Glokala hjältar

Jag är i Costa Rica, ett land fullt av fyrkantiga efterrätter och fantastisk natur. På båt längs en kanal i regnskogen för ett par dagar sedan kändes det som en scen ur Aguirre (jag och Sara tjafsade en kvart om vad "Guds vrede" egentligen heter på tyska). Nu ligger jag mest på stranden vid en stilla havsvik och blir bränd i skrynkliga button down-skjortor och Tommy Bahama-shorts, every sunburn tells a story som Demetri Martin brukar säga.

Enda jobbiga den senaste veckan var mellanlandningen i Newark på vägen hit. Precis så lång att jag hann fundera på taxi in till aNYthingbutiken på Lower East för traditionellt skitsnack med ägaren Aaron Bondaroff, precis så kort att vi i såfall skulle kunna missa flyget till San Jose. Senast jag var i New York, i somras, latade jag bort de sista timmarna där, utanför aNYthing på Hester Streets trottoar. Konstnären Dan Colen hade donerat en styrofoamstubbe, nyss ratad från hans utställning på Whitney, som pall. Eric Duncan från Rub N Tug kom förbi för att sno åt sig lite pastellsweaters innan han drog på dj-turné till Brasilien. Jag och Johan af Geijerstam satt vid en vägg tapetserad med affischer för Oxy Cottontails fester medan Aaron förklarade att Matt, downtowns bäst klädde man, stuckit från stan.

Matt kom till New York från Los Angeles för en massa år sedan. När jag hängde med honom på semesterresorna strax efter millenieskiftet drev han klädmärket Clarendon och sedan Priceless och hade snyggast kläder i världen (de turkosa seglarskorna och 90-talsvintagen från Polo tog jag med mig hem). Han tänkte skriva böcker och jag trodde att han skulle bli kvar i downtown resten av livet. Men Matt måste läst för mycket John Fante eller för lite Joan Didion, "han åkte tillbaka till Cali för att bli konstnär", sa Aaron.

Sen tror jag att han berättade en historia om Dash Snow – polaroidfotograf, collageartist, graffitimålare, knarkare och ytterligare en downtownlegend – och vad han gjort för knasigheter på vernissagen för Ryan McGinleys senaste fotoutställning.

Aaron har berättat knasiga historier om Dash Snow så länge jag känt honom.

Så för att kompensera för att vi inte tog den där taxin in till Manhattan köpte jag senaste numret av New York Magazine på Newarks flygplats. Omslaget har rubriken Warhol’s Children över en bild där Dash, Ryan McGinley och Dan Colen ligger sked i en stor säng. Inne i tidningen berättar Ryan och Dan knasiga Dash-historier medan alltid grymma Ariel Levy jagar honom – "the polished derelict" – och hans stormrika mecenatsläkt över halva kontinenten. Någonstans hinner Levy också förklara hur downtowns unga konstnärer håller på att ta över Whitneybiennalen och Art Basel i Miami.

Om Dash, Dan och Ryan nu är Warhols barn har deras karriärer varit inverterade. Fotobloggar och Viceartiklar gjorde Dash Snow till en hjälte för anarkistiska fashionkids jorden runt år innan konstvärlden i hans hemstad upptäckte honom. Han såg ut som och betedde sig som en stjärna redan då. När det gäller Dash har gränsen mellan den hedonistiska livsstilen och fotoserierna och collagen han gjort som hyllningar till den alltid verkat meningslös.

När Rodeo bjöd över honom och festfixarna i The Retail Mafia till en fest på Djurgården typ 2004, stannade Dash kvar i stan när de andra flög tillbaka till New York. Några tjejer jag lärde känna lite senare tog hand om honom. Han hade armen i gips eftersom han ramlat ned från en gatuskylt utanför Riche och brutit den redan första kvällen i Stockholm, men det var en krigsskada och sånt man fick ta med sa Dash. Han behövde inte nursing utan någonstans att bo så han kunde kolla in stan. En dag släpade jag med mig honom till Cullbergbaletten i Vita Bergsparken, på vägen dit berättade han att varit full första gången när han var elva och börjat ta kola som trettonåring. Hans pappa höll på med musik och gillade också droger, var den anspråkslösa förklaringen. Sedan tittade vi på dansare som gjorde Johan Inger-cirklar runt en stor sluttande träskärm, Dash tröttnade rätt snabbt så vi gick till Debasers uteservering istället.

Jag har inte träffat honom sedan dess, men med jämna mellanrum har det kommit rapporter. Folk som varit i New York har skvallrat om Dash senaste upptåg och Skogen har skickat länkar där man kunnat läsa om honom: utställningar hos Charles Saatchi i London, modelljobb i jeansreklam, de senaste bombräderna med kompisarna i graffitigänget Irak. Dash verkar alltid vara i fin form.

New York-redaktionen skriver i ledaren till Warhol’s Chilrden-numret att de är kluvna till om han, Dan Colen och Ryan McGinleys scen verkligen är nästa stora konstgrej. Inte vet jag, artikeln har i alla fall gett oss lite fler historier att berätta. Det är det viktigaste.

(Vill man kan man dessutom läsa den, tillsammans med Terence Koh/asianpunkboy-porträttet längre bak i samma New York-nummer, som ett enda långt argument för Daniel Björks kvartalsgamla tes om att kuken är den nya dödskallen.)

Nu när jag har tid måste jag skriva lite mer, läs vidare om ni orkar. Förutom New York Magazine plockade jag upp Claire Messuds The Emperor’s Children på flygplatsen, de kändes nästan parodiskt passande tillsammans där i Borders-påsen. Boken utspelar sig som ni säkert vet bland Manhattans Lagavulin-groggande och New York Review of Books-läsande/medarbetande medieklass, Björn af Kleen och Martin Gelin tycker ju om den väldigt mycket, jag var alltså tvungen att läsa den. Efter att ha gjort det kan jag bekräfta att Claire Messud är en fin människa som vill säga något viktigt om livet. Om hur idealism och cynism alltid går hand i hand, och hur självupptagna journalistlegender och deras döttrar, young turks och älskarinnor har samma behov av bekräftelse. Claire Messud berättar bra om sånt man redan vet men alltid behöver läsa mer om.

Sedan missar jag eventuellt den subtila ironi Björn talar om här, men det känns som om The Emperor’s Children rätt ofta fastnar i schabloner. Okej, om Mark Rothko-reproduktioner på lägenhetsväggen är ett träffsäkert eller klichéartat sätt att etablera en sofistikerad tv-producent med antikommersiell läggning är väl mest en smaksak. Men oavsett: som målningarna återkommer genom boken verkar Messud vilja säga att de faktiskt representerar något grundläggande. Samtidigt är formuleringarna hela tiden så svepande att "the Rothkos" aldrig blir mer än kulturella accessoarer, som de obligatoriska Eamesfåtöljerna i en smart svensk reklamfilm. Jag tycker det är lite skumt, vore jag förlagsredaktör på Knopf hade jag nog frågat henne om det.

Men, som sagt, det kan ju tolkas som ironi. Isåfall antar jag också att min känsla – att Claire Messud inte riktigt kan bestämma sig för om hon skriver en stor amerikansk roman eller ett Sex and the City-manus – bara är en bra sak.

Johan Wirfält
Promotion

Den nya arbetarklassens indiskreta charm

I en exakt recension av Anthony Minghellas senaste film i dagens DN tangerar Kerstin Gezelius det jag pratade om här. Jag skriver exakt utan att ha sett Breaking & Entering, jag tänker aldrig göra det, behövs inte för nu vet jag precis vad den kommer göra med mig. Jag kommer sitta i biostolen, sympatisera med Jude Law, hålla tillbaka tårarna någon gång när Juliette Binoche har det extra jobbigt och känna hur stark relationen mellan Robin Wright-Penns mamma och Poppy Rogers autistiska dotter ändå är. Sedan, efter filmen, när jag funderar på vad jag sett, kommer jag bli förbannad för att jag i huvudet kan se Minghellas emotionella flödesschema framför mig: "Trygghet, ångest, desperation. Och så kör vi det om igen."

Om ett par år kommer vi se tillbaka på filmer som Breaking & Entering och all annan "ärlig" känsloporr och inse att de är 00-talets motsvarighet till den mustiga actionblockbustern. Istället för en glatt skjutande Mel Gibson en vacker man som blottar sin privata karriärsångest på vita duken. Istället för Eddie Murphy eller Danny Glover en vacker kvinna, fransk och vän, i rollen som mindre bemedlad Balkanmänniska.

Och folk undrar vad halva landet ser hos familjen Reinfeldt.

Johan Wirfält

Två kul grejer

Den första, i slutet av nästa Leo DiCaprio-film Blood Diamond: Djimon Hounsou väntar i en myndighetsbyggnad i Kimberley, Sydafrika, han läser det reportage Jennifer Connellys supermurvel skrivit om konfliktdiamanter och ska alldeles strax in i en hearing om diamanthandeln för att vittna om hur han själv blev satt i slavarbete. När han reser sig och lägger ifrån sig tidningen visar den sig vara – i-D!

Det känns som om det är ett Alasdair McLellan-omslag men det är svårt att få en skarp stillbild, jag ska kolla om jag kan hitta den hemma i gömmorna hur som helst. Under tiden kan man ju fundera på om det är ett rekvisitörsskämt eller ifall Djimon Hounsou helt enkelt kräver fashionblaskor på alla inspelningar?

UPDATE: Hittade tidningen hemma och jag mindes rätt, det var McLellan som plåtat.

Den andra, i dagens Expressen-ledare som handlar om det franska presidentvalet och kontrahenterna Segolène Royal och Nicolas Sarkozy, det är en jättetorr text, men så plötsligt i inledningen av andra stycket kommer det här: "Det är över huvud taget mycket prat om ledarstil när det gäller ‘Sego’ och ‘Sarko’ – den förra omges av epitet som kvinna, modern och karismatisk…".

Det var tveklöst det roligaste jag läst idag (och då har jag ändå tröskat igenom ett hundratal serierutor som refuserats av The New Yorker för att det var för mycket sex och suicidala åldringar i dem). Hade "kvinna" kommit sist i uppräkningen av epitet hade man fattat att det var punchlinen, och hela formuleringen alltså en avsiktlig lustifikation. Nu vet man inte, men det gör bara skämtet bättre. För det är väl ett skämt?

Johan Wirfält

Raffes år. Igen

Vi pratade ju mycket om Raffe förra året. Igår visade Björn Borg och Filippa K höstens herrkollektioner, jag vågar påstå att det kommer pratas i år också.

Om den andre Raffe.

För medan vi här uppe i norr analyserade vilken färg en broderad polospelare egentligen bör ha för att få störst kontrastverkan mot aggressivt rosa piké, var ju 2006 på kontinenten året då man la de sista eventuella tviveln åt sidan och kollektivt knäböjde inför Raf Simons. Det är uppenbart att både Erik Schedin på Björn Borg och Rasmus Wingårdh på Filippa K Herr också tillhör fansen.

I Björn Borgs senaste kollektioner har ett par plagg alltid, tja vad ska man säga, transcenderat kallingarna. Modernt mjukismode i Umbro by Kim Jones-traditionen, sportiga men strama och classy grejer man kan ha på klubben och känna sig lite London i. Så även på visningen på Berns igår. Men dessutom fanns några stora huvtröjor och jackor som tack vare militäriska magfickor i nåt glansigt material fick mig att tänka på Raf Simons tidiga 2000-talsgrejer.

På Filippa K-visningen senare på kvällen, i botten av ett schakt på KTH med tjugometers betongvägg på ena sidan och loftgångar på den andra som gjorde att vi som satt längst ner kände oss som i någon futuristisk gladiatorfilm, var Raffeivibbarna ännu tydligare. De stora, uniformsinspirerade axelslejfarna och uppvikta, överdimensionerade kragarna på jackorna, i samma form som på en flytväst, kändes som hämtade från någon av Simons senare kollektioner. Ibland resulterade det i lite märkliga clashar med silhuett och tyger (som var mer street än avantgarde), men Rasmus Wingårdh har hur som helst inlett något intressant. Tidigare smög han mest in små experiment – snäva skärningar, täckta blixtlås. Nu tilläts de dominera hela plagg.

Johan Wirfält

Gillar du Garden State?

För knappt ett år sedan berättade Lisa Milberg i Rodeo hur man sållar bort folk som inte kan föra en konversation. "Du ställer bara tre komplicerade frågor, sedan kan du gå därifrån med ett leende på läpparna".

Lisa ville inte tala om vilka frågorna var och hon skojade förstås hur som helst, men hon gjorde det med en underbar arrogans som aldrig kan komma fram riktigt rätt i tryck. Hur som helst. I lördags, över en pasta på Il Tempo, kom jag och mina kompisar Jonna och Marcus på att det egentligen räcker med en fråga:

"Gillar du Garden State?

Marie Antoinette, Babel och Crash är andra exempel på samma sak. Men Zach Braffs debut känns ändå som det mest uppenbara försöket att problematisera saker som, lite paradoxalt, sammanfattas bäst av filmens egna svagheter: doften av subkultur som viktigare än själva kulturen, ‘genuin’ som beskrivning av känslan man får inför typ en butik med italiensk inredningsdesign snarare än andra människor.
Och så vidare.
Man ser filmen, och det enda man känner sig är uttråkad och lite uppgiven.

Sedan tänker man att det antagligen bara är en tidsfråga innan fastighetsmäklaren Notar köper en bruschettabrunch till någon hemlös stackare i utbyte mot att han slöhänger utanför Mellqvists en söndagförmiddag medan borätterna visas några trappor upp.

Jag brukar kalla det rörstrandifieringen, andra säger nog att det bara är 2000-talet. Vi snackade lite om det där i lördags, gratulerade oss själva till att vi aldrig skulle tänka i liknande banor och traskade ner till Stockholms Dansservice på Debaser Medis för att kolla på ett åtminstone för kvällen återförenat Audionom. Just nu är de det enda svenska rockband som tål en jämförelse med Studio. Båda tar helhetsgrepp där musiken blir omöjlig utan visuell inramning, samtidigt som bilderna som blinkar på scenen blir poänglösa utan musiken. Båda drivs av en kompromisslöshet som gör att nationella karriärer knappast varit en del av planen. Båda har sångare som ser ut som knarkare och är snyggast i Sverige (Johan Hinders i Audionom ovan, plåtad av Marcus på konserten).

Det är förresten kul när man skrivit sånt här. Antingen inser man bristerna i sin egen analys och formuleringsförmåga, eller så tänker man (vilket jag brukar försöka göra) att det bara är fint och mänskligt att vara lite diffus och motsägelsefull.

Som när man pratar om saker över en pasta.

Johan Wirfält