Industrisemester

Tidigare ikväll var jag och såg Marit Bergman spela balladversioner av ett par nya låtar i en trädgård bakom Sabbatsbergs sjukhus (det håller för övrigt på att rivas, ser ut som Beirut). Några pensionärer från behandlingshemmet bredvid softade på en bänk, skivbolaget bjöd på mousserande med blåbär.

Folk pratar alltid om att Marit Bergmans musik är omedelbar. Men precis som hos ett band som Fibes Oh Fibes upplevde jag framför allt en sorts klassisk smartness. Det jag hört från Fibes kommande album är blåögd radiosoul, Hall & Oates-stilen. Marit för ett par timmar sedan kunde varit Carol King i Brill Building för typ 35 år sedan, fast jag tänkte mest att nya singeln No Party som pianoballad är låten Nick Lachey borde legat på billboard med istället för What’s Left of Me. Det hade varit fint.

På skiva låter den i och för sig annorlunda, "sån där Kelly Clarkson-grunge" sa Marit lite på skoj efteråt. Max Martins gitarrväggar har förstås ersatts av snygga Björn Yttling-stråkar här, men bra sammanfattning ändå. Någon äldre rockman får skriva den stora hyllningstexten till spontaniteten när albumet kommer om en månad, jag imponeras så smått av den bergmanska hantverksskickligheten (!) till dess.

Bonusinfo: Hippa technoremixar, från The Field och en nybildad journalistduo (vem startade förresten svenska skribentproducenttrenden? Barbaro? Stefski?), väntas inom kort.

Johan Wirfält

”You’re not gonna want to wash that forehead”

För oneliners man vill vara först med på Riche är Will Ferrell-filmer förstås också en outsinlig källa, glömde det när jag skrev om Entourage för ett par dagar sen. Men så såg jag trailern till Talladega Nights – The Ballad of Ricky Bobby (som innan den ens haft premiär battlar med Nacho Libre om att vara årets roligaste film) och blev påmind.

Kommer till Sverige i slutet av september, keff telecamversion lär finnas på en torrentsite nära dig inom en vecka eller två.

Johan Wirfält

Snickers!

Med sommarens första veckor kom insikten att jag borde gå i snickarbrallor i höst. Vore jag tjej hade det varit enkelt. Marc by Marc Jacobs variant ovan, med (lite safe) låg midja och jättevida ben kommer till butikerna snart.

Snickarbyxor känns som den logiska fortsättningen på de avklippta/upprullade jeansshortsen, ett plagg som av vissa anses sinnesrubbat att bära utanför sin trädgård, av de flesta andra åtminstone aningen suspekt. Jag vet alltså att jag kommer vara ensam om grejen. Men där de korta shortsen åtminstone kan skryta med en kulturell historia lika lång som bögig (skrev lite om den på Expressens kultursida för någon vecka sedan, inte på nätet tyvärr), är snickarbyxornas förflutna mest en sorglig soppa av New Kids on the Block och Eric Gadds återkomst från New York senvintern 1992.

Framför allt är de ett grungeplagg. Daniel Björk skulle säkert förklara att det gör dem jävligt hippa i teorin, men att det å andra sidan varit likadant de sex senaste säsongerna, eftersom ingen ännu lyckats ge grunge trovärdighet utanför catwalken. Själv har jag inga planer på att komma ut som Soundgardenfan, men gillar utmaningen att försöka göra något smart av brallorna. Stilförebild finns som alltid i filmversionen av The Great Gatsby, även om den stackars bilmekanikern vars otrogna fru Myrtle blir överkörd egentligen är för workwear för min smak.

Resten av sommaren ska hur som helst ägnas åt att leta snickarbyxevintage. Hittar jag nåt fint blir det releasefest i Tranans källare på modeveckan i slutet av augusti.

Johan Wirfält

Man Law: Vincent Chase är inte Nina Björk

Amerikanska män vet att det bara finns två saker man kan lita på här i livet. Grabbarna. Och biran.
Alltså handlar amerikansk ölreklam om att skapa en värld som hyllar dessa eviga värden, en avskärmad plats där vi kan känna oss helt trygga. Miller Lights Man Law-filmer har dragit det till sin spets, och isolerar tio representanter för den ikoniska manligheten i en glaskub som ser ut som något man skulle spärra in Hannibal Lecter i (ganska safe alltså).

De är The Men of the Square Table: Burt Reynolds, Eddie Griffin från Kings of Comedy, running back-stjärnan Jerome Bettis, en bergsbestigare som krossade och skar av sin egen hand efter att han fastnat när han klängde på en klippa i Utah. Och så vidare. Vid bordet avhandlas olika aspekter av öldrickande, och hur man rent manlighetsmässigt bör förhålla sig till dem. Om man skålar med flaskhalsarna blandas ju saliv, det är som att kyssa sin polare? Man Law: skåla med flaskans botten. Om man tar med sig egen öl till en fest, får man plocka med sig oöppnade burkar hem efteråt? Man Law: om en burk ryms i fickan är det okej.
(160 år gammal gubbe i hörnet diarieför.)

Alltså, det är skitkul. Samtidigt är det uppenbart att hur mycket filmerna än driver med dumgrabbigheten, är de också en kärleksfull hyllning till den.

Entourage är precis så, som ett gäng påkostade ölreklamspots. Dels för att det är den enda tv-serie som utklassar just ölreklamen när det gäller att producera oneliners snubbar skriker på krogen. Men framför allt för att den bakom alla smarta Hollywoodreferenser och briljanta replikskiften mest är en nostalgisk promenad tillbaka till en tid när dudes var dudes, chicks chicks och allting över huvud taget lite enklare.

Tredje säsongen är i full gång i USA och kommer till Canal+ efter sommaren, i höst börjar de två första dessutom sändas på SVT. I en artikel i senaste numret av Café upprepar Jan Gradvall ett populärt omdöme: Entourages framgångar beror på att den, som en männens motsvarighet till Sex and the City, fångar "den raka vänskap och till och med intimitet som utmärkte relationen mellan Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte". Snubbarnas Sex and the City, självklart. Men pratet om intimitet känns mest som ett försök att rättfärdiga varför man slaviskt följer en tv-serie om fyra killar som tjafsar om vilka groupies eller videohoes de ska ligga med härnäst. Som relationsskildring är ju Entourage närmast sitcomstatisk. 28 avsnitt in är karaktärernas utveckling obefintlig (undantaget Eric, som efter framgångarna som Vinces manager lagt en förarglig självgodhet till sin redan påfrestande kontrollfreakspersonlighet).

Nyskapande är serien faktiskt bara i fråga om produktplacering. iPods, provturer med sportbilar och nya tv-spel görs effektivt till en del av handlingen. Atlantic fixade en återkommande gästroll åt Saigon, som alltså nått de flesta rappares mål, en skådespelarkarriär, innan han ens släppt sitt debutalbum. Jag förutsätter att The Greatest Story Never Told skjutits upp så länge bara för att den verkliga albumreleasen ska kunna tajmas med en inskriven i manus. HBO:s alibi för allt det där är vattentätt, Vince och hans posse har ju som uttalad drivkraft att mjölka Hollywood på så mycket pengar som möjligt medan de har chansen. Att hitta nya vägar för att få in reklampengar i Entourage är väl närmast att betrakta som research.

Så varför tittar vi? Jag gör ju också det, hela tiden. För oneliners som "you need to trust me the way you trust your daddy’s trustfund", antar jag. För Ari och Drama. För att Entourage är en underhållande påminnelse om hur livet kunde sett ut om vi inte hade läst Under det rosa täcket och Susan Faludi i slutet av 90-talet.

Eller åtminstone hade flickvänner som gjorde det.

Johan Wirfält

WWW

Kom på att alla som läser Rodeobloggen kanske inte vet att vi sedan ett par veckor tillbaka även uppdaterar hemsidan med nyheter från den hippa världen, varje dag. Det är alltså rodeomagazine.se du ska läsa för att inte missa viktig mode- och popkulturinformation (till exempel att Olivier Theyskens just fått sparken från Rochas, som dessutom ska läggas ner).

Johan Wirfält

Style negligé och det franska borgerskapets diskreta nonchalans

I senaste numret av Fantastic Man intervjuas journalisten och författaren Benoît Duteurtre ett par sidor före Yves Saint Laurents huvuddesigner Stefano Pilati. Båda bor i Paris, båda ser ut som filmstjärnor (Duteurtre som en åldrad Vincent Cassel, Pilati är Charlton Heston återfödd som ung Hawaii-surfbum). Men efter att ha kollat in YSL:s vårvisning för 2007 blir banden mellan dem tydligare än så.

Provokatören och Houellebecq-vännen Benoît Duteurtre talar i artikeln om "style negligé". Det är en diskret klädkod som ärvts ned genom generationer av franskt högborgerskap. Rötterna kan spåras tillbaka till en av Michel de Montaignes 1500-talsessäer, Emmanuelle Béart och Serge Gainsbourg är modernare förgrundsfigurer. Förenklat kan style negligé sammanfattas i att medvetet klä sig omedvetet.

Så att Benoît Duteurtre talar om den är egentligen fel ord, poängen med negligé är att förneka att man har den. Duteurtre medger bara att han "hatar kläder som följer kroppens konturer". Saker ska vara well worn, lite för vida, lite för långa. Hans sensibilitet ligger närmast den hos Frankrikes arabiska befolkning, tror han. Annars reminissar Benoît Duteurtre mest om skräddarsydda kostymer som varit i familjens ägo sedan gammelfarfar var president, och levererar rader som "reaktionär är en politisk term. Jag är författare och konstnär, den finns inte i mitt register".
Det är en rätt rolig artikel.

Hur som helst, i förra veckan kollade jag in vad Stefano Pilati gjort för Yves Saint Laurent till nästa vår och kom direkt att tänka på negligé igen. Visst, YSL är som vanligt superlyxigt, italienarens romantiserade bild av franska playboys på nattliga äventyr i någon av de gamla kolonierna i nordafrika kanske. 

Jag gillar så klart de korta shortsen och höga mockasinerna, men de blir nog svåra att spela omedveten i. Istället är det de öppna kavajerna och smått överdimensionerade tröjorna som känns precis sådär nonchigt påslängda som Benoît Duteurtre i Fantastic Man-artikeln vill ge intryck av att alla hans kläder är. Skrynkligt, passformen inte riktigt perfekt. Det fick mig också att inse varför jag ibland gillar Stefanos Pilatis grejer för YSL mer på bild än när jag har dem framför mig i butiken. De måste bäras in, det är när kashmiren blir lite noppig och de påsydda guldlogotyperna slitits av som plaggen kommer mest till sin rätt. Rakt från hängaren känns kläderna bara nyrika.

"De klär ner sig för att de har råd, vi fortsätter klä upp oss för att vi måste", som en god vän skrev nyligen. Men eftersom YSL oftast är för dyrt för mig även på rea är väl en travesti på sin plats: jag klär ner mig för att jag måste fortsätta låtsas att jag har råd.

Johan Wirfält

Cousteau och Depp

Jag gick ut i blå dubbelknäppt kavaj och vit polotröja från John Smedley igår. Mycket kan diskuteras om polotröjan: det missvisande namnet, dess ställning hos den centraleuropeiske dandyn. Men i trängseln på Fredsgatan fick den vita kragen folk att tänka på Jacques Cousteau till sjöss, då spelar det inte så stor roll att jag egentligen var ute efter något mer kontrollerat bourgeoist. Jacques Cousteau var, även innan Bill Murray som Steve Zissou snodde hans orangea mössa, en välklädd man. Men framför allt dök han en massa i havet, skrev böcker om det och spelade in film. Ikväll kl 22.00 sänder SVT1 Den tysta världen, en av de vackraste som gjorts. Valarna och syrgastubernas bubblor i ljuset från fosforfacklorna, aaaaah det är så fint.

"They have put the personnel of their research ship (…) in contact with the creatures of the deep in such a way as to make the contrasts much more striking and wonderful than would be the mere fascinations if they were simply viewed objectively", skrev New York Times efter amerikanska premiären 1956.

Samma sak kan för övrigt sägas om Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest. Approachen är förstås väsenskild, det är total maximalism med stavhopp över raviner och värjdueller på rullande kvarnhjul. Handlingen kan i bästa fall beskrivas som fragmentarisk, men det spelar ingen roll.

Filmens enda syfte är att vara förbluffande och underbar.

Bilden som borde avslutat hela skiten, där Johnny Depp i en pose som parafraserar någon antik grekisk krigare höjer sin huggare mot jättebläckfisken Kraken, är en av de mest överväldigande jag upplevt på bio de senaste åren.

Johan Wirfält

Chappelle-säsongen

Undergångsmyten är så djupt förankrad i svart amerikansk popkultur att de stjärnor som inte dör måste uppfinna andra sätt att försvinna. Vill man bli lika stor som Pac och Big räcker det inte med att rappa bra, man måste göra sig själv otillgänglig också.

Jay-Z proklamerade melodramatiskt att han skulle förtidspensionera sig från hiphopen för gott, och gjorde antagligen 2000-talets bästa hiphopkonsert på Madison Square Garden för två år sedan (bara för att sedan fortsätta gästrappa här och var, och uppträda så fort han känner för det, men det var väl ingen som på allvar trodde att Jigga kunde lämna hiphopen i fred?).

Jag kunde inte låta bli att tänka på det här när jag såg den enorma hype som följde komikern Dave Chappelle efter hans ”försvinnande” i vintras. Han var visserligen tokhyllad långt innan det – lite överskattad, skulle jag säga – men efter ”back to Africa”-trippen var han plötsligt en av de största stjärnorna i USA, med gästintervjuer hos Oprah, James Lipton och CNN:s Anderson Cooper. Över en natt förvandlades Chappelle från medioker komiker till ”missförstått geni”

När han nu återuppstår på tv med en ihopsnickrad säsong av Chappelle’s Show, som började sändas på amerikanska Comedy Central i söndags, känns det förstås som den exakta motsvarigheten till alla de där postuma 2pac- och Biggie-skivorna. Man rafsar ihop lite halvdant outgivet material och paketerar som en ny produkt, för att tillfredställa aktieägarna snarare än fansen. I 2pacs fall har det visserligen inneburit att han fortfarande är en av de bästa rapparna i världen – varje ny, postum 2pac-skiva verkar bättre än den förra – men i Chappelles fall känns det mer som att de befäster hans värsta fördomar om tv-industrin: girigt utnyttjar man varje halvfärdig, halvdan Chappelle-sketch för att casha in på en hype som ironiskt nog uppstod just för att Chappelle tyckte att det kändes obekvämt att vara så framgångsrik.

Det fanns dock en riktigt bra sketch i söndagens avsnitt: nattklubbsscenen där The Roots-dj:n Questlove spelar just en gammal 2pac-låt från 1994 (påhittad, förstås) och upptäcker att 2pac på ett kusligt sätt lyckats förutspå samtida händelser. Jag vet inte om Comedy Central är medvetna om vilken metakommentar det blir till faktumet att de just  nu gör allt det som Chappelle satt och muttrade om på den där stranden i Sydafrika i vintras.

Här kan man kolla på 2pac-sketchen.

Johan Wirfält

It’s a cliché!

Hadley Freeman skriver i Guardian om att han inte gillar herrmodets bögklichéer.

Och som en passning till Johans inlägg om shorts säger han: "I will never accept that shorts and a blazer can make a man look like anything other than a member of the Krankies."

Jag har faktiskt tänkt att om det är någonstans som det bör skina igenom att många modedesigner är gay så är det inom herrmodet, av den enkla anledningen att de själva, tillsammans med sina idéer om vad som är attraktivt, ingår i ekvationen.

Johan Wirfält

Svensk hipphet definierad

När tidningar i Berlin eller New York ska visualisera den nya svenska hippheten sätter de Maja Ivarsson på omslaget. Jag förstår om Robin Sumpton på Luger och klubben Accelerator inte är ett kommersiellt försvarbart alternativ (lovar). Men letar man efter den musikaliska motsvarigheten till Acnejeans, instoppade gråmelerade t-shirts och vita canvasskor borde Acceleratorfestivalen vara ett bättre förslag än The Sounds.

Jonny Johansson har som bekant byggt ett snyggt litet minitempel av modereferenser vid Norrmalmstorg – Avedon och William Klein-böckerna, vintage Vogue och de smarta solglasögonen. På samma sätt matchar Acceleratorfestivalen alltid själva definitionen av well read storstadssvensk musiksmak. I år spelar därför Hot Chip och Vashti Bunyan. Londonwiggers i Supremeoutfits och en folktant som sjunger om höbalar med en röst som ett skogsväsen: där har du en ansenlig del av mitt iTunes-liv det gångna året, kära bloggläsare.

Snabb konsultation av Google Trends visar inte så oväntat att google.se har överlägset flest sökningar i världen på både Hot Chip och Vashti (analogt är Berlin och New York de städer utanför Norden som googlar mest på Acne Jeans).

Så vad lär vi oss av det här? Cynikern skulle säkert tala om en sorts hyperrörstrandifiering, det är ju så lätt att bara gå in, konsumera och sedan leva ett bekymmerslöst hipsterliv resten av sina dagar. Fast man kan ju faktiskt, istället för att irritera sig på att så många i Stockholm gillar exakt samma sak, tycka att just det är kul. Det var väl därför vi flyttade hit liksom?

Vi ses i Mälarsalen om några timmar, det är jag som står längst fram vid scenen bredvid Adam Holmberg.

Johan Wirfält