LIte mansbloggande om smuts-scifin

Science fiction-filmer blir nästan alltid bättre ju smutsigare de är. Jag vet inte, det kanske är någon sorts undertryckt trygghetstörst, om det nu var bättre förr måste det ju vara fan så mycket värre i framtiden. Eller så är man bara trött på alla filmer med klinisk Le Corbusier-futurism (Gattaca being the undantag).

Alfonso Cuarons Children of Men som jag kollade in igår är i alla fall bra och skitsmutsig. Den är löst baserad på PD James bok och utspelar sig i England år 2027, givetvis med element från både 1984 och smuts-sci fi-föregångare som Blade Runner och 28 dagar senare. Jordens befolkning kan inte föröka sig längre, inte en käft har fötts på över 18 år, i övrigt är det mesta som vanligt men bara värre. Ungdomskulten är total, filmen inleds med en nyhetssändning som bestört rapporterar att världens yngsta person (Baby Diego!) blivit knivmördad av ett uppretat fan. Det är upplopp överallt, till och med i Stockholm. England har militariserats och de som har gör allt för att hålla de som inte har på avstånd. Flyktingar – östeuropeer, folk från mellanöstern och Afrika så klart – buras in på tågperronger i väntan på Homeland Security-transport till koncentrationslägerliknande slumområden. Kanske en övertydlig hälsning till dagens schengeneuropeer, men jag tror mer det ska ses som ett sätt att förankra framtiden i samtiden.

Clive Owen är lysande som avtrubbade byråkraten Theo. Inledningsvis gör han en sorts alkad light-variant av cynikern han spelade i Closer. Men sedan han snappats upp av Fishes, en motståndsrörelse som kämpar för flyktingarnas rättigheter och råkar ledas av hans exfru (en, jepp, kongenial Julianne Moore), väcks något i Theo. Först för att han inte har något val, sedan ännu mer för att han inser att han faktiskt känner saker igen.

Det är rätt klyschigt, på sätt och vis är väl hela filmen det. Men Children of Men är så sjukt tight berättad att jag inte funderar på det. Vi är alldeles bakom Theo från filmens första sekunder på en kaffekedja i London, följer honom via ett fästningsliknande Tate Modern ("The Ark of Arts") och sydbrittiska björk- och bokskogar till de sista scenerna utanför ett disigt Brighton. Ibland stannar kameran kvar och luktar lite på en ormbunke eller en lerig grusväg, ofta sträcker sig tagningarna över flera minuter. I en utdragen shootout skvätter blod upp på linsen medan Theo duckar för kulor och kryper framför oss genom utbrända bilvrak. Jämförelsen med inbäddade reportrar är självklar, man väntar på att filmens fotograf Emmanuel Lubezki ska böja sig fram från bakom kameran och torka bort de röda fläckarna med en trasa.

Det finns keffa grejer, till exempel att brittiska framtidspartisaner alltid måste se ut som om de just vaknat upp ur sensidimmorna efter en Levellers-konsert på Camden Palace. Å andra sidan ger samma crustievurm underbara karaktärer som Michael Caines UFO-eremit/serietecknare (hyllorna fulla av new age-litteratur och skivor med knäppa italienska Stonescovers).

Hur som helst är det okej, det är ju smuts-sci fi. Otvättat hår och schablonsprejad graffiti har varit en av genrens grundpelare sedan Brad Pitt rymde från mentalsjukhuset i Twelve Monkeys.

Johan Wirfält
Promotion

Thom Browne-effekten

Annandagen: tid för att vara däckad av förkylning, ladda ner La Düsseldorf-relaterad kraut och tjuvläsa Alice Munros fina The View from Castle Rock som jag köpte i julklapp till mamma.

Och, förstås, slänga ur sig lite random tankar om herrmode. Johan B skriver om smala grå 80-talskostymer och skjortor – med kragnål? – här. Jättebra look, men i de kretsar han syftar på är den nog redan ett faktum (minns jag rätt brukade Clarendonkillarna springa runt Lower East Side i kritstreckskostymer och läderportföljer och tjata om Knut Hamsun).

Hur som helst fick det mig att tänka på "The Thom Browne Effect". Tillsammans med Adam Kimmel, Cloak och Michael Bastian är ju Browne den mest uppmärksammade av New Yorks nya herrdesigner. Jag kommer inte ihåg var jag läst det här, men tydligen är det rätt många unga Wall Street-mäklare som köper hans skräddarsydda kostymer. Den bisarrt krympta silhuett Browne förespråkar (för vårkollektionen känns det som om han stoppat en collegequarterback i en Dior Homme-kostym och kapat byxorna vid knäna) håller därför, lite i skymundan och aningen motsägelsefullt, på att ge den standardsäckiga amerikanska business-suiten en bättre passform.

För de som köper 5000-dollarskostymerna på beställning vill ju inte komma till affärsluncherna som förvuxna barn. Anpassningen till Wall Streets realiteteter kräver alltså att plaggen Thom Browne faktiskt levererar från sin ateljé är lite mer, tja, måttfulla. Mer 60-talsinspirerad modestetik, mindre överdriven homoerotik, kanske man kan säga. Vilket i förlängningen kan tänkas leda till att även de mäklarkolleger som inte köper Tompa-kostymer skaffar sig något mer kroppsnära.

Poängen är att Thom Brownes grejer funkar bättre om de tas ur sitt ursprungliga sammanhang. I Sverige gäller på sätt och vis det omvända. Tigers kostymer, till exempel, är jättefina på Andreas Larssons bilder eller när de bärs av designern Fredrik Blank. Mer tveksamt blir det när en nyanställd fondkommissionär från typ Erik Penser går loss i dem och vill vara fashion på fredagen.

Att Browne klarar en sådan transport bättre beror antagligen på att den look han presenterar vid visningar så uppenbart är en konstruktion. Ingen överväger att ens prova den på riktigt. Sedan ligger förstås någon sorts ifrågasättande av traditionell amerikansk manlighet till grund för mycket av det han gör. Håller garanterat stekiga fratboys på behörigt avstånd.

Frågan är bara vilka de där börsmäklarna som köper hans kläder är? Det vill man ju veta. Attention borde göra ett reportage om dem. Eller Rodeo.

Mer Tompa: konstnären Anthony Goicolea har gjort filmen The Septemberists där vårkollektionen ges en egen liten skapelseberättelse: pöjks plockar bomullsbuskar och klipper ull av får, några kletiga bläckfiskar som lämpligt nog bor i en insjö töms på sitt innehåll som sedan används till att färga skjortor. Rätt roligt.

UPDATE (igen): Bilden är tagen av Kikuko Usuyama (c) vars foton du hittar på www.usuyama.com. Tack för att jag fick använda den!

Johan Wirfält

”A grown up man like me shouldn’t spend a week without having cooked a big meal.”

Jag brukar tänka att jag borde prata engelska som Werner Herzog. Det är något med brytningen och hur tyskans allmänna högtidlighet liksom ligger och lurpassar, plötsligt slänger han ur sig ett "loss of emotions and distortion of feelings" och får vad som helst att låta som en livsavgörande sanning.

Här äter han en ökenkänga som stöd för Errol Morris (idag klassiska) debutdokumentär Gates of Heaven. De träffades när Herzog föreläste på filmskolan där Errol Morris gick. Errol ville göra en film om några människor i den hårda djurkyrkogårdsbranschen, men han kände sig osäker. Innan han pluggade film hade han lagt ner både en cellist- och en forskarkarriär och lämnat ett romanutkast på några tusen sidor i skrivbordslådan, nu hade han inga pengar att producera filmen för.

"Sno kamera och råfilm, bryt dig in i labbet. Jag äter upp min sko om du gör klart filmen", sa Herzog.

Notera för övrigt manbag samt bra kostym i inledningen.

Johan Wirfält

Mannen på bilden har just krupit ut ur sin lilla subkulturella motståndsficka

Källare var grejen förra veckan. I förrgår portvin, kulturjournalister och Crosby, Stills, Nash & Young via en mp3-mobil i en tegelgrotta under Wasahof. Och i tisdags, efter Loyals releasfest för Martin Luuks häfte Mamsen (bitter korrfelshumor är den bästa humorn), irrade vi ner i Ugglans katakomber vid Nytorget.

Nästan hela källaren var nedsläckt, ljusstakar överallt, vi letade oss längst in där Robyn och Andreas Kleerup spelade akustiskt. Det var som att kliva in i någon tidig Klas Östergren-roman. När jag var ung i Halmstad och läste Gentlemen verkade Stockholm ha en lönnkrog i varje valv, jag tänkte mig en stad full av hemliga tillhåll under jord där myndigheterna inte hittade in och någon från ett frijazzband som hette Bear Quartet stod i ett hörn och rökte hasch. Inget av det där hände på Ugglan, men Kleerup spelade fint piano/gitarr och Robyn sjöng tyst och vackert och dansade lite som en marionettdocka.

Man kan förresten fortfarande gå på boom bap rap-klubb också, jag gjorde det i torsdags på Kägelbanan. Det är som bekant  2000-talets svar på bluesaftonen, men ger om inte annat lite modernare perspektiv på mänsklig uthållighet. Samma Nice n Smooth-låtar som för tio år sedan, dansgolvet bara lite mer öde. Ibland tror jag att jag älskar den närmast masochistiska attityden i de här, vad ska man kalla dem, subkulturella motståndsfickorna. Men kvällen slutade förstås med ett halvtimmestjafs om seratomixar, Jibbs Chain Hang Low och rapmusikens fiender hur som helst. Efter alla gamla debattspöken den senaste månaden kändes det soft att damma av det om hiphopens död också.

Om du orkar mer, kolla in Rasmus Fleischer. En gång lärde han mig att läsa (det är sant, hej och tack Rasmus!), nu reder han ut begreppen kring noterad konstmusik. Najs med någon som inte villar bort sig i Horace-terminologin.

Johan Wirfält

Pöjk-med-väska

Så vilket är det tydligaste avtryck det svenska trendåret 2006 kommer sätta i historien?

Mansmannen har ju diskuterats här tidigare. Men svårigheten att bli konkret om vad som egentligen är så subversivt (typ antipatriarkalt) med en sjöofficersrock tyder på att nymaskulinsimen behöver mer tid för att slå igenom hos medvetna unga popkulturmän. Mycket talar istället för pöjk-med-väska. Att det – oavsett betydelsen av att vara Ernest – funnits en rörelse mot det mer uppklädda är ju ett faktum.

Ungefär såhär har det sett ut under året som gått: omsorgsfullt kammad public school-frisyr, kashmirjumper knuten runt halsen, Wayfarer II-brillor i bröstfickan, en ljus skjorta instoppad i beiga chinos tillsammans med diskreta vita plimsolls på fötterna. I högerhanden en skitstor patinerad läderväska, sannolikt inköpt på Herr Judit på Hornsgatan.

Det är den sistnämnda som gör looken komplett, som ger bäraren en lätt air av mystik. Man undrar ju vad pöjk-i-väska har i väskan. En khakifärgad regnrock? Den där Air France-skivan med polospelare på omslaget? Premiärnumret av Harvardmagasinet 02138? Jari Happalainen?

Samtidigt kräver pöjk-med-väska visst omdöme. Handbaghousen vilar i frid, det betyder inte att vi har en omedelbar längtan efter manbagtechno. Att stå och dansa framför en kubikmeterhög av weekendväskor känns givet i Zoolanderuppföljaren, men kanske lite mindre sofisticato när man har spektaklet framför sig på Teatron. Lämna väskan i garderoben istället, ibland är det bättre att bara vara pöjk.

Skepparkransen då, blir det något? I dagens Guardian säger en av londonbutiken B-Stores ägare att "40% av de män som handlar här har någon form av skägg". Om ett par månader kommer han den rödhåriga på APC-butiken säga samma sak, lovar.

On another note: Jag har inte förhandstittat på Fredrik Lindströms nya tv-program så det är mycket möjligt att Jesper Högströms kritik i sig är befogad. Men hans invändningar mot ironiska storstadsmänniskor präglas väl av just den ängsliga självmedvetenhet han lackar på? Möjligtvis i någon landsortsremix, men ändå?

Johan Wirfält

Miami Update

Inser att jag hamnar mitt i en debatt om hög- och lågkultur. Jag tänker inte ge mig in i den alls, i alla fall inte för tillfället, men eftersom jag är konstredaktör på Rodeo har jag lovat att skriva på Rodeobloggen från Art Basel Miami Beach där jag befinner mig just nu.

Mässan brukar betecknas som "a perfect marriage" mellan "hög" och "låg", mellan schweizisk effektivitet och latinsk hedonism. Art Basel Miami Beach är står som jag ser det i särklass bland konstmässor och är egentligen ett enda veckolångt party – jag börjar bli lite sliten sådär halvvägs in i mässan. Allt är liksom rosa, turkost och ljuvligt, de enda blessyrerna skavsår och bakfylla. Konst på dagarna, intellektuella samtal under dagar och (delvis) nätter, middagar, kontaktutbyten och socialisering som oljas med massvis av gratis drinkar. Tanterna med utplattade läppar och gubbarna med glänsande pannor på grund av allt botox slåss om att få betala hårda dollar för konsten, Keanu Reeves blir fotograferad när han köper konst och Dennis Hopper leker diva med journalisterna som vill intervjua honom.

Mina tre festfavoriter hittills är Los Super Elegantes  som spelade sin latinomix på välkomstfesten vid poolen på Hotel Delano, Peaches iförd multipla trosor som hon tog av en efter en när hon spelade på öppningsfesten på beachen för typ 5000 pers och såklart Dita von Teese som strippade och red på en gigantisk läppstiftskanon, också det på Delano igår. Hårdaste-båset-priset går till New York-galleriet Gavin Brown’s Enterprise som bara visar ett enda verk av Urs Fisher i form av ett hopknycklat ciggpaket som genom en fisketråd åker runt, runt i båset. Har förstås redan fuskat från mässan och celebrity-spottingen och gått till stranden i några timmar istället också. Vattnet är perfekt. Jag är fast i träsket och definitivt en Miami-Basel-missbrukare.

Hälsar,
Power

Johan Wirfält

Such a Swedish debate

Följer med ett halvt öga den svenska minidebatten om popkultur, högkultur, vad som är bra och dålig kultur och allt däremellan.

Vill bara påpeka (vet att jag nu framstår lite som en know-it-all, men jag konstaterar bara fakta) att jag hade som förslag till Nöjesguiden när jag skrev för dem att man borde göra en artikel om vad som är bra finkultur och vad som är dålig. Minns att vi snackade om att den mesta teatern är rätt kass, medan nästan all modern dans är bra (är nu av något annorlunda åsikt). Det här var alltså säkert fem år sedan. När jag senare frilansade för DN På stan skrev jag en artikel som hette "Dom kallar oss pretto" där jag hängde på Fylkingen och kulturkyrkan Forum. Misstänker att en hel del trodde att jag var ironisk, men jag plockade bara fram det absurda i att vara så allvarlig i en ytlig omgivning. Hela artikeln handlade om att den allvarliga, seriösa och pretentiösa kulturen kändes spännande igen, i en tid där vi varje dag överdoserar på det lättillgängliga. Jag intervjuade Andres som sa saker som "Jag tycker pretto är den enda vägen framåt i dag". Detta var i januari 2004.

Eftersom jag var så tidigt ute kan man nästan säga att jag är lite av en expert, tycker ni inte? Ur mitt perspektiv här i London verkar det så tydligt att alla diskutanter på ett mycket svenskt sätt söker en konsensusåsikt om hur man ska förhålla sig till pop/fin/hög/låg/skarp-kultur. Vi har dem som tycker att det är radikalt och befriat att utsätta finkulturen för samma trender som dansgolven. Sedan finns det andra som tycker att det inte är en trend utan snarare något viktigt, det här med krävande kultur, något som måste vårdas. Och så slutligen finns det dem som tycker att allt bara kan delas in i bra eller dåligt.

Men okej. Då har jag några frågor. Till dem som tycker det är fint att kultur är trendigt, innebär det att finkulturen ska inlemmas i kollexikonet, eller kanske att trenden snart kommer att gå vidare? Och du som tycker det är viktigt med finkultur, hur ställer du dig till traditionella konstformer, som japanska No-spel, som är oerhört krävande och cementerade konstformer? Slutligen, till alla som kör något slags varm kniv genom kultursmöret: Är inte bra och dåligt lite väl luddiga begrepp? Och betyder de inte helt olika saker inom popkultur och finkultur?

 

Johan Wirfält