jag säger i radio sedan återstår att se. Kanske pratar jag bara om det som fick mig att totalt tappa fattningen var något så enkelt som en hand på en axel. Så perfekt konstruerad var filmen.

Johan Wirfält

Mode, en vetenskap

Kulturnyheterna ringde mig precis och undrade vad jag tyckte om den utlovade disciplinen mode på universitetet. Och mer specifikt om jag tyckte att professuren borde utlysas internationellt.

Well. Jag tycker att det finns duktiga och kompetenta personer i Sverige, men det är faktiskt försvinnande få som har forskat i mode. Det finns det däremot utomlands och jag skulle också uppskatta om det var någon som hade ett verkligt internationellt perspektiv. Och inte bara därför. En person med ett internationellt nätverk kommer att kunna få hit bättre gästföreläsare. Det är så enkelt och självklart.

Samtidigt gör något sådant här att jag förundras över hur bra Sverige är på att ställa om sig. Visst, mode är fortfarande något lättviktigt, men samtidigt är det fascinerande att det här ämnet som ingen brydde sig om för tio år sedan nu ska få en professur. Världens första dessutom. I ett av modevärldens u-länder.

Eller, vi är nog inte ett u-land längre. Vi har blivit modevärldens motsvarighet till de asiatiska tigerekonomierna.>

Johan Wirfält

Män män män

Herrvisningarna har flyttat till Paris.

Just nu är det här allt ni behöver veta om hösten:

Djurmönster.
Oversize (rockar, kavajer, jackor).
Svart, grått, vitt.

Johan Wirfält

Post-postmodernism

För en månad sedan gjorde The Tough Alliance som bekant en förträfflig remix på The Embassys Some Indulgence. Den här veckan har de bestämt sig för att remixa helgens mest omtalade slagsmål.

Så TTA har alltså uttalat en fatwa mot The Sounds. Bollen är redan i rullning: The Sounds fans kallar dem nazister, medan musikskribenterna filar på formuleringarna.

Visst, det är lite förväntat. Oddsen på att TTA helst av allt skulle velat vara i The Embassys kläder i fredags, och äntligen få svinga baseballträt mot rocken, de skinntighta jeansen och för korta läderjackorna på riktigt, är väl ungefär lika låga som att de missade filmfestfighten för att de hängde i baren på Uppåt Framåt. Men det visar även hur smarta Eric och Henning är – de lyckas kamma hem den pr-mässiga vinsten för ett slagsmål de inte ens deltog i. 

Det handlar förstås om ordvalet: fatwa. Det är förstklassigt, rentav storartat. På samma sätt som när Popsicle önskade livet ur Arvingarna i en tragisk bussolycka är det också stor situationskomedi (taste that double entendre, Debord-vänner). Just så här vill jag att popscenen i Sverige ska vara. Bråkade bara de snygga kändisarna lite mer skulle man kanske slippa alla svennar som låser in sig i kameraövervakade hus, liksom.

Nästa kapitel i JC-rockhistorien skrivs för övrigt i Rodeos marsnummer, ute om ungefär fyra veckor. Då är det Sounds-Majas tur, mer kan jag inte säga just nu.

Johan Wirfält

Vote Jovovich!

Milla Jovovich är vår tids Arnold Schwarzenegger. Precis som Arnold kommer hon från kroppsfixerad bakgrund, precis som Arnold är hon "exotisk" och precis som Arnold gör hon främst actionfilmer av tveksam kvalitet.

Alltså kommer hon att bli guvernör i Kalifornien en sisådär 2025. 

milla1

 

milla2

 

milla3

Johan Wirfält

Varför vi inte bryr oss så mycket om haute couture

Det har ibland gjorts fantastiska saker inom couturen, även de senaste tio åren. Jag tänker till exempel på Viktor & Rolfs tidiga visningar, både Ryska dockan från hösten 1999 och Bjällrorna hösten 2000. Det var couture som sa något väsentligt och som ibland tål att upprepas: att mode inte alltid måste vara menat att ha på sig. Att det ibland kan få vara där för att man ska titta på det och tycka att det är vackert.

Och jag älskade även Jean-Paul Gaultiers exotism våren 2005, och John Gallianos excesser för våren 2003.

Däremot sa mig couturevisningarna som  avslutades nu väldigt lite. Det är svårt att se dem som något annat än reklamkampanjer, särskilt när alla vet att couture inte säljer längre. Även om New York Times försöker hävda att John Gallianos Diorvisning sa något relevant om vår samtid, kan jag inte se den ståndpunkten som något annat än bullshit. Det är inte en relevant kommentar till kravallerna i Paris att göra en kollektion baserad på franska revolutionen, även om jag uppskattade visningens koppling mellan sexuell och politisk revolution.

Alltför ofta är haute couturen för konservativ för sitt eget bästa. En exercis i hantverk, en virtous kreativitet som saknar själ. Couturen kan inte komma undan att den handlar om den extrema överklassen och det leder för det mesta till att allt känns lika stillastående som katolska kyrkan. Gå tillbaka tio år, till när John Galliano gjorde Givenchys haute couture, en visning som blev väldigt hyllad. Den visningen kunde ha varit nu. För Dior. Ingen hade reagerat.

Johan Wirfält

Rodebjer för gravida

Du kanske tänkte "fan, den där fina vita klänningen på Rodebjervisningen var så söt den vill jag ha men jag är gravid så det går inte"? Well. Som jag sa påminde den mycket om en klänning som Catherine Deneuve har i Paraplyerna i Cherbourg (otrolig film för övrigt). Och ja, här kan du faktiskt köpa just den klänningen, minus skengravid Deneuve. För bara 1 249 dollar.
cherbourg

Johan Wirfält

Tough love

Den första gången jag hörde Carin Rodebjers namn var sommaren 1998. Jag hade varit på en Nöjesguiden-smygis (tror jag) och slog följe med några tjejer in mot stan. Av någon anledning pratade vi om Lovisa Burfitt och en av tjejer sa "nu är det Rodebjer som gäller". På sig hade hon ett linne från denna Rodebjer där Liselotte Watkins hade ritat en tjej som rökte.

Carin Rodebjer har kommit en lång väg sedan det där linnet (inte minst med förra årets vinst av Damernas Världs Guldknapp). Men hon har också haft en del tveksamma kollektioner. Jag tänker främst på två tidiga kollektioner som jag tycker var något kitschiga. En av dem byggde på 70-talstyger hon hittat på Gotland och den andra hade ett genomgående mönster av färgade ädelstenar, ett mönster som kändes väl ironiskt (även om Carin Rodebjer gillar att använda "billiga" material). Men även i de här något osäkra kollektionerna fanns det spel mellan mjukt och hårt, mellan böljande och stelt, mellan feminint och maskulint, som i dag framstår som den röda tråden genom Carin Rodebjers produktion. Man kan se det i vårkollektionen 2002, där det stränga i prästkläder förvandlades till elegant slängande ärmar, våren  2003 där metallringar utgjorde stadgande kragar för klänningens löst hängande tygsjok, och man kunde definitivt se det i gårdagens presentation av höstens kläder, med långklänningar i herrskjorttyg och mjuka chiffongblusar som kontrasterades mot stela kappor.

Mycket av det vi fick se i går är klassisk Rodebjer (om man får använda det ordet efter inte ens tio år). Den ständigt närvande a-linjen, de höga midjorna, de tillknäppta halsarna, utsvängda ärmar och klänningar där tyget fritt böljar ner mot fötterna från ett smalare axel- eller halsparti. En av nyheterna, Rodebjers variant av tulpankjolen, var smart och mer modern än de internationella versioner vi har sett tidigare. Ett nytt spår var också en oskuldsfullare ton än tidigare. Vissa klänningar förde tankarna till Catherine Deneuve i Paraplyerna i Cherbourg, med sina rundade kragar och a-linje.

rodebjer2rodebjer3

 

Samtidigt var det något oerhört chict över hela visningen, på ett parisiskt, Yves Saint Laurentskt sätt. Man hade gjort helt rätt när man satsade på ett antal starka looker i stället för något konstlat tema eller en särskild final.

Kollektionen gick under namnet From och flitig. "Det finns ingen tid för självrannsakan längre" sa Carin Rodebjer, klädd i något som mest av allt såg ut som en läkarrock och hårnät, efter visningen. På rocken stod den fras som på engelska sammanfattade temat: "Time for Silence. Time for Speech". "Kollektionen är en reaktion mot allt det snabba i vår samtid. Jag kände ett behov av något strängare och började fantisera om domedagen."

Ett par plufsiga byxor kommer säkert inte att vara en hit bland särskilt många kvinnor (snacka om att känna ett behov av att vara smal för att ha på sig dem) och den vinröda och svarta spetsen kändes som om den antingen borde fått en mer framträdande roll eller skippats.

rodebjer6rodebjer7

 

Det fanns också en viss schizofreni i kollektionen. Eller, det fanns två silhuetter i kollektionen. En större, mer voluminös och en smalare, med mycket fokus på midjan. Kanske är det det här som är Carin Rodebjers utmaning, att hitta ett sätt för det mjuka och hårda att samexistera, utan att det känns som två separata uttryck.

För det råder ingen tvekan om att hon kan göra superbt vackra kläder och snygga, genuint åtråvärda looker. Och som alltid är hennes verkliga styrka att hon lyckas få till något oerhört bärbart, utan att hennes kläder för den skull förlorar sin förankring i riktigt mode. Det är den förmågan som gör henne till något av det bästa modesverige har att erbjuda erbjuda.

(Foto: Fredrik Skogkvist) 

Johan Wirfält

Poptimism

Margret försöker flirta in sig hos Pharrell, Sebastian jämför Arctic Monkeys med en plattskärms-tv, Agnes har fått Barley-mani, Johanna dissar Diplo, Mattias jämför Romain Duris med en apa, Daniel och Jesper försöker få lite rätsida på Renzo Rosso. Dessutom är det premiär för vår nya litteratursida med Björn.

Modet består av en tjej med en väldigt poppig stil och en kille med rötterna i ett 80-tal med uppkavlade ärmar och hatt.

Och som vanligt får du reda på allt om alla roliga saker som finns att göra, lyssna på, se, läsa och festa till.

Nya numret är ute nu. Du kan hitta det här.

Johan Wirfält

Djävulen förtär Prada?

Mina kompisar Jesper och Martin är på tiodagarssemester i New York och skickade ett sms igår runt 23-tiden: "Fashion alert: Pradabutiken har brunnit".

Tydligen gick Rem Koolhaas 400-miljonersbygge upp i rök natten mellan lördag och söndag. Jag minns att man gick dit när butiken var ny för ett par år sedan och tänkte att det var passande att det invändigt kändes mest som ett modernt konstmuseum – Prada tog ju över lokalen från Guggenheims downtown-filial (som fick nöja sig med att ha kvar våningen ovanför).

Sen är det inte bara butiken som brunnit. Broadway 575 är klassisk mark i hjärtat av SoHo. Man skulle faktiskt kunna säga att Broadway 575 ÄR SoHo. Förutom Guggenheim har Interview sitt kontor ett par våningar upp. Och så vidare.

Jesper och Martin, om ni läser det här: vad är senaste nytt? Kommer de göra ny inredning eller bygga upp igen?

Johan Wirfält