Den svarte nörden, igen

Fredrik Strage skriver idag om det jag blajjade lite om här i våras, den svarte nörden. Strage tror att minskade fördomar gör det möjligt att välja stil oberoende av etnicitet, det stämmer säkert. Men hur som helst är ju samma fördomar som tidigare skälet till att vita mediemänniskor väljer att lyfta fram alternativstilen just nu (när det finns ett par mer eller mindre välkända rappare att hänga upp den på).

Så ursäkta en sjukt självklar följdfråga, men när kan en svart snubbe välja att klä sig "som en svart snubbe" och ändå framstå som smart? H Rap Browns självbiografi Die, nigger, die! till den som först mailar rätt svar. Stilnotering apropå det: flytta upp Nellyplåstret i pannan och det får alltså en helt annan innebröd (se bild).

Uppdatering: Oskar mailade "när de klär sig ‘geek chic’ såklart". Okej, vet inte om jag vill vara cyniker idag, men jag ska se om jag hittar boken därhemma till honom hur som helst.  

Johan Wirfält
Promotion

En bög om något förmodat straight

Japp. Jag tänkte skriva något om fotbolls-vm. Jag har nämligen läst Guardians bilaga om "folkfesten" och den var briljant. Där jag normalt tycker att sportjournalistik är klichétyngd och rätt ointressant för dem som inte är redan insatta, var Guardianbilagan inspirerande och lärorik.

Det börjar så smått med "the cliché" och "the reality" men spårar snart ut i "on the psychiatrist’s couch". Det bästa inslaget är dock "If they were shoes…" där alla lag jämförs med ett par skor eller, i vissa fall, skodon. Sverige är Uggboots: "A useful item and very handy in colder climes. Reassuring presence to have aound but sadly you feel their heyday is long gone: these guys are rarely given the time of day by the cognoscenti".

England är Vivienne Westwoods platåskor (som Naomi Campbell trillade omkull i på catwalken), Italien är rullskridskor, Brasilien Nike Air Jordan och Saudiarabien flipflopsandaler man får gratis med Elle. En av de roligaste är Portugal, som är blommiga gummistövlar: "Two years ago they were THE thing. But in the blink of an eye 2004 has become 2006 and we’re already looking back and asking ourselves: what the hell was that all about? Not likely to take the world by storm for a while yet".

Man önskar att Sveriges sportredaktion vågade ha lika kreativa samarbeten med sina moderedaktioner. Fast just det, dagstidningarna har väl knappt några moderedaktioner. 

Johan Wirfält

En, hmm, tillbakablick med Nelly

Nelly Furtados nya album Loose kom häromdagen, det finns ett par jättefina spår (Promiscuous, Do It, All Good Things) och minst lika många fåniga Shakira-pastischer och keffa ballader. Viktigast att påpeka är att Say It Right är det närmaste perfektion den moderna popmusiken kommit 2006.

När hip hop-dj:n Linus G Larsson spelade den på klubb förra lördagen fattade folk inte ett jota och han fick byta låt efter halva andra versen. Ge dem lite tid bara. Sången och körerna borde vara den vackraste lilla elegi någon hört i år, de utdragna synkoperna och Linkin Park-gitarrerna i refrängen den mest medryckande midtempo-rytmen någon dansat till. Senast genomkommersiell pop träffade mig så hårt var när Brandy och Timbaland gjorde I Tried 2004. Dessförinnan måste det varit Justin Timberlake och Timbalands Cry Me A River från 2002.

Timbaland Mosley alltså, kanske inte så konstigt att jag och polarna snackat så mycket om honom (och hans nya bulkkropp) de senaste veckorna. Men det är inte bara trött manlighetsbekräftande, det är också djupt felaktigt. Vi borde pratat om Nelly, Brandy och Justin. Timbaland är ständigt närvarande på de här låtarna, men det är kontrollerad produktion, inga stilövningar. Musiken är framför allt artisternas, de tillfällen där de var för sig lyst som starkast under sina karriärer – både som sångare och låtskrivare.

Cry Me A River är Justins uppgörelse med Mickey Mouse Club-förhållandet, ögonblicket då han slutade vara barnstjärna och blev en fullvuxen artist som sedan kan tillåta sig att vänta mer än tre år med att släppa ett nytt album (vi väntar fortfarande).

Brandy har spelat in sånger lika vackra som I Tried tidigare, men hon har aldrig sjungit dem med en så uppgiven bitterhet. Raderna hon lånar från Coldplay är klassiska, och sångarrangemanget så avancerat att det knappt går att framföra live. Gott så: I Tried är fulländad just då och där, som femte spåret på Afrodisiac.

Och så Say It Right. Det finns ju dagar när man helst skulle vilja gå i exil i någon liten hydda norr om Alvaret, packning endast judisk litteratur. Det är när man hör sånger som Say It Right för allra första gången, när man golvas av det där jag antar bara kan kallas total modernitet, som man inser varför man också fortsätter lockas så mycket av den mest masstillvända popkulturen.

Somliga plaster tillhör jordens mest beständiga material, kan vara bra att komma ihåg.

Johan Wirfält

DN och kontinentalkaraktären

Det sista världen behöver är ännu en "DN, vad faan?"-bloggare, men det är det här med Dagens Nyheter och etnicitet. Man måste ju förutsätta att de vill väl, varför blir det alltid så fel? Har knappt kommit över kurddebaclet i På Stan, och så läser jag dagens sportbilaga, artikeln Alltid på gång – men når aldrig fram.

Skribenten Jakob Lundberg försöker sig på en analys av varför afrikanska lag aldrig nått längre än till kvartsfinal. Han kunde förstås ha skrivit en liknande artikel om varför nord- och centralamerikanska lag inte heller gjort det. Eller varför asiatiska lag bara en gång, när Sydkorea dels spelade på hemmaplan och dels stod för en av de största skrällarna i fotbollshistorien, lyckades ta sig till semifinal. Med andra ord konstatera att fotboll spelats längst under organiserade former i Europa och Sydamerika, och att det antagligen är en förklaring till att landslag från de kontinenterna dominerar så totalt.

Men nu skulle det alltså handla om Afrika, tydligen finns det andra skäl som är viktigare att lyfta fram då. Framför allt spelarnas karaktär. Stellan Danielsson, som jobbat som tränare i ligaklubbar i Mali och Senegal och sett sex afrikanska mästerskap "på plats", fastslår i artikeln bland annat följande:

"I Afrika spelar man främst för att det är roligt." 
"Det finns en viss lättsinnighet i deras attityd." 
"De har inte tyskarnas eller svenskarnas målmedvetenhet." 
"Den bristande inställningen kompenseras ofta med våldsamt spel."

Det är alltså en "afrikakännare" som pratar, det kanske ni märker. Längre fram i artikeln uppenbarar sig Pelle Blohm, som såg många av matcherna i afrikanska mästerskapet (ej på plats då, får vi anta) när han tv-kommenterade dem för Kanal 5. Blohm har en "snarlik uppfattning" som Stellan Danielsson, enligt Jakob Lundberg:

"I slutändan handlar det om den mentala inställningen. Ofta orkar de inte hålla koncentrationen hela vägen under en lång turnering. Går det bra i början blir fokuseringen så enorm på stjärnorna att de många gånger blir nonchalanta".

Efter det här kommer de första raderna i artikeln som inte bara är omskrivningar av idéer om nationalkaraktär som härstammar från kolonialtiden. Det talas om politisk instabilitet. Brister i organisation, avsaknad av ekonomiska resurser och korruption nämns. Jag vet inte, om man nu envisas med att röra ihop alla afrikanska landslag i samma kokande gryta av fördomar, då kanske man istället borde förvånas över att de, givet de praktiska förutsättningarna på hemmaplan, över huvud taget lyckats ta sig vidare från gruppspelet?

Usel sportjournalistik, usel människosyn och uselt på de flesta andra sätt också. DN, vad faan?

Johan Wirfält

Jag och Steve

Pierrot Le Fou

Det råder lite av Baracuta-feber här i London. Selfridges har en hel vägg med bilder på Steve McQueen, för att ta ett exempel. Det är lite av säsongens måstejacka. Lyckades köpa en innan jag upptäckte det, men det är få gånger som så många helt okända människor har kommit fram till mig på gatan för att fråga vad det är för jacka. Det är inte originalet, utan en brun- och vitrandig variant.

Annars har jag mest känt att jag vill se ut lite som om jag är med i fransk 60-talsfilm.

Johan Wirfält

Modernt, sa räven.

Stol av Marcel Breuer

Så lyckades jag äntligen släpa mig iväg till Modernism-utställningen på V&A. Och jag blev faktiskt lite rörd. Det var något så vackert i den energi och tilltro till att design kunde göra världen bättre som inte bara kändes inspirerande, utan även revolutionerande.

Samtidigt var det uppfriskande att se att det inte var någon fråga om praktisk funktionalism till varje pris, som det ofta känns i Sverige. Estetiskt tilltalande objekt var det grundläggande, men humanism, social jämlikhet, massproduktion och en bättre värld var värden som kunde finnas med.

Någonstans där tror jag att kritiken mot American Apparel kan börja. För visst är det fint med fair trade, men efter att ha varit inne i American Apparels affär här i London tre gånger är jag oerhört trött på deras kläder. Jag tycker inte att estetik känns som det grundläggande värdet för dem.

Häromveckan fikade jag med Avril Mair, som gjorde intervjuerna i boken Fashion Now. Hon jobbade nu bland annat med Chanel och berättade att de börjat kolla på ekologiska material och tyger. De tänker inte göra någon stor grej av det, utan när ekologiska värden blir viktiga i modevärlden vill de kunna säga "vi har jobbat ekologiskt i femton år nu". Chanel sätter estetiken först, men försöker ändå göra det rätta. Jag vet inte om det känns modernare än AA, men det känns i vilket fall som helst mer betydelsefullt.

Johan Wirfält

RL:s RV

"Om du bara ska köpa en asdyr husvagn i år", skrev kollegan och tillika Raffefanatikern Jesper Ljunggren i ett mail, angående den customisade Airstream som är till salu via Polos hemsida. Ursprungligen var de fyra, den här är inredd som en yacht från East Egg och de andra som redan är sålda hade Adirondack, Western och Utility/Surplus som tema. Alla rustades upp och specialinreddes på Ralph Laurens ranch i Colorado.

Rekommenderad bil att koppla på framför: Jeep Wagoneer, sen 70-talsmodell (träpaneler även på utsidan).

Johan Wirfält

Japp…

…Diplo var underrättad. Senaste podcasten från hans Mad Decent World Wide Radio inleds med just Wilcannia Mobs Down River. Ladda hem sändningen här, kommer dessutom med häftiga Missy Elliott-covers och ny dancehall.

Johan Wirfält

Spanken, för fanken!

– Problemet med hipsters är att det viktigaste för dem är att vara hippa. Det är farligt att bygga sin karriär på dem, sa Naeem Juwan i lördags. När vi och Reebok hade avslutningsfest för The Artery senare på kvällen visade Spank Rock att de tagit konsekvenserna av det resonemanget.

Trots (eller kanske tack vare) aNYthing-tees och Pharrelliga solglasögon kändes det inte som om fyra under av utomjordisk hipphet plötsligt fått för sig att nedstiga på Kulturhusets tak. Snarare var det cratediggingvarianten av Arcade Fire vi såg.

På klassiskt konstskolerockmanér hade Spank Rock synkroniserad scenshow i armrörelserna och handklappet till Bump och Rick Rubin. De bytte plats hela tiden bakom mikrofoner och skivspelare – precis som studenterna envisas med att byta instrument – och verkade inte särskilt intresserade av att framstå som något annat de ödmjuka östkustnördar med ovanligt bra beats de faktiskt är.

Naeem poserade, men alltid med en ironisk glimt bakom solbrillorna. Hans sneakers var inte överdrivet häftiga, och rappade han om sin sleazy slickepinne skrek publiken genast mycket snuskigare grejer tillbaka.

Det hela slutade med att han blev nedbrottad och torrjuckad på scenen av två tjejer i 25-årsåldern. En perfekt avslutning på en perfekt gå loss-konsert (genusanalys just då saknad av ingen).

Kan också vara ett tecken i tiden. Inte ens hipsters vill vara hippa längre. Om inte annat för att det svårt att simulera samlag med en snubbe om man hela tiden är rädd för att paja hans, tja, vad är coolt nu, handgjorda Berlutiloafers kanske?

Johan Wirfält

Arakibrillorna!

Jag kände lite att säsongens solglasögon var de där Jean-Paul Belmondo hade. Nu blev jag plötsligt osäker. Acne Jeans har i dagarna släppt sina tre första egna modeller, producerade av Linda Farrow Vintage. Det är bågen som kallas Pop Artist jag fastnar för.

Men namnet kanske är lite missvisande? Allmänt ihoptryckta och med små rundade glas tänker jag snarare på den lätt perverterade japanske fotolegenden Nobuyoshi Araki. Kan inte svära på att porrgubbe på en bordell i Shinjuku är en bra look, men de här glasögonen har en aura av synd som är svår att värja sig emot.

Johan Wirfält