Lite London

Ber om ursäkt för den oannonserade radiotystnaden här. Jag var först begravd i lämningen av nya Rodeonumret (som borde finnas någonstans nära dig sedan igår). Sedan stack jag och Sara till London där vi förutom att gå på födelsedagsfest med journalister och pianorockare såg Andy Warhols Sleep på Tate Modern (och, faktiskt, sov). Det var en klassisk londonhelg, regn nästan hela tiden och skor som aldrig hinner torka eftersom man springer runt och kulturar i tre dagar. Ska försöka berätta mer om övernattningen på Tate snart, annat grejs så länge:

Blind Light, engelske stjärnskulptören Antony Gormleys senaste utställning, är populistisk konst när den är som allra bäst. Man har ett par roliga timmar på Hayward Gallery och sedan, på väg därifrån, upptäcker man plötsligt att världen ser lite annorlunda ut. Centralverket är en dimfylld glaskammare som det ringlar en barnfamiljskö genom halva galleriet till. Bäst är Space Station, en jätteskulptur som känns som en svävande stad, organisk fast den är helt gjord av kalla, perforerade stålplattor. Och så Event Horizon, där Gormley på hustak runt om Southbank och på andra sidan Themsen mer än en halv kilometer bort, placerat runt 30 av de avgjutningar av sin egen kropp som han pysslat med sedan tidigt 80-tal. Skulpturerna tittar på dig, du tittar på dem och plötsligt reduceras skyskraporna till pelare med ensamma Stål-Antonys på toppen. Rätt häftigt.

Vi träffade Upplands Väsby-konstnären Stefan Danielsson och hans black metal-bror Magnus utanför bra bokhandeln Shipley’s på Charing Cross Road. Stefan gör jättefina collage och teckningar av människor och urgamla afrikanska ritualer och har nyss startat en blogg som du kan kolla in här. Det handlar om vad som hände efter att de första västerländska missionärerna dragit söderut och ställt sin europeiska häxkonst mot den inhemska varianten, som Stefan sa när jag slentrianinsinuerande något om hur européer tittar på "Afrika".

Uniqlo – som är ungefär som American Apparel men japanskt och utan sexmissbrukande vd – har öppnat ett kvarter från Harvey Nichols. För dem som tröttnat på Agnes B har de världens bästa randiga t-shirts, obligatoriska (tillsammans med Oliver Peoples-brillorna) om man vill se ut som en möbelformgivare med kontor på en bakgata i Harajuku. Och för första gången sedan typ -99 känns det ju som om man vill det.

Hideout var däremot tråkigare än någonsin. Neighborhood- och W-taps-grejerna ser likadana ut som för fem år sedan, resten var mest pajjiga hoodies från Billionaire Boys Club och rutinminimalism från Head Porter Plus. Visvim hade nån ny Chuck Taylor-rip off med "rockigt" klotter på som var rätt cool. Men enda anledningen att gå dit är egentligen att de har stans bästa sortiment av Whatever We Want-skivor (köpte Map of Africa-lp:n som jag inte orkat beställa tidigare).

Bilden, slutligen. Den har ingenting med resan att göra, utan är vad man kanske skulle kunna kalla en Björn af Kleen-bonus. Paret ovanför är vår gemensamma vän Christophers mormor och morfar i en sydengelsk stad runt 1935. Antar att det är The Sartorialists morfar som har fotograferat.

Johan Wirfält
Promotion

Testosteronteorier

Okej, TTA på Södran. Deras konserter har ju alltid känts mest som en happening där hela lokalen deltar. Eric och Henning skulle säkert säga något om rena känslor i skådespelssamhället, jag nöjer mig med att konstatera att musiken, publiken och varenda grej som händer utgör en sorts totalverk. Antar att ni vet hur mycket jag tycker om musiken, så det här blir om resten.

Under konserten tänkte jag en del på Min bäste ovän, Werner Herzogs film om Klaus Kinski. Den börjar med arkivbilder från 1971, Kinski turnerar runt Tyskland med en enmansshow där han castat sig själv i rollen som återuppstånden Jesus, en aggressiv dåre som hela tiden balanserar mellan kontrollerad galenskap och maniska utbrott. När publiken upptäcker hur lätt det är att få Kinski att tippa över kommer föreställningarna mest att handla om förolämpningarna han vrålar mot salongen. Då och då kliver han ner från scenen för att nita en häcklare.

Jag minns inte om det fanns någon stor ursprungsidé bakom Jesusturnén, men oavsett: när den väl urartat i ett freakigt spektakel gick folk förstås dit av helt andra anledningar än från början.

Lite så kändes det i förrgår. Jag brukar, så länge jag inte funderar på vad tjejer egentligen får ut av dem, gilla de här tillställningarna. Tanken – rätt naiv, erkännes – är att unga popkillar blir förlösta där och då, genom att kollektivt omfamna manlig vänskap och teoretiskt våld. Sedan kan de gå ut i samhället friare från sånt som birasvennar ägnar hela liv åt. Problemet på Södra teatern var att det var nästan lika mycket birasvennar som hämmad popungdom där. Och birasvennarna gjorde som birasvennar alltid gör. Jag har ett vagt minne av muckiga småcasuals från förra gången TTA spelade i Stockholm. På Södra teatern var de tillbaka och pucklade på varandra innan någon ens sett skymten av Eric och Henning. Man kunde se framför sig hur TTA-myten suttit där med baseballträt och bjudit in folk på MySpace.

Det var konstig stämning sen, hotfull och andäktig på samma gång. När sufistämman från Something Special till slut signalerade att det skulle börja släppte spärrarna och folk spårade i vanlig ordning (så här kan det se ut då). Scenen stormades så fort TTA klivit fram till mikrofonerna. Eric skymtades ett par gånger i mobben, han pekade ironiskt med First Class Riot-videons elbas som den där snubben i Iron Maiden. Henning dunkade lite på ett par trummor innan någon snodde trumpinnarna. Minst ett slagsmål till utbröt. Men mest hördes brölig allsång som mellan låtarna blev ännu bröligare fotbollskörer – både förinspelade från högtalarna och faktiska från hopen på scen. När de efter en kvart hissade en utmattad Eric på sina armar kändes det som om de lika gärna lyft upp en, säg, Pete Doherty, halvt svimfärdig efter att återigen ha ylat ur sig själen i rockens namn.

Sen hoppades scenen sönder och så var det slut. Fyllon försökte sno souvenirflisorna utanför, a piece of Swedish rock history.

Så jag antar att TTA gått varvet runt. Antirocken blev så anti att den blev rock. Vete fan om det var bra eller dåligt, jag kände mig inte så hemma bara. Eric visste inte heller när jag pratade med honom tidigare idag. "Det tar lång tid innan vi vet vad vi tycker om någonting", sa han.

Hur som helst: nästa nummer av Rodeo, med nästa TTA-kapitel, kommer snart. Där går Eric och Henning helt Simon & Garfunkel på de finaste bilder av dem jag sett, plåtade av Marcus Palmqvist ute på Värmdö för några veckor sedan. Marcus Joons har intervjuat, bra grejer.

Johan Wirfält

Revolutionen måste normaliseras (så ock det krystade rubriksättandet)

Bara ett kort meddelande från min sponsor populärkulturen: det är gött att vara vanlig.
Jag och CRFN gick på Kingfest i tisdags och vi hade pratat om det redan på vägen dit – hur mina vita sneakers och jeans, t-shirt/koft-kombon och så den grå kavajen till det, verkligen var sinnebilden för svensk fashionnormalitet. Att jag klädde mig sådär var förstås ingen tillfällighet, men i kön fram för att skaka hand med Bindefeld (som screenade oss, soft) blev det så tydligt hur vanlig jag var att det nästan kändes som ett statement: här är jag och oavsett tidigare stilexperiment har jag nu kommit fram till att jag vill se ut precis som alla andra. Återkommer eventuellt i frågan när febern som däckat mig sedan dess gått över, lite weird i skallen just nu. Men tills vidare säger jag som urdandyn Beau Brummell: "Om en fotobloggare stoppar dig på gatan är du inte välklädd, utan antingen för stel, för tight eller för fashionabel".

Den här hörde jag först för en timme sedan, men den illustrerar känslan tror jag – att allt annat är typ DN På stan. Det är alltså Hanna Fahls Kär i en hipster, tillsammans med tröjorna ungdomarna har på sig nu för tiden innebär den väl att Mingus & Sexfemman officiellt blivit årets T.I. Clearance?

Igår var jag förresten, i en feberlucka efter åtta alvedon, och tittade på när TTA hoppade sönder en scen på Södra teatern. Pretentiös analys av det imorrn.

Johan Wirfält

Rufusrufset

Igår satt jag bakom ett klippbord och tjuvkikade på några minuter av Johan Rencks långfilm Downloading Nancy (kommer nån gång i höst). Det är en intensiv historia – "jävligt hardcore", sa Johan, "vi kollar på scenen med golfklubban och sen den där hon skär sig i fittan" – om en kvinna och två män. Hon mår, well, inte så bra med den första, hon träffar den andra på nätet och blir förälskad. Sedan spårar det ur. Johan berättade att han tänkt mycket på Lars Norén, det syntes i en köksbordsscen som var norénskt psykig men med mer mat.
Maria Bello från History of Violence spelar kvinnan, Jason Patric som varit muskliga män lite här och var (Your Friends and Neighbors!) nätraggaren. Och så har vi Rufus Sewell.
– Han är så kall, sa Johan lyckligt och förklarade hur han ringt honom direkt efter att ha sett Illusionisten – en film där Rufus som hänsynslös habsburgsk prins mosar en överspelande Edward Norton.

Och det är ju det som är grejen med Rufus Sewell. Förutom i underskattade science fiction-rullen Dark City i slutet av 90-talet har han gjort mer eller mindre känslokalla varianter på samma roll varenda gång jag sett honom på film: ofta charmig och verserad som i, säg, The Holiday, men också ett jävla svin.
Ändå känner man med honom, Rufus lyckas alltid antyda att det finns något i hans förflutna som han inte pratar om men som gjorde honom till vad han är. När jag tänker efter var det egentligen likadant i Dark City, där hade han drabbats av minnesförlust och irrade runt i en noirinspirerad framtidsstad på jakt efter den enda bild han hade kvar i huvudet – badstranden det plaskades vid som barn.
Även som hjälte var han skadat gods.
Kanske sitter det i blicken (rufset i rubriken var bara en trött alliterationsvits för alliterationsvitsens skull). Rufus Sewell kan stirra rakt på dig och ändå verka någon annanstans. Jag tror han skelar lite på vänsterögat, man vet aldrig riktigt var man har honom.
Nu spelar han alltså huvudrollen i Stakkas långfilm, känns som om det kommer bli grymt.

Väskdebatten förresten, jag gillar hur den bara fortsätter. Senast fick Daniel Björk och jag varsin känga av Sisela Lindblom i Aftonbladet i onsdags. Att Sisela känner sig mobbad är ju trist – och kanske typiskt – men hon verkar åtminstone ha tagit till sig vad som skrivits den senate månaden. Det här är det mest nyanserade jag läst av henne i frågan (boken inräknad). När hon öppnar sig, resonerar och reflekterar istället för att projicera skit på andra, blir det såklart mycket lättare att sympatisera med henne. Och som sagt är vi nog överens i sak, den stekiga samtidstolkningen av "mode" rör jag helst bara i forskningssyfte (och då med desinficerade laboratoriehandskar).
Å andra sidan blir ju vad som nu återstår av diskussionen närmast en truism. Vem tycker inte att världen skulle vara härligare om mindre saker "berättades för att sälja något annat"?

Johan Wirfält

What about Rörstrandsgatan?

De senaste dagarna – över telefon eller en lunch, på besök hos polare i deras butiker – har en fråga dominerat samtalen: "Träffade du Sartorialist när han var här i helgen?". Man svarar nej, och blajjar vidare om den berömde bloggarens Stockholmsbesök. Var han hängde, vem han plåtade. Hur många tidningar, radioprogram och bloggar som ville intervjua honom. Varför man bryr sig. När det blivit riktigt utdraget har vi diskuterat en kampanj för att skicka Sartorialist till Götet, det är ju ändå där de snyggaste killarna finns.

Folk har låtit mig förstå att jag borde ha någon mer åsikt eller tanke om det hele, vet inte om jag har det. Men jag antar att en fotobloggare jetsettad av Style.com till Nybroplan eller Krukmakargatan får oss att uppleva Stockholm som en del av den globala storstadscommunity vi så gärna vill tillhöra. Samtidigt blir varje bild Sarto tagit här nån sorts kollektiv bekräftelse på att vi uppnått vad vi alltid strävat efter – modärniteten. Och det är ju soft, särskilt om det innebär att kultursidorna skriver mer om mode. 

Scott Schuman noterar i Axel Björklunds DN-intervju att Stockholm har ett downtown i Söder och ett uptown i Östermalm. På sin blogg skriver han att han gillar allt här utom beefen mellan de två stadsdelarna – "ni har båda något att lära av varandra" och annat patosfyllt. Det är ju jättefint, samtidigt känns det lite som om Schuman överreagerat på någon bloggkommentar (den nya folksjukdomen?). Eller så var han helt enkelt inte redo för det tuffa svenska internetklimatet, någon borde förvarnat honom om att landets hipsters härdats genom år av flaming på gamla forum som Bomben, Dagens Skiva och Benno Topics. Hur som helst är det lite lustigt att Sartorialist, trots sin "disappointment", fortsätter reproducera idén om stadsdelarna i bilderna: vintage och vag avantgardism på Söder, friska lammullsgossar och affärsmän på Östermalm. Alltså lite lustigt bara, jag menar inte att en doktorsgrad i sociologi är en förutsättning för bra fotobloggande. Bara att schablonerna om hur stockholmare klär sig inte alltid känns så giltiga längre.

Men skitsamma, det enda jag verkligen saknat under Sartorialisthelgen är något från R-street. Typ utanför Mellqvists: "I love how he matches the top of his latte colored Italian babycarrier with the actual latte in his hand."

Johan Wirfält

Man sätter sig ner för att äta lunch och, tja, livet som man känner det går vidare

Idag var jag på Kungshallen med min kompis Nasty Nathan Hamelberg, vi åt salsaindränkt kyckling och grillad lax från cajunköket i hörnet, lovely. Till vardags bedriver Nathan aggressivt musikbloggande på sin MySpace och har en läsecirkel med några krogalkisar i 30-årsåldern. Han var mitt inne i en utläggning om hur Erich Fromms Kärlekens konst som generalattack på medelklasskonformism är lika giltig idag som när den skrevs på 50-talet (jag hade just lovat att läsa den), när det blev kalabalik. Tre kockar i röda piketröjor med nåt gult tryckt på ryggen kom rusande från ett av köken. De ropade till varandra, människor började se sig oroligt omkring, sedan fick alla panik. Tvåhundra personer lämnade lunch och handväskor och störtade mot trapporna, stolar och bord välte, det gick på ett par sekunder. Kvar satt jag och Nathan, ensamma i Kungshallen. Jag inbillade mig att jag hörde ett väsande ljud, tänkte att det kanske var en gasläcka eller nån giftorm på rymmen. Men det kändes ju skumt att springa iväg utan att veta varför. Jag hade just börja fundera på om det finns tillfällen när man får ångra sin slentrianskepsis när killarna i röda tröjor med gult ryggtryck kom joggande tillbaka. Efter dem fler och fler matgäster, folk skrattade, pratade högt, alla frågade varandra vad som hänt men ingen visste. Inte vi heller.
Jag vet inte vad det säger om mig och Nathan att vi var de enda i hela Kungshallen som stannade vid vårt bord. Antagligen att vi är dumma i huvudet, och att en eventuell gasexplosion inneburit två dudes mindre hos Stefski i Lilla baren om ett par timmar. Samtidigt var det spännande att kolla in någon sorts begränsad masspsykos från första parkett.

Efteråt gick jag och såg Blades of Glory som förstås är en jättehärlig film. Någon annan får skriva den tvärkulturella analysen av Will Ferrell som uttolkare av det manliga amerikanska psyket. Jag nöjer mig med att konstatera hur fett det är att hans rollfigur, Chazz Michael Michaels, först slipade sina färdigheter som fjortonåring på Detroits "underground sewer skating circuit".

Johan Wirfält

Tjocksockan

Det här, hämtat ur nya Arena Homme Plus, är vad jag brukar kalla en Johan af Geijerstam-look. Agnes lillebror, vår sometime fotobloggare, har en förmåga att ta sånt som börjat som interna stylistuppvisningar i godtycklig londonmodeblaska och göra helt till sitt eget. Själv är jag nog lite för hämmad, men just den här grejen – tjocka, bylsiga raggsockor till birkenstockiga sandaler som på Pradas vårvisning – ska åtminstone övervägas. Mina Birkenstocks är fjorton år gamla och tillsammans med en italiensk kostym ärvd av farfar säkert det jag haft längst i garderoben. De kan nog må bra av något annat än svettiga fötter i sig.  

Överhuvudtaget är tjocksockan för senaste Homme Plus vad Miu Mius buffalos var för Another Man i höstas. Den syns till shorts i låga Dr Martens och vita Siv Stöldahl-kängor, till uppkavlade byxor i Junya Watanabes bänga biker-Nike Dunks. Och till, well, randiga pyjamasbyxor i vanliga svarta herrskor. Det är något schizofrent med det hele som jag verkligen gillar. Dels bokstavligt, pyjamaskillarna i Homme Plus ser ju ut som om de nyss rymt från Beckomberga (alltid en bra look). Men också att tjocksockan liksom löser upp det strikta säsongstänkandet, vad är vår och vad är höst? Sånt är kul tjafsa om en kvart på redaktionen.

Sedan är man förstås lite orolig för vad som händer om någon stylist lyckas få in tjocksockan i Cafe. Jeans-i-strump-ungarna börjar försvinna från gatorna – bara för att ersättas av tjocksocksmän i cityshorts och, typ, röda Tigertrenchcoats?

Slutligen, apropå säsongstänkande och Homme Plus: de verkar ha problem. De två föregående numren har kommit ut minst en månad efter alla andra stora bi annual-magasin, och fick man för sig att jämföra annonserna i höstnumret med till exempel Another Man såg det inte så bra ut. Uppmärksamma läsare av senaste Homme Plus noterar dessutom att det i tidningens start står "Spring/Summer 2007", medan tidningsryggen säger "Summer/Autumn 2007". Antar att det kan dröja ett tag innan nästa nummer kommer.

Johan Wirfält