Bra pipa, dålig plattskärmsgrafik

I julnumret av amerikanska GQ (Jay-Z på omslaget, fin Leo DiCaprio-artikel från Chris Heath inuti, hittade den under en bok om amishfolket som en övernattande kriminalreporter hade glömt kvar) säger Christopher Guest att Extras och The Office är den bästa humor han sett de senaste åren. Han berättar också att när Ricky Gervais improviserade under inspelningen av Guests nya film For Your Consideration var det första gången någonsin han gjorde det framför kameran.

Ricky Gervais är ungefär som vanligt i filmen, när han samlar sig lyfter han handen mot halsen för att rätta till slipsen som han alltid gör, bara att den här gången är den inte där. Ensemblen – alla Guest-regulars som Parker Posey, Catherine O’Hara och Eugene Levy – är genomgående briljant, ändå känns For Your Consideration på något sätt lite tafflig.

Kanske för att den sätter fingret på vad som är så bra med just Extras. I dagens genommedialiserade samhälle upplever man inte saker som realistiska om inte attributen stämmer in i minsta detalj. Man har sett allt förut, man har en väldigt klar uppfattning om miljö och rekvisita redan innan man tittar på en film första gången. For Your Consideration handlar alltså om vad som händer när en minimal indieproduktion plötsligt plockas upp av medierna som potentiell oscarrulle. Men där Ricky Gervais placerade Jonathan Ross i vad som verkligen verkade vara Jonathan Ross studio, lyckas Christopher Guest aldrig övertyga oss om att en gammal gubbe i mohikanfrisyr är någon sorts kufisk auktoritet inom amerikansk nöjestelevision. Fred Willard må spela mohikangubben med suverän deadpan-ironi, inramningen känns ändå bara som överbliven Star Trek-scenografi (på sin höjd "ironisk").

Någon har förresten samlat torrents till alla filmer som faktiskt oscarsnominerats i år på en och samma sida – for your consideration.

Johan Wirfält

Återigen drar jag till skogs för att suga märgen ur den vita rasen

Vi (jag) brukar ju gilla Kerstin Gezelius filmrecensioner. Men Dreamgirls-texten i dagens DN är lite konstig. Tänkte alltså viga ytterligare några rader åt den klassiska journalistbloggenren att recensera andra journalister. Filmen har jag inte hunnit se än, Kerstin Gezelius kan alltså mycket väl ha rätt i att den är medioker och musiken kass (showtune-resonemanget är för övrigt största invändningen i NYT:s recension också).

Det är framför allt en sak jag inte förstår i hennes text: Varför är det ett problem att "antagonisten" inte är representerad? Det är knappast någon hemlighet att Berry Gordy – som i filmen heter Curtis Taylor Jr och spelas av Jamie Foxx – var mindre medborgarrättskämpe än smart musikentrepenör. Rent förutsättningsmässigt borde det väl gå att göra en fräschare tolkning av det där om Jamie får härja fritt och de vita djävlarna för en gångs skull lämnas utanför?

Det är ju inte som om vi glömt att vi finns.

Tror man det kan det lätt bli som i ett av de senaste Studio 60-avsnitten. Simon lackar på Darius för att han passar vidare en sketch om en militant afrikafrukt som Simon kommit på. Darius är trött på att vara den svarta killen, Simon beskyller honom istället för att vara "obsessed with white people". Darius inser att han alltid kommer vara svart först när Simon visar honom de redneckiga rasisthoten som kommer tillsammans med veckans beundrarbrev.

Aaron Sorkins handlag när han skriver mediedrama är rätt oöverträffat just nu. Steven Weber i rollen som Jack Rudolph har varit omistlig i flera månader, och jag kan inte komma på hur Amanda Peet någonsin skulle kunna vara bättre. ("Hur många andra tjejer känner du som kan trolla?" Indeed.) Men, och det var det här som var grejen: så fort Sorkin ska snacka ras är det som om två björnramar (tack Caroline!) hållit i pennan. Den där trubbigheten fastställer Darius (Columbus Short) och Simon (DL Hughley) som Studio 60:s svarta alibin.

Förresten: jag bad Natur och Kultur skicka ett läs-ex av Thoreaus nyöversatta Walden. I samma paket levererades en litteraturantologi för grundskolan med lite Shakespeare-, Defoe- och Dumas-texter. De tyckte väl att jag behövde läsa på, soft.

Johan Wirfält

Agnes sartorialiserad!

Jag var med Agnes och svartklädda ad-vännerna Sandberg & Timonen på Carin Wester-visningen igår. Moderedaktören sammanfattar kollektionen jättebra här, kan bara tillägga att Carin Westers långa herrkoftor var utomordentliga och att löskragarna verkligen känns som framtida signaturaccessoarer (kommer synas på varenda Odd-människa i höst). Mellan ingångarna passade jag på att intervjua om Agnes om hennes walk on på The Sartorialists NY Fashion Week-blogg förra veckan.

Hur känns det?
– Mycket fint. Jag var inte riktigt beredd i min, jämfört med omgivningen, väldigt billiga garderob. Var i alla fall på väg in till Ralph Lauren-visningen när han dök upp och fotade mig, snabb som en blixt. He he.

Ditt hår blåser väldigt vackert på bilden. Var det ruggigt väder?
– Det blåste isvindar kan jag säga. Det syns inte, men jag har långärmad t-shirt, kashmirtröja och tjock kofta under kappan. Och långkallingar.

Tror du det är så att den här hälsosamma uppsynen som man brukar kunna spotta svenskar i utlandet på går särskilt bra ihop med neokonservativa stilideal?
– Jag tror att svenskar har en tendens att se ganska friska och fräscha ut, dessutom har de inte exakt samma kläder som alla andra. En lagom dos svenska designerkläder blandat med H&M ger allt som oftast en rätt renskrapad look, som inte ser ut som om man har gått in på valfritt dyrt varuhus och anlitat en personal shopper. Svenskar är nog precis lagom fega, och lagom uttänkta för att det varken ska bli trist eller alltför påfågelartat.

Har du något tips till Rodeobloggenläsare som åker till New York och drömmer om att bli förevigade av Sarto?
– Tänk på detaljerna. Se målmedveten ut. Var gärna på väg in på en modevisning.

Johan Wirfält

Det skyddande linnet

Åter till verkligheten. Sedvanlig produktions-/modevecka-krock tornar upp sig vid horisonten, det är kallt överallt och i tisdags fick jag någon sorts psykosomatiskt ryggskott efter fem minuter framför datorn. Så mycket för pura vida. Hur som helst, glömde offentliggöra mina teorier om semesterkläder när jag var borta så de kommer nu istället.

Målsättningen för varje exkursion till varmare länder, kanske för varje resa över huvud taget, borde ju vara att åka klädd som John Malkovich och Debra Winger i filmatiseringen av Paul Bowles Den skyddande himlen. Det är en fin film om kärlek och Lost Generations andra exil, den som inte gick till Gertrude Steins lägenhet i Paris utan till små hyddor i nordafrika och mellanöstern. Dessutom är det världens bästa semestermodefilm.

Tidigt 30-tal, en ung amerikansk författare och hans fru åker till Marocko för att skriva och fixa förhållandet. Han i tunna skor med tunna sulor, linnebyxor med skithög midja, smala läderskärp, säckiga skjortor med långa kragsnibbar, stråhatt och så solglasögon i den runda bågen som Morgenthal Fredericks gör så bra nu för tiden to top it off. Hon i vita plimsolls, figursydda tunna ullbyxor (hög midja) vars ben slutar en bra bit ovanför anklarna, röd liten cardigan och en stickad röd basker på huvudet. De cyklar, åker tåg, rider kamel, dör i tropiska sjukdomar och förälskar sig i tuareger. Det är väldigt vackert, men hade nog känts lite överarbetat i Costa Rica. Location, location, location. Det gäller även när man packar sin manbag.

Istället: Första veckan hajkade vi i regnskogen och jag reste som Attica Blues-man. Ni vet som i London 1997, man käkar lunch med James Lavelle. Han tjatar om någon ny Crooklyn Clan-tolva och är klädd som om han ska, tja, hajka i regnskogen: avancerade Nike ACG-skor, cargobyxor, kameraväska från LowePro (gärna utan kamera), avlagt streetwear och Supremekeps.

Sedan, nere vid stilla havskusten, var det mer den ovårdade amerikanska journolooken med samma skrynkliga button down-skjorta i tre dagar (morgon, hängmatta, kväll) innan jag orkade lämna den till hotelltvätten. Några 70-åriga kanadensare som bodde ett par rum bort nickade gillande, det var bara Martin Gelins Graydon Carter-hår som saknades.

Apropå det, att fundera på över helgen: är karlakarlen nästa logiska steg? Och vad skiljer honom isåfall från den verkliga mansmannen? Att han är skogshuggare istället för murvel med ovårdat hår som rapporterar från krishärdar? Att han pruttar ljudligt efter en pizza på Yngwie Malmsteens favoritrestaurang Michaelangelo istället för att rapa efter en grillad årgångsko hos Peter Luger i Williamsburg?

Johan Wirfält

Something I’ve Been Meaning to Tell You

Sista kvällen i Costa Rica nu, jag ska till flygplatsen i San Jose klockan fem i morgon bitti och vet inte om jag ska sova än. För ett par timmar sedan käkade jag lunch två bord från en gravid tjej, hon höll koll på tre-fyra bedårande ungar som plaskade i poolen bakom och det var något – barnens subtila afros, hennes raffinerade etnokjol på ett hotell fullt av amerikanska pensionärer i för stora New Balance-skor kanske – som fick mig att fundera på vilka det där kunde vara. Erykah Badus kusin med familj? När pappan dök upp, mobiltelefon klistrad mot örat, föll bitarna på plats.
Det var Mos Def, han försökte också ha semester i Costa Rica. En grej jag undrar: ser han redan nu sina barn som blivande kreativa whatevers? Jag fick för mig att åtminstone en av döttrarna gjorde det, hon var väl typ åtta men rörde sig redan med självmedvetenheten hos någon dubbelt så gammal. Känns som om alla ungarna kommer gå på Lee Strasberg eller Parsons och fuska som modeller under tiden.

Hur som helst, det finns en scen i The Queen som tar andan ur mig. Elizabeth är på Balmoral, hon är på väg genom parken för att ta hundarna på promenad och får veta att Tony Blair ringer. Hon går till slottsköket för att ta samtalet. Personalen, säkert tjugo personer, förbereder middagen under febril aktivitet, lammbringor navigeras mellan arbetsbänkar och kokande grytor, zucchini och purjo väntar på att hackas. När drottningen kommer in avstannar allt, de som bär kockmössor tar av dem. En telefon bärs fram lite vid sidan om, tre signaler ringer. När Elizabeth lyfter luren och säger "god morgon, premiärministern" är det bara hon kvar i hela köket. Kocken, souscheferna och servisen har tassat ut. Där, under några korta sekunder, blir drottningens upphöjda utsatthet så konkret att det nästan gör ont. Hon är inte bara ensam i ett rum nyss fyllt av tjänare. Hon har en hel nation emot sig.

Det är ett av många tillfällen av ren briljans i The Queen. Jag såg den på nyårsafton, på ett tåg mellan Göteborg och Stockholm. Under de knappt två timmar filmen varade trodde jag att jag befann mig gömd bakom en soffa i Buckingham Palace eller dold på en kulle ovanför Balmoral. På kvällen, runt tolvslaget, kunde jag inte sluta prata om hur det här var rollen Helen Mirren föddes att spela.

Några dagar senare kom jag att tänka på en artikel i New Yorkers medianummer från i höstas. I den berättar (jepp) Malcolm Gladwell om amerikansk-brittiska analytikerna Epagogix, härligt teknokratisk hemsida här. Med hjälp av ett program som granskar filmer utifrån ett antal givna kategorier har de blivit väldigt bra på något ingen trodde var möjligt – att förutsäga hur mycket pengar en film kommer spela in på biograferna. Enligt epagogixmänniskorna (två av dem lystrar till kodnamnen Mr Pink och Mr Brown) är ett ofta underskattat men helt avgörande kriterium "locale". Känslan av att vara på plats.

Gladwell tar Sidney Pollack-thrillern Tolken som exempel på locale gone wrong. Originalmanuset skrevs om intill oigenkännlighet innan det filmades men rent kommersiellt var det rätt beslut, berättar Mr Brown och Mr Pink för honom. En "europeisk" film blev mer "amerikansk". Trots det drog Tolken inte alls in så mycket stålar som studion hoppats.

Epagogix analys är att Pollack inte utnyttjade miljön. Han fick närmast unika möjligheter och kunde spela in delar av Tolken i FN-byggnaden, men i gladwellartikeln påpekas (och det är också en av få saker jag själv minns från filmen) att filmens stjärnor Nicole Kidman och Sean Penn mest springer omkring i generiska kontorskorridorer. Att vi befinner oss mitt i ett av världens politiska centrum – kanske ligger Kofi Annans hörnkontor längst där borta till vänster? – lyckas Sidney Pollack aldrig kommunicera. Det kunde vara var som helst.

Epagogix spår som sagt bara box office-intäkter, men jag tänker att de också säger något om varför jag gillar The Queen så mycket. Jag borde hylla dialogen, hur det dokumentära arkivmaterialet omärkligt flyter in i spelfilmen, de nötta barbourrockarna, familjen Windsors skruttiga gamla landrovers, hagelbössorna som accessoarer eller allt stickat från Purdey. Men jag noterar det mest i förbifarten. Närvarokänslan är så fysisk, jag vågar inte röra mig i stolen, vill inte störa. Där, bakom Tony Blair under det märkliga första mötet med drottningen. Eller oj, i sovrummet när Prins Philip tjatar om hjortjakt, krisar när Dianas ansikte syns på tv eller börja gorma om monarkins förfall för att Elizabeth prioriterar telefonsamtal med premiärministern framför eftermiddagsteet.

Jag är på plats hela tiden. Och då har Stephen Frears såvitt jag vet aldrig kommit närmare Buckingham Palace än grindarna.

Jag har pratat en hel del med kompisar om varför The Queen är så mycket bättre än Marie Antoinette, det kanske handlar om samma saker. Även om Sofia Coppola var på Versailles i veckor skulle filmen i långa avsnitt lika gärna kunna vara inspelad bland blomtapetserade kulisser och himmelsängar inköpta på något auktionsverk. Det känns som om man betraktar slottet och händelserna på avstånd.

Nästa gång du hör någon kulturskribent bräka ur sig ännu en krystad tolkning av undertexten i Kirsten Dunsts replikskiften med Asia Argento, har du alltså kontringen klar: "Jaja. Själv upplevde jag att filmen saknade locale".

Johan Wirfält