”Naomi es un monstruo sicótico”

Hela den här diskussionen om tv-programmen och Göran Persson – "Tok-Persson" som min flickväns farföräldrar brukar säga på butter norrbottniska, det tycker jag är roligt – uppenbarar i alla fall en sak: världens eviga fascination inför klassklättrare med viktproblem. Göran Persson är Sveriges svar på Anna Nicole Smith, han är den enda här hemma som precis som hon kan dominera medierna totalt trots förnuftet säger att vi redan borde räknat ut dem och gått vidare.
Vad det säger om Sverige kan man fundera på, men hur som helst.
Det jag inte riktigt kan förstå är varför Erik Fichtelius, som alla verkar tycka, skulle ha begått någon sorts journalistiskt övertramp redan i programseriens premiss? Att den lite familjära samtalsformen skulle vara ett problem i sig? Jag vet inte vilken erfarenhet av intervjuer de som krävt en mer genomgående kritisk hållning har, min egen är i alla fall att sitter man och pratar med någon i hundra timmar (eller bara en) lär man sig mer genom att lyssna än genom att anklaga och attackera. Självklart finns det frågor Fichtelius kunde ställt som han inte gjorde, eller vars svar han åtminstone inte redovisade i den färdigklippta programmet. Men jag kan inte se att det skulle vara ett grundläggande brott mot journalistisk etik att vara lyssnare istället för, typ, åklagare. Ja ja, jag tyckte det var fyra bra program, om inte annat belyste de väl hur äkta patos ofta går hand i hand med svennig revanschlusta.

Samtidigt har modevärlden snackat om vilka kläder Naomi Campbell hade på sig när hon förra veckan gjorde samhällstjänst som gatsopare för att ha kastat en mobiltelefon i skallen på sin latinamerikanska hushållerska (mobilkastet är den nya bitchslappen). Steven Klein var på plats och plåtade, det gick även rykten om att MTV skulle filma fashionstädningen till en kommande dokusåpa – New York Times Guy Trebay analyserar här. Spektakulär klädsel har ju länge varit ett säkert sätt att vända tjafs med rättvisan till ett offentligt pr-uppträdande. Naomi är kanske svart, men i övrigt motsvarar hon inte särskilt många av amerikanernas förväntningar på hur någon som dömts till att plocka skräp på trottoarer ser ut. Och det är vad folk kommer minnas. Genom att förvandla straffet till ett modereportage – genom att Naomi ytligt sett tog kontroll över en situation hon egentligen inte kunde påverka – blev telefonmisshandeln och den pinsamma påföljden (där supermodellen själv reducerades till städerska) mest en rolig anekdot för kommande biografier.

Andra som tänkt i liknande banor är Winona Ryder. När hon gripits för att ha snattat Marc Jacobs-tröjor på ett varuhus i Los Angeles kom hon till rättsalen några månader senare klädd i Marc från topp till tå. Marc plockade dessutom in henne i en av sina kampanjer när Winona gjort klart sin samhällstjänst (480 timmar mot Naomis fem, det är värre att sno dyra kläder på Saks än att misshandla spansktalande städerskor).
Och så finns det maffiabossen Vincent Gigante, som redan på 60-talet gled runt New Yorks downtown i badrock. Han ville kunna hävda att han var sinnessjuk om han greps, ingen mafioso med sin mentala hälsa i behåll skulle ju visa sig offentligt i frotté.

I början av 2000-talet erkände Gigante från finkan att allt var ett trick. Något år senare dog han av en hjärtattack, men badrocken lever kvar som markör för allmän asocialitet. Ghostface sportade den runt The Pretty Toney Album, ett av hans största ögonblick är fortfarande när han rappar om att bli uttittad på fester på Delfonics-samplande Holla. Dessutom har jag hört talas om en tidningsredaktör som dök upp på Spy Bar i en badrock från Lydmar några timmar efter att hotellet stängde förra våren.
"The best dressed of every age have always been the worst of men and women", som det står i Guy Trebays Naomi-artikel.

Apropå Winona och Marc Jacobs förresten: lyssna på Stil i P1 imorrn kl 10.03. Marie Birde försöker få mig och reklammännen Adam och Gustaf från Saatchi att kläcka slogans för en hypotetisk presidentvalskampanj för Marc. Gick väl sådär, jag flummade om att folk gillar Marc lite på samma sätt som de gillar folksångerskan Feist (smart utan att vara edgy, har oklanderlig smak och en massa coola kompisar). Jag tror vi kom fram till det skulle stå "I am Marc" på kampanjnålarna. 

Johan Wirfält

Vikten av klass

Hela den här diskussionen om tv-programmen och Göran Persson – "Tok-Persson" som min flickväns farföräldrar brukar säga på butter norrbottniska, det tycker jag är roligt – uppenbarar i alla fall en sak: världens eviga fascination inför klassklättrare med viktproblem. Göran Persson är Sveriges svar på Anna Nicole Smith, han är den enda här hemma som precis som hon kan dominera medierna totalt trots förnuftet säger att vi redan borde räknat ut dem och gått vidare.
Vad det säger om Sverige kan man fundera på, men hur som helst.
Det jag inte riktigt förstår är varför Erik Fichtelius, som de flesta kommentatorer verkar hävda, skulle ha begått någon sorts journa

Johan Wirfält

Oh, Timbaland

För ett tag sedan läste jag en intervju med min favoritproducent Timbaland i amerikanske GQ, gjord under Justin Timberlakes USA-turne i vintras. Vi som fascinerats av Timbos fysiska makeover de senaste åren fick veta att han inte orkade med tjockisen han såg i spegeln varje dag, han var tvungen att bulka och tränade bort 75 kilo på knappt två månader. Dessutom var Timbaland trött på sitt sound, han var trött på hip hop och smått besatt av att själv bli popstjärna. Han ville göra "world-masses music". Så när han åkte på turné med Justin körde han, förutom SexyBack som duett, några egna låtar i mitten av varje konsert – en försmak av kommande albumet Shock Value.

Men det här är Justins värld, inte den 35-årige producenten/bodybuilderns. I GQ-artikeln berättas hur Timbalands set kortas för varje spelning, att fansen fattar vem han är först när Justin presenterar honom från scen och hur Justins manager förklarar att det nog är bäst om Tim kör någon av hitsen med Nelly Furtado och Missy Elliott så folk känner igen låtarna.

Det hade säkert kunna bli en sorglig studie i hur ett karriärskrisande producentgeni slutligen tappar greppet. Men jag tyckte mest det kändes hoppingivande. Tim behövde ju det här, han valde det för att lära sig mer, för att bli bättre. I fredags läckte Shock Value och jag tror att den där viljan att gå vidare märks på skivan också. Det är i och för sig uppenbart att han inte är helt bekväm i centrum, minst en kändis gästar varje låt: Justin, Nelly Furtado, 50 Cent, The Hives och Elton John. Men på skivans bästa spår (okej, typ enda bra) – poppiga Keri Hilson-duetterna Way I Are, Scream och Miscommunication – sjunger han själv. Där finns en försynt innerlighet som kanke inte har så mycket att göra med den tuffe muskelman Timbaland vill vara, men desto mer med den härlige studiodude han faktiskt är. Då känner man för 35-årigen som fortfarande försöker räkna ut hur man blir popstjärna, killen som inte kan släppa tanken på tonårstjejer som skriker hans namn utan att Justin Timberlake sagt åt dem. Känns inte som om det kommer hända med den här skivan, men Timbaland får gärna forstätta fundera. Under tiden vill man bara krama honom.

Just det, glömde: Way I Are är årets post rave-anthem tillsammans med Stefskis Say It Again!

 

Johan Wirfält

Öhh, diamantfeber

Inbjudan till Modettelanseringen dök upp på posten idag, i kuvertet låg ett halsband med en diamantsymbol (i plast) som tidningen använder lite här och var. Den var ju fin. Men vad säger Ola Borgström? Service har ju redan gjort den stiliserade diamanten till sin. Var går gränsen för plagiat av en logotyp?

Johan Wirfält

Skin the editor alive

I helgen gick jag på dödsmetallgala på Tantogården med några konstsamlare (förfest i Philip von Schantz gamla ateljé på Kocksgatan). Jag hade hoppats på angst och grisblod, men stämningen på Metal Massacre, som det hette, var mer folkölsfylla. Kanske inte helt oväntat, det är tydligen bara black metal-band som Watain som iscensätter rituell slakt nu för tiden.

Hur som helst var det härligt. Close Up-recension: När ett återförenat Dismember klev upp för att riva av klassiker som Skin Her Alive var hyllorna i baren redan länsade. De mest hängivna headbangarna stod uppradade framför scenen. Resten av publiken, kanske 150 pers, vrålade med i refrängerna och ägnade mellansnacken åt högljudda diskussioner om hur de skulle fördriva tiden i kön utanför Kvarnen senare på kvällen.

Ehm. Man kan ju fråga sig vad jag gjorde på Tantogården, det närmaste jag kommer metal nu för tiden är typ Burzums ambientgrejer och eremitelectronican på Svarte Greiners fina debutalbum Knive. Men jag tyckte bara det var soft att kolla in något nytt. Eftersom Stockholm inte är New York och dödsmetallkonserter alltså inte en del av grundkursen i downtownlivsstilen kändes stället dessutom relativt säkert från hipsters.
Alltid ett bra argument.
Case in point: efter konserten drog vi till Berns, nere i källaren hamnade jag genast i en rörig diskussion med någon jag aldrig träffat om vad det är för fel på modet i Rodeo. Missförstå mig inte, hon var jättetrevlig och det är såklart grymt att folk engagerar sig i vad vi gör. Problemet är bara att jag blir rätt engagerad själv. Med andra ord satt vi och tjafsade en halvtimme om hur modebilderna hänger ihop med resten av tidningen och så var den kvällen över.

Lärdomen verkar vara att metalfans på väg till Kvarnen är bättre på att planera sin tid än diskussionsvilliga redaktörer.

Johan Wirfält

Gud i vinet (sommarturkarna)

Igår blev jag intervjuad av Eric Scüldt om "det förgängliga", kommer nästa vecka i Schüldt P2, operasångerskan Kerstin Dellert och bandbokaren Ingmarie Pagenkemper är också med. Han är soft men lite farlig, Schüldten, ställde några snälla frågor om min uppväxt så jag kände mig trygg och efter en kvart yrade jag om Susan Sontag och drog paralleller mellan trendkurvor och molekyluppsättningen i ett Ikeabord.

Det kan nog bli ett roligt program.

Synd att jag inte läste Salongen före, bara. Då hade jag, lite i förbifarten och i den klassiska bildningens namn, kunnat slänga ur mig någon referens till den tyske vinessäisten Mario Scheuermanns härliga En plaidoyer för det aristokratiska i vinet (tack för tipset Agnes!).

För Mario Scheuermann är att dricka en Chateau Lafitte från 1865 som att möta Gud. Han konstaterar att dagens filosofer vet mer om vin än "alla de kritiker som döljer sin språkfattigdom med stjärnor, skolbetyg eller vinglas", och drömmer sig tillbaka till 1867 års trekejsarmiddag på Cafe Anglais i Paris. För att sedan, nästan gråtfärdig, beskriva hur löss några år senare ödelade Frankrikes vingårdar – två världskrig och mer än ett sekel skulle gå innan landet producerade lika storartat vin igen, enligt Scheuermann. Inte vet jag, men i jämförelsen mellan dagens bordsvin och den utspädda ättika som alla utom aristokratin fick nöja sig med back in the day verkar han nästan längta tillbaka till feodalsystemet:
"Är det som konsumeras dagligen idag verkligen bättre än de gamla sura? Tekniskt rena, mindre hälsofarliga, ja. Det är våra viner. Men ofta är de också förskräckligt banala. Ska vi beklaga det? Då måste vi slå oss för bröstet, för detta motsvarar tillståndet i vårt samhälle."

Björne Kleen, jag tror att Mario är nåt för dig.

Det finns för övrigt en fantastisk artikel på baksidan av dagens Resume också. Hittar den inte på nätet, men den handlar om byn Bodrum i Turkiet. Ett trettiotal sommarhus ritade av Thomas Sandell har av krögaren Bullen sålts in till mediastockholm. Felix Herngren, Maria Virgin och Pontus Gårdinger är några av dem som kommer hänga där i juli, "exotiskt och spännande" säger sommarturken Herngren. Hade kanske inte valt exakt den formuleringen själv, men ni får säkert en trevlig semester.

Johan Wirfält

Bakom det kinesiska soffbordet

Jag har aldrig gillat Ed Harcourt särskilt mycket. Det är något liksom undertryckt teatraliskt i honom som, till skillnad från en teater-varje-minut-av-livet-kille som R Kelly eller Anthony, gör att jag inte riktigt kan ta honom på allvar.

Jag var hemma hos Andres Lokko och Lisa Milberg igår, de ska sälja sin lägenhet och typ halva bohaget och jag är spekulant på ett gammalt kinesiskt soffbord av massiv ek. Eventuellt kan vad jag just skrev om Ed Harcourt spräcka dealen, jag vet ju att de gillar honom väldigt mycket, så låt mig sträcka ut den här handen: Ed borde ägna sig åt teater på heltid istället.

Lisa visade nämligen en Behind the Music-aktig mockrockumentär om Concretes kommande skiva Hey Trouble. Den sänds i Musikbyrån om några veckor, Brett Anderson och skägget som sjunger i Magic Numbers intervjuas i en mörk studio (Brett i ännu mörkare Bonobrillor). Men framför allt är Ed Harcourt med. I vit homburghatt förklarar han vad A Whale’s Heart, en fin låt på Hey Trouble, gjorde med honom våren 2007. På tonen och hans intensiva blick förstår man att det här var musik som inte bara tog över hans eget liv, det var en pophistorisk milstolpe som förändrade hur människor ser på världen och snart kommer ägnas en egen dokumentär som Life on Mars-filmen SVT alltid visar: "When I heard A Whale’s Heart I just felt like giving up. I just felt like stopping music all together. And become a carpenter or something."
Det är väldigt roligt.

Skivan är dessutom fet. Oh Boy är sån där livsbejakande festivalpop med episka Coldplaygitarrer som till och med härdade Bumrocksnedladdare blir helt tagna av. Eftersom nepotismen härjar fritt här kan jag dessutom nämna att Lisa, som ju sjunger i Concretes numera, gör det jättebra. Rockklyscha: Ibland kan jag inte få ihop hennes röst – lite post-Stina Nordenstam, någonstans Verity i Electrelane – med hur jag är van att hon låter när hon pratar, och jag tycker det är spännande!

Johan Wirfält

Lite anteckningar

Det här skrivs från ett dåligt uppvärmt rum ovanför Rivington Street på Lower East Side, jag är i New York efter en tur till Baltimore och flyger tillbaka till Stockholm om några timmar. Det har ju varit rätt tyst här på bloggen på sistone, ledsen för det men det är så mycket att göra hela tiden. Återkommer alltså med något mer substantiellt om taxiresorna mellan The Wires inspelningsplatser så snart jag hunnit skumma Poor People, William T Vollmanns senaste lunta om fattigdom och dåligt västvärldssamvete. Till dess: lite gatumodeobservationer (jag gör dem fortfarande) från de senaste dagarna.

1. Nya Uggsen. Daniel Björk sa i vårens modesamtal att den som vill ta den brittiska godsägarlooken till sin logiska ände borde börja bära Wellingtons i innerstan. På Lower East görs redan något liknande, jag har mött rufsiga pojkar med dimmig blick och höga gröna gummistövlar utanpå sina Cheap Monday-brallor varje gång jag traskat ner till delin för att köpa frukost. På andra sidan Manhattan, kvarteren runt Bleecker, får man den fräscha West Village-tolkningen av samma sak. Där har gummistövlarna detaljer i pastell och kommer antagligen från Marc Jacobs, ge dem någon säsong till och de har blivit nya Uggskon. Att Uggsen sedan lever ett liv efter döden här, som om Britney aldrig rakat av sig håret, är en annan historia. (Vad hände förresten med det svenska Uggberget, det skulle man ju vilja veta. Skickades det till Afrika med alla gamla tv-apparater? Kunde kanske tagits upp i Planeten.)

2. Mansmännen, kapitel tolv. Den kulturelle karlakarlen är ju rätt mycket en dowtownkonstruktion från början, inte oväntat ligger alltså mansmännens första riktigt genomarbetade livsstilsbutik på Rivington Street. Freeman Sporting Club, som den heter, har du säkert redan läst om i Martin Gelins kommentarsfält, jag behöver alltså inte berätta om vintageutgåvorna av Walden i fönstren, de gulnande fotografierna på väggarna eller den allmänt jaktstugeinspirerade atmosfären. Kostymerna kostar provocerande nog över 2000 dollar styck, men enligt lokala källor fungerar butiken mot gatan mest som en front för det klinkerklädda rummet längst in. Där upprätthåller några av Manhattans bästa herrfrisörer strikta barberartraditioner efter ett rullande månadsschema, och det är främst därför FSC öppnats – inte för att sälja överprissatt tweed. Hur som helst är det uppenbart att Freemans, tillsammans med Ralph Laurens Double RL-butik några kvarter bort, håller på att etablera mansmannen på allvar. Såhär i poststreetweartider känns det ganska logiskt. Tryckta limited edition-tshirts har ersatts av storrutig röd flanell eller pinstripeskjortor i egyptisk bomull, men i grund och botten handlar det fortfarande om ett subtilt spel med märken och referenser ur en i grund och botten ganska begränsad garderob. Mina skofetischistvänner här har snackat om att starta egna sneakermärken i flera år eftersom "scenen kidnappats av pajasar". Nu lägger de mest energi på att klura ut hur man får tag på de handgjorda vadarkängor som familjeägda Wisconsinfabriken Russell Moccasin Company normalt bara säljer till lokala jaktklubbar. Jag tror det är talande.

3. Ghettojackan. Eftersom det kom en köldknäpp tidigare i veckan och folk fick ta fram vinterkläderna igen noterar jag att säsongens ghettojacka – den som alla ungar har, alltid i svart – var vad som helst från North Face: lång parkas, kort puffa, lång dunrock även ett alternativ om du är tjej. Dessutom har japanerna börjat köa på Lafayette Street efter Supremejackan som släpps den 15 mars. Jag vet inte när North Face var överallt på samma sätt senast, 1996? Det kanske är dags för Method Man att flytta tillbaka till Staten Island igen.

Johan Wirfält