Klassiskt material

Jag virade halsduken (ej från Bergdorf-Goodman) några varv extra i går kväll och gick och såg Capote. Jättebra förstås, jag och Sara var helt överens. It’s all about the classics den här våren. 

Och vilken fin modefilm det är, åtminstone två plagg vill jag se på catwalken de kommande säsongerna. Dels en matrosinspirerad knapplös skjorta Philip Seymour Hoffman har på sig när han säger hej då till Catherine Keeners Harper Lee i Spanien. Men framför allt en skitlång, närmast fotsid rock med tre knappar som syns tidigt i filmen när duon kommer till Kansas för att börja researcha det som sedan blir In Cold Blood. Samma silhuett i svart läder är en klockren gotklassiker, Matrixrocken liksom. Men i ljusbrunt kamelhår blir den sofistikerad, till och med nobel. Man anar en militär historia i plaggets längd – det här är något för generaler att svepa in sig i när de kallt kalkylerar förluster från en kulle på säkert avstånd från slagfältet. I Capote får Philip Seymour Hoffman motvilligt sluta bära rocken för att kunna närma sig Kansasborna (i kamelhår tittar de på honom som om han kommer från en annan planet). Skulle nog ha passat i YSL:s höstkollektion.

Sen var det ju "the famous fashion photographer Dick Avedon", som The New Yorker skickar till Kansas för att plåta mördarna Perry Smith och Richard Hickock. Scenen som följer har en närmast dokumentär nerv – från en närbild på Avedons Rolleiflex-kamera, via hans chitchattande med en lätt förlägen Hickock, till de färdiga porträtten med mördarnas tatueringar och en poserande Truman Capote. Man ser bara Richard Avedons händer och rygg, aldrig hans ansikte. Ett lysande litet mellanspel som är över på en minut.

(Händer och rygg spelas för övrigt av Adam Kimmel som är, just det, filmens briljante fotograf.)

Johan Wirfält

T-Forden!

Tom Ford har nu meddelat att han ska öppna en egen butik och designa herrkläder i samarbete med Ermengildo Zelda. Det ska bli lyxigt och konservativt. Inga damkläder för där har han inget att säga än. Det senare är plågsamt uppenbart efter Toms Vanity Fair-débâcle.

Johan Wirfält

I väntan på Godot

New York Times skriver om det jag rörde vid i går:

"’I'm simply bored with too much sexy,’ Mr. Yamamoto said backstage, and he had a point after the sex bombs that were dropped last week in Milan. But his response to the ruffles and frills was to banish them entirely, dressing his models in a weird form of poor-boy drag."

Modevärlden behöver verkligen någon som klarar av att balansera glamouren och det intellektuella för att komma vidare. Jag har inga problem med att Yamamoto i sig satsar på något antisexigt, lika lite som jag tycker det är fel av Gucci att visa supersex på catwalken. Men det är relativt ointressant och kliar bara de redan övertygade bakom öronen.

Så vem är det?

Inte Viktor & Rolf i alla fall, som återupplivade sin gamla fascination för att kopiera Yves Saint Laurent. Och det känns ju inte direkt framåtskridande.

Johan Wirfält

Kjol på byxa!

Först hade jag tänkt att skriva en otroligt lång text som summerade alla visningarna so far. Men sedan insåg jag att det faktiskt inte finns så mycket mer att säga än att det tydligen är dags att välja sida.

Det är väldigt enkelt att sammanfatta den här höstsäsongen. Den handlar om 80-talet. Inte bara i det att så många designer refererar till årtiondet och droppar designer som Gianni Versace och Azzedine Alaïa. Hösten är också skarpt uppdelad på det där sättet som 80-talet var. Man är antingen Gucci/Versace/Dolce & Gabbana/Cavalli eller Jil Sander/Prada/Marc Jacobs/Yamamoto.

Byt ut mot Mugler/Montana och Kawakubo/Yamamoto och ni har 80-talet.

Jag väntar på en designer som klarar av att överbrygga klyftan.

(Tycker annars att det roligast som har hänt är att kjol-på-byxa är tillbaka, hos Marc Jacobs. Titta på alla visningar på style.com

Johan Wirfält

Utklassning!

Marsnumret av Rodeo anländer från tryckeriet om ett par timmar. Är du runt Skeppsholmen ikväll kan du komma till Svensk Form och läsa det först av alla, och dessutom kolla in utställningen Ung 06/07 som har vernissage samtidigt. Förutom The Sounds-Majas svar på tal i JC-beefen handlar tidningen mycket om vad vi ska ha på oss – och bära i inbundet format under armen – i vår. Givetvis får överklassen (som vanligt?) också en massa ytlig kärlek, samtidigt som Martin Gelin (som vanligt!) skrivit skitbra om USA. Sen är det två jättefina fotostories. Och så, last but certainly not least, har Daniel äntligen blivit klar med den artikel som vi hoppas kommer diskuteras typ mest i och utanför mode-Sverige i år: Bögarnas sammansvärjning. Där gör han upp med myten om att det spinkiga skönhetsidealet skulle ha något med homosexuella designer att göra. Obligatorisk läsning, gott folk.

Fotnot: När vi skrev numrets ledare hade vi inte läst Walter Mosleys uppmaning i senaste The Nation att "revolutionera" det amerikanska tvåpartisystemet genom ett röstblock av och för svarta – eller, för den delen, hans bok Life Out of Context som artikeln bygger på. Det går förstås att diskutera valet av ras- istället för klassperspektiv och en del annat, men anyway, kolla in Mosley här.

Johan Wirfält

Vasastans-Stureplan behöver dig!

Är man road av att skriva sitt namn på internet kan man för övrigt göra som Behnaz Aram och protestera mot att musikinstitutionen Lydmar inte får förnyat kontrakt här. Kids och Lydmar inom femton minuter alltså. Nu ska jag ladda ner lite Mobb Deep.

Update: nu är länken nedtagen.

Johan Wirfält

Jesus christ, what happened?

Harold Hunter och Justin Pierce är de två skådespelare i Larry Clarks Kids som jag är säker på att jag faktiskt träffat. Justin hängde sig på ett hotellrum i Las Vegas år 2000. Harold dog av en överdos kokain i lördags. Freddy the Fox, Harmony Korine, Tiffany Limos, Jeremy Scott och ytterligare 98% av världens samlade downtownmänniskor skriver kondoleanser här. Harold var alltså snubben som snurrade snorren i Kids och dessutom stilfullt skejtproffs i Zoo York-stallet. Men framför allt var han en av alla de där killarna man stötte på utanför Supremebutiken på Lafayette på fredagseftermiddagarna (där jag tror Ari Marcopoulos bild ovan är tagen), och hoppades att man skulle supa ikapp med när man drog till Lower East ett par timmar senare.

Jag såg Kids tre gånger våren 1996. Senare på sommaren, den första jag var i Stockholm, gick jag och Stefan runt och låtsades att vi var Telly och Casper men utan skateboards och hiv. När vi året efter stack till New York och bodde några veckor i en lägenhet som Jonas Khemiri hyrde på East 2nd Street, var filmen så invävd i mitt system att jag väl tillbaka i Sverige inte var riktigt säker på vad som faktiskt hade hänt under resan – och vad som bara var Kids. 

Men alla har sina Kids-historier, man växte upp och allt det där känns mer och mer avlägset. Tråkigt med Harold Hunter bara. Golvet under biljardbordet på Max Fish har blivit en profil fattigare.

Johan Wirfält

carin

 

 

Eftersom jag är lite för partisk för att kunna säga något trovärdigt om Carin Westers visning (min syster stylade nämlich), så får omdömet bli dessa kommentarer från två i modesammanhang pålitliga personer:

Hannah: Kassaklirr, jättefint

Kalle: Jag tycker hon var jätteduktig

Johan Wirfält

Fredagsexcersis

Vi fick en tanke här på redaktionen när vi lyssnade på Justices Never Be Alone. Valfri danslåt+videon till Call On Me ger instant mainstreamhit. Tror vi. Testa själva: titta på Call On Me med Never Be Alone i högtalarna. Se!

Johan Wirfält

The most gay skiljetecken ever.

Utropstecknet. Väl?

Johan Wirfält