Mitteromantik

Jag har haft lite semester och kommit fram till att jag nog måste bli mer bildbaserad här (den klassiska S/FJ-stilen?). Skriver jag kortare kan jag förhoppningsvis skriva oftare också. Därför säger jag hej till gamla Rodeobloggen genom att göra tvärtom. Eftersom jag mest spelat brädspel (Power Grid!) i Halmstad på sistone får det här bli om en sejour i Berlin förrförra veckan istället. Har ni "neon" som trigger word kan ni sluta läsa nu och kika in igen om några dagar.

Jag och min kompis Kristian lånade en lägenhet på Rosenthaler Strasse, ägaren är en före detta modejournalist och numera pr-kvinna som hastigt försvann till New York i början av juli. Hon lämnade kvar nycklar och två cyklar, så vi rullade runt Kreuzberg och drack Schultheiss. Det låg en hund med diffus stamtavla under vårt bord, och vi noterade att om berlinarna modemässigt mest ville hänga med Hedi Slimane till Paris för ett par år sedan är det nu uppenbart att deras subkulturella systerstad heter Köpenhamn.
Dels kan man konstatera – åtminstone om man, som jag och Krille gärna gör, ägnar sig åt gubbspotting – att sedan Christiania stängde har Berlins sydöstra delar blivit Europas största enklav av övervintrade anarkohippies och degenerarade husockupanter. Men framför allt handlar det om att stans ungdomar älskar Bernhard Willhelm med samma patriotism som de flesta danskar skulle hävda att Henrik Vibskov är 2000-talets mest inflytelserika designer. Inget ont om nån av dem. Men efter att ha kämpat sig igenom ännu en klunga män i överdimensionerade basketskor och t-shirts med fluorescerande garnapplikationer börjar man nästan längta efter tiden när Hedi raggade modeller till Dior Homme-visningarna bland pöjkarna på Bahnhof Zoo.
Ja ja, det var modevecka i stan medan vi var där, allting blev säkert lite överdrivet. Jag orkade inte med några visningar men tittade förbi några showrooms och fester. På det största partyt – en tusenpersonersvernissage i Admiral Palast där konstnärer och designer som Carsten Fock, Terence Koh och, förstås, Bernhard Willhelm, visade saker vagt relaterade till "sommaren 2008" – trodde jag först att jag själv bokat musiken: Studio spelade live, Rub N Tug, Headman och Rollerboys stod bakom skivspelarna.
Så var det nu inte. Men tyskarna jag pratade med där menade i alla fall att Berlin, tvärtemot vad fördomsfulla fashionsvenskar tyckte sig se på gatan, håller på att förändras.
Ni vet ju hur det varit sedan muren föll: först den initiala optimismen med nybyggande överallt, sedan backlashen när företagspengarna från väst inte föt in till den nya huvudstaden i samma takt som ungdomarna. Och så en havererad ekonomi, som med allt vad det innebar av billigt boende och nattliv, födde ett nordeuropeiskt hipsterparadis – en plats att kräla runt på ett par dagar eller något år innan man stack hem, klippte av sig luggen och skaffade sig ett jobb.
Vad som börjar hända nu är att den kreativa trusten stannar kvar. Folk åker till Berlin av andra skäl än att "have some fun" (som Jens Lekman brukar säga). Arbetslösheten minskar, efter millenieskiftets siffor runt 20% är den nere på knappt 15% i år. Samtidigt investerar tyska storföretag allt mer i staden, den nya modeveckan är det senaste exemplet. Mercedes sponsrar rasket kommande fem år, tanken är att Berlin 2011 ska ha en fast plats på det internationella visningsschemat tillsammans med Milano, Paris, London och New York.

Resten av tiden i Berlin slarvades som sig bör bort på Berghain. Disconostalgikern Daniel Wang berättar det mesta du behöver veta om stället i ett gammalt nummer av Discopia, och sätter samtidigt fingret på något grundläggande i all klubbkultur. Ögonblick blir minnen, minnen blir myter, och så har du en flock människor som väntar på att dörrarna ska slås upp till ett nedsläckt kraftverk vid Ostbahnhof.
Jag har inte så mycket att tillägga, en rolig grej bara: klockan var väl halv tio på söndagsmorgonen i övervåningens Panorama Bar och det var dags att åka hem. Jag lämnade den tjocka killen i Hot Chip (som dansade med en bisexuell tjej som såg ut som Rosario Dawsons lillasyster) och stapplade ner bland bareoverbögarna på Berghains golv. Snart insåg jag att jag inte hade en aning om var utgången låg, överallt bara nakna tegelväggar och nakna män.
Jag frågade en bartender:
"How do I get out of here?"
Svaret:
"You don’t".
För en sekund kände jag mig som Ryszard Kapuscinski, vilse i Kairos medina 1960.
Världens bästa klubb.

Johan Wirfält

Etnoträsket

Förra veckan intervjuade DN Kultur Charlie Ahearn, han som gjorde Wild Style ni vet. Ahearn får frågan om vilken av dagens hip hop han gillar. Han famlar lite men säger till slut att han gillar "den där låten Jesus Walks". Journalisten Fredrik Dahlström skriver att Charlie Ahearn rodnar.

Jag vet inte så mycket mer om Charlie Ahearn än jag läste i den där intervjun. Han är säkert bara en snäll, vit medelklassgubbe som en gång gjorde en film som fått lite för stor betydelse för vilka idéer vi har kring hip hop. Hur som helst är Wild Style ett av skälen till att människor idag kan rodna men ändå påstå att den enda nya rap de gillar är Jesus Walks. Charlie Ahearns film är nämligen en av få fasta punkter i den våg av nostalgisk hip hop-litteratur som sköljt över västvärlden de senaste sju-åtta åren.

Jag brukar möta böckerna när jag går in på Presstop i Götgatsbacken för att bläddra bort några minuter i i-D eller Atlantic Monthly. Till vänster om disken har personalen reserverat ett par hyllmeter för genrens storsäljare: Jamel Shabazz fotoböcker Back in the Days och A Time Before Crack; Jeff Changs Can’t Stop, Won’t Stop; monografin om graffitilegenden Dondi White; Where Did You Get Those, där basketspelaren och radioprataren Bobbito Garcia drar gatuanekdoter om varenda gympasko någon burit i New York sedan 1973; Charlie Ahearns spinnoff-böcker på just Wild Style. Om inte planetens samlade gubbhiphopgarde redan ägt varsitt ex skulle Ego Trip’s Big Book of Rap Lists också stått här.

Ego Trip’s Big Book of Rap Lists är genrens bibel, gubbhiphopens första soffbordsbok.

Det brukar sägas att ingen genre är så besatt av autencitet som hip hop. Samtidigt ses gubbhiphopen ofta som en reaktion mot materialistisk och sexistisk rapmusik, A Time Before Crack ska förstås läsas som "en tid före bling bling och gangsterrap". Så om man tycker att Jesus Walks är den enda nya hip hop som är autentisk nog att lyssna på, var hamnar man då?

Vilse i det etnoträsket, visar det sig. På sistone har nämligen ett par nya titlar letat sig upp på Presstops gubbhiphop-hyllor. De heter saker som The Beautiful Struggle, Outernational och New Orleans 1960. Var för sig har de här böckerna säkert ett värde. Tillsammans uppenbarar de att hip hop-litteratur främst handlar om en svängig svart man på omslaget.

Det är hit gubbar går. Tillbaka till "rötterna" och "själen". Till sydafrikanska townships och reggaesounds i Rotebro. Eller var och när som helst på jorden där det funnits leende, oförstörda, svarta människor. Kanske förklarar det varför en oproportionerligt stor del gubbhiphopare är vita. Uppenbart är i allafall att deras samlade läsning tangerar rasföreställningar som i lite mer rudimentär form kunde vara hämtade från kolonialtiden. Den största skillnaden mellan en bok som The Beautiful Struggle och Leni Riefenstahls exotismklassiker Afrika är att Leni tog bättre bilder.

Johan Wirfält

Bland-Anders

Jag har en kompis i Göteborg som är känd som Glad-Anders. Han tycker att det där prefixet är jobbigt. "Varför kallar ni mig ‘Glad’? Jag är inte alltid glad!", brukar Anders säga, sedan skrattar han och alla andra skrattar också för det gör man när man är med Anders. Han kan vara den gladaste människa jag någonsin träffat.
Dessutom är han den snällaste. Idag, till exempel, fick jag ett kuvert med en särvux-katalog på posten (Anders extrajobbar, självklart, som vårdare). I katalogen fanns en plastficka med sju skivor där Anders bränt ner all bra musik han lyssnat på sista månaden. Han skickade ett likadant kuvert till Mo i A Mountain of One och jag kom att tänka på den där tiden, jag tror det var 90-talet, när man bytte blandband med rockjournalister och rocksångare man gillade.
Nu är det nästan bara Anders som gör sånt.
Bor ni i Göteborg kan ni gå direkt till källan imorgon, han och Fibes-Chris ger det hela kvällen på Uppåt Framåt. Annars spelar jag skivor från midnatt på Spyan imorrn, till Anders ära. Det blir Peoples festivalepos Glastonbury och Gypsy Kings makalösa version av Hotel California från hans skivor och random Oumou Sangare-hits från min spellista "moderlandet".

Johan Wirfält

Kulturpopulär!

De sista sekunderna innan jag somnade igår bad jag en bön: Låt inte Ronnie Sandahls anti-DN-text ge upphov till ännu en "kulturdebatt".

Jag har inga problem med plattityderna Sandahl verkar se som sin mission att häva ur sig som krönikör, jag blir inte heller särskilt "äcklad" av att hans position på Aftonbladet gör att många tycks ta honom på allvar. Hej, det är sommar, och hur som helst är Ronnie – och de som bryr sig – lika underhållande varje gång.

Så länge snubben väntar lite med att skriva en ny bok får han gärna hållas.

Tänkte bara, innan jag förhoppningvis begraver det här för alltid, meddela varför jag så mycket hellre läser Maria Schottenius. Hennes Resumekommentar till Sandahlkrönikan igår ursäktar allt (till och med intervjuerna med Labrador Recordings-anknutna gitarrkvintetter DN Kultur kommer slänga in i slutet av augusti om inte Lykke Li hunnit bli nya Laleh by then). På bara ett par rader uppenbarade Schottan – genom att faktiskt inte göra annat än att formulera sig kvickt och snyggt – att vad Sandahl kallar von oben-perspektiv egentligen mest handlar om att olika personer tar olika skit på olika stort allvar. Och att det måste vara okej att världen ser ut så.

Dessutom är Maria Schottenius väldigt rolig. Jag menar, "kulturpopulära" fenomen, vad är det? Det finns inte. Hon har just hittat på ett nytt ord. Kanske hatar hon populärkultur så mycket att hon inte ens tar ordet i sin mun och därför måste invertera det. Men hon hatar åtminstone med finness och med humor. Jag är med dig hela vägen där, Maria.

Jag vet inte om det är just humorn som är den stora skiljelinjen i dagens svenska media- och kulturvärld, men det känns i allafall som om just den linjen dragits tydligare för varje medioker moralistkrönika som skrivits i år.

Ronnie Sandahl är, som bekant, bara rolig när han inte vill vara det.

Förresten, för er som gillar kulturpopulära svenska fenomen: Studios radikala remake på Shout Out Louds It’s Impossible är bra som, tja, Studio. Den heter Possible och kan laddas ner via Radio Rodeo imorgon.

Johan Wirfält