Högaktningsfullt

Det finns mycket skit i det här landet, men ibland blir jag helt knockad av hur bra modern pop di svenske kan göra och så glömmer jag det. Mingus och Sexfemmans Kär i en kickers, The Tough Alliances First Class Riot, jag älskar dem och hade jag inte just fått en massa musik från moderlandet (Celestine Ukwu, Jose Missamou, tuareggrejer från västsahara) av min kompis Per hade jag inte lyssnat på något annat i helgen. Ville mest säga det, och att det sedan några timmar finns en väldigt vacker video till First Class Riot: Två män i en studio, shootingjackets, instrument och projicerade Planet Earth-delfiner. Finast är när kameran fångar Erics leende, han tittar på Henning och man vet att inget någonsin kan komma mellan de här två.
Vem som gjort den? Marcus "Marcus" Söderlund såklart.

Kan tillägga att jag åt middag tre meter från Bryan Ferry igår. Vi satt på PA:s, Bryan hade tunn tweedkavaj, bred slips och trötta ögon. Björn af Kleen sammanfattade playboylookens kärna: "Han ser ut som om han just stigit av ett plan".

Johan Wirfält
Promotion

Vägen ut

Jag har aldrig varit inne på Sveriges Radio tidigare. I förrgår, när skulle jag vara med i Vågen på P1, fick jag alltså lära mig att SR har två olika dörrar vid receptionen. En där anställda och fasta medarbetare går in, en för besökare. Det kändes öststat och väldigt härligt, gatekeeper-agnarna måste skiljas från vetet liksom.

Roger producerar Vågen, och berättade att en av de största skymfer man kan utsättas för som fast SR-arbetare är att inte bli igenkänd av vakterna och tvingas legitimera sig. Vi gick genom en korridor och utanför fönstren, ner mot amerikanska ambassaden, såg jag en kyrkogård. Jag tänkte att de som låg där hade glömt sitt leg.

Malin Ullgren och Per Wirten, två skribenter som jag beundrar, var också med i programmet. It was the väskdebatt, och dessutom snack om inredningskanon och soffbordiga boken Arkitektens hem som mest känns som en inbunden övermedelklassremix på Ikeakatalogen (mer om det nån annan gång kanske). Jag svamlade och var som väntat dummast i studion men det var kul ändå, lyssna här.

Efter sändningen pratade vi bland annat om det jag skrev i DN i lördags, om ett plaggs symboliska värde och så. I dagens postmoderna gegga kan kläder självklart signalera klass. Men den här noppiga koftan som fått ta så mycket skit på sistone kan förstås också bara vara en noppig kofta (som måste undra vad som hände, när blev det straffbart att vara noppig liksom). Poängen, eller om man så vill problemet, med mode är ju att det hela tiden rör sig. Jag tolkar i alla fall det som att mode i grunden är demokratiskt.
Amerikanska sociologen Yunia Kawamuras Fashionology – torr akademia som blivit lite av ett standardverk för modeteoretiker de senaste åren, jag fick den i födelsedagspresent av ett fashionpar i vintras – har just kommit ut som Modeologi på svenska. Boken handlar om modet som system, och visar hur det alltid varit kopplat till frågor om klass och kön. Samt hur moralism och modehat alltid gått hand i hand. Kawamura citerar brittiska forskaren Elizabeth Wilson som menar att även om mode såklart inte måste vara feministiskt, kan det ofta användas så. Det frigör kvinnor från essentialism, de ständiga könslekarna visar att "kvinnlighet" till stor del är en konstruktion.

Något liknande skulle man säkert kunna hävda i klassfrågan. Mode omtolkar ju klassmarkörer minst lika ofta som det lattjar med genus. Det sätter fingret på hierarkierna i samhället. Lika gärna som att hävda att vi är slavar under modets system, skulle man kunna hävda att den som drömmer om att avskaffa modet argumenterar för ett statiskt klassamhälle. Det lättaste sättet att lämna sin klass är alltid att klä sig ur den.

Detta förklarar kanske också varför mode främst blivit ett borgerligt projekt. Länge låg (och, som vi sett, ligger) det ju mest i medelklassens intresse att definiera sig som modern. Kawamura berättar om klassiska Le Bon Marches roll i 1800-talets Paris. Varuhuset jobbade aktivt för att visa upp ett nytt samhälles kultur. Ståndsmässighet ersattes av nyhetsvärde, modet handlade om att "skapa nya stilar och misskreditera de gamla". Sortimentet förändrades hela tiden, inte för att det var föråldrat i någon objektiv mening, utan för att kunderna uppfattade Le Bon Marche och modet som ett förkroppsligande av sin egen framtidstro.

Varuhuset blev palats för borgerligheten. Tänker man på det idag är det lätt att gå al-Qaida, men för 200 år sedan sågs det som ett led i att driva igenom den moderna demokratin. Jag är inte så säker på att bästa sättet att ta tillbaka den från dagens nyliberala shoppingprofeter är att flytta till en Waldenkoja i Dalarna och bli självförsörjande solitär.

Johan Wirfält

Being Daniel Björk

Det gäller att passa sig för vad man säger dessa dagar, men jag tänkte i alla fall erkänna att jag fascineras av dyra, fina kläder. För inte så länge sedan slängde jag ur mig att "om jag hade råd skulle jag antagligen bara ha på mig Lanvin". Okej, det var inte sant, man köper förstås aldrig en look rakt av, men jag skulle ha sportat mycket mer Lanvin än idag (vilket är typ en skitlång halsduk).

Jag tyckte hur som helst att det där var en väldigt Daniel Björksk grej att säga, särskilt som den följdes av en utläggning om hur Lanvins vårkollektion, där Lucas Ossendrijver lämnat de värsta dandyismerna bakom sig och istället gått mot en mer avslappnad vardagselegans, känns som det mest moderna på marknaden just nu. Ingen sökt futurism, inga rutinmässiga retroreferenser, Lanvins herrgrejer är bara här och nu – och därmed pekar de förstås ut den självklara vägen framåt.

Lucas Ossendrijver själv är ännu mer understated än kläderna han designar. På de flesta bilder jag sett av honom ser han ut som en lite mer utstuderad inkarnation av någon av det tidiga 00-talets webbkonsulter: canvasplimsolls från en surplusbutik eller Lanvins egen lyxvariant i mocka och lackläder, säckiga jeans, t-shirt i nån egyptisk bomullsblandning och en tunn kofta i svart eller grått. Det är jobbuniformen för dagens kreatörer, bara i förädlade material.

I det annars ganska bleka nya numret av Fantastic Man finns en briljant lågmäld åttasidorsstory med Lucas Ossendrijver. Bilden ovan kommer därifrån och sammanfattar egentligen allt jag pratar om.
Det är såhär en kille ska klä sig våren 2007. Notera ryggsäcken. Och notera även att Lucas är jävligt lik Daniel Björk.

Annars var förra veckan mest Kjell på ZTV. Hann inte tipsa om det då, men det är förföljelsemani, spelberoende och halsdukstrender någonstans mellan Det sociala arvet och Allram Est. Du är inte en hel människa förrän du sett det.

Johan Wirfält

De kallar oss modette

Det har varit en säsong av fantasilösa rubriker, den här tog kanske priset. Jag ber om ursäkt. Hur som helst: orkade inte gå på Modettefesten igår (hörde att nån höll ett skojigt tal), däremot satt jag några kvarter därifrån och försökte övertyga Lisa Milberg och Liselotte Watkins om att det är en soft tidning. Jag gillar att det inte finns några som helst pretentioner, anslaget är liksom bara "det här är kul, det här är lite trendigt, kolla in det". Redaktionen har uppenbarligen velat göra en svensk Nylon med modebloggsattityd, vilket fotot också skvallrar om: urklippta catwalkbilder, Knotans Juergen Teller-på-Södermalm-estetik, massor av gatu-straight ups.

Överföringen av det bloggiga till tryck tycker jag de fixar fint, det är lagom avslappnad textredigering och mer eller mindre streetiga kläder kongenialt mixade med Kirsten Dunst och andra halvhippa kändisar. Vad Charlotta Flinkenberg inte fattar är att bloggexplosionen rätt radikalt ritat om kartan för vad svenska ungdomar ser som "smalt" mode – även utanför tullarna. Jämför känslan och uppdateringsfrekvensen på Modettes respektive Glamours hemsidor, där har ni en annan indikator på vem som har framtiden för sig.
(Framtiden ska här läsas som den inte alltför avlägsna tidpunkt då "tidning" blivit något man främst läser och säljer annonser till på nätet, och mer marknadsför och bygger varumärke kring på papper.)

Till protokollet kan avslutningsvis läggas att Modette helt misslyckas med Nylonambitionerna. Formgivningen är mer ful än smart DIY-doftande, därför får ni en lämpligt rejvig Mert & Marcus-bild från senaste POP som illustration här ovanför istället. Men så länge formen är bara i sitt sammanhang – tidningen Modette, inte Rodeobloggen – stör den mig inte så mycket. Modette är "mode", inte mode, och till skillnad från brodertidningen King försöker de inte låtsas som något annat.

Gött så.

Johan Wirfält

Modärnt

Igår var jag och Marcus och kollade in Robert Rauschenberg-utställningen Combines på Moderna museet. Jag har varit på väg två gånger tidigare. Först kom något emellan och sedan, andra gången, fastnade jag i museets bokhandel, plockade upp utställningskatalogen och insåg att jag nog borde gå hem och läsa igenom den innan jag verkligen såg Combines. Jag ville komma förberedd eftersom jag haft en ganska vag bild av Rauschenberg tidigare – typ sett några av hans grejer ur MoMas permanenta samling när jag varit där och tyckt om det, men nog inte riktigt hajjat vare sig hans betydelse för dagens konst eller hur nära det han sysslar med faktiskt ligger vad jag själv bruka leta efter i saker jag gillar.

Så igår fick man skämmas för det. Jag har märkt att konst jag verkligen gillar ofta har uppenbara kopplingar till annan kreativ skit som hände just när den skapades. Det kan förstås bara handla om att jag behöver sammanhang, men samtidigt är det ju något genuint härligt med det öppna och inkluderande. Utställningen på Moderna – Rauschenbergs kombinationer av färg, urklipp, silkscreens, prylar han hittat i garderoben eller på gatan – är fruktansvärt fin i sig, det finns en sorts värme i museets salar just nu som man verkligen bara vill krypa in i. Men jag gillar lika mycket tanken på hur Rauschenberg samarbetade med John Cage och Merce Cunningham, hur han gjorde scenografi och freestylade som koreograf, och samtidigt strävade efter att i varje eget verk återskapa den exakta ögonblickskänslan i dansen eller teatern: det här är just nu och kommer aldrig tillbaka.
Historien bakom – eller rättare sagt på – Johanson’s Painting har varit en vandringssägen i svenska konstkretsar i över 40 år, men jag drar den snabbt ändå, den är så talande. Under vernissagen till utställningen Rörelse i konsten på Moderna museet 1961 gick Rauschenberg runt bland besökarna. En kvinna kom just ifrån en av hans tavlor som gjorts på plats och ännu inte fått något namn och sa, långt ifrån övertygad, "det här kunde ju lika gärna Ingemar Johansson ha målat". Rauschen klev fram till duken, tog upp en penna och skrev dit "This is Johanson’s Painting". Det handlade inte om att manifestera någon sorts sårad självkänsla. Rauschenberg verkade helt enkelt ha menat att kvinnan hade rätt, om hon tolkade det här som något Ingo kunde ha gjort, vem var då han att säga emot?

Rauschenberg skapade kanske inte konst med publiken i bakhuvudet, däremot insåg han att varje sammanhang gav konsten ny mening. Så är det förstås med allt, lätt att glömma bort bara.

(Att de smala herrskorna täckta av vit färg som är en del av Untitled från 1954 kunde vara hämtade ur någon av Margielas senaste kollektioner är bara en bonus. Precis som att Rauschen på utställningskatalogens Avedonomslag – mjuka khakis, vit skjorta under tunn sweater, kragen instoppad och ärmarna uppkavlade, tight sidbena – känns som en jävligt bra look nu när det börjar bli vår.
Men det är ju kul med bonusar också.)

Johan Wirfält

Jag och streetwearmusiken (tiden före Studio)

När jag var yngre och åkte till London var det första jag gjorde alltid att ta tunnelbanan till Piccadilly Circus och promenera de tre kvarteren upp till butiken Hideout. Jag kallde den i och för sig Hit N Run, för att lite spetsfundigt signalera att jag varit där redan när butiken öppnade under det namnet hösten 1996 – då det enda ställe i Europa där man kunde köpa japanskt streetwear från märken som A Bathing Ape och Neighborhood och amerikanskt dito från Supreme och Sarcastic.

En av killarna som drev Hideout hette Fraser Cooke och hade svarta nördbrillor, vita t-shirts och grått rufsigt hår. Dessutom hade han en låda bakom disken med inofficiella kassettmixar från Detroit-dj:n Theo Parrish som han gav bort till folk han gillade. Fraser köpte nästan bara disco- och houseskivor, det gjorde jag också så vi brukade snacka en del. Någon gång strax före millenieskiftet stod han och bläddrade i en bunt lp-skivor, mest vintageprogg från Northumberland.
"Eric Clapton var just förbi. Han kommer in med plattor han tröttnat på och byter mot Good Enough-t-shirts", sa Fraser.
Efter det började jag närstudera alla nyare bilder av Clapton jag kunde hitta. Det visade sig att Slowhand redan runt 1997 gjort sig av med de slappa linnekavajerna, bluesmannaskjortorna och det yviga Björn af Kleen-hår han sportat sedan Unpluggederan. Mot slutet av 90-talet var han snaggad, klädd i rådenim från Levi’s Vintage och Red Wing-kängor, Duffermännens uniform. Ganska snart kompletterades den med grejerna han bytte till sig för Lindisfarne-album hos Fraser: t-shirts och högteknologiska sneakers från Visvim (se till exempel omslaget till skivan The Road to Escondido som kom i höstas)
Det här är mest en kul anekdot. Men den som är konspiratoriskt lagd skulle även kunna hävda att det var någonstans här det jag brukar kalla streetwearmusiken föddes.

Om typ en månad släpper brittiske dj-legenden Harvey och Thomas Bullock från Rub N Tug första albumet med sitt gemensamma rockband Map of Africa på skivbolaget Whatever We Want. För vissa är varje Whatever We Want-release en högtidsstund och Map of Africa-albumet, som på fjorton spår går från grötig hårdrock via svävande psykedelia och tillbaka till hårdrocken igen, följaktligen årets mest efterlängtade skiva. Harvey och Thomas gör låtar om skater daters och hotellefterfester, det är soundtracket till en perfekt downtownkväll men framför allt ett tecken på att ännu en musikalisk cirkel slutits. Det mest intressanta med folk som lyssnar på Map of Africa är nämligen inte att de gillar grötig hårdrock, utan varför de gör det. Under de definierande åren av sin uppväxt såg de här människorna det som livsavgörande att ta avstånd från allt som ens avlägset kunde härledas till svennar som lyssnade på Metallica.
Idag gillar vi säkert samma grejer.
Svaret på varför finns förstås inte bara i proggskivorna Clapton lämnade in på Hideout, däremot kan nätverket kring butiken förklara en hel del. I det ingår bland annat DJ Harvey, och det är här han tillsammans med en grupp entusiaster med rötterna i Londons rare groove- och housescen format en musikalisk estetik som de senaste tio åren fått anhängare världen över.
2002 gjorde Harvey en mixskiva för streetwearmärket Sarcastic där han blandade långsam krautrock med knäpp italiensk 80-talspop. Skivan gavs mest bort till vänner och bekanta, men började snart leva sitt eget liv via Sarcastics hemsida och  fildelningsnätverken. Fem år senare hittar man låtar från Sarcastic Study Masters Volume 2, som den heter, i varenda iTunes-mapp märkt "balearic" eller "cosmic disco". Genom internet har klubbkids världen över kommit i kontakt med musik – och kläder – som tidigare mest var en angelägenhet för små lokala klickar och extremt hängivna semestershoppare. Idag är kombinationen aNYthing-tshirt och re-edits på något bortglömt albumspår från Sailor lika självklar på en Rollerboysfest i Stockholm eller hos Station och Caviar i Göteborg som på godtycklig källarklubb i Hoxton.

Streetwearmusiken är alltså en genre som definieras mindre av sound än sammanhang. Det kan, som Map of Africas kommande album visar, handla om ZZ Top-rock och finstämd psykpop. Men det kan också vara nörskhouse från Lindström och Prins Thomas, avancerade bossa nova-mp3:or från Bumrocks eller Lovefingers, discobootlegs från Parisproducenten Pilooski eller musiken på Erol Alkans och Richard Norris briljanta klubb och label Beyond the Wizard’s Sleeve. Eller, för att ta ett dagsaktuellt exempel, Studios långsamma klubbrytmer och londonbandet A Mountain of Ones episka rockballlader (vi ses på Svenska musikklubben imorgon).

Ett annat namn för allt det här kunde kanske vara postdisco – på många sätt är det ju bara en fortsättning på det sena 90-talets discocentrerade europeiska housescen vi talar om. Men dels har jag fått höra att Rodeolingon håller på att bli en parodi på sig själv, dels låter streetwearmusik roligare. Framför allt sätter det fingret på det väsentliga: att varenda jävel som sitter och räknar dagarna tills Map of Africa-albumet dyker upp på Oink någon gång köpt en alldeles för dyr t-shirt från ett Tokyobaserat streetwearmärke.

Johan Wirfält

Fast i kulturkoftan

Hej, jag måste lägga till en mening här för att länken som kommer i nästa inte ska se konstig ut på PC-datorer, se det som en fläkt från förr, en provisorisk lagning. Men: Engagemang är den nya boken, som sagt. Om inte annat vet vi det nu eftersom Sisela Lindbloms nya bok De skamlösa är en satir om innerstadsbor som missat tåget med viktiga värderingar och ägnar dagarna åt mode, italiensk inredning, all den där skiten (istället för att sitta på kaféer och läsa poesi som ungdomar gjorde på Siselas tid).

Jag la ifrån mig intervjun med Lindblom i lördagens DN med ungefär samma lust att spränga bort ett par kvarter urban medelklassbebyggelse som brukar få mig att ta omvägar runt Rörstrandsgatan på lördageftermiddagarna. Så långt ifrån varandra men ändå så nära.

Alltså väskhetsen, varenda tänkande människa kände väl att det gick för långt för länge sen? Men det är som om kultursfären – yrvaken, rödögd och alltid lite efter – insett det först i vår. Reaktionen blir därför så mycket starkare och knäppare, de nostalgiska kulturkoftorna slår vilt omkring sig, allt som över huvud taget kan etiketteras som mode är fienden och måste tystas.

Sisela Lindblom har en hang up på Susanne Ljung och radioprogrammet Stil – hon pratar om det i DN, läs även hennes Aftonbladetutbrott här – som är väldigt symptomatisk. När Susanne Ljung diskuterar mode som klassmarkör med Camilla Thulin plockar hon inte upp tråden ordentligt, förutom att det diskvalificerar programmet från seriös journalistik innebär det enligt Lindblom att Ljung är en kvinnofiende. Jag vet inte vad hon borde gjort istället (skrivit en bok om att unga tjejer som shoppar är dumma i huvudet kanske), men Sisela Lindblom tydliggör hur som helst varför det blir så konstigt när nostalgiska kulturkoftor ställer sina böcker och bildning mot resten av världens kläder och konsumtion.

Kulturkoftorna älskar att se kläder som klassmarkörer när det handlar om lyx som de själva är för goda för att bry sig om. Däremot sveper de bort tankar om att deras egen klädsel på något sätt skulle vara färgad av samma klassystem (notera till exempel Lindbloms "Det kan man hävda" i DN-intervjun). Jag tror att det ofta handlar om överlevnadsinstinkt. Kulturkoftorna hatar kläder, och det innebär faktiskt att de också hatar sig själva.
De är ju en kofta, för guds skull.
Därför skulle de helst se att allt mode var ett och samma och existerade i en parallell verklighet, skild från deras egen. Därför kan de inte se uppfatta några som helst schatteringar i moderjournalistiken. Och därför blir deras analys aldrig mer än inverterat Ebba von Sydowsk: lika onyanserad, platt, reaktionär.

Sedan kan det förstås bli härligt ändå. I nya numret av Litkes (ute typ torsdag) skriver Göran Greider en fin dikt som handlar om hur mycket han avskyr mode och tillber sommardagarna när fläsket får hänga fritt. Den gillar jag.
Göran är åtminstone medveten om sin koftighet.

On another note: för dem som längar efter en ny säsong av The White Rapper Show har en ambitiös kille som sägs jobba på webbyrån Farfar slängt ihop John Brown Soundboard (med två bird calls från MC Serch som bonus!). Gött urval, saknar bara "I love the hate. I bask in it".

Johan Wirfält