Det ryska håret

Mitt första minne av Mikhail Barysjnikov är från en tv-kväll med familjen, tidigt 80-tal. Mamma är alldeles till sig eftersom SVT ska visa en dokumentär om den ryske dansaren. Jag är väl sex år och fattar inte hur en man som dansar på en scen kan vara så spännande. Men vi tittar tillsammans och jag blir fascinerad. Kanske mest av Barysjnikovs frisyr, ett yvigt fluff som ramar in ansiktet. Jag kan fortfarande se det framför mig och jag kommer ihåg att jag jämförde det min andra håridol från den tiden, Anthony Andrews som Sebastian i En förlorad värld.
De påminde om varandra, men Barysjnikov hade mycket större hår.

Långt senare har jag insett att det där håret fängslat fler. Andy Warhol skriver en hel del om Barysjnikov i Diaries och mest handlar det om hans kvinnoaffärer, bland annat stred han och Martin Scorsese om Liza Minelli framför ögonen på hennes man Jack Haley (sedan linkade Barysjnikov upp med Jessica Lange istället).
Men Warhol funderar också på ryssens hår. Tisdag, 4 april, 1978: "…we had en exciting elevator ride down because it was Baryshnikov, Barbara [Allen], Milos Forman, Frank Yablans, Diane von Furstenberg. And Milos was peeking under Baryshnikov’s jacket – ‘looking for the little girl’. And Baryshnikov has such a great body but his hair is so funny. He wears it puffy, one of those bubble hairdos. He should get a haircut that makes him look more masculine with his good Russian face."

Han klippte sig. När Mikhail Barysjnikov kom in på scenen på Dansens hus i tisdags var det, lustigt nog, i en klockren Sebastian Flyte-frisyr. Eftersom hans gästspel här antagligen är årets händelse i kulturtantstockholm (mitt stockholm) såldes alla decent platser i salongen redan i våras. Jag satt alltså för långt bak för att se om det här håret gör honom mer maskulin.
Däremot såg jag hur Barysjnikov och uppsättningens andra dansare Ana Laguna rörde sig. Jag skulle bara göra bort mig om jag försökte beskriva det i detalj, jag kan ju knappt någonting om dans. Men det var något av det mest känsliga jag sett på scen – först så intimt och tight, sedan blev det plötsligt som en avgrund mellan dem innan de möttes igen i ett lustigt, uppsluppet parti mot slutet.
Det kändes som om ett helt liv spelades upp under 22 minuter.
Fläskkvartettens musik, förresten. Helt underbar, med vackra Aphex Twin-stråkar som gick över i något nästan rockdiscoaktigt som DJ Harvey kunnat spela tidigt på kvällen. Om någon vet var man får tag på den, hojta.

Kolla in mer Barysjnikov här, fin scen med Helen Mirren från smått självbiografiska White Nights.

Johan Wirfält
Promotion

Awesome blogg om Afrika

Bra information för er som brukar klistra upp Nisse Hanssons softa Malikrönikor på kylskåpet, alternativt alla Oinkanvändare därute som regelbundet raidar Arbetarens torrentlistor (ni vet vilka ni är): den enda musikbloggen av vikt just nu finns här.

Vill samtidigt be om ursäkt för det här och tidigare världsfrånvända inlägg. Jag har inte riktigt hunnit acklimatisera mig efter Ölandsvistelsen än, men ikväll ska jag på gallerirunda och sen till Riche så jag är snart tillbaka med klassiskt Rodeobloggenmaterial. Hoppas kunna leverera en ytlig och Andy Warhol-refererande recension av Mikhail Barysjnikovs gästspel på Dansens hus inom ett dygn.

Johan Wirfält

Örapporten

Jag åkte till Öland i helgen. Som liten lekte jag nog bort en fjärdedel av livet på den där ön, nu för tiden behöver jag kalkstenen under mina fötter och den stora soffan i hörnet med blommiga tapeter några gånger om året för att känna mig verklig. Semester ni vet.

En soft grej man kan göra på Öland är att cykla längs Kalmarsund och kolla in de lokala hårtrenderna. Sedan kanske tio år finns en enklav av frisinnad höglandsboskap några kilometer norr om Äleklinta. Rastakorna tror jag traktens strandtomtsägare kallar dem, själv brukar jag säga "jahkarna". Kossan jag plåtade hade vackra, naturblekta slingor, och jag kände att slingat hår, även på människor, gått Big Brother-varvet runt nu. Snart på en trendig nattklubb nära dig.

På kvällarna brukar jag rota i bokhyllorna efter konstiga gamla böcker. Helgens fynd var Svenska grevar & baroner, band III av Lazarus von Rotschild (pseud) från 1933. Kapitlet om "herrarne Bildt" är förstklassig Björn af Kleeniana. Vi får veta att Bildts ättekrönika under flera hundra år var "påfallande lokalt betonad". Släkten fick inte friherrlig status förrän 1864, då genom Gillis Bildt som alltså är farfars farfar till våra dagars bloggminister. Att bli baron så sent är förstås inte värt mycket i sammanhanget – men, påpekar Lazarus von Rotschild, det bildtska blodet kan faktiskt spåras tillbaka till 1400-talets Jylland. Så när dryga svenska grevar mobbar någon Bildt för att vara knapadel borde de enligt författaren svara: "Åhja, men vi va’ redan liksom lite’ på dekis när herrarne fick sitt Riddarhus".

Jag älskar Lazarus, vem han nu är. Han skriver på ett sätt som måste framstått som lätt uråldrigt redan 1933, men samtidigt har han en charmig ton, den är raljant och värdig på samma gång och får mig att tänka på dagens mer rojalistiska skvallertidningar. Han växlar mellan torr adlig genealogi och pikant korridorssnack från Oscar II:s hov – bland annat gifte sig en Bildtsyster med en dotterson till kejsar Pedro I av Brasilien – och hans beundran för släkten Bildt verkar närmast gränslös. Lazarus hade säkert kunnat motivera en och annan gasledning under Östersjön om Svenska grevar och baroner skrivts idag.
Inte oväntat är kapitlets inledande motto, myntat av en viss Greve Sven vid 1800-talets mitt, minst lika giltigt sensommaren 2007:
"För Gud och Bildtarne är ingenting omöjligt i det här landet."

Johan Wirfält

Höstens bästa kavaj

Jun Takahashi är en av de där japanska designerna som alltid mumlar "punk rock" när europeiska journalister frågar vad hans senaste kollektion inspirerats av. Att han fått idén att ersätta pinsen som ungdomar brukar bära på kavajsslaget med avtagbara klistermärken ligger alltså helt i linje med hans "oförutsägbarhet", som egentligen är väldigt förutsägbar. Men jag tycker att kavajen i tjock svart sammet som han gjort för sitt märke Undercover (finns på Nitty Gritty) är höstens bästa ändå. Den ser ut som något Cate Blanchett kunde haft på sig när hon spelar Bob Dylan i Todd Haynes nya film I’m Not There.

Jag har bara sett trailern och det redan sönderbloggade klippet med David Cross som Allen Ginsberg i en muppig elbil (finns här), efter det laddade jag närmast tvångsmässigt ner Desire och började räkna dagarna tills I’m Not There har premiär. Förutom Blanchett spelas alltså Dylan av folk som Christian Bale, Ben Whishaw som är typ nästa Jude Law och den lille svarte killen Marcus Carl Franklin.
Cate-castingen är kul men känns ändå rätt Todd Haynes. Franklin som barn-Dylan funderar jag mer på: handlar det om rockens förljugna sökande efter rötterna? Eller vill Haynes tvärtom säga att den store rockpoeten faktiskt föddes "svart"?
Jaja, det kan vi ju tjafsa om när någon sett filmen. Däremot undrar jag om Todd Haynes kanske försökt fånga för mycket.

Jag brukar nämligen föredra biopics som inte riktigt är biopics. Gus Van Sants Last Days var kanske inte helt lyckad, men jag gillade hur den, till skillnad från traditionella biopics, koncentrerade sig på en väldigt kort, avgörande period i en persons liv. Det bestående minnet av filmerna som istället försöker sammanfatta hela karriärer är oftast bara de tidstypiska sydstatssmåstäder som huvudpersonerna av någon anledning alltid måste hanka sig igenom.
Men jag oroar mig säkert i onödan, I’m Not There lär inte bli Walk the Line. I vårnumret av brittiska modemagasinet An Other Man förklarar Haynes att filmen är "ett stort sprudlande koncept som för samman alla olika nyanser av Dylans liv utan att tvinga ihop dem i en enkel linjär berättelse, vilket biopics ofta lider av".
Dessutom får man veta att han kom på att Blanchett skulle spela Dylan när han, någon gång i New York, såg en kille i klänning och peruk som satt vid ett piano och sjöng Joni Mitchell-låtar.
Kan nog bli fint, det här.

Jo, för att återknyta till Undercoverkavajen i inledningen bara: Resten av Nitty Grittys nya stora mansmoderum är också en trevlig upplevelse. Dries van Noten, Martin Margiela, what have you. Eller vad det nu är Kanye West brukar säga.

Johan Wirfält

Störst igen!

CRFN slog ju på stora statistiktrumman för några veckor sedan och hävdade att hennes blogg var störst på Rodeo. Nu har jag kollat statsen ordentligt, och det visar sig att Rodeobloggen loggas på två olika url:s. Lägger man ihop dem har min blogg flest besökare. Sorry Carro.

Annars: Höstens första Rodeonummer skickas till repro inom ett dygn. Det är ute på stan nästnästa måndag och blir nåt i hästväg. Jag bjuder på en försmak genom ett härligt soundbite från Roger Wilsons Roy Andersson-intervju.

"Ja, fy fan. Jag är så jävla…"

Johan Wirfält

Skin flick

This is England har knappt haft premiär, jag är redan trött på den. Andres har tjatat om den i ett år, och det är väl okej, han är ju den här filmen (enligt källor hos distributören Nonstop Entertainment övervägde man att byta titel till This is Andres inför sverigelanseringen, för att "säkra målgruppen").

Det jobbiga är snubbar som Nicholas Wennö, en av de där DN Kulturmännen som aldrig fick möjlighet skriva av sig de värsta yttringarna av sin anglofili under 90-talet och därför spårar ur varenda gång det kommer någon Manchester-relaterad BBC-serie eller en ny bok av Robert Elms. Wennös intervju med skinheadfotografen Gavin Watson i förrgår verkar vara gjord av en femtonåring som just kommit hem från en språkresa i Brighton, där han letat efter "gränden" i Quadrophenia och storögt sneglat på brittiska arbetarklassmän som svär och kallar varandra för geezer. Carolines brorsa har djupanalysen här.

Jag har förstås varit ute på liknande resor själv, även min formativa period rent popkulturellt inträffade ju under tidigt, överanglofilt 90-tal. Några år senare skrev jag specialarbete på gymnasiet om skinheads och kom till studentfotograferingen i wraparoundsolglasögon, smal slips, fyrknäppt svart kavaj, svarta staprests som slutade vid anklarna och ett par vita sockar i grova svarta loafers. Jag såg ut som Terry Hall och det är ett minne jag vårdar ömt. Men det enda av det där som känns relevant idag är skorna.

Med den insikten kommer en annan: This is England är faktiskt inte en särskilt bra film. Lille Thomas Turgoose i huvudrollen är fantastisk, och som stilstudie och subkultursammanfattning är filmen välkommen. Men i övrigt har Shane Meadows inte gjort mycket mer än en konventionell och ganska sentimental uppväxtskildring.

Johan Wirfält

Resumé-tv

Folk mailar mig och ber om långbloggar igen, men jag hinner inte just nu. Produktionsvecka, modevecka, möjligen ha ett liv-vecka. Har jag någon tid över ägnar jag den åt Mad Men. Matthew Weiner, som tidigare producerat och skrivit manus till Sopranos, har nämligen skapat vad som mycket väl kan vara årets finaste tv-drama. Det är 60-tal, och utifrån en reklambyrå på Madison Avenue och villaidyllen i New Yorks upstate berättar han om unga karriärister, ångestanstuckna hemmafruar, kedjerökande cyniker och briljanta one liner-leverantörer. Han berättar om vardagsrasism, vardagssexism och medelklassens vardagsalkoholism. Men framför allt om människor som gömt sig bakom sitt arbete (männen), eller rollen som familjesammanhållare (kvinnorna), så länge att masken de visar upp för världen till slut blivit det enda ansikte de har.

Eviga frågor alltså. I slutet av tredje avsnittet tar seriens huvudperson, hyllade creative directorn Don Draper, fram Super 8-kameran på dotterns födelsedagskalas. Det enda som hörs är kamerans surrande och en Mozartkonsert svagt i bakgrunden. Don tittar på ungarna, sin fru Betty, vännerna och det perfekta vardagsrummet genom kamerans sökare. Han känner ingenting, bara tomhet, och det är som om han ser verkligheten för första gången. Efter det mår han inte så bra.
Eventuellt är upplägget med filmkameran lite klyschigt, och jag vet inte hur psykologiskt trolig en sådan effekt är i ett inte särskilt medialiserat tidigt 60-tal. 00-talsmänniskor som jag förstår däremot precis. Det gör fan ont att titta på.

Någon dag senare på kontoret, Don häller upp dagens första drink till sig och chefen Roger Sterling.
– I bet daily friendship with that bottle attracts more people to advertising than any salary you could dream of, säger Roger.
– It’s the way that I got in, säger Don.

Johan Wirfält

Dansken från A.C.N.E.

Varje gång jag bläddrar i en dansk modetidning (det händer då och då) dyker den här killen upp. Informationen har alltid varit tunn, det brukar stå att han jobbar på Acne och heter Martin, resten är höljt i dunkel. Ett tag misstänkte jag att Jonny Johansson, på klassiskt Raffemanér, anställt honom bara för att han såg så hipp ut. Samtidigt var det uppenbart att det fanns mer bakom James Dean-frisyren och de avundsvärda tatueringarna. Acne-Martin var ju överallt i modedanmark.

Så även i märkets monter på Gallery i lördags. Han visade sig vara en mycket trevlig ung man så vi snackade lite, på svenska. Martin förklarade att han, förutom att bossa för Acnes danska operation, är den som ser till att varje ny butik Acne öppnar i världen känns precis så där genomtänkt och William Klein-smart som Acnebutiker alltid gör (även om han inte uttryckte det exakt på det sättet).

En spindel i nätet if there ever was one, alltså. Men när jag gick därifrån kunde jag inte släppa tanken på om Martins närmast brytningsfria rikssvenska konceptualiserats fram i någon av Acnehuvudkontorets brainstorm-sessioner inför höst/vintern 2007.

Johan Wirfält

Fashionpar i CPH

Marieke och Romy är journalister från kontinenten och antagligen de två människor jag känner som snackar mest om mode – vem som ska börja designa vad, hur det går för vilket märke på vilken marknad, varför den och den kollektionen säljer fastän kvaliteten är usel säsong efter säsong. Och så vidare. När vi fikade bad jag dem prata om något annat. Marieke förklarade då att hon gått en kaffekurs och att en av hennes mailadresser var ilikecafelate. Eftersom jag bor i Stockholm frågade jag om det inte borde stavas ilikecaffelatte?
– Nej, det finns så många sätt att göra latte på, därför kan man också stava det hur man vill. Det är precis som med cappuccino.

Sedan drog Romi något som lät som en urban myt, den handlade om en av hennes tjejkompisar som glömt en påse bajs hemma hos ett one night stand.

Carolina och Kacper tänker sticka från Hornstull eftersom Carolina ska bli moderedaktör (eller "fashion editor" som man säger i Danmark) på Cover i Köpenhamn. Kacper följer med och kommer antagligen fortsätta ta fina och väldigt genomarbetade bilder. Han är nämligen fotograf. Båda är väldigt fina.

Johan Wirfält

Adidas, SS 08

Stora sportmärken tänker ofta likadant. En vän på Nike berättade under Adidas Originals-visningen att flera av kollektionens teman – vackra, värdeladdade begrepp som Recycling och Olympic Games – även funnits med i kulisserna när Nike tagit fram sin vårkollektion.

Men ibland tänker de annorlunda också. Jag vet inte om något globalt sportmärke förutom Adidas kunnat göra en visning som den i Köpenhamn. Det verkar finnas en sorts laissez faire-vibe i deras företagskultur som är rätt trevlig, särskilt i dessa dagar av allt mer tilltagande varumärkessekterism. När den första modellen gick upp catwalken i torsdags, klädd i skottsäker väst, en skruttig militärhjälm och en vit variant av Bundeswehrskon, fick man anstränga sig för att urskilja vad som var från Adidas. Och sådär fortsatte det: runda raveglasögon, polska militärkängor, någonstans ett par av de där gröna eller lila Ralph Lauren-chinosen som stockholmska streetwearmän håller så varmt om hjärtat. Allt givetvis blandat med mer eller (ofta) mindre subtila Adidasskor, Adidasjackor. Adidas-tracksuits, Adidascardigans, Adidastenniströjor och Adidasväskor.

Men det var just det som gjorde det till en kul visning. För en gångs skull såg vi tillämpat streetwear snarare än en genombrandad kollektionsvisning av looker som ändå aldrig lämnar lyxgymens instruktionsvideor.

Ber förresten om ursäkt för de värdelösa mobilkamerabilderna, bättre finns hos engelska Vogue.

Johan Wirfält