Bard blåser britterna (igen)

Jag vet inte om någon i Sverige läser Dazed & Confused längre, själv köpte jag första numret på typ ett år på lunchen. Jag ville kolla vad som dolde sig bakom omslagsrubriken "Swedish Hyper Pop".

En story om hur The Knife, BWO, Robyn, Pay TV och Jenny Wilson tagit över svenska topplistor, visade det sig. Journalisten David McNamee har besökt Stockholm  och Grammisgalan. Han noterar att BWO tagit sitt namn från en Deleuze-teori, att Robyn gör tre magnifika klädbyten och förklarar att britter inte begriper svensk electropop för att den uppfattas som abstrakt kitsch. Texten avslutas "Why can’t our pop charts be this strange and lovely?

Det är en skojig artikel. I inledningen lurar Alexander Bard – "guide, samvete och rådgivare" under tre dagar i Stockholm – journalisten att han är professor på Stockholms universitet, för att sedan gå vilse eftersom han var på droger senast han var i den här delen av stan ("the Bilder Jarl [sic] district"). På raden nedanför konstateras att Alexander Bard är Sveriges största popstjärna.

Ni minns väl hur La Camilla hamnade på i-D:s omslag 1987? Bard i intervju med Fredrik Strage i DN På Stan den 3 mars:
– Jag såg till att flyga över en moderedaktör från tidningen i-D till Zanzibar, Michael Goulous klubb på Ritz. Sedan packade jag ihop alla unga designer, artister, modeller och dj:er samma kväll. Britterna blev helt knäckta över vilken fantastisk scen som fanns i Stockholm.

Den här gången blåser Bard britterna genom att paketera The Knife, Robyn och Jenny Wilson med sin egen (relativt konkreta) schlagerkitsch, ur ett svenskt perspektiv känns det förstås mer strange än lovely. Men han är bra på att tänka ut saker, den där Alexander.

Dazed i övrigt är så slentrianhipp som jag minns den. Man blir ju glad av Love Is All-intervjun, men annars är det mest kanadensiska indieband, Steve McQueens Baracutajackor och nån retrogrej med Jello Biafra. De flesta bra fotografer som medverkar eftersom det är Rankins tidning slarvas bort i den påfrestande designen.

Kan tänka mig att jag kollar in den igen om ett år. Då förhoppningsvis med Service-Ola som ljuger ihop något om hur Magasinsgatan skapades efter Ivan Chtcheglovs manifest om ny urbanism.

Johan Wirfält

Rappen från vildmarken

Är ovanligt jetlaggad efter New York-resan så eventuella downtown-teorier kommer senare. Skriver bara lite snabbt om Wilcannia Mob idag: fem rappare, snittålder 10,5 år.

För när det inte finns någon ny ghettobasgenre kvar att upptäcka kan man ju alltid åka ut i Australiens vildmark. Det gjorde hip hop-producenten Morganics, som 100 mil nordväst om Sydney hamnade i just Wilcannia, en håla med 750 invånare.

Under en musik- och teaterworkshop med stans ungar träffade han Keith, 12, Buddy, 11, Colin, 9, Wally, 12 och Lendal, 9. De gjorde en didgeridoo av en stock, Morganics beatboxade en enkel rytm och tillsammans spelade de in Down River på en mikrofon från den lokala loppisen.

Det är lika lo fi som charmant. Down Rivers refräng handlar om att bada, fiska och sedan spela "didj", och jag tror att Colin säger "I’m new in the gang and I’m almost ten, I want to be an actor like Jackie Chan" i sin vers. Men glöm inte att man kan vara livsfarlig när man är prepubertal också. Keith må rappa om att gå på styltor, men han låter mest som en oäkting till Mystikal som, alldeles för ung, massakrerat stämbanden med moonshine.

Han måste ha växt upp på fel sida av den där floden.

Down River släpptes på en samlingsskiva med aboriginsk hip hop för fyra år sedan, jag hittade den i söndags via Lemon Red. Det är sådan där musik man har på repeat ett par eftermiddagar och sedan önskar att någon gjorde en version med nya trummor på, så att man kan höra den på klubben också.

Jag förutsätter att Diplo är underrättad.

Johan Wirfält

Lyxkåt i Cannes

Johan har någon slags hangup på flygplansmat, själv gillar jag inflygningar lite mer än jag kanske borde. Jag har inte upplevt någon finare än den till Côte d’Azur i Nice, där landningsbanan ligger precis vid vattnet, nästan precis parallellt med Medlehavet, och planet svänger ner och dyker mot vattnet så att man nästan tror att hjulen ska slå i vågorna under en. Det gör de självklart aldrig. Det blir bara den gamla dunsen när de slår i marken. Någon halvtimme senare sitter man i en taxi med ett par engelsmän på väg till Cannes. Där man ser Sofia Coppolas "Marie Antoinette" – jo, det var faktiskt dit jag ville komma efter den inledande utsvävningen – och blir både fascinerad och kanske en aning konfunderad.

"Marie Antoinette" är en kostymfilm som är så väldigt nöjd över att vara kostymfilm att den bara sätter på lite skön åttiotalspop i bakgrunden och sen skiter i resten. Det är en alldeles fantastisk musikvideo som växt och blivit Coppolas kanske svagaste film, rent berättarmässigt, och hennes bästa, rent visuellt. Långa stunder är det ett frosseri i halvmeterhöga frisyrer, de vackraste klänningar jag har sett, minutiöst klippta gräsmattor, slott och, inte minst, mat. Eventuellt tror jag att hon ville göra en kostymfilm eftersom det är sånt stora regissörer någon gång gör – pappa Francis med "Dracula", Scorsese med "Oskuldens tid", Kubrick med "Barry Lyndon" – men mest tror jag bara att hon ville ha en film som är perfekt för en premiär just i Cannes. För ingen annanstans än här verkar det finnas så många som lever den moderna motsvarigheten till Marie Antoinettes liv. Eller i alla fall drömmer om det. Cannes är stället man blir lyxkåt av. Det är oundvikligt. Staden har kanske inte fler exklusiva butiker än större städer, men eftersom den är så pass liten ligger allt – Armani, Zegna, Chanel, Rolex, den nya ännu inte öppnade D&G-butiken med en glänsande svart front, och så vidare – på några hundra meter av Croisetten och parallellgatan Rue d’Antibes. Det är ett område som motsvarar typ Kungsgatan. På sin höjd. Men man går den exakt hela tiden fram och tillbaka mellan visningar. Och för varje gång förvandlas man mer och mer till en Marie – fast utan hennes resurser. Jag brukar förr eller senare – nästan alltid efter de sena visningarna i sidosektion Quinzaine des realisateurs i hotellet Noga Hiltons källare – hamna med näsan tryckt mot skyltfönstret på den skoaffär som ligger på Nogas norrsida och titta på de alligatorskinnskor som står där och lockar med ett pris på 1145 pix. Och med pix menar jag givetvis den lokala valutan. Euro alltså. You do the math.

Efter ett tag brukar jag vakna till liv igen och gå och dricka lite öl ur plastmugg på lilla Majestic i stället.

Johan Wirfält

En liten bild av två män med stora idéer

Jag var alltså på New York- och världslanseringen av Nike + idag (kommer till Sverige i september). Det var en ganska återhållsam tillställning. Nikes vd Mark Parker pratade framför projektioner av Lance Armstrong och marathonkvinnan Paula Radcliffe, "vi kom på den här stora idén och då tänkte jag att jag ringer min gamle kompis som är bra på just det där med stora idéer". Och så gled Steve Jobs in och snackade lite om att det vi nu bevittnade var början på något vackert.

Stämningen var minst sagt familjär, publiken som ett galleri av streetwear- och sneakeraristokratin: Graffitigubbarna Futura och Stash med några fransmän i neonkepsar och klorblekta jeans, Spike Lee som skriver autograf åt Hiroshi Fujiwara i Kangolkeps. Suprememaffian, Hideoutmaffian, Retail-maffian.

Gudfadern själv, Shawn Stussy, var där också – senast han sågs utanför sin strandhydda på Hawaii lär ha varit i slutet av förra årtusendet.

Tills min Mark Smith-intervju kommer i Rodeo kan jag konstatera att det alltid är lika fascinerande att röra sig i Nikekretsar. Den tro på vad man gör som finns här kan inte beskrivas i annat än religiösa termer. "Innovation, innovation, innovation" upprepas som ett mantra, utveckling är den enda allomfattande sanningen, och om företagande och varumärkesbyggande pratas det egentligen inte alls. Självklart är det rätt mycket i just ickepratet som företagandet och varumärkesbyggandet ligger. Det är imponerande hur väl det fungerar. Att Nike nu slår sig ihop med Apple känns nämligen självklart. Två av världens, tja, två starkaste livsstilsvarumärken blir ännu lite starkare, får ännu lite fler belackare och, säkert, många fler fans.

Lookupdate på Steve Jobs förresten (till höger övan): högt sittande mörka Levi’s, en svart half turtleneck-tröja och splitternya Nike Moire-skor. Såg ut ungefär som min pappa.

Johan Wirfält

10 000-metersklubben

Jag har alltid gillat flygplansmat. Riktiga matmänniskor kan aldrig förstå det, allt smakar ju typ likadant och dessutom inte särskilt mycket. Men nästan-ickeupplevelser kan också vara värda att skriva hem om. Det är något i konstgjordheten – både att smaknyanserna är så små och det att man faktiskt befinner sig en mil upp i luften när man äter maten – som tilltalar.

Just nu är jag i en Airbus någonstans mellan Island och Grönland (SAS in flight-internet!) efter avslutad grön och röd paprika fyllda med thairis, fetaost och salladslök. Chiantivin till, en Ballantynes som avec till efterrätten. Jag ska till New York för att hänga med Nikes skodesigner Mark Smith och, kanske, Steve Jobs – Nike har ett "major brand announcement" i morgon, allt är hemligt förutom att det är någon form av samarbete med Apple. Ska dessutom försöka intervjua The Sartorialist som jag tjatar om hela tiden (uppdatering följer på allt).

Hur som helst, i fåtöljen bredvid mig sitter Ingela som är nordenchef för säljet på världens största flygcateringbolag. Genom henne har jag fördjupat mig lite i flygplansmatens magiska värld. Bland annat vet jag nu att bäst mat får man på Emirates, Qatar Airways och de andra mellanösternflygbolagen. Även Thai och ytterligare några asiatiska bolag har grymt käk, medan europeiska och amerikanska bolag är tristare.

Maten lagas, åtminstone på den här flighten eftersom det är Ingelas bolag som gjort den, ungefär tolv timmar före den serveras. Kryddningen är generellt sett sparsam, Ingela tycker att bolagen är lite fega. Att salta innan man smakat är inte nödvändigtvis ett etikettsbrott ovanför Atlanten. Dessutom trubbas smaklökarna av mer och mer ju lägre trycket är. Det finns säkert en 10 000-metersklubb för flygplansgourmeter, jag hann inte leta fram den men vad gubbarna skulle snacka om där är råvarorna. Ett flygbolags ekonomiska sits kan ganska mycket avgöras utifrån vad de bjuder på: SAS har kyckling och (i och för sig trevlig) renskav i business class, Emirates gåslever. Go figure.

Det är också här man knyter ihop säcken: bra råvaror, mer än moderat kryddning och du har, plötsligt, flygplansmat utöver det vanliga. For the record, min var okej men inte mer.

Ingela berättar slutligen att hon en gång satt med en riktig flygplansmatentusiast. Han drömde om att öppna en Pariskrog med portionsförpackad laxterrine på menyn.

– För att det skulle bli fulländat, med smaklökarna och det där, måste man ju bygga restaurangen i nån sorts tryckkammare, sa jag.
– Japp, sa Ingela.

Johan Wirfält

Belmondos brillor

Det blir en liten undran här: kom att tänka på vilka fantastiska solglasögon Jean-Paul Belmondo har i Till sista andetaget när den gick på SVT för ett par veckor sedan. Lätt uppåtvinklade guldbågar som bara fäster i glasens översida, det är sådana där som snygga mods och acid jazz-japaner alltid har på sig – och, i the extended Ray Ban sense då, Peter Fonda i Easy Rider (men de är för breda och för mycket wraparound).

Jag skulle egentligen vilja stoppa in de här bågarna som säsongbästa i en "Looken summerad", men eftersom jag inte vet vad modellen kallas eller kommer ifrån känns det lite fjuttigt. Jag har hört att Dolores-Isse eventuellt har koll på sånt här. Någon som känner honom kanske kan ta reda på vad brillorna heter, vem som gjorde dem först och så? Ett par rosa fejk-wayfarers utlovas som belöning.

Johan Wirfält

Nog om Merritt

Den, företrädesvis, amerikanska internetdebatten om Stephin Merritts raspreferenser har gjort en Lars Danielsson och letat sig in i printmedia. New York Times sammanfattar här. Slutsatsen i tidningen och på andra ställen verkar vara att man helt kan avfärda musik med synkoperade rytmer, utan att lägga någon som helst kulturell värdering i det. Jag är faktiskt inte så säker på att jag håller med, men whatever. Nu tillbaka till il mondo moda.

Johan Wirfält

Två sidor av samma bildgoogling

Ledarrubriken i kommande numret fick en helt ny innebörd när inbjudan till The Tough Alliance releasefest dök upp i mailboxen. "Det är en fin explosion", som vår art director Andreas sa. 

Johan Wirfält

Den där filmen

Da Vinci-koden: Paul Bettany var snygg och underhållande som asocial albinomunk och kryptan i Rosslynkapellet i Skottland lär utsättas för en del inbrott den närmaste tiden. För att vara en av årets mest spektakulära storproduktioner var filmen i övrigt anmärkningsvärt icke-spektakulär. Roligast var att två vakter med nattkikare smög längs väggarna under hela pressvisningen för att garantera att ingen satt och filmade av bioduken.

Sedan var det ganska kul i foajén efteråt också. Den första jag träffade var tv-producenten Kim Buisson, som faktiskt är jättelik Audrey Tatou. Den andra jag träffade var Amelias filmskribent Samuel Mesterton. Kanske inte så jävla jättelik Paul Bettany, men åtminstone så albino man kan vara utan att bli asocial.

(Snygga asociala albinos på film, det är ju egentligen vad det här borde handla om. Typ Blade Runner, Tjejen som visste för mycket, kanske Billy Drago som Frank Nitti i De omutbara om han räknas. Han har i alla fall en perfekt late eighties och väldigt vit Armanikostym på sig när Kevin Costner slänger ner honom från hustaket i slutet av filmen.)

Johan Wirfält

död åt den snorkiga skivförsäljaren

Ha, i höstas tänkte jag skriva en artikel om nästan precis det här, men det blev inget. Då utgick jag bara från egna erfarenheter av hur jobbigt det var att gå in i en skivbutik (säger bara Megas vinylavdelning på 90-talet), och försöka låtsas som jag hade självförtroende att faktiskt be att få lyssna på någon speciell skiva. Att fråga någonting var fullständigt omöjligt. Sen (iofs ganska långt senare) kom det förlovade internettet och lät mig i skön anonymitet skaffa all musik jag ville. tack.

Johan Wirfält