Den svenska paletten

Okej, en och en halv vecka senare men det känns som om oregelbundenheten på den här bloggen är, ehm, regelmässig så det är väl lugnt? Har varit begravd i ännu en deadline, nu bara korta några tankar om Acnes vårkollektion 2008 innan de multnar bort helt. Det var alltså visning förra tisdagen på Lilla Nygatan 23. Acne har flyttat in i Utrikespolitiska institutets gamla lokaler, dessutom var det här A O Wallenberg startade bank för länge sedan var (skylten "Direktion" vakade fortfarande över en port vid slutet av en ståtlig trappa). Kontoret öppnar nån gång i november och kostar säkert bänga pengar, men de är nog välinvesterade. Varenda utländsk modetidning som besöker Stockholm de närmaste säsongerna kommer vilja göra ett hemma-hos-reportage hos Acne.

Kläderna, hur som helst. De skulle enligt förhandstipsen vara inspirerade av "drömmen om Afrika", kolonialtiden och så. När jag såg killarna svansa ner för catwalken tänkte jag mer på Raf Simons vår/sommar 2006 – tunna fladdrande tyger, gladiatorsandaler och mycket öppen hud där man inte brukar ha det – men det var good stuff.

Tre kul grejer:
– Gördlarna. Satt på de flesta killar. Jag tänkte: "Arthur Percy!"
– Cykelbudsväskorna. För ett par veckor sedan pratade jag och vår AD Andreas Bergman (snart på ett plan till Peru, ha det bra!) om att rota fram våra gamla Timbuk2-väskor som någon sorts anti-manbagaktion. Antar att vi var något på spåren. Supreme gör för övrigt jättefina cykelbudsväskor redan i sommar.
– De små hintarna om Svenska Baletten. Jag är lite besatt av balettkompaniet som Rolf de Mare och Jean Börlin satte upp i 20-talets Paris. Trycket på linnet ovan är enligt Acnes pressrelease "en hommage" till Fernand Legers scenografi för de svenska expatsen. Och utanför visningen stod en skitstor sprattelgubbe och lurade. Jag har ingen aning om den hade något med saken att göra, men den kändes i allafall som någonting Jean Börlin skulle kunnat klä sig i innan han äntrade scenen på Comedie des Champs-Elysees för 85 år sedan.

Johan Wirfält
Promotion

Saker folk gör på Hultsfred

Sådär, tillbaka efter en helg i verkligheten. Jag har inte varit på rockfestival som kräver packning på sju år. Det mesta är sig likt, it’s still not Dre men kul ändå. Ledsen att den kommer en och en halv dag försent (jag hade ett mailträsk att vada igenom igår), men här är i alla fall den kompletta listan över saker folk gör på Hultsfred.

- flyger helikopter ner, mellanlandar för att köpa engelska cigaretter.
- kollar Wolfmother, gött hur Andrew Stockdale lyfter sin dubbel-Gibson triumfatoriskt över huvudet som om den vore nån sorts heligt spädbarn (eller ett avhugget huvud från en av de solgudsoffrade ursprungsamerikanerna i Apocalypto). Mindre gött att känslan av att Wolfmother "nästan kunde vara Map of Africa", som man ändå minns från albumet, är lika avlägsen som handsydda Thom Browne-skjortor i de småländska skogarna.
- analyserar 50 Cents muskler.
- analyserar langos.
- fotograferar en hippie som kräks bakom en skärm i backstagerestaurangen.
- fotograferar en kulturjournalist som kissar bakom en skärm i backstagerestaurangen.
- tycker/tycker inte att TTA "kissar på rocken".
- supportar Spy Bars musikchef Tom Pyl som vänligt men bestämt läxar upp en bartender för bristande serveringsrutiner.
- räknar Ray Ban Wayfarers (strax över 40 sightings på en och en halv dag).
- drar historien om de mest legendariska Hultsfredsbrillorna någonsin, nämligen de kromiga 70-talsbågar från franska Cebe Liam Gallagher hade på spelningen 1994. Så här var det: Daniel Björk köpte solglasögonen på Myrorna i Borås för en tia innan han och kompisen Carina åkte till festivalen för Radio City Borås räkning (hon var reporter, Daniel "ljudtekniker"). Carina hade lånat brillorna, när de träffade Liam Gallagher backstage och pratade med honom gillade han bågarna så mycket att han ville ha dem. "Du får en present tillbaka", sa Liam. "Ok", sa Carina, och fick något fult halsband. Under presskonferensen senare på dagen höll Carina sin mick mot högtalaren, varpå Noel och Liam gick igång och började prata om att det var en tjej som intervjuade högtalaren: "Hello, I’m a loudspeaker, I make things louder." Men sedan fick Carina den enda one on one-intervjun med Liam av alla, och fick honom att säga "Hello, this is Liam Gallagher, you’re listening to Radio City Boras". Radio City Borås visste inte vilka Oasis var så de sände aldrig intervjun. Men solglasögonen hade Liam på sig resten av festivalen, på konserten, under fotbollsmatchen mot bröderna Gelin, på varje plåtning (sedermera hamnade bland annat på omslaget till Pops 100 bästa skivorna-nummer). Aah, 90-talet.
- pratar om 90-talet.
- hänger med The Clipse.
- diskuterar webb 2.0 (on weed).
- funderar på om det i Playground Music-sammanhang berömda måttot "varannan gammeldansk" verkligen är moraliskt uppbyggligt.
- nojjar för att man sagt något hipsterklyschigt om Roxy Cottontail till Fredrik Strage.
- försöker övertala Ison & Fille att göra en remix på Vad är det för mode? där de uttalar "mode" som "mode" men på svenska.
- skriker "PSL! PSL! PSL!" (på engelska) vid Per Sinding-Larsen-tältet.
- drar med sig Leif Pagrotsky på efterfest, fixar poliseskort på vägen, väl framme inser Leif att det är för sent och tackar för sig.
- försöker få Madame Femme Fatale, presidenten för Turbojugendavdelningen Sthlm City Sluts, att erkänna att Hank von Helvete är heroinist.
- står i ett träsk framför Hawaiiscenen men badar i euforiskt neon under Pet Shop Boys-konserten: Neil Tennant i top hat sittande i profil mot publiken sjunger en briljant Rent; Chris Lowe, ensam i huvtröja framför en projektion med italienska ultras, som rabblar "love, sex, money" och designernamn i Paninaro; och ögonblicket, kanske tjugofem minuter in när de spelar Oppurtunities, då det plötsligt slutar regna (sedan börjar det regna igen, ihärdigare).
- ironiserar pliktskyldigt över inredningen – porslinshundar, minispritflaskor i vitrinskåpet – i det hyrda hus man bor i.
- förklarar att Burger King utanför Linköping har långsammast service i Sverige. Stannar ändå där på hemvägen eftersom det är "tradition". Väntar en timme på en Whopper.
- åker hem till Birkastan som en pånyttfödd människa.
 

Johan Wirfält

Flugan på tapeten

Jag lufsade förbi nya Pontusstället i förrgår, på Brunnsgatan 1. Victoria Bergsman hade releasefest för Taken by Trees-skivan i baren, en fin semestervideo rullade på ena väggen och Victoria och TTA-Eric spelade skivor i dj-båset bredvid dumplingsbåset. De är ett fint par, de där. Victoria hade kjol och vita plastsandaler, Eric som vanligt uppkavlade chinos. De var i blekt indigo den här gången, och till det ett par märkliga, neongula Adidastrainers från början av 2000-talet som skulle sänt chockvågor genom popsveriges skohyllor om han burit dem på pressbilderna inför senaste TTA-skivan.

Det var egentligen inte så mycket folk där, men stämningen kändes ändå högtidlig. Om någon spetsat Pimm’s-drinkarna med anthrax hade hälften av alla de där Björn Yttling-banden som verkar befinna sig på konstant USA-turné strukit med.

Senast jag var här, för kanske två och ett halvt år sedan, var det någon sorts företagshotell som drevs av Johan Staël von Holstein. Nu är det alltså Ponuts Frithiofs nya lyxrestaurang för företagarna. Vet inte om det säger något om vilka affärsidéer man ska satsa på var i konjunkturcykeln, hur som helst funderade jag mer på något annat.

Baren ligger på en mellanvåning som öppnar sig mot matsalen en trappa ner och mot en öppen trappa som leder uppåt. Väggarna är fem-sex meter höga och helt täckta av bokhylletapeter. Jag kunde inte bestämma mig för om det var smart och irriterande eller bara irriterande. Min medelklassbakgrund gjorde jag upp med för länge sedan, jag blir inte provocerad av folk som försöker "inreda" med böcker. Däremot blir jag provocerad av halvmesyrer. Det jag tänkte när jag stod där och pillade lite på tapeten var mer att om man nu envisas med att reducera litteratur till accessoarer, varför inte gå all out? Renoveringen av lokalerna lär ha kostat en miljon eller två, för att verkligen skänka syltan en air av kulturig klass kunde man väl bara kikat in på antikvariaten på Birger Jarlsgatan några kvarter bort och bulkköpt ryssar och Hjalmar Söderberg för ett par tiotusenlappar?

Å andra är väl det precis vad jobbiga inredare gör nu för tiden. En trendspanare jag känner, Stefan Nilsson, avslöjade nyligen i Elle Interiör att Stockholms mest moderna hem numera kombinerar matplatsen med biblioteket. Alltså skulle man kunna se Pontus (Liselotte Watkins-designade) tapet som en ironisk blinkning åt bok-som-inrednings-tänkandet. Typ the OEI of litterära interiörer, boken koncentrerad till två dimensioner och strippad från all annan betydelse än den rent estetiska. Och så vidare.

Ni får ursäkta men mentalt är jag redan på Hultsfred (åker om två timmar), det kan få den bäste att övertolka svensk restaurangarkitektur. Ska man se på det nyktert så var matsalen fylld av Claus Oldenburg-dimensionerade lampor, pinnstolar och småbulliga soffor, jag antar att boktapeten egentligen bara skulle förstärka den "artificiella" känslan. Nästa gång jag är där ska jag äta nånting också, har hört att det ska vara bra.

Johan Wirfält

Mo’ Ass

"Gayporrfanzines måste vara 2007 års motsvarighet till triphop och tidningen Wallpaper", skrev Martin i våras. Vad en Martin Gelin-citerande blogg som länkar till en blogg med bilder scannade ur Butt motsvarar krävs det nog minst ett "samtal" i Odd at Large för att reda ut. Nu ska Odd at Large tyvärr lägga ner fick jag just veta, så frågan kommer förbli obesvarad.

Länken hittar ni däremot här, känner att det skrivits så mycket om killar här på sistone att det vore rent opassande att inte toppa det hele med en soft snopp/stjärtblogg. Jag åker förresten till Hultsfred på fredag eftermiddag, håller som bäst på att fylla en minidisc med Attica Blues och de mest, ni vet, nedrökta låtarna på nya Unkleskivan.

Johan Wirfält

Mysto & Pizzi!

Jag kom nyss tillbaka efter att ha blivit bjuden på Gondolenlunch av två tjusiga kulturredaktörer, det var snack om mode/kultur-balansen, trökiga publicister och framtiden. Det är sånt jag gör på dagarna ibland.

En grej om framtiden som inte har något med vad vi pratade om att göra, men som jag hoppas mycket på: att den blir mer som Mysto & Pizzi. De är två kids från Queens som gillar Timbaland och Max Martin, och är antagligen den charmigaste producentduon i världen just nu. Sedan r’n’b-mannen Ryan Leslie, som låg bakom Cassies MySpace-lansering, knöt dem till sin label Next Selection förra våren har Mysto & Pizzi videobloggat sitt nya liv "in the Music Biz".

De producerar Me & You-aktiga beat åt nån kille man aldrig hört talas om (och som sjunger lika illa som Cassie). De får punktering på sin buckliga bil på väg till studion och gör en låt om det när de kommer fram. De lunkar in på Carvels och frågar efter "glassen från tv", eftersom den amerikanska glassbarskedjan just licensierat en av deras låtar till en reklamfilm. De hoppar av Next Selection. De viftar med glowsticks och gör en raveremix på Justin Timberlakes What Comes Around. De gör en hemvideo till Corey Harts I Wear My Sunglasses at Night där de fånar runt i ett nedsläckt hus med nattkamera och solglasögon.

Just solglasögonen är viktiga. Mysto & Pizzi bär dem nästan hela tiden: innan Pizzi dyker upp i bild för att försöka bända loss däcket i punkaklippet ovan ser man hur han lånar Mystos wraparound-bågar, han har glömt sina egna hemma. Jag har ingen aning om vad det egentligen betyder, men tillsammans med Mysto & Pizzis allmänna sprallighet gör brillorna hur som helst videodagböckerna till ett effektivt avfärdande av myten om det mystiska, buttra producentgeniet. Det här är mest bara en härlig historia om två 20-åringar som under ett år går från att göra låtar till någon mixtapedude från Harlem till att plötsligt sitta där, smått chockade, och inse att de har ett beat på R Kellys nya album. Mer sånt i framtiden!

Hela Mysto & Pizzi-arkivet hittar du här, mer Mysto & Pizzi-musik hos Wifebeaterlove.

Johan Wirfält

Snobismo Röck

Det finns olika sorters formuleringsångest. Min är inte som Nisse Schwarz, jag vaknar inte kallsvettig mitt i natten och idisslar något dräpande jag skrivit under dagen (som snäll och beskedlig sover man gott). Däremot krisar jag lite på min rutinmässiga jakt efter snygga formuleringar av allt som är kul – den känns som en fånig journalistklyscha, sånt man bloggoutar för att ge sken av "ärlighet".

Detta sagt för att den gjorde sig påmind under 120 Days-spelningen igår. Tillsammans med Studio på Debaser Medis i april är det den bästa konsert jag varit på det senaste året. Jag insåg det efter kanske sex-sju minuter, nörskarnas synthmattor hade haft sällskap av en uppklippt rytm ett tag, nu blev beatet rakt istället och låten (som jag har för mig visade sig vara C-Musik, tredje spåret på skivan) gick från tjutande ambient till pulserande, atmosfärisk kraut. Pretty amazing stuff, inte så mycket ett Rideinsnöat A Mountain of One som jag skrev igår, utan mer Spiritualized producerat av Lindström (jo, det är skillnad). Ungefär samtidigt började jag leta efter originella superlativer till den här texten.

Men inga bra dök upp. Istället drog jag iväg ett par standard-sms till Johanna K och Glad-Anders om hur fett det var, sedan stod jag bara där, rätt stum. Sångaren Ådne ylade "fade ouuuuuuuttttt!" i mikrofonen, han såg ut som Rasmus Hägg i Studio men rörde sig som Bobby Gillespie, lätt bakåtlutad bakom sina oscillatorer med en överkropp som ömsom gungade, ömsom ryckte krampartat till musiken. En kille (kanske Arne, som också såg ut som Rasmus Hägg i Studio) fingrade med nedböjt huvud fram Neubasgångar på sin Fender, en annan (kanske Jonas, hur som helst såg han ut som Rasmus Hägg i Studio) stod halvt gömd bakom en mur av analogsynthar och gjorde olycksbådande muller. Kjetil – som inte alls såg ut som Rasmus Hägg – skötte trummaskin, gitarrslingorna i samplern och en massa reverb, resten av tiden slog han på ett par cymbaler.

Det var trippigt och helt hänförande.

120 Days är redan bokade till Arvika och Emmaboda, hoppas de kommer till Accelerator också (de är lediga 30 juni enligt MySpace!). Jag kan inte tänka mig något band just nu som skulle låta bättre strax före tolv på natten i rummet högst upp där Hot Chip var så fantastiska förra sommaren.

Johan Wirfält

Två tips

Oivvio Polite ger ut en del av sitt arkiv på papper! Fick just det här på mail:

"På lördag, den 9:e juni, fixar det nya förlaget Danger Bay Press fest på Edenborgs i Stockholm.
Vi firar två saker:
1: Starten för ett nytt, bra förlag specialiserat på journalistik, samhällsreportage och kulturkritik.
2: Utgivningen av vår första bok, "White like me". Det är ett urval av frilansskribenten Oivvio Polites bästa texter."

Spektaklet börjar kl 19, plocka upp en bok i väntan på nästa nummer av Slut – där Oivvio för övrigt antytt (jag frågade honom) att han kanske följer upp den fina pappaartikeln från första numret med en text om sin mamma.

Om ni vill göra något kul redan ikväll, gå till Kolingsborg. Vice har fest och skandinaviens mest episka rockband, norska 120 Days, spelar. Jag har lyssnat på deras debutalbum någon gång i veckan sedan det kom sent i höstas, och brukar tänka att det är så här A Mountain of One skulle låta om de var mer inne på Ride än acidjazziga inca-ponchos. Bra grejer.

Johan Wirfält

Växlingskurs

Om ett par timmar ska jag sitta i P3 Populär och snacka sommarfashion med Hanna Fahl. Det var nån som undrade men nej, vi känner inte varandra och det är inte jag som är "hipstern".

Till dess en liten fundering, apropå vad Daniel skrev här och här: Som ni vet är mycket av "det svenska modeundret" ett resultat av tight organisation och skicklig varumärkespositionering. Men det senare handlar inte bara om vilka värderingar märket får genom den rent estetiska presentationen: foto, styling, grafisk design. När man är utomlands blir det tydligt hur mycket som bara är en fråga om pris.

I London får man betala åtminstone 50% mer än i Sverige för Acne och J Lindeberg. En del av det där är säkert logistikkostnader. Men framför allt sätts priset så klart utifrån vilka återförsäljare varumärkena siktar på, och hur man vill att kläderna ska placeras när de väl når butik.

På Browns Focus hänger Acne i samma rum som Undercover och Comme des Garçons. Harvey Nichols har placerat J Lindeberg bredvid Miu Miu, Lanvin och Margiela, medan man på Selfridges hittar det i en hörna med Helmut Lang och Preen. Som jämförelse kan vi ta APC, som på Selfridges finns i avdelningen för lite svennigare casualkläder. APC kostar lika mycket överallt.

Den här, vad ska man kalla den, differentierade prissättningsstrategin när det gäller mode som i grunden är rätt basic tror jag kommer från allas vår vän Ralph Lauren. Kashmirtröjorna, som NK-butiken brukar ta 5000 för, kostar aldrig mer än 400 dollar i New York och max 300 på nätet. Ingen prismedveten europeisk Raffefantast handlar alltså någon annanstans än eBay nu för tiden.

Det finns mer eller mindre smarta sätt att uppnå den där statusen alla är ute efter.

Johan Wirfält

Rehabmoroten

Nyligen, det var väl förra tisdagen, upptäckte jag en skiva med Jeff Buckley på mitt bord. Jag har inte lyssnat på honom sedan jag gick på universitetet för tio år sedan, då var Jeff snygg och hade fin röst men kändes rätt outhärdlig på alla andra sätt. Sedan har jag inte tänkt så mycket mer på det, men så kom då samlingsskivan förra veckan. Redan titeln, So Real, är förstås irriterande, men jag lyssnade igenom den ett par gånger i alla fall. Snabbt insåg jag att det är sånt här, snarare än band som Fugazi och Fireside, som lagt grunden för dagens amerikanska emo-scen.

Jeff Buckley är ett destillat av precis allt amerikanska killar med vaga och (oftast orealiserade) ambitioner om att "göra något" vill ha från män som tycker att ordet "real" passar i titeln på en låt. Men jag orkar inte tjata mer om det, att bråka om mansrock känns ungefär lika originellt som att slöblogga om Graydon Carter. För den långa analysen av varför det är viktigt att drunka i en flod se istället Hugh Barker och Yuval Taylors nya bok Faking It (eller, gör som stressade redaktörer, läs en krönika, recension eller essä om den). Jag skänker istället en tanke till den andra sidan: de fräscha chelseabögarna. Solbrända, groomade, gymmade – ingen tar dem på allvar, hur långt ner i kolaångestens avgrund de än tittar på söndageftermiddagen.

Case in point: När Marc Jacobs i mars checkade in på avgiftning i Arizona såg han i och för sig mer ut som basisten i The Rapture än Jeff Buckley, men känslan av en lidande konstnär som nu på allvar skulle ta upp kampen med demonerna var precis densamma som omgett varenda rockstjärna som gjort resan före honom. När han gjorde sitt första postrehab-framträdande, på Met Ball i New York för ett par veckor sedan, påminde Marc mest om en välmående affärsjurist med egen smoking och duplex på Christopher Street. Han hade Winona Ryder på armen och något nyfrälst i blicken. Solbrännan i morotsnyans fick Fiatarvingen Lapo Elkanns hårman – tydligt inspirerad av Colin Farrells gränslösa frisyr i Alexander – att kännas subtil.

Reaktionen var den väntade. Någon amerikansk modebloggare undrade om det var en dubbelgångare till Marc som dykt upp till Metropolitan Museum, andra uppmanade honom att genast åka tillbaka till Arizona. Marc ska ju vara smal och anemisk, Marc ska vara emo och real.

"Tar det aldrig slut?", frågade jag min spanske kompis Manuel.

"Tar aldrig slut", sade Manuel.

Johan Wirfält