Stuck in the mittbena

Jag smög runt utanför Acne på Norrmalstorg på lunchen, de har lite Boudicca-grejer och en jättefin mönstrad klänning från Dries van Noten där den här veckan (butiksbytet med Brown’s Focus ni vet). Men mitt uppdrag var att dokumentera den extrema koncentrationen av mittbenepage i lokalen.

Brown’s-tjejerna ser inte helt övertygade ut på bilden, men jag vinkade lite världsvant till dem efteråt, tror det var lugnt.

Johan Wirfält
Promotion

Istället för mens

Som vi alla vet utvecklar kvinnor som bor alltför länge tillsammans den magiska förmågan att koordinera sin menstruation. Senast gången jag kom in på Rodeokontoret upptäckte jag att mediamän har en snarlik, dock helt skild, förmåga. Vi kan kalla den skjortcykeln, men den påverkar även andra klädesplagg.

Skjortcykeln uppstår när mediamän delar kontor alltför länge, och den yttrar sig i en nästintill magisk förmåga att koordinera användandet av skjortor och andra klädesplagg. Föreställ er scenen när jag lite världsvant gled in i mina Miu Miu-chinos och chambrayskjorta från APC bara för att upptäcka att Johan, Martin och Andreas hade exakt samma look. Föreställ er känslan av att ha förlorat sin individualitet och originalitet. Föreställ er skammen! Skjortcykeln är ett hot mot alla mediamäns självkänsla.

Inte ens här i London är jag befriad från den makt som Rodeokontorets skjortcykel har över mig. Min enda utväg är sålunda att inte dela kontor med någon, eller att dela kontor med bara tjejer. Men eftersom båda två är uteslutna: skjortcykel it is.

Johan Wirfält

Dessa män och deras fantastiska mustascher

Jag skulle gärna starta en frisyrblogg, som Mattias föreslog i kommentarerna häromdagen. Men just nu känner jag bara att allt jag vill skriva om (förutom Lisbetluggen, då) skulle vara plankat från Fantastic Man. Pratade med minstingen af Geijerstam, Johan, om det i förrgår. Vi kom fram till att det inte finns någon bättre tidning för hår: den lilla mustachessän i nya numret, Stefano Pilati med nätnäsduk över skägget i våras, den allmänna late seventies-känslan på frisyrerna.

Sanningen är förstås att det inte finns någon bättre modetidning än Fantastic Man, över huvud taget. Man kan peka på form och foto. Men det jag gillar mest är den lättsamma tonen och det bärbara modet, där ringar redaktörerna Gert Jonkers och Jop van Bennekom in två saker som dagens fina fashionpress borde fundera på lite mer.

Lättsamheten först. Dels finns ju de uppenbara skämten – i ingressen till intervjun med Purples Olivier Zahm sägs han vilja dö för modet, samtidigt poserar han på sidan bredvid endast iförd chelsea boots, guldklocka och ett par bisarra nätkalsonger. Men det handlar egentligen om mer subtil skit. Något så enkelt som leende modeller, eller de spralliga bildtexterna till Roger Deckker och Simon Foxtons story om rutiga skjortor och jeans: "Now that’s a look! Flannel plaid shirt in a red & black lumber check by Polo Ralph Lauren on classic blue denims by Wrangler". Det kunde vara en Harper’s Bazaar-text från 1956 (det finns mer att hämta i de där gamla volymerna än art directorn Alexey Brodovitch).

Och så det här med det bärbara. Jag har ingenting emot när mode blir arty, men jag gillar verkligen känslan av att någon har på sig precis det här precis just nu. Ingen annan modetidning konkretiserar, ehm, samtidigheten på samma sätt som Fantastic Man.

Lägg till detta en massa skrivande – Fashion Files-legenden Tim Blanks briljanta Helmut Lang-porträtt, en extremt behövd intervju med Joe Caseley-Hayford eller bara att Marcus Samuelsson får sammanfatta det svenska dilemmat: "In Sweden you have to first be Swedish" – och ett par månaders obetald praktik hos Gert och Jop i Amsterdam tycks som 2006 års bästa karriärsval.

Johan Wirfält

Slutet för mittbenematriarkatet?

Den helt dominerande frisyren hos Stockholms fashiontjejer har sedan början av sommaren varit mittbenepagen. Den sportas av stylister och pr-människor som Karin Smeds och Paula Björk, jag brukar kalla dem mittbenematriarkatet. Men de senaste veckorna har jag noterat att en nygammal variation blivit allt populärare: Prins Valiant-pagen. Frisyren är även känd som Lisbet Palme-luggen, gumm är ju det nya gubb. Jag kommer bedriva fältstudier när H&M öppnar sitt nya varuhus på Drottninggatan ikväll.

Johan Wirfält

The Strokes-Niko spårar

Kändes Albert Hammond Jrs förvånansvärt hyfsade soloalbum som ett varningstecken på att det kanske inte blir några mer The Strokes-skivor på ett tag? I så fall måste det här vara spiken i kistan: Nikolai Fraiture i Maddox-mohawk. Kolla sedan hur ledsen han ser ut på resten av bildserien! Det kan inte ens vara for real, han måste ha förlorat ett vad eller något.

Johan Wirfält

”Han var ingen Leonardo Da Vinci, men en underbar designer”

Edmonde Charles-Roux, Coco Chanels levnadstecknare, i ett franskt tv-rep om Yves Saint-Laurent från 1962. Via New Yorks roligaste fashionbloggare Hot Bisexual Model:

Johan Wirfält

Helgens tvärkulturella happening

Jag har skitmycket att göra så jag hinner inte skriva nåt särskilt genomtänkt om det här, men kolla in grymma Dearraindrop som har vernissage hos Loyal ikväll.

Bra grejer att ha i bakhuvudet: Adolf Wölflis "självbiografi", över 20 000 sidor lång och skriven, ritad, målad och ihopklippt på ett mentalsjukhus utanför Bern. Det mesta upptäcktes och katalogiserades efter Wölflis död 1930, har inspirerat varenda jävel sedan dess. Rammellzee, också lite mental, som ägnat de senaste 25 åren att studera numerologi och bygga samurajer av leksaker och elektronikutrustning. Keith Haring förstås. Samt allmänna idéer om att göra om sommarstugor i semesterorter på den amerikanska östkusten till en ständig installation, performance, verkstad, et cetera.

Dessutom: Träd, Gräs och Stenar spelar live! Fast man ska förstås uttala det "Traad, Grass och Steinar", Stephen Malkmus bokade dem till All Tomorrow Parties förrförra året och det tillsammans med Dungeneffekten innebär väl att de har fler fans på Lower East Side än i Sverige nu för tiden. Men det är som det ska vara. Fyra välklädda akademiker i övre medelåldern som spelar hårig psykrock på en opening på ett galleri som envisas med att norra Torsgatan egentligen bara ligger något kvarter från Rivington Street: när gubbkulturåret 2006 ska sammanfattas om ett par månader kan det här mycket väl visa sig vara kvällen då alla bitarna föll på plats.

Johan Wirfält

Snobismo rave

I London i slutet av förra veckan, både östra och västra, pratade alla om Klaxons. De var på omslaget till NME, biljetterna till deras spelning på Koko’s i Camden i fredags var svårare att få tag på än de till Jay-Z på Royal Albert Hall någon månad tidigare.

Klaxons referenser till William S Burroughs och Silver Apples är förstås charmiga, liksom horderna av kids som följer bandet uniformt klädda i Cassette Playa och fem punds-plimsolls från Brick Lane. Men som företrädare för en scen har de mer gemensamt med Spy Bars och Nachts husband Kitty and the Cat Walk än Hot Chip – en grupp som Klaxons, säkert mot sin vilja, buntats ihop med under namnet new rave. För det är rave som look snarare än sound, en konsekvens av mötet mellan Patrik Söderstamska oversizeplagg och småsyskonen till de gotrejvare som är det enda som finns kvar av den ursprungliga warehousescenen. Andres Lokko sammanfattade stilen som vuxenblöja när vi drack pints på Tavistock Road i fredags.

Klaxons dansindie, eller för den delen Kittys rätt outhärdliga euro-pasticher, säger mig ingenting. Men det är förstås poängen, till sist handlar det ju bara om ännu en uppgörelse med 90-talets idéer om aquired taste. Kindergartenkläderna blir, bland mycket annat, ett avståndstagande från utvecklad musiksmak och sånt som gamla gubbar tycker är viktigt.

Dagen efter spelade både The Knife och Studio i London. Syskonen Dreijer skulle säkert kallats new rave om de var britter, Studio är tills vidare mest ett samtalsämne för londonbor som förstör Oink-ration på Todd Terje-edits och hänger i Sohos skivbutiker. Mitt gäng med andra ord, så jag tjatade med mig Daniel Björk och följde med den tillresta göteborgsdelegationens guide Glad-Anders till ett gammalt tryckeri way out east. Dalston tror jag det var.

Studio körde tre låtar på strax över 30 minuter. Det var långsam, lysande rave för dem som väljer Ron Hardy framför Baby D och envist hävdar att Happy Mondays har mer gemensamt med Hawkwind än EMF. Samtidigt är jag övertygad om att Studio skulle göra sig lika bra på ett tidningsomslag som Klaxons. Morgonen efter, när vi andra låg och sov, sprang Dan Lissvik som sjunger på möte med Nicola Formichetti – modechef på Dazed & Confused, visningsstylist åt Kim Jones och alltså den kille som först tog dagens East London-look till catwalken för ett par år sedan.

Ah well, döm själva på Spy Bar ikväll. Studio har releasefest för West Coast-albumet som ni kan höra här, de står på scen runt 23.00 och har lovat att köra mer poplåtar den här gången. Jag spelar nåt retro i Vita efteråt, söft.

Johan Wirfält

Maximalism

Senast det begav sig skrev en god vän att han var "glad att vara vid liv (pinsamt, huh?)" och sammanfattade även mina yrvakna känslor ganska väl. När Sony nu till slut lanserar den nya Braviareklamen – årets mest förhandsbloggade film efter Snakes on a Plane? – är jag mer på Groupies-Martins linje: effektsökeri.

Det är förstås storslaget, lite som om Christo utgått från Karlheinz Stockhausens infamösa (och enligt Stocken själv feltolkade) uttalande om 11 september som "historiens största konstverk". Men när clownen kommer rusande en halv minut in blir det bara Roberto Cavalli. För mycket av allt, liksom. Rond åtta av konst vs reklam-diskussionen kan vi ta senare, lika bra att vänta på att Sony arrangerar seminarierna.

Annat förhandsbloggat: Diplos re-edit på Wilcannia Mobs Down River är här. Nu redo för klubben, som Eros Video-tjejerna skulle ha sagt.

Johan Wirfält

Rodeokontoret måndag kl. 18.13

Jag lånar en stol på Rodeos redaktion i några veckor eftersom jag inte pallar sitta hemma för mig själv längre. Men det här är fan ännu värre. Sent varje eftermiddag kommer någon direkt från London i jättesnygg nyinhandlad rock. Man känner sig ännu mindre och mer apatisk än vad man gör hemma vid den här tiden. Här är alltså Johan Wirfälts nya rock från London.

Johan Wirfält